Masken dolde ljudet från den sovande Kakashi, men Miharu kunde höra att han andades tungt. Shizune gav ifrån sig små fnysningar och flämtningar i sömnen medan Gai drog stora timmerstockar. Miharu tog den sista tuggan av det äpple hon fått från sin gråhårige medarbetare och slängde sedan iväg kvisten. Hon minskade sitt chakra-utsläpp medan hon kastade en blick på den lilla eleganta fyrbenta varelsen som betade strax under henne, där hon satt i ett träd.

Ett litet lätt prassel hördes då den träffade marken. Miharus skarpa hörsel fångade upp minsta lilla ljudvåg i närheten, och när den tumlånga äppelkvisten landat mellan några löv, hörde hon att det prasslande ljudet ökade i styrka. Någon förflyttade sig emot henne. Hon tog stöd med händerna mot grenen hon satt på och tog ett diskret hopp ner till marken. Hon såg sig om i den halvmörka sommarnatten, hon kisade med ögonen, men det enda hon såg var växter och träd i olika storlekar.

Eller, var det inte något konstigt med en av växterna? Någonstans åt höger tyckte hon att hon såg ett par gula ögon. Hon kände chakra från ca tre personer och kände att en av dem kom från det hållet. Hon gick sakta närmare och närmare. Den gulögde med växtkamouflage rörde sig inte ur fläcken. Steg för steg, det knakade när hon gick på de torra gamla kvistarna på marken.

Hon fokuserade allting på den gulögde. Plötsligt skakade de två bladen runt hans huvud till, Miharu ryckte till av chocken och tog ett steg bakåt, ett "DUNK" hördes och sedan en duns av hennes kropp som föll till marken. I sin medvetslöshet anade hon inte att runt henne fanns tre gestalter varav den ena med ett mycket belåtet leende.

Udoo Mashiro fick nästan dra i sin häst för att Setosu skulle röra sig mot stallet. Varje meter skulle han stanna vid sidan av stigen och dra med sig en grästuva, och det gick inte undan heller. "Men, dude, för helvete…" Han gav ifrån sig en suck och började fundera lite. 'Undrar om det är så här Chunko tycker att jag är ibland… Fast mer psykiskt då…' Med en lätt ryckning på axlarna fortsatte han att sakta kämpa sig framåt med sin sega häst 'Dude…Skit samma'

Plötsligt fick han en idé. Hans kritvita hår blänkte i kvällssolen medan han drog en hand genom luggen för att sen låta blicken falla ner på stigen framför honom med ena mungipan uppdragen i ett flin. Han släppte tyglarna som föll i slow-motion ner mot marken medan han snabbt gjorde seals. Ett diskret ljud från tyglarna som nuddade marken hördes och Mashiro, även kallad Shiro, eller "Albino-pojken" sträckte fram sina två armar mot stigen medan han kisade med sina ögon, som var en nyans mellan cyanblå och vit.

"Aisu! Himoru no Jutsu!"

Innan någon hann blinka var stigen genast täckt av snö, och istället för gräs på sidorna växte små, tunna istappar, smala som tandpetare. Trots att pojken inte var den som la ner energi i första hand, så var han mycket intelligent. Han kände dessutom sin häst mycket väl, han visste att Setosu blev mycket piggare när det var kallt.

Mycket riktigt, så stämde Mashiros uträkning. Så fort Setosu kände lukten av frost, skulle han genast glömma bort sin bekvämlighet och leva upp till den energin som fanns kvar i kroppen.

När Setosu var inne i boxen och Mashiro stängt stalldörren skulle han precis ta ett steg på den lilla stigen mellan stallet och hans hus då han plötsligt la märke till att solen gått i moln och hans is-jutsu smälte långsamt. Han kisade mot kristallerna som sakta blev mindre vid sidan av stigen och ett ironiskt leende uppenbarade sig i hans ansikte. "Eh. Hehe, he he… he." …'Fiiiint. Ser mamma och Chunko att jag gjort det här så blir de.. dude… vansinniga. Fan, fan, fan! Varför använde jag så mycket chakra, huh?!'

Han svalde och gjorde en nervös grimas "… Det kommer att ta åratal för det att smälta… Fan, var är min kusin när man behöver henne?! Var hon tvungen att sticka i förmiddags? 'Ja, det var hon, Shiro no baka..' Dude, helvete."

Tre män varav den ena bar på en ung kvinnas kropp försvann iväg i skogen i gryningen. Bakom dem galopperade en liten men stark häst. Kakashi vaknade och sträckte på sig. Hans gråvita hår såg mer ut som en höstack än vanligt, tills han ruskade lite på huvudet och slängde det åt vänster. Efter att ha tagit på sig sina kläder och packat ihop sin sovsäck gick han iväg för att titta efter Miharu. Det enda han hittade var en ensam, svart hatt liggandes på den daggblöta mossan.