Här är kapitel 16! Hörde att ni gillar långa kapitel, detta kapitel är inte lika långt, men jag lovar att inga kapitel är kortare än fyra sidor. Så, nu kan ni läsa.

Kapitel 16 – Hur man fixar julklappar

Att shoppa med Bella var verkligen något i särklass. Eftersom det var mitt i natten var ingen affär öppen, men det brydde sig inte Bella om, hon låste upp dörren med sitt trollspö och sprang sedan omkring i hela affären och letade efter kläder som hon tyckte att Cacta skulle ha.

Cacta kände sig som en docka och undrade om någon skulle ringa polisen, turligt nog så hände inte det.

"Den här måste du ha!" sa Bella förtjust och slängde åt henne en svart klänning med små stenar på.

"Den är alldeles för liten!" påpekade Cacta.

"Neeeej, den ska vara liten."

Cacta suckade och lutade sig bakåt och råkade samtidigt komma åt en strömbrytare. En lampa och Bella snodde runt och kastade en förbannelse på den.

Cacta såg förfärat på Bella "Det var bara en lampa."

Bella ryckte på axlarna och fortsatte samla på sig kläder.

När hon hade tillräckligt för att fylla flera garderober så stannade hon upp.

"Jag tror det räcker nu."

Cacta, som var begravd i kläder instämde tyst.

"Kom vildkatt, vi måste hitta skor!"

"Men kläderna då?"

"Skicka hem dem!"

Cacta suckade och kastade trollformeln över kläderna som skulle skicka dem till Bellas rum. Hon hoppades att Voldemort skulle vara ivägen när de landade.

Samma procedur skedde i skoaffären, och efter det i en smyckesaffär och därefter i en souveniraffär. Efter det sa Bella att de hade tillräcklig och de kunde transferera sig hem.

När de kom tillbaka till rummet kunde inte Cacta låta bli att skratta Det låg saker precis överallt. Man kunde knappt se golvet längre. Mitt i bråten stod Voldemort med irriterad min.

"Upptäckte någon er?"

"Såklart inte!" Bella lät förorättad.

"Jag förstår inte varför du gillar mugglarsaker så mycket…" muttrade Voldemort och förste ner kläder från en fåtölj och satte sig. Bella skuttade genom högarna och satte sig i hans knä. Cacta satte sig osäkert ner på golvet bredvid en hög av skor. Hon visste inte vad hon fick göra nu.

Av ljudet att döma hade Bella och Voldemort börjat kyssas. Cacta funderade på om hon skulle smita ut och utforska resten av slottet. Hon reste sig försiktigt och gick tillbaka till dörren, sträckte ut handen och…

"Du ska ingenstans unga dam!" röt Voldemort.

Cacta bet ihop käkarna och vände sig om "Ursäkta om jag inte vill sitta och lyssna medan ni håller på."

"Nagini," sa Voldemort på prasselspråk.

Den största orm Cacta någonsin sett kom slingrande över golvet.

"Ja, herre?" frågade ormen.

"Följ med Cacta genom borgen, se till så att hon inte ställer till med något eller försöker rymma," beordrade Voldemort "Nu kan du gå."

Cacta öppnade dörren och steg ut, det sista hon hörde medan hon väntade på att Nagini skulle ta sig ut var Bellas röst "Jag älskar när du pratar orm!"

Hon suckade.

"Vart tyckte du vi ska gå?" frågade hon ormen.

"Jag säger till om det är någonstans du inte får gå," sa ormen.

Cacta log lite och började sin rundvandrig genom borgen.

-----

Sirius visste inte riktigt vad han skulle göra. När han hade fått veta att Remus hade skaffat en flickvän hade han blivit väldigt förvånad, och väldigt svartsjuk. Det var han som skulle vara tillsammans med Remus!

Remus hade också känt sig lite trängd, han hade aldrig lyckats glömma sin sanna kärlek, men han tyckte väldigt mycket om Tonks. Tillslut så hade han bestämt sig för att det bästa var att bryta med Tonks och ta en paus från allt som hade med kärlek att göra.

Sirius respekterade det, men tyckte inte om det. Han behövde kärlek! Kanske inte den intima delen (han visste inte om han någonsin skulle klara det igen), men den där delen med att pussas och mysa.

På julaftonskvällen kom Tonks till slottet, hon var stationerad som vakt i Hogsmed och när Remus fått veta att hon skulle vara ensam över julen hade han bjudit upp henne. Sirius hade surt frågat om han skulle dumpa Tonks eller om han skulle spela.

Remus hade först valt det andra alternativet, att spela, men efter lite för många äggtoddy hade han gått på den första och berättat allt för Tonks.

Så nu satt Sirius uppe på Remus rum och försökte trösta sin vän (förhoppningsvis snart mer än vän) och visste inte vad han skulle göra. Tonks hade slagit till honom sedan sprungit iväg, Ginny och Hermione hade gett Remus och Sirius några elaka blickar och sedan sprungit efter. Ron hade blivit väldigt generad och muttrat någonting om att han glömt skriva till sin mamma och sprungit iväg. Harry hade suckat och sagt åt Sirius att det kanske vore bäst att han och Remus begav sig någonstans där det var lugnt och de fick reda ut allt.

"Hon hatar mig," suckade Remus där han låg med huvudet i Sirius knä.

"Kanske just nu, men hon kommer över det," sa Sirius och smekte Remus hår "Hon är ung, hon kommer hitta någon annan."
"Hon älskade mig mer än jag älskade henne."

"Äh, hon kommer över det, hon behöver bara lite tid."

"Tänk om hon inte gör det!"

"Det behöver inte du bry dig om, det skulle ha varit värre om du var kvar hos henne för att du tyckte synd om henne, ärlighet varar längst."

"Och det kommer från dig."

"Jag har aldrig ljugit om vad jag verkligen känner för någon!"

"Alla de som du var tillsammans med under skoltiden då?"

"Jag gillade ju dem när jag var tillsammans med dem…" muttrade Sirius "Men det gick över."

"Gick det över med mig också?"

Sirius log "Nej, aldrig."

Han och Remus hade haft några små romanser från när de gick i femte årskurs, men de hade inte blivit tillsammans fören i slutet av sjunde, efter det hade de hållit ihop fram till att Sirius kastades i fängelse. När han sedan kommit tillbaka och blivit rentvådd (i alla fall av Dumbledore) hade Remus varit tveksam, det var inte fören efter Voldemorts återfödelse som de blivit tillsammans igen. Fram till Sirius råkade dö vill säga.

Remus log sorgset upp mot Sirius "Vad var det som hände när du kom tillbaka? Jag vet att du drömmer mardrömmar om det."

Sirius fick något kallt i blicken "Jag vill inte prata om det."

"Du måste göra det om du vill komma över det!" påpekade Remus och satte sig upp.

Sirius drog upp knäna under hakan "Jag har försökt förtränga det."

Remus lade armarna om honom "Såja, du kan berätta för mig."

Med entonig stämma började Sirius berätta om odjuret som han efter ett tag kommit på var Snape och hur Voldemort hade skrattat åt honom. Tårarna började rinna när han berättade och snart blandades dem med Remus tårar.

Tillslut dog hans röst bort och de satt bara där och grät.

"Jag ska döda honom," sa Remus efter ett tag.

"Inte om jag hinner först," morrade Sirius "Jag förstod aldrig varför Dumbledore litade på honom, men tydligen gjorde han fel."

"Ja… Det kostade oss mycket."

"Vad tror du Voldemort tänker göra nu?"

"Vad vet jag? Jag undrar mest om vem som är hans dotter, om vi måste oroa oss för henne… om hon är som han."

Sirius skrattade kallt "Om hon är som han så kommer i alla fall han vara borta snart."

"Vad menar du?"

"Voldemort dödade ju sin far, vi får väl hoppas att hon göra samma sak."

"Fast inte om det betyder att hon blir som han…"

"Nej, det är klart… tror du Harry kommer klara av att mörda någon? Även om det är Voldemort?"

Remus såg bort mot fjärran "För mänsklighetens skull så…"

-----

"Miss Criba, vad gör du här?"

Cacta vände sig om och fick syn på den man som hennes far kallat Severus.

"Åh, lugn, jag har barnvakt," svarade Cacta ironiskt och pekade på ormen som stannat bredvid henne.

Severus synade henne uppifrån och ner. Cacta funderade över vilka förhäxningar hon kunde kasta över honom, men kom på att det antagligen skulle göra Voldemort ännu argare när han väl hade lyckats slita sig från Bella, så hon lät bli. Istället lade hon armarna i kors och väntade för att se om han skulle säga något mer.

"Du är verkligen lik din mor," Severus log elakt.

"Jaså? Vadå då?"

"Jag hade väldigt roligt med din mor en gång," fortsatte han med kall röst "Kan du vara lika rolig?"

Cacta kände hur hon fick kalla kårar längst ryggraden. Hon tog ett hårdare grep om sitt trollspö och sa inget.

Nagini hade försvunnit från hennes sida. Hon såg att Severus tog fram sin trollstav och kastade en förhäxning, men hon var snabbare och kastade iväg en lamslagningsförbannelse. Severus duckade för den och kastade iväg en ickeverbal formel som fick henne att flyga upp i luften i ankeln. Hon skrek en ny förbannelse som träffade Severus i magen och fick honom att vika sig dubbel. Han kastade en ny formel som skickade iväg stormvind mot henne. Hon tappade andan och fick tårar i ögonen av luften, men hon trillade ner och kunde resa sig och kasta en ny förbannelse mot honom som skar upp hans högerarm och han började blöda.

Han skrek till och höjde sin trollstav, men innan han hann kasta något hade Voldemort kommit flygande från ingenstans och tagit stryptag om Severus.

"Ingen rör min dotter utan min tillåtelse," röt Voldemort.

Severus såg rädd ut "Förlåt mig herre," viskade han och försökte dra luft.

Voldemort morrade och slängde Severus åt sidan och gick fram till Cacta och hjälpte henne upp.

"Mår du bra?" frågade han.

Hon såg förvånat på honom "Varför bry du dig?"

"Såvida du inte gör något riktigt dumt får ingen annan får skada dig förutom jag, eller möjligtvis Bella," sa Voldemort lätt och förde henne tillbaka genom slottet.

"Tack för omtanken då…"muttrade Cacta.

När de kom upp från källaren så såg hon att solen höll på att gå upp, hon började känna sig lite sömning.

"Var kan jag sova?" frågade hon Voldemort.

"Rummet du hade i somras tänkte jag, men först vill Bella ge dig julklappar."

"Jag avskyr julen."

Voldemort såg förvånat på henne "Jag trodde alla ungar älskade julen."

"Inte den här ungen."

"Varför inte?"

"Om du måste veta så dog en väldigt nära vän till mig för precis sex år sedan."

"Och du såg det?"

"Jag borde ha dött då…"

"Varför gjorde du inte det?"

"Vet inte… jag kommer inte ihåg riktigt, men jag… tror jag studsade iväg… vi var på väg över en gata och en bil kom körande i hög fart… hon blev påkörd, men jag studsade på något sätt iväg och landade på gatan. Skadades knappt, men hon dog direkt."

Voldemort var tyst ett tag "Vad hände med föraren?"
Cacta skrattade dystert "Vem bryr sig om ifall ett barnhemsbarn råkar dö?"

Voldemort suckade och öppnade dörren till sitt rum igen. Nu hade alla högar försvunnit och Bella satt med en liten högg julklappar. När Cacta kom in reste hon sig.

"God Jul! Vi ska ha familjemiddag sen."

"Vadå för nått?"

Voldemort suckade.

"Bella vill att du träffar hennes syster Narcissa, och jag måste ändå ha ett samtal med Draco," sa han.

"Tänker du berätta för Draco vem du är?" frågade hon förvånat.

"Ja, jag måste, ingen får röra dig."

"Lite för sent för det…" muttrade Cacta.

Voldemort gav henne en örfil "Gå och öppna dina presenter."

Han lämnade henne med Bella.

Hon satte sig ner bredvid högen av presenter och reflekterade över att hon och Voldemort hade haft något som kunde kallas ett civiliserat samtal.

"Öppna det här!" sa Bella och gav henne en present.

Det var från Hermione och det var en bok om magiker i Indusdalen för några tusen år sedan. Cacta log, Hermione hade lärt känna henne smak. Hon hoppades att Hermione skulle gilla boken som hon hade gett henne, den handlade om runskriften på Påskön.

"Vem är så tråkig och ger dig en bok?" klagade Bella.

"Jag råkar gilla böcker," svarade Cacta lugnt och lade boken utom räckhåll för Bella.

Bella suckade bara och gav henne nästa paket. Det var en korg med olika sorters godis från Harry och Ron. Nästa var ett litet guldhjärta från Draco som hon genast fäste runt halsen. Från Ginny hade hon fått en liten porslinsfigur av en dansade ballerina. Bella gav henne en lång grön klänning av siden och med slits upp till knäet och en lättare urringning.

Efter det fanns det bara två paket kvar. Det ena var ett brev och det andra var ett stort paket med lufthål. Hon blev nyfiken på lufthålen och öppnade det paketet. Det var från Voldemort och inuti låg en liten lejonunge.

Hon flämtade till.

Eftersom du hamnade i Gryffindor. Stod det på en lapp runt halsen på lejonungen.

Cacta lyfte försiktigt upp lejonunge som såg på henne med stora ögon. Det var en hona.

Bella tjöt förtjust "Vad söt hon är!"

Cacta log också och lade lejonungen i sitt knä och tog upp brevet. Bella lade sig på mage och lekte med lejonungens tassar. Lejonungen slog till Bella.

Cacta skrattade och öppnade brevet. Hon hajade till.

Jag hörde att du är i England, jag är på väg, jag lovade att vi skulle träffas igen. Cazador.