Som jag vet nu kommer denna berättelser ha två MEGAVARNINGAR. Här är den första.

Den är inte så detaljerad och jag hoppas ni kan läsa det utan att spy... För att förklara mig själv så vill jag bara att ni ska veta hur furktansvärda vissa människor kan vara. Det går inte att förmildra det och komma med ursäkter. Vissa människor är helt genomruttna.

Men känsliga lärare varnas.

Kapitel 13 – Hur man blir hungrig

Voldemort låg och såg på den sovande Bella. Hon hade nästan skrattat ihjäl sig när hon hörde att han hade tagit med demetorerna till Hogwarts. Voldemort hade själv tyckt det varit en bra idé, delvis för att demetorerna hade börjat bli rastlösa över att inte få någon mat och delvis för att han kände att det var på tiden att han gjorde något omvälvande igen. Synd bara att Potter hade kommit och stört innan de hann göra någon riktigt skada.

Eftersom han ändå inte kunde sova reste han sig ur sängen och svepte en morgonrock runt sig. Demetorerna hade varit väldigt arga över hur lite de hade fått, han skulle ner till den innan han åkte tillbaka till Hogwarts för att försäkra dem om att nästa gång skulle de få mer att äta. Men innan dess skulle han se till Severus och hans fånge.

Från början hade han inte tänkt på att Severus fånge faktiskt var en person som Potter skulle göra allt för att få tillbaka. När han hade kommit på det så hade han bestämt sig för att besöka Potter och säga att han hade ett affärsförslag. Inte vad det var för något, bara då Potter att grubbla över vad det kunde vara och tillslut, när Potter var sprängfylld av nyfikenhet skulle Voldemort sända pojken en dröm om gudfadern och då skulle Potter komma rusandes. Och den här gången skulle han ta emot honom personligen, inte låta idioterna till dödsätare göra det åt honom.

Synd bara att det än så länge inte gick att gå ett vettigt ord ur Black. Han verkade inte fatta att han var levande än, och Severus gjorde inte det hela bättre genom att konstant tortera och plåga honom. Voldemort var tvungen att berömma Severus, väldigt få personer kunde hata någon så mycket som Severus hatade Sirius, och ännu färre gjorde något åt det.

Han kom ner till fängelsehålorna och gick in Severus rum. Han fick syn på Black på mage fastkedjad i en säng och med Severus ovanpå. Black skrek och Severus skrattade.

Det kändes lite ovant att höra Severus skratta.

Voldemort hostade till och Severus såg upp på honom med ett djävulskt flin "Vill du vara med?"

Voldemort log "Nej tack, jag är tillfredsställd."

"Okej," Severus steg av den skrikande mannen och drog på sig en morgonrock "Vad ger mig den äran?"

"Affärer, Severus."

"Självklart," Severus gjorde en gest in mot hans arbetsrum och Voldemort gick in och satte sig i en brun fåtölj Severus satte sig i en mitt emot.

"Först och främst undrar jag hur det går med voodoogrejerna?"

"Det går framåt, jag tror jag har klart dockan nästa vecka."

"Bra, jag ser fram emot att använda det."

"Kom bra ihåg att det måste användas med största försiktighet, så att ingen märker något."

"Jag tror nog jag klarar av att arbeta med försiktighet, Severus, jag är trots allt lärare på Hogwarts."

"Jag hörde att du hade tagit med dig demetorer dit?"

"Ja… allvarligt förstår jag inte hur du lyckats överleva där i 16 år utan att göra något liknande, de är små skitungar hela bunten…" muttrade Voldemort.

Severus log milt "Träffade du Potter?"

"Oja, han körde iväg alla demetorer med sin nedriga patronus."

"Jaså, ja, han har en ovana att göra sådana saker."

"Sedan sa jag att jag hade ett affärsförslag."

Severus höjde ögonbrynen "Vadå?"

"Det sa jag inte, jag gjorde honom bra nyfiken, men när han är redo tänker jag berätta för honom att vi har hans käre gudfar här."

"VAD?" röt Severus "Jag trodde jag skulle få döda honom när jag var klar med honom!"
Voldemort såg roat på hans utbrott "Det ska du få, men jag hade tänkt lura lilla Harry hit så att vi kan döda honom också."

"Jaså… så bra."

"Men nu ska jag låta dig fortsätta din lek."

"Inte än, jag måste äta något först," Severus suckade "Brukar du också bli hungrig efter..."

"Jag våldtar någon?" Voldemort tänkte efter "Det var länge sedan jag våldtog någon, nästa gång jag gör det ska jag känna efter."
Severus nickade och trollade fram smörgåsar åt sig. Voldemort lämnade honom och gick ut i sängkammaren igen där Black låg, kladdig, blödande och snyftande.

Voldemort kunde inte motstå frestelsen utan gick fram till mannen och viskade i hans öra.

"Jag kanske borde låta Severus ha en omgång med din gudson innan jag dödar honom, vad tror du om det?"

Black kved till och Voldemort log och lämnade rummet. Nu skulle han sova gott.

-----

Han visste inte vad han hette eller vem han var, allt han visste var smärta. Konstant smärta på ett eller annat sätt. Ibland när han sov svepte dimfigurer förbi, minnen från ett annat liv. Han kunde förstå vad andra människor sa, men han kunde inte svara dem. Han kunde bara skrika och kvida.

Odjuret kallade han den där. Den där som orsakade smärtan. Han som skrattade när han gjorde det. Han visste inte vem odjuret var, men han hatade det. Avskydde när odjuret rörde honom.

Han var svag det visste han. Han klarade för det mesta inte av att röra sig, bara när smärtan blev för stark, då försökte han ta sig undan.

Men nu, nu hände något. Det kom in en annan person. En person som han vagt visste att han hade hört några gånger innan, denna personen gjorde honom aldrig något, gav bara ironiska kommentarer.

Han försökte förstå innebörden i den senaste. Något om en gudson. Detta väckte nya känslor i honom. Varma känslor, och ett ansikte, ett vackert ansikte på en pojke.

Severus, det var så odjuret hette, det hade han förstått nu. Men gudsonen. Vad var denna gudsonen och varför kände han sig så glad men ändå så sorgen när han hörde talas om honom.

Han försökte förstå resten av meddelandet som den där ironiska rösten hade sagt åt honom. En omgång. Det var det som orsakade smärtan. Och döden. Döden var inte lika farligt som omgången, men efter döden fanns inget mer. Det var lite tråkigt.

Han försökte tänka enklare. Odjuret plus omgång plus vackra pojken. Han kom på att det inte var bra, inte bra alls. Han ville inte alls att det skulle hända, han tyckte om den vackra pojken.

Han var tvungen att varna den vackra pojken.

Odjuret kom tillbaka.

"Du kan verkligen vara underhållande," sa odjuret lent och smekte honom med ena handen på ryggen. Han kved till. Odjuret skrattade.

"Jag borde nog tvätta av dig lite…" funderade odjuret och innan han hann förstå det så hade kedjorna lossnade.

Automatiskt kröp han ihop till fosterställning.

Odjuret tog tag i hans arm och drog honom ur sängen. Snart satt han ihopkrupen på golvet med vatten rinnande över sitt huvud och ner på den såriga kroppen.

Nu hade han sin chans. Han måste iväg innan odjuret kom tillbaka.

Han reste sig mödosamt och tog några försiktiga steg. Det var smärtsamt, men det gick. Han stapplade genom en dörr och fick syn på en annan. Han gick ut genom den och fann sig stå i en lång mört korridor. På måfå började han springa åt ett hål. Han hade egentligen inte krafter till det, men han gick på adrenalin och rädsla.

Han sprang och sprang och tillslut kom han till en ny dörr. Han försökte öppna den, men det gick inte. Han fick panik, han hörde hur odjuret skrek.

Plötsligt exploderade dörren. Han funderade inte på hur det hade gått till, han sprang bara ut genom den och kände friskt luft mot ansiktet. Han fortsatte att springa, det var kallt, men han brydde sig inte, han bara fortsatte att springa.

Han sprang igenom en skog och fick grenar i ansiktet, tillslut så kom han in i en liten glänta. Han stannade och höll sig om magen. Han hade så ont. Han var tvungen att lägga sig ner och vila. Nu kunde inte odjuret få tag i honom hoppades han.

Det var det sista han tänkte innan han svimmade ner på marken.

-----

Cacta gick med arga steg genom slottet på väg till sin fars kontor under söndagskvällen, hon hade försökt få tag i honom dagen innan, men han hade inte varit där. Hon slängde upp dörren och fann att kontoret var tomt. Hon såg sig omkring och fick syn på en dörr. Hon gick genom rummet och slängde upp den dörren.

Han låg i sängen med täcket över sig och ena armen över ansiktet.

Hon stannade upp.

"VAD FAN GJORDE DU SÅDÄR FÖR?!" skrek hon.

Han rörde sig inte ens, bara grymtade.

Cacta gick fram till honom och skakade om honom "VA?!"

"Sluta," mumlade med slutna ögon "Sluta jag mår illa."

Hon släppte honom och såg fundersamt på honom "Varför då?"

Han vände sig på mage "Demetorerna tyckte inte om att de inte fick mer av eleverna, de tog ut det över mig."

"Varför tog du hit dem då?"

Han log svagt "Det var roligt."

"ROLIGT!? VET DU VILKEN PANIK DET VAR? ALLA ELEVER PÅ HELA SKOLAN SATT OCH GRÄT!"

"Sluta skrik, jag mår inte så bra."

Cacta slog till honom i bakhuvudet "Jag tycker inte synd om dig."
"Gå härifrån då."

Hon bet sig i läppen "Vad var det för affärsförslag du hade åt Harry?"

Voldemort stönade "Varför går du inte? Jag behöver sova!"

"VET DU HUR HEMSKT DET ÄR ATT SITTA OCH LYSSNA PÅ SINA VÄNNER NÄR DE BERÄTTAR OM ALLA HEMSKA SAKER SOM ENS FAR HAR GJORT MOT DEM?!"

"Sluta skrik!" röt Voldemort och såg på henne för första gången. Irisen var röd. Cacta förstod att han var svag. Demtentorerna måste verkligen ha tagit ut sin ilska på honom.

"Varför gjorde du det där med Ginny?"

"Ginny? Ginny Weasly? Vad har jag gjort henne?"

"Du var i hennes dagbok och du lurade henne att öppna hemligheternas kammare!"

"Hemlig… va? Oh… fan."

"Va?"
"Hur många fler har de hittat?" mumlade han för sig själv.

"Va?"
"Mina horrokruxer!"

Cacta blev stum. Hade hennes far verkligen använt sig av så mörk magi? Och flera än en till och med.

"Nej…" viskade hon.

"Vad nu?" suckade han.

"Du kan inte ha gjort…"

"Jo det har jag visste det."

"Varför?"

"Så att jag inte skulle dö såklart."

"Men…"

"Men vadå?"

"Det är ju… ont."

Han skrattade "Ont? Underskattar du mig igen, Cacta?"

Hon bet sig i läppen "Men att dela sin själ…"
"Kan du komma på något bättre sätt för att inte dö? Dessutom behöver jag inte stå till svars inför dig."

"ÅH!"

"Gå härifrån nu, jag måste få sova," han slöt ögonen igen och vände ryggen mot henne.

Det gjorde Cacta ännu argare. Rent impulsivt tog hon fram sitt trollspö och skrek "Crucio!"

Voldemort rygg böjde sig i en båge och han kved till. Cacta kände en mörk tillfredställelse och log. När hon kom på vad hon gjorde flämtade hon till och släppte förbannelsen.

Voldemort låg på rygg andades häftigt. Han såg in i hennes ögon med förvåning och, märkligt nog, tillfredställelse. Cacta vände sig om och sprang därifrån.

Hon hade inte menat att göra sådär, hon var bara så arg på honom!

Solen hade gått ner för länge sedan och hon märkte att hon inte riktigt visste vad hon var. Innan hon hunnit lokalisera sig hörde hon någon annan i korridoren.

Det var Draco.

Han log mot henne "Nämen ser man på, miss Criba springer omkring i slottet mitt i natten, tänk om någon skulle upptäcka henne."

Han lade en arm runt hennes midja och drog henne närmare sig.

"Vad gör du själv uppe då?" frågade hon.

Han log bredare "Jag råkar vara prefekt, och efter den senaste attacken mot skolan bestämde vår rektor att säkerheten måste höjas, alltså patrullerar jag och ser efter så att inget fuffens försiggår."

"Då ska inte jag störa, du kan fortsätta patrullera nu."

Han andades på hennes kind och viskade "Hur vet jag att du inte håller på med något fuffens?"
Cacta som mest kände för att glömma allt som hade hänt orkade inte med några lekar. Hon kysste honom, stack ut tungan och kände på hans läppar och väntade på att han skulle släppa in henne. Det gjorde han så gärna.

Medan de kysstes började hon fumla med hans byxor. Hon behövde honom fullt ut. Hon fick ner dem och kände att han var hård och hon kände sig tillräckligt redo.

Han lyckades utan att snubbla på sina egna byxor putta henne till väggen. Han bröt kyssen och såg frågande på henne. Hon nickade bara och drog upp kjolen.

Han hjälpte henne och drog ner hennes trosor.

Hon lyfte upp sitt ena ben och lade det runt höften på honom. Hans mandom letade sig snabbt till hennes entré och han trängde in. De stönade båda två och han började röra sig snabbare.

"Mer," viskade hon.

Han tryckte henne mot väggen och hon lade upp andra benet runt hans midja och så började han stöta in ännu snabbare och hårdare.

Hon skrek till när hon kom och det fick honom att komma. Han gled ur henne och hon satte ner fötterna på golvet igen, lite av hans säd rann nerför hennes ben.

Han kysste hårt.

"Vi måste göra det där igen," viskade han.

Cacta nickade "Vad var du utklädd till under maskeraden?"

Han såg kontigt på henne "Maskeraden? Jag var inte där?"

Hon såg förvånat på honom "Oj…"

"Vad?"

Cacta bet sig i läppen, hon hade intalat sig själv att Draco hade varit Zorro.

"Jag trodde att någon var du och jag… kysste honom."

Draco spärrade upp ögonen och sedan började han skratta.

Hon såg förvirrat på honom "Varför skrattar du?"

Draco skrattade ännu värre "För att det är så roligt! Jag blir inte svartsjuk om du trodde att det var mig du kysste, men du kanske borde kolla synen, det finns nämligen ingen på slottet som är lika snygg som jag."

Då började Cacta skratta också.

"Och eftersom du hade sex med mig nu, så antar jag att han inte var så mycket bättre?"

"Nej…" svarade hon ärlig.

Han böjde sig ner och drog upp sina byxor sedan kysste han henne och hjälpte henne rätta till sin kjol.

"Det var en annan sak också," mumlade hon in i hans mun.

"Vadå?" mumlade han tillbaka, ovillig om att bryta kyssen.

"Voldemort sa något…"

Draco bröt kyssen "Du får inte säga hans namn!"

Cacta fnös "Jag säger hans namn så mycket jag vill, men han sa något om dig."

Draco såg orolig ut "Vadå för något?"

"Att han ville att Harry skulle överlämna dig eller så skulle han mörda din mor."

Draco verkade slappna av "Jaså, bara det."

Cacta såg förvånat på honom.

"Vad menar du med bara det!"

Draco såg orolig ut igen "Alltså, jag vet att han inte kan göra det… då skulle… då skulle han förlora min pappa som dödsätare."

Cacta spände ögonen i honom "Du ljuger."
"Nej, han skulle inte…"

Cacta tog tag i hans vänsterarm. Rodolphus hade sagt att alla Voldemorts dödsätare var utrustade med ett märke på vänsterarmen. Precis som en annan organisation hon kände så väl. Diablos. Hon var hemsökt av märken.

Hon drog upp hans arm och såg ett svart märke som ljust märke föreställande en döskalle med en orm igenom munnen.

Hon tjöt till "Du är också dödsätare!"

"Ja, men det har jag ju sagt! Jag rymde därifrån!"

"Du ljuger! Det ser jag!"

"Hur kan du se det?"

"Jag ser det i dina ögon!"

"Varför såg du inte det innan då?!"

Cacta knep ihop läpparna. Hon ville inte säga att hon hade övat sig på Legilimering med Voldemort. Han hade tyckt att det var skamligt att hon inte kunde se när något ljög. Den senaste månaden hade hon lärt sig det ordentligt.

"Berätta sanningen för mig, Draco," beordrade hon.

"Jag är här som spion åt Mörkrets Herre!" morrade han.

Cacta såg tvivlande på honom "Varför skulle han behöva en spion här?"
"Äh, det vet jag inte, det var bara ett sätt för mig att ta mig tillbaka, det var därför jag inte var här under allhelgona, jag var på möte och hälsade på mina föräldrar. De bad Voldemort säga något till den andra sidan om att jag var efterlyst på vår sida."

Han drog efter andan "Tänker du anmäla mig nu?"

"Nej," sa hon "Men jag tycker inte om det."

Draco suckade "Det gör inte jag heller, men jag är född in i det."

"Man kan kämpa mot det."

"Du vet inte hur det är!"

"Det gör jag visst!"

De hade börjat skrika på varandra igen.

"Hur skulle du kunna veta hur det känns att ha föräldrar som vill tvinga en in på sina egna banor! Det går inte att säga nej hur länge som helst!"

"Jag vet precis hur det är!" skrek hon tillbaka.

"Criba är inte en dödsätare!" skrek han "Det skulle jag ha vetat."

"Han heter inte Criba egentligen! Han tog mitt efternamn så att ingen skulle känna till honom!"

Draco drog efter andan och sänkte sedan rösten "Vem är han då?"

"Det tänker jag inte säga!" tjöt Cacta och slet sig ifrån honom och började springa därifrån.

Draco sprang efter och grep tag i henne.

"Släpp mig!"

Draco höll fast "Förlåt för att jag skrek på dig."

Hon slutade kämpa emot.

"Vi är trötta båda två," fortsatte han "Kan vi inte bara gå och lägga oss och glömma allt?"

"Okej då," suckade hon. Hon ville inte vara arg på Draco också. Hon behövde honom.

"Så, ska vi gå till dig eller till mig?"

"Mitt i närmare," svarade hon.

De gick till Gryffindors uppehållsrum arm i arm. Draco mumlade en trollformel som skulle tillåta honom att gå in i flickornas sovsalar och så gick de upp.

"Jag måste tvätta av mig," viskade hon till honom.

Han log okynnet "Jag hjälper dig."

De smög tyst in i badrummet, de ville inte väcka Hermione eller Lavender.

Väl inne i badrummet slängde hon alla sina kläder i en tvättkorg och hoppade in i duschen. Han lade sina kläder i en hög bredvid handfatet och klev in efter henne.

Hon satte på vattnet och vände sig mot honom. Han log mot henne och började tvåla in henne. Hon njöt av hans beröring och slöt ögonen.

När han var klar gjorde hon samma sak med honom, när hon var klar så drog han henne närmare och kysste henne ömt. Hon tryckte sitt underliv mot hans hårda lem och för andra gången så letade han sig in i henne. Hon hoppade upp med benen runt hans midja och han tryckte henne på duschväggen.

De hade sex igen medan vattnet rann över dem och han kom återigen in i henne samtidigt som hon kom.

De sköljde av sig lite snabbt igen innan de steg ur duschen. Draco tog sin hög med kläder och de gick in i sovsalen och gled ner i Cactas säng.

Hon drog för förhängena och lade sig till rätta bredvid hans kropp. Han slog armen om henne.

Hon hade nästan somnat när hon hörde hans röst bredvid sig.

"Jo… Cacta… det här är kanske en dum fråga, men… använde du något skydd?"

Cacta slog upp ögonen "Ojdå…"