Och allt jag kan säga är: Voldemort är en elak pojke...

Kapitel 18 – Hur man leker med dockor

Voldemort gäspade när han var på väg ner genom borgen. Klockan var tio på morgonen, men han hade knappt fått sova något alls. Bella hade hållit honom vaken under hela natten och han hade inte somnar fören någon gång vid sjutiden och nu hade Severus skickat en husalf för att säga att dockan var klar. Voldemort hade inte tyckte om att bli väckt, men han hade tagit ut det över husalfen som nu låg med huvudet neråt i snön utanför. Död.

Han kom in i Severus arbetsrum och fick syn på en rad dockor som låg på en bänk. Han gick fram till dem.

"Vad tycker ni, herre?"

Voldemort såg fascinerat på dockorna "Storartat, men är du säker på att de fungerar?"

Severus tog upp en av dockorna "Varför inte prova?"

Voldemort såg ner på dockan "Någon speciell anledning till att den råkar se ut som Cacta?"

Severus fnös "Jag hade lite över lera över och dessutom några hårstrån från henne så jag tänkte…"

"Du tänkte… det var väl där det blev fel," muttrade Voldemort "Nåja, jag ska prova, men sedan förstör du dockan."

Severus suckade "Självklart."

Voldemort tog försiktigt dockan som föreställde hans dotter och lämnade rummet. Han skulle inte vara så elak, han ville bara vara säker på att det fungerade.

Han gick in i Cactas rum och vidare in till hennes sovrum. Hon sov.

Hennes ögon var lätt rödkantade som om hon hade gråtit. Hon muttrade något i sömnen och vände sig bort från honom.

Han aktiverade dockan med ett slag av sin trollstav och lyfte sedan lätt dess arm. Cactas arm lyftes precis lika mycket och hon vaknade med ett skrik.

Hon satte sig upp och stirrade på honom och drog åt sig sin arm "Vad håller du på med?!"

"Testar en ny leksak," sa han och visade dockan "Kittlas det här?" han petade dockan i midjan.

Cacta lade handen för midjan och knep ihop läpparna "Jag är inte kittlig!"

"Hepp…" Voldemort tog fram en nål och stack dockan i handen.

"AJ! Det gör ont!"

Voldemort skrattade "Det är roligt."

Han fortsatte att böja hennes olika leder och såg leende på hur Cacta försökte stå emot, efter ett tag lyckades hon, men han såg att det var ansträngande för henne.

"Varför gör du såhär?" väste hon.

"Jag bara tester, jag ska förstöra den här dockan snart, var inte orolig."

"Det vill jag se."

"Visst, klä på dig något och kom med."

Cacta steg upp ur sängen och drog på sig en stor t-shirt. Voldemort kunde inte motstå frestelsen att böja dockan framåt och såg till sin förtjusning att Cacta gjorde likadant.

"Sluta!" skrek hon och rätade på sig.

Voldemort skrattade.

Cacta gick fram till honom och tog dockan från hans hand "Du är för gammal för att leka med dockor!"

Voldemort log bara och ledde henne tillbaka ner till Severus.

"Den fungerar," tillkännagav Voldemort "Har du klart något som kan förstöra den."
"Kan inte jag få prova den först?" bad Severus.

"Aldrig," fräste Cacta och höll hårt i sin docka.

Severus suckade och visade dem en kittel med någon mörkblå vätska i som kokade.

"Det är bara att slänga i den," sa han.

"Och jag kommer inte att börja smälta eller nått?"

"Jag tänker hålla mina fingrar korsade," muttrade Severus och Cacta la i dockan i kitteln.

Dockan smälte bort, men det gjorde inte Cacta.

"Några fler ljusa idéer?" muttrade Cacta åt Voldemort.

"Nej, vi är färdiga här för tillfället."

"Bra… får jag åka och fira nyår hos Weaslys?"

"Nej."

"Varför inte?" frågade hon klagande "Jag har väl varit snäll och skötsam och…"

"Ja har redan sagt nej, Chatarina," sa Voldemort irriterat "Gå och väck Bella, vi ska äta frukost."

Cacta stormade iväg.

"Vem skulle vilja fira nyår hos Weaslys?" frågade Severus förvånat.

Voldemort suckade "Hon väljer verkligen märkliga vänner…"

"Är ni orolig?"

"Nej, hennes vänner kommer snart vara döda."

"På det viset."

Voldemort tog upp en ny docka "Men vi ska börja med henne, hon går mig på nerverna."

"Hur har ni tänkt göra, herre?"

"Lägga henne i vatten, hon kommer att tyna bort."

"Så att det ser ut som en sjukdom?"

"Precis, det är så lätt att dra på sig sjukdomar när det är kallt ute," Voldemort tog dockan i handen "Lägg de andra på något säkert ställe och lek inte med dem."

Severus nickade och Voldemort gick iväg med dockan.

-----

Cacta ruskade om Bella "Vakna!"

Bella öppnade ögonen och såg på Cacta. Innan Cacta hann reagera hade Bella dragit ner Cacta i sängen och kramade om henne som om hon var en nallebjörn.

"Bella, släpp, vi ska ner och äta frukost."
"Sova…" muttrade Bella.

Cacta försökte bända upp händerna som höll fast henne. Det var otroligt hur stark Bella var.

"Voldemort kommer att bli arg om vi inte kommer," påpekade Cacta.

Bella fnittrade "Bra, då kan vi sova till dess."

Cacta suckade "Du kanske gillar när Voldemort blir arg, men det gör inte jag! Och jag trodde inte du ville att han skulle slå mig."

"Gå då," tjurade Bella och släppte henne.

"Du ska också följa med."

"Nä, jag är trött."

"Det är jag också men…" Cacta avbröt sig. När blev hon rädd för Voldemort egentligen? Av ren envishet så ändrade hon sig "Okej, vi sover då."

Bella smackade med läpparna och höll om henne igen. Cacta kände hur trött hon var, det hade tagit lång tid innan hon somnat under natten.

Hon har slumrat en bra stund då Voldemort klampade in i rummet "Jag trodde jag sa att du skulle väcka Bella, inte somna själv!"

Cacta såg sig yrvaket omkring.

Bella gäspade bredvid henne "Är han arg nu?"

"Det verkar som det," mumlade Cacta och lade sig tillrätta mot kuddarna.

"Vad gör jag för fel," hörde hon Voldemort muttra "Fint, då får ingen av er någon mat idag."

Han lämnade rummet.

Cacta suckade, men hon kände sig inte så hungrig så det gjorde inget, hon hade klarat sig längre än en dag utan mat.

Bella satte sig upp i sängen "Det var inget roligt straff."

"Nähä, jag tycker det var ovanligt milt," tillkännagav Cacta.

Bella vände sig mot Cacta och smekte hennes kind "Är kattungen ledsen?"

Cacta såg förvånat på Bella "Verkar jag ledsen?"

"Ja…"

Bella suckade "Du är ledsen inuti."

Cacta kom och tänka på Cazador igen "Det är inget…"

"Jo! Berätta för mamma!"

"Tänker du dränka mig annars?"

Bella nickade allvarligt.

"Det är bara en gammal vän till mig… som har förändrats."
"Åh… har hans grej krympt?"

"Tänker du bara på sex?" frågade Cacta irriterat.

Bella nickade igen.

"Nej, det har ingenting med hans utseende att göra… jag fick bara veta att hans åsikter har… förändrats."

Bella verkade tänka efter "Men han känner likadant för dig nu som han gjorde innan?"

"Jag tror det."

"Dåså! Då har han ju inte ändrats så mycket!"

"Din logisk är konstig, Bella," log Cacta.

Bella nickade för tredje gången.

-----

Sista dagen på året inleddes med en stor storm. Både bokstavligt och bildligt. Voldemort blev kallad till Hogwarts för att trolldomsministeriet ville göra en utredning efter hans attack med dementorerna under allhelgona. Voldemort transfererade sig till Hogsmed och kämpade sig genom snöovädret fram till slottet.

När han kom in entrén möttes han av McGonagall.

"Jag är hemsk ledsen att behöva kalla in alla, men ministeriet ville fråga ut alla lärare nu och koncentrera sig på eleverna under vårterminen," sa hon snabbt.

Han nickade bara "Ingen fara, Minerva, jag har ändå inte så mycket för mig."

Förutom att försöka ta livet av alla i den Brända Kalkonens Order.

McGongall log lättat och ledde honom in i stora salen. Det första han fick syn på när han kom in var ingen mindre än trolldomsministern Rufus Scrimgeour.

McGonagall bad honom stanna där och gick sedan för att prata med ministern.

Voldemort såg sig omkring i rummet och såg att alla hans kollegor var där. Remus Lupin stod och pratade med någon. Voldemort flyttade lite på sig för att se vem det var. Han blev ytterst förvånad nära han fick syn på Sirius Black, frisk och kry och tydligen med alla minnen i behåll. Det här var inte bra.

"Ministern, det här är Marius Criba," McGonagall hade kommit tillbaka tillsammans med Scrimgeour.

"Jag har en hel del frågor jag vill ställa till dig, professor Criba," sa Scrimgeour "Som varför det inte finns någon fakta om att du ens existerar?"

"Jag är inte härifrån," svarade Voldemort "Har ni verkligen kollat hos de andra trolldomsministärerna."

Scrimgeour såg lite besvärad ut "Var föreslår ni att jag ska kolla?"

"Spanien," svarade Voldemort kort "Minerva måste väl ha meddelat er om att det är därifrån jag kommer?"

"Jo… men borde det inte finnas några uppgifter från när ni flyttade hit?"

"Eftersom ni inte har hittat några så antar jag att det inte finns det," sa Voldemort självklart. Han påminde sig om varför han inte kunde döda karlen där och då. En sak i taget, först skulle han ge sig på fenixorden, de var det egentliga hotet, och sedan ministeriet.

"Jag förstår… nåja, vi ska kolla upp det."

Voldemort skrev en mental kom-ihåg-lapp om att han var tvungen att se till så att det fanns uppgifter om Marius Criba i Spanien. Det fanns i alla fall om Cacta.

"Vi är också intresserade av att höra varför ni lär barnen svartkonster," fortsatte Scrimgeour.

Voldemort suckade inombords "För det första så är sjuttonåringar knappas barn, och jag lär dem inte svartkonster, jag bara berättar för dem hur det går till så att de ska veta vad de använder försvaren mot."

"Det säger du…" Scrimgeour såg fundersam ut "Eftersom det inte finns några uppgifter om er så känner vi inte till ert brottsregister."

"Jag har fått böter från mugglarpolisen någon gång," ljög Voldemort. Vad skulle han säga? Jo, herr minister, jag började min bana som mördare vid femton års ålder då jag öppnade hemligheternas kammare, när jag var sjutton dödade jag min far och hans föräldrar, och efter att jag har slutat Hogwarts så har jag tappat räkningen. Just det, jag kallas Voldemort, det kanske säger er något?

Jo, säkert att han skulle säga det.

"Vad då för böter?"

"Glömde betala parkeringsbiljetter, det är krångligt med mugglarpengar."

Scrimgeour log lite "Nåja, om det är det värsta ni har gjort så är det ingen fara, men vi ska gå igenom era papper när vi får dem."

Voldemort nickade "Gör så."

Scrimgeour fortsatte vidare och Voldemort såg sig omkring i salen. Tillslut så bestämde han sig för att dra sig närmare Lupin och Black.

Han satte sig med ryggen vänd mot dem och spetsade öronen.

"…sa Harry," avslutade Lupin.

"Tror du verkligen att Harry klarar sig ensam då?" frågade Black.

"Ja, han var nästan säker på var nästa fanns för någon stans och han ville inte att de andra skulle skadas, och allvarligt tror jag att han ville komma iväg från Ginny Weasly."

Black suckade "Bara för att man har tjejproblem måste han inte riskera livet, berättade han för dig om hans nya förälskelse?"

"Förälskelse? Vem då?"

"Eller olycklig förälskelse då."

"Vem då?"
"Gissa."

Lupin drog efter andan "Miss Criba?"

"Just hon."

"Stackars pojke…"

"Jag vet… men det är förståligt, om jag var mer i hennes ålder…" Black visslade till.

Voldemort kände hur blodet kokade. Ingen fick tala om hans dotter på det viset! Ingen!

Mot bättre vetande vände han sig om och stirrade på de båda männen.

"Jag skulle uppskatta om ni prata om min dotter på det viset," väste han.

Lupin hoppade till "P-professor Criba, jag såg er inte."
"Uppenbarligen inte," fnyste Voldemort.

Black däremot såg både förvånat och intresserat på Voldemort "Jag kan se var miss Criba får sitt goda utseende ifrån."
Lupin gav Black en varnade blick, men Black ignorerade honom "Du måste vara väldig populär bland eleverna."

"Det bryr jag mig inte om," sa Voldemort kallt, för det gjorde han faktiskt inte "Och sådana som ni gör det väldigt svårt att få Chatarina att säga samma sak."
"Vad menar ni?" frågade Sirius.

"Om jag fick bestämma skulle hon…" han avbröt sig själv och svalde ilskan. Han fick inte tappa ansiktet nu "Det finns så många idioter som bara vill utnyttja henne, och hon är tyvärr för naiv för att inse det." sa han istället.

"Det är väl när man är ung som man ska göra sina misstag," log Black.

"Inte om jag kan hindra det," sa Voldemort och reste sig.

"Maken till överbeskyddande far…" hörde han Black säga till Lupin.

"Jag skulle inte lägga mig i, om jag var du Sirius," varnade Lupin "Det är något skumt med honom."
Voldemort ignorerade dem och gick fram till McGonagall "Är det något mer jag förväntas göra?"

"Ja, fylla i de här papperna, sedan kan ni gå om ni vill," hon gav honom några ark och han satte sig och tog fram en penna och började fylla i frågorna i rasande fart.

När han var klar lämnade han dem till McGonagall igen.

"Just det, Marius," sa hon "Din dotter nämnde att hon hade skrivit en uppsatts om hur man återuppväckte de döda, jag skulle hemskt gärna vilja läsa den."
Voldemort undrade över varför Cacta hade berättat något sådant för McGonagall.

"Självklart… jag har den inte här just nu, men jag ska ge den till dig så fort jag hittar den," lovade han.

Hon nickade och önskade honom ett trevligt nyår.

Han begav sig ut i snöovädret igen och transfererade sig hem. När han äntligen kom in i sitt rum fick han se att Bella satt och målade någonting och att Cacta satt framför brasan och lekte med sin lejonunge.

"Bella, kan du gå ut en sväng?" bad han samtidigt som han torkade sin klädnad med varmluft som han trollade fram med sin trollstav.

Bella såg upp "Varför då?"

"Vill du inte se på snöstormen?"

Bella sken upp och kysste honom snabbt innan hon försvann ut genom dörren.

Cacta såg upp på honom "Jag tänker kalla henne Merope," sa hon och pekade på lejonungen.

Voldemort rynkade pannan "Varför det?"

"Jag hittade namnet i en bok och tyckte det kunde passa."

Voldemort smackade ogillande med läpparna.

Hon suckade "Vad har jag gjort för fel nu?"

"För det första är du alldeles för attraktivt för ditt eget bästa," började han.

"Men det är väl ditt och Bellas fel, jag har ju fått era gener," påpekade hon.

"Du klär dig för utmanande!" fräste han.

Cacta ställde sig upp "Det ska inte du bry dig om!"

"Jag bryr mig om det när jag får höra att folk som är dubbelt så gamla som du är tycker att du är snygg."

"Och hur tror du jag känner mig när mina klasskompisar går och suckar över dig?!" fräste hon tillbaka.

"Jag uppmuntrar dem inte."

"Det gör inte jag heller!"

"Jaså?"

"På vilket sätt skulle jag uppmuntra dem?!"

"Sättet du klär dig och sminkar dig," fräste han.

"Jag är inte värre än Bella i alla fall!"

"Att du ens jämför dig med henne är illa nog!"

"Drar du upp det här för att du inte tycker om att andra ser på mig eller för att du inte kan kontrollera dina egna ögon?!" skrek hon.

Voldemort log glädjelöst och sa milt "Inbilla dig inget, jag har inga som helst problem med att hålla mina ögon i styr."

"Varför är det så hemskt för dig om andra tittar på mig då?!"

"Jag vill inte att du ska inbilla dig att du är fri att välja vem du vill."

Cacta drog efter andan "Du kan inte bestämma över mig!"

Voldemort grep tag i hennes nackskin "Nähä? Då antar jag att jag inte kan slänga in dig i fängelsehålorna heller?"

Han drog med den skrikande flickan genom borgen och ner till fängelsehålorna. Han öppnade dörren till samma fängelsehåla som han använt förra gången och fängslade hennes händer.

"Ser man på, det kunde jag," sa han ironiskt "Då antar jag att jag kan bestämma över dig också."

Hon hade tårar i ögonen "Förbannade jävla puto!"

"Du har lärt dig fler svordomar hör jag," suckade han och grep tag i hennes haka "Men du förstår, du tillhör mig och jag bestämmer över dig, det finns inget du kan göra åt det."

Han reste sig upp "Tänker du vara en snäll flicka?"

"Decojo!"

Han suckade igen "Du ger mig inget val… Severus!"

En minut senare stod Severus där.

"Min dotter lyssnar inte på mig," klagade Voldemort "Få henne att förstå hur viktigt det är att man lyssnar på mig."

Severus såg ut som om han fått världen bästa present "Med nöje."

Voldemort såg ner på sin skräckslagna dotter "Våldta henne inte. Jag kommer tillbaka i morgon."

När han gick därifrån kunde han höra Cactas skrik.