ÄLSKAR DEN NYA BOKEN!!!! Jag tycker verkligen synd om er som inte har den än... men här kommer en väldigt liten tröst (inget går upp mot den nya boken), så ni får läsa den här istället.

Kapitel 14 – Hur man återförenas

"Cacta vi måste gå upp nu!"

Cacta vaknade av Hermiones röst när hon öppnade förhängena till Cactas säng. Nästa sak hon hörde var en flämtning.

"Vad gör han här!"

Cacta vaknade ordentligt och öppnade ögonen. Hon kände hur någon rörde sig bredvid henne och kom ihåg att Draco låg där.

"God morgon på dig också, Granger," sa Draco och gäspade.

"Det är inte tillåtet att ha killar här," väste Hermione.

Cacta såg oskyldigt på henne "Vi hade bara lite sex och råkade somna här…"

Hermione fnyste "Visst, då har ni brutit mot två allvarliga regler."

"Du tänker väl inte säga något?" bad Draco.

Hermione såg ut att tänka efter.

"Snälla Hermione," Cacta såg på henne med stora ögon.

"Nej, jag säger väl ingen," suckade Hermione "Men jag vill inte höra… saker."

Draco skrattade "Vi kan faktiskt använda oss av silencioformeln."

"Men ni måste gå upp snart, vi har försvar mot svartkonster om en halvtimme!"

Cacta satte sig upp i sängen och drog täcket om sig samtidigt som hon böjde sig ner för att ta fram rena kläder.

Hermione började plötsligt fnittra och Cacta såg förvånat upp.

"Ge tillbaka täcket," väste Draco och drog täcket från henne.

Då fattade Cacta vad Hermione sett.

Hon flinade mot sin väninna "Man kan inte klaga va?"

Hermione log lite "Vi ses där nere om ett tag."

Hon lämnade dem till att klä på sig.

De gick ner tillsammans utan att någon upptäckte dem och återförenades med en flinade Hermione utanför deras klassrum.

"Flina inte sådär," stönade Draco.

Harry såg förvånat på dem "Vad har hänt?"

"Gissa vilka jag hittade ihopkrupen med varande i morse?"

Harry såg konstigt på Cacta, men hann inte säga något annat för Voldemort kom gående genom korridoren.

Han nickade mot dem och öppnade dörren. De gick in. Cacta satte sig som vanligt bredvid Hermione och Draco satte sig i lite längre bak.

"God morgon," hälsade Voldemort. Hans ögon var bruna igen så Cacta gissade att hans magi hade återhämtat sig "Teoretiskt lektion idag."

Klassen stönade.

"Ni behöver sådana också, slå upp boken på sida tjugofem, läs till fyrtiotre. Sedan ska ni svara på de här frågorna," han gjorde en gest med trollstaven mot tavlan och frågor uppenbarade sig.

De arbetade under tystnad. När lektionen var slut så samlade Cacta ihop sina saker och var på väg ut tillsammans med de andra så Voldemort grep tag om hennes arm och höll henne kvar.

Draco såg frågande på henne, men hon skakade på huvudet.

När rummet var tomt släppte han henne.

"Det gjorde ont," sa han.

"Då vet du hur det känna på mig alla de gångerna du gör det," väste hon.

"Men jag undrar var du har lärt dig handskas med förbannelsen så väl."

"Jag har inte använt den innan, men jag har fått känna på den, det räcker."

Han såg tvivlande på henne "Jag tvivlar."
"Gör det! Det är sanningen."

"Hur som helst så tyckte jag inte om det."

"Vad tänker du göra då?"

Han log mot henne "Gör inga planer inför jullovet, du kommer att tillbringa dem hemma."

Hon blinkade "Va?"

"Du hörde mig, spring iväg nu."

Hon såg förvånat på honom och blev med ens mycket oroligt. Vad han än planerade så kunde det inte vara bra för henne.

-----

"Kära nån, vad kan du ha råkat ut för?"

Detta var en främmande röst, väldigt olik de han hade hört. Den lät vänlig och orolig.

Han försökte säga något men det blev bara något kvävt läte.

Han kände hur en filt sveptes om honom och sedan någon som hjälpte honom att resa sig. Han stapplade fram stödd av den trevliga rösten. Han fick syn på en liten stuga som de gick in i. Han lades ner i en soffa och somnade.

När han vaknade igen luktade det gott i den lilla stugan.

"Åh, så bra, du är vaken," hörde han rösten säga. Han såg mot den och upptäckte att rösten tillhörde en äldre kvinna. Hon log mot honom och han vågade sig på att le tillbaka.

Hon gick fram till honom och gav honom en skål med något flytande i. Han kände igen det som soppa. Han smakade försiktigt på det och flämtade till när han kände hur varmt det var.

"Såja, såja, ta det lite försiktig, stackare du ser ohyggligt undernärd ut."

"T-tack," stammade han fram, förvånad över att han faktiskt kunde prata.

Hon log mot honom "Vad heter du lille vän?"

Han försökte komma på vad han hette, men det gick inte. Han såg olyckligt på henne.

"Har du minnesförlust?"

Han nickade och började gråta.

"Mitt namn är i alla fall Agatha Roser," sa kvinnan.

Han log mot henne. Nu visste han att han var säker.

Två veckor senare kunde han berätta för henne vad han hette. Sirius Black. Han visste att han var en trollkarl och det berättade han också, hon acceptera det han sa och berättade att hon hade sett många konstigheter i sina dar och att det inte alls förvånade henne.

Ytterligare två veckor senare var han tillräckligt stark för att vara uppe hela dagen och då hade resten av hans minnen kommit tillbaka. Nu kunde han också koppla ihop odjuret med den pojke som han hade plågat i skolan tillsammans med James. Han visste också att han hade varit död, men kommit tillbaka. Av någon anledning hade Voldemort återfött honom och gett honom till Severus.

I mitten av december kunde han förvandla sig till en hund igen och kände sig redo att bege sig till Hogwarts för att varna Harry. Han hoppades bara att det inte var för sent.

Han sa adjö till Agatha och lovade att han skulle komma tillbaka så snart han var klar med allt han var tvungen att göra.

Han transfererade sig till Hogsmed och förvandlade sig till en hund. Han ville inte väcka panik än.

-----

Rodolphus Lestrange var hatad. Han kunde inte vara med sina gamla vänner och eftersom han var efterlyst så kunde han inte göra sig några nya. Den enda vän han hade var Chatarina, men hon var på Hogwarts och kunde inte hjälpa honom.

Han hade vandrat omkring i mugglarvärlden hela hösten, men det var svårt. Han förstod sig inte på den.

I december begav han sig till Hogsmed och höll sig gömd i den spökande stugan. På nätterna smög han sig ut för att leta mat, men det var nätt och jämt att han fick tillräckligt.

Han blev verkligen förvånad när han en natt kom tillbaka till stugan och upptäckte att han inte var ensam.

En stor svart hund låg och sov på sängen. När han kom in vaknade hunden och de såg på varandra.

Rodolphus flämtade till "Black? Är det du?"

Hunden förvandlade sig till en man och såg sint på honom "Lestrange."
Rodolphus visste att det här var hans chans. Om han överlämnade sig till Sirius Black så kanske han fick leva och dessutom berätta för orden om allt han visste om Voldemort. Han ville göra det.

Han tog fram sin trollstav och slängde den till Black.

"Här, ta den, jag ger mig."

Black såg konstigt på honom "Vad menar du? Senast jag såg dig så var du en av Voldemorts mest förtrogna."

Rodolphus log sorgset "Och senast jag såg dig så var du död."
"Jag kom tillbaka."

"Hur då?"

"Vet inte, men jag tillbringande min första tid med att konstant bli torterad av Snape."

Rodolphus såg förvånat på honom "Det har jag inte hört något om, men Voldemort slängde ut mig för ett halvår sedan."

"Varför då?"

"Han ville ha Bella."

Black såg förvånad ut "Va?"

"Han är besatt av henne, hon är hans enda svaghet, tror jag, kanske deras dotter också…"

"VA?!"

Rodolphus tog ett djupt andetag och berättade hur Voldemort hade fått tillbaka sitt gamla utseende och tagit tillbaka Bella och sedan hade det visat sig Voldemort och Bella fått ett barn för flera år sedan som nu fanns på Hogwarts.

"Harry är där…" viskade Black.

"Hon kommer inte skada honom," lugnade Rodolphus "Hon är inte som Voldemort."

"Vi måste ta oss in till slottet, kan jag behålla din trollstav?"

"Tills du har hittat en egen, om vi ska dit så är det lika bra att jag är obeväpnad."

Sirius nickade "Vi tar den hemliga vägen."

-----

I mitten av december satt Hermione tillsammans med Harry, Ron och Cacta och gjorde läxor. Eller, hon gjorde läxor, Harry och Ron försökte få Cacta att berätta hur Draco gjorde för att komma in i flickornas sovsalar, men Cacta vägrade.

Den blonda slytherinaren hade blivit en vanlig syn i gryffindortornet på morgnarna.

Eftersom Hermione ändå inte fick något gjort lade hon ifrån sig läxorna och såg på de andra. Det var bara en vecka kvar innan jullovet skulle börja, men av någon anledning fick Cacta alltid något jagat i blicken när någon nämnde det.

Hon såg på när Cacta skrattade och röra vid sin mage utan att tänka på det. Hermione log. Hon var den enda som visste att Cacta var gravid, det hade bara gått en och en halv månad så inget syntes än, men Hermione undrade när Cacta skulle berätta det för Draco eller för någon annan.

Plötsligt kom Ginny inspringandes med ett stort leende och tårar i ögon.

"HARRY!" skrek hon "Du måste komma!"

Harry reste sig "Va? Vad har hänt?"

"Lestrange och… nej, du kommer aldrig att tro mig, du måste se det själv!" hon drog tag i Harry.

Hermione, Ron och Cacta sprang efter.

"Lestrange? Menar hon Rodolphus?" frågade Cacta Hermione när de sprang genom korridoren.

"Vem vet," svarade Hermione och gav Cacta ett nyfiket ögonkast "Hur så?"
"Jag känner Rodolphus," svarade Cacta samtidigt som de stannade framför McGonagalls kontor och väntade på att trappan skulle uppenbara sig.

Med Harry och Ginny i täten klampade de in på McGonagalls kontor och kaos utbröt.

Det första Hermione såg när hon kom in var McGonagall som stod med armarna lutade mot bordet och med ett stort leende på läpparna, efter det fick hon syn på en man som stod i ett hörn bredvid en bokhylla med armarna i kors och nervös uppsyn. Sedan, sittandes i en stol, såg hon Sirius.

Harry skrek på ett ganska tjejaktigt sätt och slängde sig över Sirius som tog emot sin gudson med öppna armar. De skrattade och grät om vart annat. Hermione kände hur hon började gråta själv och Ron stod bredvid henne med gapande mun.

Cacta däremot gick fram till Rodolphus och slog armarna om honom. Han kramade tillbaka med ett ganska lättat uttryck.

Efter att det första kaoset hade lagt sig knackade det på dörren igen och Remus kom in. När han fick syn på Sirius flämtade han till och gick långsamt fram till honom. Remus lade handen på hans kind som om han ville se om det verkligen var sant, sedan log han stort.

McGonagall harklade sig.

"Jag tror vi behöver en förklaring," hon satte sig ner bakom det stora skrivbordet.

Harry, som satt i Sirius knä, vände sig mot sin gudfar "Hur kom du tillbaka?"

Sirius suckade "Jag vet inte, men när jag kom tillbaka så tog dödsätarna mig och jag tillbringade lång tid med att bli… torterad… jag visste inte vem jag var eller någonting, fören en dag då någon nämnde dig Harry, då började jag minnas och jag lyckades fly."

"Har du någon aning om varför du kom tillbaka?" frågade McGonagall.

"Nej, men jag vet att Voldemort vad där när jag kom tillbaka genom skynket."

Där drog Cacta efter andan. Alla såg på henne.

"Alltså… skynket? Det som finns på trolldomsministeriet?"

"Vet du något om det, miss Criba?" frågade McGonagall.

"Pja, jag vet hur man får tillbaka någon som verkar ha dött vid den, det är visserligen en väldigt krävande ritual och man måste ha blivit mördad och… ja… en massa saker som måste fixas innan…"

"Var lärde du dig det?"

Cacta tvekade "Jag läste om försök till att återuppväcka de döda, och sedan så kom jag på några nya saker och… jag skrev ner det, det var till en uppsatts i trollkarlshistoria."

"Tror du att professor Criba har kvar uppsatsen?" frågade McGonagall.

"Jag antar det."

"Har någon annan sett den?"

"Vet inte."
McGonagall såg fundersam ut "Och hur känner du mr Lestrange?"

"Hon räddade mitt liv," svarade Lestrange.

Alla i rummet såg förvånat dem, förutom Sirius.

"Jag hittade Rodolphus i den spökande stugan," sa han "Han har rymt från Voldemort, och har en hel del intressant information som vi kan ta nytta av."
Alla tittade tillbaka mot Lestrange igen.

"Alltså, anledningen till att jag flydde var för att Voldemort ville döda mig så att Bellatrix skulle vara ledig, jag hade visserligen inte något emot att skilja mig från henne men Voldemort är som han är… paranoid… som tur var så stötte jag på Chatarina på min flykt och hon gömde mig."

Cacta log mot honom "Du får mig att låta som ett helgon, jag ville bara ha sällskap."

Rodolphus log tillbaka.

"Berätta allt du sa till mig," bad Sirius Lestrange.

Lestrange såg snabbt på Cacta.

"Jo, jag fick också veta att Voldemort och Bella hade varit tillsammans innan Voldemort försvann… och det… hade resulterat i ett barn, en dotter."
Av någon anledning var det Cacta som såg mest förvånad och förfärad ut.

"Vem är det? Hur gammal är hon?" krävde McGonagall att få veta.

"Jag vet inte," svarade han snabbt "Bella slängde det bara i ansiktet på mig, jag visste nämligen att hon var gravid, men jag trodde det var mitt barn… hon sa att det var dödfött."

"Ett barn till två galningar… undra hur det har utvecklats," sa Remus.

"Det måste vara ett kraftfullt barn," påpekade Sirius "Med Slytherins blod i ådrorna."

"Vi måste hitta henna," sa McGonagall "Men var kan hon vara."

"Voldemort måste ha gömt undan henne," påpekade Harry.

"Nåja, en sak i sänder," sa McGonagall "Först måste vi se till så att Sirius och mr Lestrange är i säkerhet. Tillsvidare tycker jag att de ska stanna här."

"Kan vi lita på honom?" frågade Ron som varit tyst.

De andra såg på varandra.

"Om Neville får syn på honom…" sa Hermione tyst.

"Ni kan låsa in mig någonstans," föreslog Lestrange "Det spelar ingen roll, jag har inget emot att vara ensam."

"Vi hittar något rum åt dig där du kan få vara ifred," avgjorde McGonagall "Och Sirius?"

"Han kan bo hos mig," log Remus.

Sirius log tillbaka.

"Bra, miss Criba, mr Lestrange? Kan ni vara så vänliga att stanna kvar, resten av er kan gå," bad McGonagall.

Hermione reste sig tillsammans med de andra och gav Cacta en frågande blick. Cacta ryckte bara på axlarna.

Efter det gick Hermione, Ginny, Ron, Harry, Sirius och Remus ut. Remus bad Ron att gå ner till köket och be husalferna komma upp med en riktig festmåltid.

Det här skulle firas.