Äh, jag vet inte vad jag ska skriva... bara läs.

Kapitel 19 – Hur Bella får tillbaka förståndet

Cazador stannade i skogen utanför Cactas borg flera dagar efteråt. Han ville att hon skulle förstå att han inte var ond. Visst, Diablos gjorde saker som verkade vara ondskefulla, men de var de inte. För det mesta.

Cacta var inte enda anledningen till att han var där, han hade en annan också. För ungefär sjuttio år sedan hade en man blivit utsänd för att mörda en liten pojke vid namn Tom Riddle. Alla Diablos siare hade sett att han skulle bli en riktigt ond trollkarl. Men något gick fel, fel pojke mördades och Tom Riddle gick fri.

Nu var det för sent, men Cazador hade blivit utsänd för att hålla koll på den onda trollkarlen som numera kallades Voldemort. Att han hade råkat visat sig vara Cactas far var bara ett plus för Cazador.

De senaste nätterna hade han smugit in i borgen som en dimma och utforskat den. Han hade alltid stannat extra länge vid Cacta. Hon hade verkligen blivit vacker. Synd att hon inte ville lyssna på honom.

Eftersom Cazador inte kunde vara uppe under dagen på grund av att han inte tålde solen så hade han hittat en liten grotta som han kunde sova bort de farliga timmarna på dygnen. Han livnärande sig på blodet av djur, han ville inte lämna några spår av döda människor efter sig, även om han föredrog dem framför djur.

När det var fyra timmar kvar av året vaknade han. Han hittade snabbt en hjort som han åt och sedan förvandlade han sig till en dimma och svepte in över slottet. Han såg genom ett fönster hur Voldemort satt framför en brasa tillsammans med en kvinna som han visste var Bellatrix Lestrange (eller Black, han var inte säker), men han såg inte Cacta någonstans.

Han fortsatte undersöka borgen och hade tillslut hittat alla invånare i slottet förutom två, Cacta och mannen som kallades Severus Snape. Han gled ner till källaren och var nära på att trilla ur luften av ren chock. Han kunde höra Cactas skrik.

Han fick kontroll över sin dimform och fortsatte snabbt genom korridoren och kom fram till en öppen celldörr. Där Severus Snape var i färd med att bränna Cacta med glödande järn.

Vampyrer är egentligen stillsamma varelser, de brukar sköta sitt och låta resten göra som de vill, de dödar bara människor för att överleva, inte för att de tycker det är roligt. I alla fall inte mer roligt än vad en människa tycker det är att jaga älgar eller hjortar eller något annat djur.

Men när de får se någon som står dem nära råka illa ut så kastas all försiktighet och stillsamhet åt sidan och går bara på känsla.

Det var det som hände med Cazador. När han såg sin älskade Chatarina bli plågad av det här monstret så kastade han sig över honom samtidigt som han förvandlade sig till sin mänskliga form.

Severus Snape blev väldigt förvånad när han fann sig på marken med annan man över sig, men han hann inte reflektera över det så mycket för Cazador hade snabbt och effektivt brutit nacken av honom. Aldrig att han satte tänderna i ett sådant kryp.

Han såg upp på Chatarina vars ögon var dimmiga vad smärta. Hon andades störtvist och hade fula sår över hela kroppen. Han drog loss hennes kedjor med sin övermänskliga stryka och lyfte upp henne.

"Du ska härifrån," sa Cazador till henne. Hon verkade inte uppfatta vad han sa, hon låg bara slappt i hans ärmar.

"Jaså det tror du."

Cazador vände sig om och fick syn på Voldemort.

"Lägg ner henne," fräste Voldemort.

"Nej, stig åt sidan innan jag dödar dig," sa Cazador kallt.

Voldemort såg ner på Severus Snapes lik och fnyste "Du kommer inte ut härifrån med henne i vilket fall som helst, bara jag kan ta henne härifrån."

"Vi får väl se," mumlade Cazador och rörde sig snabbt förbi honom.

Han hörde hur Voldemort suckade bakom honom men brydde sig inte om det. Nu gällde det att ta sig därifrån.

Dessvärre upptäckte han att Voldemort hade haft rätt, det fanns något som hindrade honom att ta Cacta därifrån. Varje gång han försökte var det som om han hade stött på en osynlig vägg. Tillslut gav han upp och gick med henne till hennes rum. Han såg till låsa dörren ordentligt så att ingen skulle kunna ta sig in, sedan la han försiktigt ner Cacta på soffan.

Men sin övermänskliga snabbhet rörde han sig runt i rummen och letade efter saker som kunde hjälpa henne. I badrummet tog han handdukar och salvor, eftersom hon hade så många växter i sitt rum kunde han använda vissa av den till att försöka hela henne. Tillslut stannade han framför henne och såg ner på henne och försökte avgöra vad han skulle göra först.

Han kom fram till att det första han var tvungen att göra var att tvätta av henne. Han bar upp henne igen och in i badrummet. Efter att ha fyllt badkaret med vatten drog han försiktigt av henne de trasiga kläderna och sänkte ner henne i vattnet.

Hon gnydde till men vaknade inte, han misstänkte att det skulle ta lång tid innan hon vaknade igen.

Han tvättade noggrant av henne över hela kroppen och lyfte sedan upp henne ur vattnet och såg noga på hennes kropp.

De flesta sår var ytliga och med tiden skulle de försvinna helt, men hon hade ett fult brännmärke på vänstra låret och ett under vänstra bröstet. Han såg igenom förrådet med salvor och smörjde sedan in brännsåren med det som han trodde skulle passa bäst, inklusive några droppar av hans eget blod. Såret började läka ihop framför ögonen på honom och han log belåtet, nu var det bara de andra småsåren.

Det såg lite ut som om någon hade försökt rita en bild med kniv över hennes rygg. Han smörjde in det med salvor och lindade sedan om det.

Efter många timmar började han äntligen bli färdig och solen började gå upp. Han drog för gardinerna för alla fönster och satte sig sedan på en fåtölj och väntade på att hon skulle vakna.

Plötsligt knackade det på dörren.

Han rests sig och öppnade och fick se Voldemort stå där med ett elixir i handen.

"Tror du verkligen att jag skulle låta min dotter se missbildad ut?" frågade han och gav Cazador elixiret "Det här hjälper mot de inre skadorna."

Cazador såg förvånat upp "Vilka inre skador."

Voldemort himlade med ögonen "Du är inte allt för smart va? Få henne att dricka det, det är inte gift, jag vill faktiskt inte att hon ska dö."

Med de orden gick han därifrån.

Cazador stängde dörren och såg misstänksamt på flaskan. Han öppnade locket och sniffade på det. Det var inte giftigt i alla fall.

Han bestämde det för att prova, och om Voldemort hade ljugit så skulle han gå tillbaka med honom och tvinga honom att dricka det själv.

Efter mycket krånglande fick han Cacta att svälja drycken. Det tog några minuter och plötsligt öppnade hon ögonen.

"Är jag död?" frågade hon.

Cazador satte sig bredvid henne och tog henne hand "Nej, mi amor, du lever."

"Varför har jag inte ont längre?"

"Jag räddade dig."

Cacta såg på honom med outgrundlig min "Du räddar mig alltid."

Han log mot henne "Och jag kommer alltid att finnas här för att rädda dig."

-----

Det skulle vara för lite att säga att Voldemort var arg. En främmande man hade på något sätt lyckats ta sig in i hans hus och dödat Severus. Han hade dessutom rört sig alldeles för snabbt för vad som var möjligt och han verkade känna Cacta.

Voldemort var ganska säker på att mannen var en vampyr, men det var antagligen inte det enda.

Han hade i vilket fall som helst gett mannen elixiret, han hade tänkt ge det till Cacta själv, men han misstänkte att mannen inte skulle släppa in honom. Och innan han visste var det var han skulle kämpa emot så ville han inte kämpa alls.

Dessvärre så skulle Cacta antagligen bli ännu svårare att handskas med efter det här, han var tvungen att komma på något annat. Han ville inte tortera hennes själv, men han ville helst inte att någon annan skulle röra henne. Det hade varit okej med Severus eftersom Voldemort visste allt om honom och Severus skulle aldrig göra något annat än att tortera henne. Han var inte så säker på att han andra dödsätare skulle hålla sig till det och han ville inte att Cacta skulle bli gravid av misstag igen. Det skulle vara mycket svårare att få bort nästa barn, den drycken som hon hade tagit kunde bara användas en gång, sedan skulle kroppen vara resistent mot den.

För att göra hans humör ännu sämre så hade Bella slutat prata med honom också. Hon hade hört Cactas skrik och velat gå till henne, men Voldemort hade hindrat henne och då hade hon skrikit åt honom och sedan låst in sig på deras rum. När han slutat försöka ta sig in hade han hört hur saker gick sönder där inne och ville inte veta hur det såg ut där nu.

Efter att ha suttit och funderat och kommit fram till en något som skulle kunna vara en plan gick han tillbaka till sitt rum för att försöka mäkla fred med Bella.

"Bella öppna."

Inget svar.

"Cacta mår bra nu, öppna."

Fortfarande inget svar.

"Severus har blivit mördad!"

Dörren öppnades på glänt "Av vem?"

"Jag vet inte, men det kom någon och räddade Cacta. Låt mig komma in, snälla Bella."

Dörren öppnades ännu mer och Voldemort kunde gå in i spillrorna som en gång varit hans rum. Han suckade åt förödelsen och fick se Bella sitta precis innanför dörren.

Han flämtade "Varför har du skurit dig?!"

Bella såg blekt på honom "Jag försökte att inte höra hennes skrik."

Voldemort satte sig bredvid henne "Cacta lyssnade inte på mig, vad skulle jag göra?"

Bella slog till honom i ansiktet så hårt att hans näsa knäcktes och sedan började hon gråta.

"Aj," sa han och helade sin näsa med sin trollstav och försökte torka bort blodet.

"Det här var varför jag lämnade bort henne från början, jag visste att du bara skulle skada henne!" grät Bella.

Voldemort såg förvånat på Bella. Hon verkade märkligt klar i huvudet, som hon hade varit innan hon hamnade i Azkaban.

"Hon lyssnar ju inte på mig…" sa han lamt.

"Det gör inte jag heller, men du slår inte mig för det!"

"Men…" Voldemort fanns sig stå svarslös och han tyckte inte om det.

"Jag förstår inte hur du kan göra så mot vårt barn? Vill du att hon ska bli som oss?!"

Voldemort hade fortfarande ingenting att säga.

"Hon kommer att mörda oss båda två och vi förtjänar det!"

Han reste sig "Ut härifrån."

Bella reste sig också "Du klarar inte av att höra sanningen!"

"GÅ UT HÄRIFRÅN!"

Bella såg misstroget på honom men lämnade rummet.

En liten gul lejonunge följde efter henne.

När de hade gått slängde han igen dörren och sjönk ihop på golvet. Han tyckte verkligen inte om när han fick sina handlingar ifrågasatta. Särkilt inte utav sig själv.

-----

Bella lyfta upp lejonungen och bar den tyst genom brogen mot Cactas rum. Tysta tårar rann fortfarande nerför kinderna på henne och trillade ner i Meropes päls.

När hon kom fram till rummet knackade hon försiktigt. Efter ett litet tag öppnades dörren av en man som såg ut att vara lite över tjugo.

"Vad vill du?" frågade han misstänksamt.

Bella lyfte fram lejonet "Jag trodde Cacta ville ha sin unge."

Hon lade lejonet i mannens famn och vände sig om för att gå.

"Vänta lite," sa mannen "Kom in, hon är vaken."

Bella gick långsamt in i rummet och såg på Cacta som satt ihopkrupen på soffan under en stor röd filt. Hon gick fram till henne och sjönk ner bredvid henne och höll om henne hårt "Min lilla kattunge," viskade hon.

Cacta sa ingenting.

"Voldemort slängde ut mig," fortsatte hon "Han tyckte inte om att jag sa emot honom."

"Vad menar du att han slängde ut dig?" frågade Cacta.

"Jag kommer inte få sova där inatt, men han kommer komma krypandes tillbaka," fnös hon "När han blir tillräckligt kåt."

Cacta skrattade lite "Det här är Cazador, han berättade precis att han mördade Snape."

"Duktig pojke," sa Bella "Snape var elak."

"Varför tyckte inte du om honom?" frågade Cacta tyst.

Bella suckade "När jag var yngre, och inte i Azkaban eller tillsammans med Voldemort så var jag på ett uppdrag med Snape… han drogade ner mig och… jag kommer knappt ihåg vad som hände, men på något sätt så bytta han kön på mig och hade… roligt."

Hon gjorde en grimas.

"Stackars Bella," suckade Cacta.

"Voldemort hittade oss tillslut, och han skrattade och gjorde så att Snape steg i graderna. Mig försökte han ignorera… ja, du vet ju hur bra det går."

Bella kände sig klarare i huvudet än vad hon hade gjort på länge, och värst av allt, hon kände sig gammal.

"Cacta, du behöver sova," sa Cazador milt.

"Det behöver väl du med?" gav hon igen.

Han log dem och Bella förstod att de var kände varandra väldigt bra.

"Vi får sova allihop," sa Bella.

"Jag kan sova på soffan," erbjöd sig Cazador.

Cacta log "Min säng är tillräckligt stor för oss alla tre."

Cazador såg väldigt lättad ut och lyfte upp henne. Bella följde efter och snart låg de alla tre i Cactas säng med Cacta i mitten.

Och utan vidare väsen somnade de alla tre.

-----

Resten av jullovet passerade utan några större problem. Voldemort kom inte i närheten av någon av dem och det gladde Cacta men irriterade Bella. Men hon var lika envis som någonsin och vägra gå till honom och be om ursäkt.

Cazador hade stannat med dem och försvann bara på kvällarna för att fixa något att äta. Han och Cacta pratade mycket om minnen de hade från barnhemmet. Cacta berättade också om hur hon hade det på Hogwarts och om hennes nya vänner, men han berättade väldigt lite om vad som hade hänt honom under de senaste fem åren. Det enda som hon förstod var att han hade legat i hård träning sedan dess.

Samma kväll som Cacta var tvungen att åka tillbaka dök Voldemort upp igen.

"Cacta, vi måste gå," sa han och ignorerade de andra Bella och Cazador.

"Jag är redo," sa hon kyligt och pekade på sin väska och tog upp Merope i sin famn.

Bella, som hade tröttnat på att bli negligerad gick fram till honom och putade ut honom i korridoren och tryckte honom mot väggen.

"Om du skadar henne igen," hotade hon "Så kommer du snart anse att Longbottoms var lyckliga i jämförelse med dig."

Voldemort log kallt mot henne "Jag lovar att ifall hon gör något dumt så ska jag låta det gå ut över dig, Bella, okej?"

Bella nickade och släppte honom.

Cacta grep tag i henne "Du kan inte…"
Bella fnyste "Han kan inte göra något mer mot mig, bry dig inte om det."

Cacta suckade och kysste henne sedan på kinden sedan gick hon till Cazador.

"Jag kommer efter dig," viskade han när han kramade om henne.

Hon nickade bara och gick sedan iväg med Voldemort.

De gick undre tystnad och tillslut kom de fram till platsen där man kunde transferera sig. Voldemort tog tag om hennes midja och de landade snart i Hogsmed där han släppte henne och började gå upp mot slottet. Hon gick långsamt efter.

"Jag vill att du ska ha några saker klart för dig," sa han när slottet kom inom synhåll "Jag skämtade inte när jag sa att jag tänker låta det du gör gå ut över Bella. Tydligen bryr du dig inte så mycket om ifall du själv blir skadad, men om någon annan blir det… du får umgås med Malfoy om du vill…"

Cacta fnös.

"Men jag vill att du ska ha så lite som möjligt att göra med Potter och den där killen som har varit i ditt rum."

"Annars vadå?"

Voldemort stannade upp "Annars kommer jag att se till att deras död blir mycket mer plågsam än vad som är nödvändigt, och du kommer att få se på."

Cacta gnisslade tänder.

De gick den sista biten upp slottet och steg in i entrén. Cacta la sin väska bland de andra väskorna som snart skulle transporteras till de olika elevhemmen och gick sedan in i stora salen. Merope höll hon kvar i famnen.

"Cacta!" Hermione vinkade åt henne från Gryffindors bord.

Cacta gick dit och satte sig.

"Är det där ett lejon?!" frågade Hermione när hon kommit till rätta.

Hon nickade "Papí gav mig den i julklapp."

Hermione klappade den lilla lejonungen på huvudet "Vad heter den?"

"Hon heter Merope."

Harry såg undrade på henne "Var har du fått det namnet ifrån?"

Cacta ryckte på axlarna "Läste det någonstans i någon roman tror jag, hur så?"

"Det var namnet på Voldemort mamma," sa Harry tyst.

Cacta såg förvånat på honom "Det visste jag inte."

Harry log mot henne "Det är nog inte så många som gör."

Hon reflekterade över att Harry verkade veta mer om hennes släktingar än vad hon själv visste, men bestämde sig för att inte fråga något mer.

"Hur har jul varit?" frågade Ron som satt bredvid Harry.

"Åh… jag fick träffa min biologiska mamma," det var väl egentligen det enda bra som hade hänt under hennes lov. Och Cazador, men det tänkte hon inte berätta.

"Jaså? Vem är det då? Hur är hon?" frågade Hermione intresserat.

"Hon är jättesöt även om hon inte riktigt har alla skruvar på plats," suckade Cacta "Hon kallar mig hela tiden för sin lilla kattunge."

"Vem är det då?"

"Gabriella, kallas Bella, Somme," ljög Cacta.

"Men du tycker om henne?" frågade Harry.

"Ja, hon är snäll, även fast hennes logik är lite konstig."

"Är hon häxa?"

"Ja… men jag vet inte vilka hennes föräldrar är eller något sådant," erkände Cacta.

"Hur har det gått att tillbringa julen med Criba då?" frågade Hermione.

Cacta suckade "Dåligt… hur har eran jul varit?"

Hermione började fnittra och Ron blev röd om öronen. Harry log mot henne "Ron tog äntligen sitt förnuft till fånga och bjöd ut Hermione."

Ron knuffade till sin vän i midjan.

Cacta såg intresserat på Hermione "Du får berätta alla detaljer senare."

Hermione nickade.

"Och vad har du gjort Harry?" Cacta kom då på att hon hade hittat Zorrohatten under hans säng. Hon var tvungen att lirka ur honom ifall det var han som hon hade råkat kyssa.

"Äh… du vet väl att jag och Ginny har brutit? I alla fall… jag har mest rest runt… orkade inte riktigt vara med henne… hur går det med dig och Draco?"

Cacta kastade en snabb blick mot Slytherins bord där Draco satt och såg ner i sin tallrik.

"Historia…" muttrade Cacta "Han är en sån fegis."

De andra började skratta "Och det kom du på nu?"

Cacta suckade och matade Merope med lite kött från sin tallrik "Ja, jag är visst lite trög."

"Vi tycker om dig ändå," sa Hermione med ett leende.