Okej, det här kapitlet kanske verkar lite virrigt, men ha tålamod! Det klarnar senare...
Kapitel 17 – Hur man skrämmer skiten ur Draco (bildligt talat)
Cazador var på väg. Cacta kunde knappt tro det. Hon hade inte sett honom sedan han slängdes ut från barnhemmet för att han blivit "vuxen", hon hade varit tretton då och han arton. Hon visste att han hade kommit in i något gäng efter det, men nu var det fyra år sedan hon senast hade hört något från honom. Han var trollkarl precis som hon, men han hade alltid varit intresserad av svartkonster. Kanske inte i samma utsträckning som Voldemort, men tillräckligt för vad som var dåligt för hälsan.
Cazador hade också varit hennes första kärlek, hennes första älskare.
Oj… om Voldemort fick veta det…
Cacta vände sig om i sängen och slöt ögonen. Cazador skulle antagligen kunna klara sig mot Voldemort, han var smart.
Med den tanken somnade hon och vaknade inte fören vid femtiden igen då Nagini kom in och väckte henne.
Hon gick upp och tog en snabbdusch och drog sedan på sig den gröna klänningen som Bella hade gett henne samma morgon. Hon satte upp håret i en hög hästsvans, satte smaragder i öronen och ett silverhalsband med små smaragder i runt halsen. Hon såg sig i spegeln och suckade. Hon såg verkligen ut som en äkta Slytherin.
Nagini väste åt henne. Cacta ignorerade henne och gick fram till sin lilla lejonunge.
"Är du hungrig?" frågade hon lejonungen.
Ungen gäspade stort Cacta log och smekte henne på huvudet och trollade sedan fram en stor köttbit och en skål med vatten åt lejonet och följde sedan efter Nagini ut.
Nagini förde henne genom slottet till ett ställe där hon aldrig hade varit innan. Hon öppnade dörren och lät Nagini slinka in innan hon själv steg in. Hon stannade i dörröppningen. Voldemort och Bella var redan där, tillsammans med Draco, någon som inte kunde vara något annat än hans far och en kvinna som hon antog var Dracos mor.
Hon sträckte på sig och gick in. Draco såg misstroget på henne då hon slog sig ner på den tomma platsen på Voldemorts vänstra sida, mitt emot Bella.
"Lucius, Narcissa, får jag presentera min dotter, Chatarina," sa Voldemort och smekte Cacta på kinden.
Cacta knep ihop läpparna och stirrade rakt fram på Bella. Hon hade på sig en mörkblå klänning i strass.
"Varför berättade du inte för mig Bella?" frågade Narcissa med sårad min.
Bella såg irriterad ut "Jag var gift med en annan då!"
"Ja… vad har hänt med honom?" frågade Lucius.
"Jag dödade honom," sa Voldemort lugnt.
Cacta knep ihop läpparna ännu hårdare. Det här var inte ett bra tillfälle att börja gråta.
Narcissa såg mer ingående på Cacta.
"Var det henne du pratade om, Draco?" frågade hon lamt.
"Ja, mor," svarade Draco stelt "Men jag visste inte vem hon egentligen var."
Cacta såg på Draco som såg på henne med förtvivlan i blicken.
Voldemort ropade in maten och en husalf kom springandes med en förrätt bestående av en lättare sallad. Cacta och Draco åt under tystnad med Bella pratade med både sin syster och sin svåger. Voldemort betraktade dem och lade in någon kommentar lite då och då. Mest pratade de om människor som de kände och deras familjer. Bella verkade nästan helt normal, om än lite blodtörstig.
När efterrätten (en ostpaj) togs ut så reste sig Voldemort och gjorde en gest åt Draco att följde med.
Cacta såg hur Draco hade blivit väldigt blek och undrade om hon någonsin skulle få se honom i livet igen.
-----
"Sätt dig."
Draco satte sig på yttersta spetsen på en hård trästol. Voldemort slog sig ner mitt emot honom på en annan trästol.
Draco hade för länge sedan förstått att professor Criba var en ond trollkral, men det hade inte fallit honom in att det kunde ha varit Voldemort. Han hade blivit nyfiken och bestämt sig för att spela ädel framför Cacta, om hon hade en pappa som var dödsätare så kanske Draco skulle få högre status i kretsen. Dessutom tyckte han väldigt mycket om Cacta, hon var spännande och riktigt snygg, men han var inte kär, bara attraherad och intresserad.
Men nu var han i trubbel. Alla visste att ingen rörde Voldemort saker.
"Jag har förstått att du inte visste vem Chatarina egentligen var," började Voldemort.
Draco nickade bara.
"Trots det, ingen får röra henne."
Draco svalde "Får jag fråga varför?"
"Varför?" Voldemort log "Hon är min."
Draco fick några väldigt äckliga bilder i huvudet.
Voldemort skrattade "Nej, inget sånt, men jag bestämmer vem som är värdig henne, och du har inte bevisat dig värdig än."
"Kan jag bli värdig?"
"Det återstår att se, men fram till det är hon förbjudet område för dig," sa Voldemort bestämt.
Draco såg ner i marken "Säg till om ni kommer på något som kan göra mig värdig, herre."
Han kände hur Voldemort betraktade honom "Du tycker om henne…"
Draco nickade.
"… men du är inte förälskad i henne."
Draco skakade på huvudet.
"Låt oss säga såhär, du har ett försprång eftersom du är renblodig, men det försvinner med tanke på att du gjorde henne gravid, det är tecken på slarvighet, och jag gillar inte slarv."
Draco spärrade upp ögonen och såg på honom "Gravid?" viskade han.
Voldemort såg strängt på honom "Inte längre, det tog jag hand om."
"Jag visste inte…"
"Jag vet, och det får dig att framstå ännu sämre," sa han kort "Jag kommer att hålla ögonen på dig Draco, och om jag får veta att ni har gjort något så kommer jag inte vara lika snäll."
Draco nickade och de gick tillbaka till salen där hans mor och far höll på att bryta upp. Narcissa kramade om sin syster och systerdotter och gick sedan bort till sin man. Cacta gick fram till Draco.
"Vad sa han?" frågade hon tyst.
Han såg sig omkring och såg att Voldemort stod lite längre bort med ryggen mot dem och pratade med Lucius.
"Jag får inte träffa dig mer," sa Draco.
"Okej, så när träffas vi igen?"
Draco såg förvånat på henne "Vadå? Han kommer slå ihjäl oss om vi träffas igen… eller i alla fall mig."
Cacta flämtade till "Och du lyssnar på honom?!"
"Såklart jag gör, vet du inte hur farlig han är?"
Cacta gav honom en ordentlig örfil "Vekling!" hon gick ifrån honom med bestämda steg.
Draco kände sig väldigt skamsen och irriterad. Förstod inte Cacta att han var tvungen att lyda? Hon skulle också råka illa ut ifall Voldemort kom på dem.
Han vände sig om och fick se Voldemort stå framför honom med ett självbelåtet leende "Duktig pojke, du steg just i värdighet."
Draco muttrade ett tack och gick med sina föräldrar ut till platsen där man kunde transferera sig. Om det fortsatte såhär så skulle Cacta hata honom när han var tillräckligt värdig, och då skulle det inte spela någon roll i alla fall.
-----
Cacta slängde sig på sin säng och lade kudden över huvudet. Varför var Voldemort jämt tvungen att förstöra allt?!
Hon hade knappt legat där i fem minuter fören hon hörde dörren till sitt yttre rum öppnas. Några sekunder senare kom någon in i hennes rum och satte sig på hennes säng.
"Du förtjänar någon bättre än den veklingen."
Voldemort.
"Det är ditt fel!" sa hon ner i madrassen.
Voldemort tog bort kudden från hennes huvud "Vad sa du?"
"Det är ditt fel!"
"Varför skulle det vara det?"
"Det är dig han är rädd för!"
"Kanske det, men det ändrar inte hans karaktär, om inte jag hade funnits skulle han vara rädd för något annat."
"Det är inte säkert," fräste hon "Du är något i särklass."
Voldemort skrockade och smekte henne över ryggen.
"Du passar i grönt, du borde ha det oftare."
Cacta ryste till, det var något i Voldemorts röst som lät väldigt oroväckande.
"När du har slutat Hogwarts så kommer jag hitta en lämplig man åt dig," sa han med samma lugna, oroväckande stämma.
"Varför inte en kvinna?" väste hon.
Hon kunde nästan höra hur han smålog "Det är inget fel på kvinnor, men du kan inte bli gravid med hjälp av en kvinna."
"Du verkade ju väldigt missnöjd med att jag var gravid senast," fräste hon.
"Du är fortfarande för ung," sa han och böjde sig fram och kysste henne i bakhuvudet "Hitta inte på något otyg inatt."
Cacta muttrade något och han gick.
-----
"Varför är du så elak mot kattungen?" frågade Bella senare när de låg uppkrupna under en filt på golvet inne i biblioteket.
Deras kläder låg utsprida lite överallt och Voldemort övervägde att samla ihop dem i en hög, men orkade inte sträcka sig efter sin trollstav.
"För att hon inte lyder," svarade han.
Bella bet honom i kinden "Det gör väl inte jag heller."
Voldemort log "Nej, men dig straffar jag på andra sätt."
Bella flinade "Jag tycker om när du straffar mig!"
"Precis, och därför," han började leka med hennes bröst "kör jag omvänd psykologi på dig."
Bella lät sina fingrar löpa över hans mage "Är du inte rädd för att hon ska döda dig också?"
"Också?"
"Ja, jag dödade min pappa för att han slog mig, du dödade din pappa för att han övergav dig…" Bella tänkte efter lite "Hon borde faktiskt döda dig två gånger, för du har både slagit och övergett henne."
"Det var du som övergav henne, Bella, jag visste inte ens att hon fanns."
"Då borde hon döda oss båda två," sa Bella snusförnuftigt.
"Hon kan ju försöka…" muttrade Voldemort, men han blev en smula orolig. Hon var vän med Harry Potter och hon tyckte inte om honom, hon kände till horrokruxerna… nåja, han höll redan ögonen på henne, till skillnad från Tom Sr och Cygnus så hade han sitt barn under uppsikt och visste vad hon var kapabel till.
"Vi måste hitta en lämplig man åt henne," muttrade Voldemort.
"Draco är väl lämplig?"
"Han är så mesig."
"Fast han är lik Lucius."
"Lucius har alltid varit lite mesig."
Bella fnittrade "Men du borde se honom naken, jag menar, allvarligt."
Voldemort rycket till "När såg du honom naken?" frågade han svartsjukt.
"Massa år sedan när vi bodde hos Rodolphus, jag skulle väcka Narcissa och de låg nakna, jag bara kickade lite."
"Var han större än jag då?" frågade Voldemort surt.
Bella kacklade "Vad gör du om jag säger ja?"
"Hugger av en bit av hans…"
"Åh! Det vill jag se!"
Voldemort suckade bara, nu skulle han aldrig få ett ärligt svar ur henne, han fick väl se efter själv eller nått.
"Vem är lämpligt för vildkatten då?"
"Vet inte, något förslag?"
Bella började suga på hans hals "Jag känner inte så många, har du någon idé?
"Jag vet inte Bella…" suckade Voldemort "Vi får se vad som händer."
Bella fnittrade "Händer är skojiga."
-----
Cacta satt i fönstret och såg ut över vinterlandskapet. Det var mitt i natten men eftersom hon hade sovit hela dagen var hon inte ett dugg trött. Plötsligt såg hon en skugga över snön. Hon blinkade och så var den borta. Hon kände hur det började dra kallt vid fönstret. Hon reste sig och gick fram för att värma sig vid brasan. Rummet började fyllas med dimma. Cacta rynkade pannan. Det här var verkligen inte normalt alls.
Dimman lade sig över allt i hela rummet och började tillslut samla sig vid en fåtölj. Dimman tjocknade och på bara något sekunder hade den fått form och visade en människa. Fast det kunde inte vara en människa. Han hade långt svart hår som låg över axlarna, huden var gyllenbrun, men verkade ändå blek under den svarta skjortan och de mörkgröna ögonen verkade uppfatta mer än vad vanliga ögon gjorde.
Varelsen såg på henne med pillemarisk blick. Hon flämtade till.
"Cazador?"
"Cacta," log varelsen.
"Vad har hänt med dig?" hon gick långsamt fram emot honom.
"Jag är en vampyr, Cacta."
"Va? När blev du det?"
Cazador reste sig så snabbt så hon inte hann uppfatta det "Jag var född som det, min mor blev biten av en vampyr när hon var gravid med mig, när jag var 19 blev jag en riktig invigd."
"Men… du var väl trollkarl."
Cazador lade handen under hennes haka "Och du var bara en liten flicka… ja, jag var trollkarl, vampyr och trollkarl, blandras. Men du verkar också ha spännande saker att berätta."
Cacta log mot honom och kramade om honom hårt "Jag har saknat dig!"
Cazador kramade henne tillbaka och smekte hennes hår. Han var längre än vad hon var så hon nådde honom till näsan ungefär.
"Jag har saknat dig också, Cacta. Men berätta nu, jag dör av nyfikenhet. Bildligt talat."
Hon skrattade "I somras kom en man och berättade för mig att han var min far, det var Voldemort."
"Han som kallar sig Mörkrets Herre?" han fnös.
"Ja… han är grym… och min mor… hon är… speciell… galen, helt klart, men… jag vet inte, jag tycker bättre om henne."
"Och du har bytt skola?"
Hon nickade.
"Det var så jag visste att du inte var kvar i Spanien," log han "Sedan var det bara att följa efter ugglan."
"Du måste berätta mer om dig," bad hon "Varför sökte du upp mig nu?"
"Jag ville se dig! Jag är färdigutbildad av de äldre, jag är fri att göra som jag vill och jag ville träffa dig."
Cacta kände hur hennes huvud snurrade. Allt det här var för mycket att ta in.
Cazador log mot hennes tydliga förvirrning "Låt inte ditt söta huvud få hjärnsmälta nu, låt kroppen tala."
Hon skrattade "Det var så du fick min oskuld."
"Förlåt, du var bara ett barn då, alldeles för ung."
"Jag ångrar det inte," sa hon tappert och förträngde att hon hade haft ångest långt efter den händelsen.
"Men titta på dig nu, du är vuxen."
"Och mer erfaren."
Cazadors ögon glittrade "Vill du visa?"
Cacta flinade och putade tillbaka honom i fåtöljen. Hon ignorerade rösten som påminde henne om att ifall Voldemort kom nu så skulle hon vara dödens. Den här stunden handlade om återförening, och efter att Draco visat sig vara en sån svikare så förtjänade hon det.
Hon kysste honom samtidigt som hon började knäppa upp hans skjorta.
Hans händer rörde sig över hennes rygg och han fick av henne klänningen innan hon knäppt upp hälften av knapparna.
Hon bröt kyssen och log ner mot honom samtidigt som hon slet av hans skjorta och fick syn på ett märke på hans vänstra bröstkorg. En glob med ett pentagram i.
Hon flämtade till.
"Diablos!" fräste hon och hoppade av honom.
Cazador såg förvånat på henne "Vad? Menar du… Cacta, det är en stor ära att bli medlem!"
"Mördare!" fräste hon "Du vet att de dödade Marie."
"Ja."
"Och Elena."
"Ja."
"Och Vicki!"
"Vicki också? Det visste jag inte…" Cazador tänkte efter "Vill du inte veta varför de dog då?"
"JO! Berätta för mig vad som ger dem… er… rätt att mörda oskyldiga barn!"
"Oskyldiga! Cacta de var monster!"
Cacta tänkte på söta lilla Marie som började gråta bara hennes docka blev smutsig "Hur då?"
"Vi ser framtiden och vi förhindrar kaos," förklarade Cazador.
"Hur skulle Marie kunna vara någon fara?" Cacta hade fått tårar i ögonen. Hon förstod inte hur Cazador hade kunnat förändrat så.
"Tänk efter, Cacta, kommer du inte ihåg hur Marie kom till barnhemmet från första början? Hon var anklagad för att ha bränt ner sitt hus med hennes föräldrar i, men ingen kunde anklaga en fyraåring för det… Tänk efter! Vi kallar oss inte Diablos, vi kallar oss Vigilante de diablos, väktare av djävlar, för att vi jagar riktiga djävlar! Barn utan själ."
"Och hur kommer det sig att jag råkade känna tre av dem?" fräste hon.
"Jag håller med om att sannolikheten är väldigt liten, men du verkar dra dem till dig."
Cacta vände ryggen mot honom "Gå härifrån."
"Cacta, kom igen… det är fortfarande jag."
"GÅ!"
Hon kunde höra hur Cazador suckade och sedan kände hon hur dimma svepte runt benen på henne.
Det här var för mycket. Hon kunde inte ta in allt på samma gång. Hon gick in i sitt sovrum och slängde sig ner på sängen och önskade att hon kunde sova.