Extra långt kapitel! Yay! Hoppas ni gillar det :)

Just det, lite tortyr här.

Kapitel 15 – Hur man skapar familjestämning

Cacta och Rodolphus satte sig ner framför McGonagalls skrivbord.

McGonagall synade dem noga.

"Jag märker att det är något ni döljer," sa hon "Vet din far om att du gömde honom?"

"Din far?" Rodolphus såg frågande på henne.

"Marius fick en läraretjänst här," förklarade Cacta snabbt och bad tyst att han inte skulle fråga något mer.

"Jaha…" sa han bara.

"Nej, han visste om det, jag tror inte han skulle vilja ha något med en förre detta dödsätare att göra," fortsatte Cacta.

McGonagall såg ut att fundera igen "Det kan stämma, varför hjälpte du en före detta dödsätare då?"

"Allvarligt talat visste jag inte att han var det," svarade Cacta "Men jag tyckte så synd om honom så jag tog hand om honom, och när han berättade vem han var så kände jag honom tillräcklig väl för att inte bry mig om det. Jag litar på honom."

"Är du helt säker på att han aldrig skulle gå tillbaka till… Voldemort?" frågade McGonagall.

"Helt säker."

"Vad säger du mr Lestrange?"

"Jag skulle aldrig någonsin gå tillbaka till honom."

McGonagall nickade "Vi får prata mer sedan, just nu måste jag kontakta orden, miss Criba, vill du vara så vänlig och ta med honom till sjunde våningen? Vi har några gästrum där."

Hon gav Cacta en nyckel. Cacta och Rodolphus reste sig och gick ut. De sa inget till varandra fören de hade kommit en korridor bort från McGonagalls kontor.

"Varför sa du inte att du visste vem min mor var?" frågade Cacta.

"Jag vet inte…" suckade Rodolphus "Jag tyckte väl att det räckte med att du visste att en av dina föräldrar var ett odjur, du behöver inte få veta att båda är det."

"Liknar jag henne?"

"Ni har samma figur, men annars är du väldigt lik Voldemort."

Cacta ryste till "Jag är glad att du lever."

"Är Voldemort verkligen här?" frågade Rodolphus tyst.

Cacta nickade sorgset.

"Varför har du inte sagt något till någon?"

"Det går inte, då får de ju veta vem jag är."

Rodolphus suckade men sa inget.

De hade nästan kommit fram till sjunde våningen då de stötte på någon, Voldemort.

De stannade. Voldemort stannade också och såg mycket förvånad ut. Han drog fram sin trollstav och kastade iväg en förbannelse mot Rodolphus.

Rodolphus slungades in i väggen och tappade andan.

"Sluta!" skrek Cacta och kastade sig mot Voldemort och försökte gripa tag i hans trollstav.

Voldemort lyckades hålla henne på avstånd "Vad gör han här?!"

Rodolphus reste sig och skrattade "Det är för sent, jag har redan berättat allt för dem om dig och Bella!"

Voldemort kastade omkull Cacta så att hon flög in i väggen. Hon såg förfärat på när hennes far för andra gången lyfte sin trollstav och vrålade "Avada Kedavra!"

Rodolphus sjönk som en sten till marken. Cacta började snyfta.

Voldemort vände sig mot henne och drog upp henne i håret.

"Nu ska du gå till McGonagall och berätta att Rodolphus fick kalla fötter och stack härifrån."

Cacta grät "Aldrig."

Voldemort satte trollstaven mot hennes tinning "Imperio."

Cacta kände att hennes tankar försvann och att allt kändes som luft.

"Gå till McGonagall och berätta att Rodolphus fick kalla fötter och rymde." hörde hon en röst säga i hennes inre.

Hon lydde och gick som i en dröm tillbaka genom slottet och framförde meddelandet till McGonagall. Allt var som bomull i hennes hjärna och när hon vaknade till liv igen var hon inne på Voldemort kontor.

Han såg bittert på henne.

"Några fler dödsätare du har roat dig med?" frågade han.

Cacta kom på vad han hade gjort och började gråta igen.

"Svara!"

"Varför gjorde du sådär?" grät hon.

Han reste sig upp och slog till henne i ansiktet "SVARA!"

"Låt mig gå," bad hon.

Voldemort suckade "Vi är inte färdiga här."
Han gjorde en nick mot dörren.

Cacta reste sig och rusade till närmsta toalett. Hon grät bittra tårar. Hennes bästa vän och det närmsta hon hade haft till en riktig far var död. Mördad av hennes riktiga far. Varför kunde inte Rodolphus ha varit hennes riktiga far? Varför var den där Bellatrix tvungen att vara otrogen.

Hon torkade av tårarna och sköljde ansiktet i vatten tills hon var säker på att ingen kunde se att hon gråtit.

Hon kände på sin mage, hon skulle ta hand om sitt barn, det lovade hon sig själv.

Hon gick tillbaka till Gryffindortornet och stötte på Hermione utanför porträtthålet.

"Jag hörde att Lestrange fick kalla fötter," sa Hermione.

Cacta nickade dystert.

"Vill du följa med och hämta lite saker hos killarna?"

Cacta suckade "Visst."

De gick uppför trapporna till pojkarnas sovsalar och in i Harrys och Rons sovsal. Neville låg och sov i sin säng, men annars var det tomt.

"Vi ska hämta lite saker i Harrys koffert," viskade Hermione.

De drog ut Harrys koffert från under hans säng och då fick Cacta syn på något.

"Här är den," viskade Hermione och drog fram en osynlighetsmantel.

Cacta lade inte märke till det, hon hade nämligen fått syn på något helt annat.

En Zorrohatt.

-----

Första dagen på jullovet kom och Voldemort satt uppe i Gryffindors uppehållsrum och väntade på att Cacta skulle komma ner. Han tänkte inte låta hennes smita. Det var en förbannelse att Sirius Black lyckats smita, efter det misstaget så hade han säkrat hela sin borg ytterligare så det skulle i alla fall vara omöjligt för Cacta att komma därifrån.

Klockan var bara sex på morgonen, men han var säker på att hon snart skulle försöker rymma.

Han hörde steg i trappan och såg upp, men det var inte Cacta, det var den där Weaslyflickan.

Hon stannade upp när hon fick syn på honom.

"Vad gör du här?" frågade hon misstänksamt.

"Jag väntar på Chatarina, vi ska fira jul ute på mitt landställe," log Voldemort.

"Varför är du här redan?"

"Varför frågar du så mycket?"

Ginny knep ihop läpparna och gick fram till ett bord där massa saker låg utspridda. Hon flyttade undan sakerna och fick tag på ett trollspö som låg underst. Hon suckade lättat.

"Dåligt ställe att gömma ett trollspö," påpekade han.

Hon rodnade "Jag glömde den här i gårkväll."

Voldemort skrattade "Inte bra, tänk om du hade blivit attackerad under natten."

Ginny grep hårdare tag om sitt trollspö. Voldemort kunde nästan höra hur snabbt hennes hjärta slog. Han påminde sig om att Cacta hade berättat att Ginny råkat ut för hans dagbok. Antagligen påminde han om hans dåtida jag, och det gjorde henne rädd. Utmärkt.

"Vad ska du hitta på under jullovet, miss Weasly?" frågade han.

"Jag ska stanna här på Hogwarts," svarade hon.

"Så trevligt, med din bror och pojkvän då?"

"Jag och Harry är inte tillsammans längre," sa hon dystert.

"Så tråkigt, varför inte?"
Han märkte att hon hade blivit charmad av honom för hon satte sig ner med en suck.

"Han sa att han hade fått känslor för någon annan och inte vill ljuga för mig, men jag tror honom inte."
"Varför inte?"

"Jag tror han försöker skydda mig på sitt konstiga sätt," muttrade hon.

"Skydda dig? Jag har den uppfattningen att du klarar dig själv," sa han.

"Det säger jag också, men han säger hela tiden att om Voldemort fick veta att vi var tillsammans så skulle han kidnappa mig eller något sådant…"

Voldemort hade inte tänkt på det innan, men det skulle vara en smart plan. Han var tvungen att fundera på det.

"Jag tror nog du skulle klara dig ut ur det," sa han.

"Verkligen?" frågade hon förvånat.

"Självklart, jag vet ju vad du kan."

Ginny log mot honom "Tack, Harry förstår inte det."

Voldemort lutade sig lite framåt "Mr Potter måste vara väldigt dum ifall han låter en skönhet som du glida ur hans grepp."
Ginny rodnade ännu mer. Voldemort log inombords. Det var verkligen lätt att förföra småflickor, han kanske skulle leka lite mer med miss Weasly innan terminen var slut. Dessutom så var det förbjudet. Det gjorde det ännu roligare.

Innan han hann göra något mer så hörde han återigen steg i trappan. Den här gången var det hans dotter. Påklädd och med en väska i handen.

Han log ljuvt och reste sig "Cacta, så bra att du är redo, då kan vi gå."

Cacta såg förfärad ut men nickade bara och gick ner till honom. Han lade armen om hennes midja och förde henne ut genom porträtthålet.

"Du trodde du kunde smita?" väste han när de gick nerför trapporna.

"Klandrar du mig?" väste hon tillbaka.

Voldemort skrattade men sa inget. De gick ut i den kalla vintermorgonen. Snön låg som ett täcke över skolområdet och Voldemort drog sin mantel tätare om sig samtidigt som han fortfarande höll ett hårt grepp om Cactas midja. Hon skulle inte få smita.

De gick i rask takt och kom fram till Hogsmed och där transfererade han dem till sin borg. Först då släppte han henne.

"Nu kan du inte smita längre," sa han muntert "Kom med här."

Han ledde henne genom borgens korridorer och fram till det rum han delade med Bella. Han hade slutligen bestämt sig för att presentera mor och dotter för varandra. Dessutom var han säker på att Bella kunde hjälpa till honom att komma på något kreativt straff åt henne.

Han öppnade dörren.

"Bella?" ropade han milt.

Något rörde sig i mörkret. Han drog in Cacta i rummet och stängde dörren bakom dem. Han drog fram sin trollstav och tände en eld i eldstaden så att rummet lystes upp. Han fick syn på Bella som vaggade fram och tillbaka framför ett fönster och nynnade för sig själv.

"Bella," sa han igen.

Bella vände sig om "Du är tillbaka!"

"Ja, det är jullov nu."

Bella fnittrade och kom närmare "Du tyckte inte om julen."

"Nej, men jag är hemma."

Bella suckade "Jag kommer ihåg när du gav mig klänningen för att du skulle lämna mig över julen… du har alltid så fina presenter till mig."
Voldemort drog henne närmare "Du förtjänar bara det bästa min skatt."

Bella fnittrade igen och vände på huvudet "Vem är det där? En ny leksak?"

"Nej, Bella."
Hon drog sig ur hans grep och ställde sig närmare Cacta. Cacta försökte dra sig tillbaka men Bella tog tag med handen bakom hennes nacke och såg på sin dotters ansikte.

"Hon liknar dig," viskade Bella och drog naglarna över Cactas kind "Varför liknar hon dig?"
Voldemort ställde sig bakom Bella och lade armarna runt hennes midja "Mig är inte den enda hon liknar, kan du inte se vem mer?"

Bella drog efter andan och nöp Cacta i kinden "Hon liknar mig."

Voldemort andades in hennes lukt och nafsade henne i örat "Precis. Det är flickan du födde och lämnade bort."

Bella gnydde till "Hatar du mig?"

"Nej, Bella, det har jag redan sagt att jag inte gör, det här är Chatarina."
Bella snörpte med munnen "Hon ser inte ut som en Chatarina."

"Hon kallas Cacta."

"Cacta vildkatt," konstaterade Bella.

"Precis," log Voldemort. Cacta såg verkligen rädd ut "Vet du var vår lilla vildkatt gjorde?"

"Något dumt?" frågade Bella förtjust.

"Ja, hon torterade mig."

Bella örfilade Cacta "Stygg flicka."

"Ja, Cacta är en stygg flicka, vad tycker du vi ska göra?"

Cacta bet hårt ihop läpparna och Voldemort kunde se att hon inte hade långt ifrån tårar.

Bella såg djupt in i Cactas ögon "Berätta för mamma vad du har gjort."

Cacta svalde "Jag tänker inte berätta någonting för dig."

Bella skrek till och tog ett hårdare tag om Cactas nacke och drog med henne till badrummet.

Voldemort såg efter dem och satte sig ner och hällde upp ett glas vin åt sig själv. Han hörde hur vatten vreds på och hur något slogs ner i vattnet. Han gissade att det var Cactas huvud för snart hörde han hur någon drog efter andan och sedan ett till plask.

"Berätta för mamma vad du har gjort!" skrek Bella.

Cacta snyftade panikslaget "Skada inte barnet."
Voldemort krossade glaset i handen och rusade in i badrummet.

"VAD?!"

"Jag är gravid," snyftade Cacta.

Bella skrattade "Hur gammal är du?"

"17."

Bella klappade henne på huvudet "Jag var 17 när han först gjorde mig gravid."
Voldemort morrade "Jag tänker inte låta henne få barn nu, vem är pappan?"

"Draco Malfoy."

"Jaså…"

"Han vet inte om det!"

"Gå och hämta Severus Bella, be honom ta med drycken som motverkar graviditet."

"Varför ska han behöva kommer hit?" klagade Bella.

"Bella," sa han varnade.

"Jag går!"

Bella lämnade dem.

"Jag vill ha kvar barnet!" grät Cacta.

"Det bestämmer inte du," sa Voldemort lugnt.

Cacta slog till honom i magen och han tog tag i hennes händer och höll henne nere tills Severus och Bella kom tillbaka.

"Vad har vi här då?" frågade Severus och satte sig på huk bredvid Voldemort och den sprattlande flickan.

"Jag tror inte jag har presenterat dig för min dotter, Chatarina?" sa Voldemort.

"Jag tror inte jag har haft den äran," bekände Severus med ett leende "Är det hon som ska ha drycken?"

"Ja, unge Malfoy lyckades få henne gravid," suckade Voldemort.

"Släpp mig!" skrek Cacta.

Bella suckade också och lade händerna på Voldemort huvud "Varför är du så elak mot henne?"

"Jag är inte elak," hävdade Voldemort "Bara bestämd. Severus, få i henne drycken."

Severus satte sig grensle över henne och Voldemort höll fast hennes huvud och höll för näsan på henne så hon var tvungen att öppna munnen. Severus hällde i innehållet i av flaskan i hennes mun och sedan höll han för munnen på henne.

"Du borde kanske göra henne medvetslös," föreslog Severus när hon äntligen svalt "Hon kommer att få väldigt ont."

Voldemort log ner mot sin gråtande dotter "Nej."

"Dormedo," hörde han Bella säga och plötsligt blev Cactas kropp slapp.

Voldemort och Severus reste sig.

"Varför gjorde du det där?" frågade Voldemort Bella irriterat.

Då slog Bella till honom i ansiktet "Du ska inte plåga henne som du plågade mig!"

Hon böjde sig ner och lyfte utan några som helst problem upp sin dotters slappa kropp och bar ut henne i badrummet.

Voldemort såg förvånat efter henne "Vad var det där om?"

Severus frustade till. Voldemort såg på henne.

"Åh, du känner väl Bella? Hon vill ha allt roligt för sig själv."

Voldemort skakade på huvudet åt sin galna älskarinnas ombytliga humör.

-----

När Cacta vaknade låg hon på en stor säng med svarta lakan. Någon hade bytt kläder på henne så hon hade en lång vit klänning på sig.

Minnes bilder om vad som hade hänt innan kom tillbaka till henne och hon kände på sin mage. Den kändes tom. Barnet var borta.

Hon grät inte, hon kände sig bara tom, som om inget betydde något längre.

Hon stirrade upp i taket. Varför var hon alltid tvungen att förlora allt som verkligen betydde något för henne?

Minnen från barndom svepte genom henne. Diablos.

Marie. Stackars lilla Marie.

Varför fick hon leva och inte Marie? Det hade varit så halt ute under julen. Olyckor händer så lätt när det är halt. Om det var en olycka. Diablos.

Elena. Vad hade hänt med Elena egentligen? De hade aldrig hittat hennes kropp, de hade inte kunnat genomsöka hela havet. Diablos.

Vicki. Vackra Vicki. Kom hon någonsin till sin himmel? Diablos.

Diablos var en magisk organisation. Bara eliten blev medlem i Diablos och inga utomstående kände egentligen till dem. Enda anledningen till att Cacta kände till dem var för att hon sett deras märken vid varje av hennes vänners dödsfall. Ingen visste vad deras mål var, men de lämnade märken efter sig, knappt synliga, men de fanns där för det tränade ögat. Ett enda märke. En glob med ett pentagram i.

Cacta drog ett djupt andetag och satte sig upp. Det var mörkt ute, hon måste ha varit medvetslös länge. Hon såg sig omkring i rummet och ryckte till när hon såg att någon satt och stirrade på henne. Bellatrix. Hennes mor.

"Vildkatten är vaken nu," spann Bella och reste sig och gick fram till henne.

Cacta såg undrade på henne.

"Varför gjorde du mig medvetslös? Voldemort ville ju inte."

Bella fnittrade och satte sig bredvid henne på sängen "Volly-Bolly, han ska inte få skada min lilla vildkatt."

"Åh, jag trodde du skulle vara som hans slav eller nått."

Bella fnittrade igen och lutade sig fram mot henne och viskade "Det är vad han tror!"

Cacta skrattade till också "Han måste ha märkt något."

Bella kraxade och rörde med fingrarna över hennes ansikte "Man måste lära sig lura honom."

"Du verkar inte vara så galen," påpekade Cacta.

"Kattungen ska vara tyst," sa Bella leende och böjde sig fram och kysste henne på munnen och slickade henne på läpparna.

Cacta spärrade upp ögonen när Bella drog sig tillbaka.

"Du vet väl om att du är min biologiska mor?" frågade hon.

"Spelar det någon roll? Du kunde ju ha sex med din kusin."

"Va?" frågade Cacta förvirrat.

"Ja, Draco Malfoy, min systers son."

Cacta gapade "Det visste jag inte."

"Lilla vildkatt," suckade Bella "Det är så mycket du inte vet."

"Är det något mer som jag behöver veta?" frågade Cacta.

Bella viskade in i hennes öra igen "Voldemort är jättebra med fingrarna."

"Bella!" klagade Cacta "Jag vill inte veta."

"Jo, det vill du, jag vet att du är lik mig. Hur många har du haft sex med?"

"Jag…" Cacta suckade "Sju stycken."

Bella spärrade upp ögonen "Bara?!"

Cacta rodnade "Vadå bara?"

"När jag var i din ålder hade jag haft sex med 41 stycken, Voldemort var nummer 42."

Nu var det Cactas tur att spärra upp ögonen.

"Va?!"

Bella fnittrade till och putade ner henne i sängen "Jag kan lära dig!"

Hon satte sig på henne.

"Nej, tack, jag vill inte!" sa Cacta och försökte puta bort Bella.

Bella fnittrade bara och kysste henne igen.

Turligt nog öppnades dörren då och Voldemort kom in. Han såg på de båda kvinnorna i sin säng och suckade. Han gick fram till Bella och drog bort henne.

"Bella, vad gör du?" frågade han.

"Vet du hur oerfaren våran dotter är?!" frågade Bella med förfärad röst.

Cacta rodnade igen och satte sig tillrätta och ordnade till sitt utsläppta hår.

"Jag är faktiskt tacksam över att hon inte håller på som du gjorde," sa Voldemort.

Bella fnyste "Du hade inget emot det då."

"Hur mår du?" frågade Voldemort mot Cacta.

Cactas ögon smalnade "Du mördade mitt barn!"

Voldemort suckade "Det var bara ett foster! Det kom ju knappt något blod!"

Hon fnyste.

"På tal om blod, när ska jag få tillbaka min säng, Bella?"

Bella körde näsan i hans halsgrop "Var ska kattungen sova då?"

Voldemort suckade igen "Hon har ett rum."

"Åh! Vi måste ut och handla!"

Cacta såg förvånat på Bella "Va?"

"Det är ju julafton! Vi måste handla julklappar!"

"Jag tänker inte fira jul," morrade Voldemort.

"Jag tycker inte heller om julen…" mumlade Cacta.

Bella stampade foten i marken på ett väldigt barnsligt sätt "Jag vill handla!"

Voldemort suckade "Då får du gå till mugglarvärlden, du är efterlyst här."

Hon hoppade upp och ner och klappade med händerna, sedan grep hon tag i Cacta "Kom nu!"

"Låt henne inte smita Bella!" ropade Voldemort efter dem.

"Vildkatten ska inte smita," sa Bella till Cacta med ett leende på läpparna.

Cacta suckade och undrade vilken av hennes föräldrar som var galnast.