Snyft, det här är nog ett av de mest romantiska kapitel jag har skrivit... hoppas ni gillar det!

Kapitel 21 – Hur Bella älskar Voldemort

Bella drog fingrarna över boktitlarna. Hon var egentligen inte intresserad av böcker, men det fanns inte så mycket annat att göra nu när hon var ensam. Innan hade hon roat sig med totalt meningslösa saker, men nu när hon hade fått tillbaka Cacta så hade hon börjat tänkta igen. Hon tyckte inte om det. När hon såg sig i spegeln var det en främling som såg tillbaka. Hon hade visserligen vetat att hon inte var tjugotre längre, men hur hade hon kunnat åldras så mycket?

Vad som retade henne ännu mer var att Voldemort på något sätt hade lyckats se yngre ut även om han var nästan dubbelt så gammal som hon var.

Hon var ytlig helt enkelt.

Plötsligt kände hon hur någon lade armarna runt henne midja.

"Vad gör du Bella?" Voldemort lade haka på hennes axel.

"Letar efter en bra bok," mumlade hon.

"Vet du vad din dotter har gjort?"

"Så hon är bara min dotter nu?"

"Hon förförde Harry Potter."

Bella rynkade näsan "Den skitungen? Nåja, hon tänkte väl att det skulle reta dig mest."

Voldemort släppte henne och snurrade runt henne så de hamnade ansikte mot ansikte.

"Du verkar veta vad hon planerar?"

Hon ryckte på axlarna "Det är vad jag skulle ha gjort mot min pappa."

Voldemort fnyste "Jag kommer ihåg att du fick panikångest efter att du dödat Cygnus."

"Jaha, och?"

"Du skulle inte ha gjort det ifall det inte var för mig, precis som Cacta inte kommer döda mig eftersom hon inte har någon som kan uppmuntra henne till det."

Bella suckade "Om hon dödar dig så får hon döda mig också."

Voldemort såg förvånat på henne "Varför då?"

Bella lade handen på hans kind "Jag har alltid klarat mig dåligt utan dig, om du dog skulle jag hamna i Azkaban igen, då dör jag hellre."

"Inget är värre än döden," sa han hårt.

"Jo, ett liv utan dig."

Voldemort log mot henne "Du smickrar mig."

"Jag är trött på att vara ensam, ta med mig tillbaka," bad hon.

Han suckade "Bella… om något ser dig…"

"Ändra utseende på mig då! Gör vad du vill, jag orkar inte med att sitta instängd här och vänta på att du ska komma!"

"Du brydde dig inte om det här innan," sa han fundersamt.

"Innan visste jag knappt vad en dag var, nu räknar jag minuter, jag vet inte vad som har hänt, plötsligt tänker jag igen!" svarade Bella frustrerat.

"Cacta väckte något hos dig igen," sa han tyst och smekte hennes kind "Du har kommit på att du är gammal."
"Säg det inte! Säg inte att det syns, jag klarar det inte, det räcker med att jag ser det själv i spegeln!"
Voldemort drog in henne i en hård kyss "Jag bryr mig inte om hur du ser ut."

"Men jag bryr mig," flämtade hon när han släppte henne.

Han log mot henne "Nåja, det måste väl komma några privilegier från att vara Voldemorts älskarinna, jag ska hjälpa dig."

Hon andades lättat ut.

"Om du hjälper mig."

Hon stelnade till "Jag kan inte hjälpa dig med Cacta, jag vill att hon ska vara fri."

"Jag vill skydda henne," sa han milt "Men det är inte det jag vill ha hjälp med. Jag ska försöka få in dig på Hogwarts och jag ska få dig att både se och känna dig yngre."

"Tack," viskade Bella och sjönk ner på knä "Då står jag till ditt förfogande."

Voldemort skrockade "Pja, när du ändå är där nere…"

-----

Cacta fick ganska snabbt veta att hon och Harry hade blivit påkomna.

Första beviset var att Harry under själva akten hade slagit sig för pannan och gjort en grimas av smärta.

"Vad är det?" hade hon frågat.

"Voldemort… han är arg…" mumlade Harry.

Hon hade sett så förvånat och förfärat på honom att han berättat om sin koppling till Voldemort och att han ibland kunde känna vilken sinnesstämning Voldemort var i och ibland, men väldigt sällan, kunde se vad Voldemort såg.

Cacta förstod på en gång att Voldemort hade sett henne och Harry.

Nästa person som fick veta vad Ginny. Cacta hade precis sjunkit in i en halvslummer då dörren hade öppnats och hon hörde någon flämta.

Cacta hade öppnat ögonen i tid för att se någon med eldrött hår springa ifrån dem.

Hon hade då väckt Harry och sedan gått för att ta en dusch.

När hon kom tillbaka igen hade Hermione suttit på sin säng och med sträng min och bett henne förklara sig.

Cacta har berättat som det var att de hade råkat kyssa varandra under maskeraden och att de nu hade bestämt sig för att ha sex, men att varken hon eller Harry kände för en relation och att det var synd att Ginny fått veta det på det sättet, men att det verkligen inte fanns några starkare känslor mellan henne och Harry och att Ginny antagligen skulle ha en chans när Harry kände sig redo, alltså när kriget var över.

Hermione hade förstått och sedan bett Cacta att berätta det för Ginny. Men först hade hon frågat Cacta om en annan sak.

"Vad hände med barnet?"

Cacta såg ner i golvet "Jag fick missfall i vintras…"

"Så hemskt!" utropade Hermione förfärat.

Cacta skakade på huvudet "Det kanske var det bästa… Men jag ska leta efter Ginny nu."

Enda problemet var att Ginny verkade vara försvunnen.

Ingen såg skymten av henne fören nästa dag. Hon hade gråtit och verkade märkligt rädd. Hon ville inte berätta för någon var hon hade varit.

På torsdagskvällen satte sig Cacta med henne och berättade precis hur det låg till. Ginny nickade bara och såg konstigt på henne.

"Så… är du okej med det?" frågade Cacta tillslut.

"Vad händer om jag inte det är?" frågade Ginny.

Cacta rynkade pannan "Vadå? Jag antar att du slutar prata med mig och jag försöker hålla mig undan…"

"Du är mycket snällare än…" Ginny tog sig plötsligt för pannan som hon hade en extrem huvudvärk.

"Än vem?"

"Öh… Harry… han kommer säkert försöka slingra sig istället för att tala sanning…" svamlade Ginny.

Cacta såg fundersamt på henne. Ginny rodnade och såg ner i golvet.

"Så du är okej med det?"

Ginny nickade "Men jag kommer inte att förlåta Harry lika lätt…"

Cacta ryckte på axlarna "Gör som du vill. God natt."

"God natt…"

Det tog lång tid innan hon somnade, morgonen efter skulle hon ha trolldomshistoria. Hon undrade vad Voldemort skulle koka ihop för att straffa henne.

Långt om länge somnade hon och när hon vaknade upptäckte hon till sin förfäran att hon var försenad.

Hon kastade på sig kläderna och förbannade den personen som gjort att hon hade trolldomshistoria första lektionen på fredagar. Till hennes stora förvåning så var dörren till klassrummet låst när hon kom dit. Hon såg på klockan. De skulle ha börjat för tio minuter sedan.

Hon såg sig förbryllat omkring och undrade ifall hon hade gått rätt. När hon kommit fram till att hon verkligen var på rätt plats satte hon sig ner vid ett fönster. Hon kände hur det högg till i magen, både av hunger och av oro.

Fem minuter senare dök han upp med ett belåtet leende.

"Varför är du sen?" frågade hon.

"Jag var hemma," sa han bara och öppnade dörren.

Cacta kände hur hon blev kall i hela kroppen "Vad gjorde du med Bella?"
"Nu tänker du på konsekvenserna," log han "Bättre sent än aldrig."

"Vad har du gjort?"

"Åh, Bella lever fortfarande, men jag tror inte hon kommer vakna än på några timmar… och det är väl lika bra, hon hade ganska ont när hon svimmade."

"Vad gjorde du?!"

"Du får vänta och se… Nu över till dagens lektion, vi ska prata om en tradition som har funnits i både vår värld och i mugglarvärlden i årtusende, nämligen bortgifte."

Cacta stönade.

-----

Cazador stod rakryggad och såg upp mot de tre ledarna för Vigilante de diablos. Tre var det optimala, ingen av dem hade all kontroll, men i krissituationer så kunde de alltid komma fram till en lösning. Ledarna diskuterade med varandra och Cazador hörde inte vad de sa. Han hade lagt fram sin rapport om vad han hade kommit fram till om Voldemort och nu väntade han på deras dom.

Ledaren som satt på högra sidan var en kvinnlig furie med hår av eld. På vänster sida satt sierskan, vad hon en gång varit för varelse visst han inte, men ibland trodde han att hon var en ängel. I mitten satt en uråldrig vampyr som milt öga övervakade världen genom en glob som stod framför honom.

Furien stod för det förflutna, vampyren för nuet och sierskan för framtiden.

Vampyren talade först "Han är sårbar nu, om vi skulle använda oss av min plan så skulle den fungera."
"Vi kan inte glömma vad han har gjort," furiens röst var som flammor i en eld "Han har för mycket blod på händerna."

"Vi måste få honom att förstå vad han känner," sa sierskan med mild stämma "Sedan kan planen genomföra sig."

Vampyren var tyst ett tag innan han svarade "Vi kan inte vänta länge till, om han inte förstår själv snart så måste vi ta in reserven."

Sierskan suckade "Vill vi verkligen förstöra pojken? Han är inte menad till att döda."
"Han måste i yttersta nödfall, men innan dess så får vi förlita oss på henne, hon tar sig igenom hans skydd," flinade furien.

"Cazador," vampyren vände sig mot honom "Du ska fortsätta övervaka. När han har sagt orden tar du med honom till oss. Då kan ritualen genomföras."

Cazador flämtade till "Ritualen?"

"Bara genom ritualen kan vi få ett slut på hans regim."

Cazador sänkte huvudet "Om inte?"

"Om inte så kommer vi få ta oss tillit till räddaren, Harry Potter, men det skulle innebära kaos som blir svårt att reda ut."

"Jag förstå, jag ska övervaka natt och dag."

"Bra, lycka på din färd mitt barn," sa vampyren innan han sjönk tillbaka på sin stol med globen i handen.

-----

Bella såg på sig själv i spegeln. Hon var ung igen!

Hon snurrade runt och såg på sig själv i andra vinklar. Hon kastade av sig kläderna och såg på sig själv naken. Hon såg tjugo år yngre ut!

Hon skrattade förtjust. Hon brydde sig inte om smärtan hon hade känt under hela natten, det hade varit jobbigt att få alla hennes muskler, ben och hud att arbeta bakåt i tiden.

Voldemort hade hittat ett färdigt elixir i en av Severus gömställe. De båda två hade sina misstankar om vad han hade tänkt använda det till. Men eftersom han var ganska död nu så kunde Bella använda den. Voldemort hade dessutom lovat att försöka hitta något som gjorde att hon såg ut såhär permanent.

Hon visste att han ville bli odödlig och hon undrade ifall det betydde att han skulle göra henne odödlig också. En gång hade han sagt åt henne att det skulle bli väldigt ensamt på toppen.

Hon gjorde en liten glädjedans runt omkring i rummet.

"Njuter du?"

Voldemort stod i dörröppningen med ett leende på läpparna.

Bella hoppade fram till honom och kysste honom "Tack!"

Voldemort lyfte upp henne i sin famn "Vi måste fira, och jag har hela helgen på mig."

Bella lät fingret glida in under hans krage "Vet du, det var länge sedan vi skapade någon riktig panik."

Voldemort skrockade "Det är därför jag håller dig så högt, Bella, du har alltid så många bra idéer."

"Så vi kan göra det?"

"Vad har du i tankarna?"

Bella fnittrade till när han lade ner henne i sängen "Ministeriet har kommit alltför lätt undan."

"Men det är tomt nu," påpekade han.

"Fast en vacker eld är alltid en vacker eld," sa hon oskyldigt.

Han började gapskratta "Ska jag kalla in några andra dödsätare?"

"Nej, vi klarar det själva."

"Maskera dig då," log han "Jag vill inte att någon ska känna igen dig."

Hon kysste honom igen och tog sedan fram en enkel svart klädnad som dolde det mesta av hennes figur. Sedan drog hon upp en huva över ansiktet som dolde hennes glansiga hår.

Voldemort såg leende på henne innan han tog fram sin trollstav och ändrade utseende på sig själv så han såg mer ormlik ut.

Hon drog upp honom ur sängen och de gick tillsammans genom slottet, hand i hand.

De transfererade sig direkt in i trolldomsministeriet som var tomt vid den här tiden på dygnet. De såg på varandra och log. Men några små förtrollningar stod hela entrén i lågor Bella skrattade när hon kastade en eldsflamma ner genom golvet och in i vårningarna under.

"Färdig?" frågade Voldemort.

Bella nickade och de transfererade sig ut därifrån till gatan utanför. Eftersom ministeriet låg under jord så syntes lågorna på gatan. Det såg ut som en sjö av eld.

Voldemort ändrade utseende och drog av masken på Bella innan de han drog in henne bland folkmassan runt omkring. När de hade kommit en bit bort slog hon armarna om honom.

"Vad ska vi göra nu då?" frågade hon och log stort mot honom.

Han såg med glittrade ögon på henne och sedan kysste han henne passionerat.

De stod där och hånglade med varandra medan mugglarna rusade fram och tillbaka i vild panik.