Kort kapitel, men ni får stå ut med mig!

Kapitel 22 – Hur man gör ett litet, litet misstag

Voldemort knackade på McGonagalls kontor. Hon ropade åt honom att stiga in.

"God kväll," sa han när han kom in.

"Vad kan jag stå till tjänst med?" frågade hon och hostade till.

"Jag undrar… är verkligen inga lärare här på slottet gifta?"

McGonagall log "Jo, med varandra."

Voldemort blev faktiskt förvånad "Det har jag inte märkt."

"Nej, de brukar inte skylta med det."

"Vilka är det då som är gifta?" frågade han nyfiket.

"Ja, vi har ju Argus Flich och Irma Pince, Rolanda Hooch blev flyginstruktör här för att hon är gift med Lorens Mopsus, läraren i mugglarstudier, dessutom så är Septima Vector och Aurora Sinistra tillsammans lite fram och tillbaka, men jag vet inte hur det förhållandet ser ut för tillfället…" sa McGonagall med ett lätt leende.

"Och om någon är tillsammans med någon utomstående?"

"Det händer inte så ofta, men i vissa fall tar partnern något jobb här, inte som lärare men i vissa fall som lärarassistent eller om något annat yrke behövs. I andra fall tar partnern ett jobb i Hogsmed och antingen bor läraren i Hogsmed eller så bor partnern här på Hogwarts. Det har inte hänt på några år och det varierar, hur så?"

"Min flickvän tycker att vi träffas för lite," log han "Och jag håller med."

McGonagall såg lite fundersam ut "Bara flickvän? För det mesta så brukar det handla om äkta makar."

"Åh, vi har ju barn ihop, det har bara inte blivit av att vi gift oss," sa Voldemort lätt.

McGonagall såg fortfarande fundersam ut "Hur kommer det sig att ni aldrig gifte er?"

"Hon var redan gift."

McGonagall såg aningens ogillade ut.

"I ett väldigt olyckligt äktenskap, mannen slog henne, det är därför hon är lite… galen."

"Jaså… vad har du tänkt gör med henne här då?"

"Hon är inte precis lärarmaterial, men jag är säker på att jag kan hitta en lägenhet åt henne nere i byn."

McGonagall hostade till igen "Är det bra att låta henne bo ensam då?"

"Hon bor ensam nu, hon kan ta hand om sig själv, hon har bara lite konstiga idéer ibland… får för sig saker… Men hon verkar bli friskare nu sedan vi hittade Chatarina."

"Så bra…" McGonagall verkade tänka efter "Har du tänkt stanna här i fler år?"

Voldemort såg sorgsen ut "Jag tror inte det, när Chatarina väl ha tagit examen kommer jag inte att ha något som håller mig kvar här, och jag har en hel del andra projekt som jag borde återgå till."
McGonagall suckade "Jag misstänkte det… nåja, det är bara några månader kvar, din flickvän kan få bo här till terminens slut."

"Jag är verkligen tacksam."

"Dessutom," McGonagall såg plötsligt road ut "Kanske eleverna slutar tråna efter dig om de får se att du är upptagen."

Voldemort skrattade "Jag tänkte faktiskt också på det."

McGongall fick en ordentlig hostattack.

"Hur mår du?" frågade han.

"Bara en liten förkylning, den går nog över snart…" svarade hon och snöt sig i en näsduk "Men jag vill gärna träffa din flickvän… innan resten av skolan gör det."

Voldemort nickade "Hon är i Hogsmed för tillfället, jag kan gå och hämta henne?"

"Ja, gör gärna det, vad heter hon?"
"Gabriella Somme," sa han och påminde sig om att Cacta hade använt samma namn.

"Då ses vi om en stund då."

Voldemort nickade igen och försvann ut genom korridoren. På väg ner genom slottet stötte han på Cacta tillsammans med Hermione Granger. De satt och fnittrade och åt godis i ett fönster.

Han gick fram till dem. Cacta hostade till.

"Vad gör du här?" frågade hon.

"Jag är lärare här," sa han ironiskt "Jag tänkte bara säga till dig att Bella kommer hit."

"Bella?" Cacta såg chockat på honom.

"Ja, Gabriella, din mor," sa han irriterat, hon trodde väl inte att han skulle försäga sig!

"Varför då?" frågade hon misstänksamt.

"Hon kände sig ensam och jag frågade McGonagall om det gick bra om hon kom hit de sista månaderna jag jobbar här. Jag ska ner i Hogsmed och hämta henne nu."

"Jag följer med," sa Cacta och hoppade ner från fönstret "Vi ses sen Hermione!"

Hermione vinkade åt henne och samlade ihop godiset och gick mot Gryffindortornet.

"Tror du att det är så smart att ta hit henne?" frågade Cacta när de hade kommit ut ur slottet.

"Jag tänker hålla ögonen på henne," sa Voldemort "Och hon var så ensam."

"Och du tycker synd om henne."
"Jag är trött på att behöva sova ensam om nätterna."

"Jo säkert…"

"Vadå?" frågade han irriterat.

"Du saknar henne."

"Äh…"

Cacta log "Det ser man på dig! Du skiner liksom upp när du ser henne, du är kär."

Voldemort skrattade "Jag blir inte kär, Cacta, jag kan inte känna kärlek."

Hon såg förvånat på honom "Jaså? Hur kommer det sig då att hon gör dig lycklig?"

"Det har inte känslor att göra, det är fysiskt."

"Jo säkert."

"Säkert."

De hade kommit fram till tre kvastar och Voldemort steg in genom dörren. Bella flög upp från ett bord när hon fick syn på dem.

Han hörde hur Cacta flämtade till.

"Jag kunde väl inte låta henne se ut som vanligt?" log han.

Inte bara såg hon 20 år yngre ut, de hade klippt av hennes långa hår till axellängd och lagt in ljusa slingor i det, det räckte för att göra henne oigenkännlig, bara de som kände henne väldigt väl skulle känna igen henne. Han hade dessutom tvingat på henne kläder som hon egentligen aldrig skulle ha. För tillfället hade hon en lång mörkblå klädnad ordentligt knäppt i halsen och knälång kjol. Hon hade klagat något fruktansvärt, men han hade tystat henne med några väl placerade kyssar.

"Bella… du ser… annorlunda ut," sa Cacta lamt.

"Men om någon frågar har hon sett ut såhär hela tiden," sa Voldemort lugnt.

"Men det är ingen som kommer tro att hon är min mamma!" utbrast Cacta "Hon ser ut att vara min äldre syster."

"Oroa dig inte, kattungen," spann Bella och kramade om henne "Vissa häxor ser yngre ut än vad de är…"

"Men tjugo år yngre…"

Bella lade effektivt handen över munnen på henne och vände sig till Voldemort "Vad sa rektorn?"

"Du får bo hos mig."

Bella fnittrade "Ska vi gå?"

Voldemort bjöd henne armen "Tar du väskorna, Cacta?" ropade han över axeln.

Cacta muttrade något på spanska som han valde att ignorera och sedan begav de sig tillbaka upp till slottet.

-----

Branden på trolldomsministeriet orsakade stora rubriker och det rådde inga tvivel om att det var Voldemort som låg bakom det. Branden hade inträffat under natten till lördagen, men eftersom redaktionen till de Daily Prophet hade brunnit ner så fick ingen på Hogwarts veta det fören på söndag, men när alla väl hade fått veta det började teorierna hagla.

Hermione, Ron och Harry satt vid frukosten på söndagen och diskuterade ämnet precis som alla andra.

"Vad jag inte förstår är varför han göra det nu?" sa Harry irriterat "Han har inte brytt sig om dem innan."

"Det var i alla fall tur att ingen blev skadad," konstaterade Hermione.

"Ja, det är också konstigt, varför sätta eld på ett tomt ställe?" fortsatte Harry "Det hör inte ihop, det verkar som om det är gjort av ren impuls…"

Hermione funderade "Jo, men har ni tänkt på att Voldemort har gjort väldigt lite på senaste tiden?"

"Lite?" både Harry och Ron såg tvivlande på henne.

"Ja… det har inte varit så många mord, som vi känner till och väldigt få attentat… det är nästan som…" hon avbröt sig.

"Nästan som vadå?"

"Som om han väntar på något… jag trodde annars att nu när Dumbledore är borta… men, orden har ju inte haft så mycket att göra…"

Harry såg tankfull ut.

"Har du känt något från honom?" frågade hon.

Harry blev lite röd "En gång när… öh… jag och Cacta hade… i alla fall, det kom väldigt olägligt, men då kände jag att han var jätte arg."

Hermione rynkade pannan "Men inte annars?"

Harry skakade på huvudet "Han använder ju ocklumenering mot mig, så det är inte så konstigt."

Just då passade Cacta på att komma in i salen och slog sig ner bredvid Hermione med trött min.

"Jag fattar inte hur ni kan gå upp då tidigt," gäspade Cacta "Klockan är bara nio."
Hermione log mot henne "Vad gör du uppe så tidigt då?"

"Merope väckte mig, hon var hungrig så hon försökte ta en tugga av mig… jag trollade fram lite åt henne, men sen kunde jag inte somna om när jag hörde henne slafsa i sig…"

"När kom du in igår då? Jag hörde dig inte."

"Sent," suckade Cacta "Jag satt och pratade med mamma. Tillslut så sa pappa att han skulle dra av 50 poäng från Gryffindor om jag inte gick och la mig…"

"Är din mamma här?" frågade Harry förvånat.

"Ja, hon var trött på att vara ensam och tvingade pappa att övertala McGonagall om att få ta hit henne," Cacta såg ganska skadeglad ut och hällde upp lite te till sig själv.

"Tror du vi får träffa henne?" frågade Hermione.

"Jag antar att hon äter här så det skulle inte förvåna mig."
"Hur ser din mamma ut?" frågade Ron nyfiket.

"Hon är snygg i alla fall," log Cacta "Hon är över tretti, men ser ut som tjugofem."

Hermione reste sig "Jag ska gå och fortsätta med min uppsatts i forntida runskrift."

De andra vinkade åt henne och hon gick ut från salen. När hon hade kommit halvvägs genom andra våningen hörde hon någon som snyftade. Hon lokaliserade ljudet och upptäckte att det kom från Missnöjda Myrtels toalett. Hon suckade och skulle precis gå därifrån när hon hörde Myrtels röst.

"Såja, hon kommer säkert tillbaka till dig…"

Hermione blev nyfiken och tassade tillbaka till toaletten och öppnade den försiktigt. Det var Draco som satt där inne och blev tröstad av Myrtel!

Hon blev så chockad att hon flämtade till.

Draco snodde runt och såg henne. Han torkade tårarna.

"Vad gör du här, Granger?" fräste han och gick fram till ett handfat och sköljde bort tårarna.

"Varför sitter du här inne och gråter?" frågade hon.

"Ska inte du bry dig om."

Hermione lade armarna i kors "Nähä, men jag tycker synd om dig om den enda vän du har är ett spöke."

Myrtel tjöt till "Varför kan man inte vara vän med ett spöke?!"

Hermione suckade och Myrtel flög tjutande iväg.

"Är det om Cacta?"

Draco stelnade till "Varför skulle det vara det?"
"För att jag hörde hur Myrtel sa att 'hon säkert kommer tillbaka till dig'"

"Jaha, om det skulle vara det då?"
"Varför pratar du inte med Cacta?" frågade Hermione "Jag är säker på att hon skulle lyssna…"
"Lyssna?!" utropade Draco "Hon slog till mig och kallade mig vekling inför både hennes och mina föräldrar!"

Något i Hermiones huvud sa att det var något fel med den meningen, det tog några sekunder innan hon kom på det "Känner dina föräldrar Cactas föräldrar?"

Draco blev blek "Nej," sa han snabbt "Hon gjorde det två gånger…"

"Men Cacta har alltså träffat din pappa… som är en brottsling…"

"Snacka inte skit om min pappa!" skrek Draco och knuffade henne så att hon trillade. Han såg lite förvånad ut när hon landade men rusade bara därifrån.

Hermione reste sig om masserade sin ömma bakdel. Draco hade sagt att han inte hade någon kontakt med sina föräldrar längre… och Voldemort hade sagt att om Draco stannade kvar här skulle hans mamma dö. Och om det här hade hänt i julas…

Dessutom, Cacta skulle knappat slå till honom och kalla honom vekling två gånger, det måsta ha hänt samtidigt. Men orden var säkra på att Lucius och Narcissa Malfoy gömde sig tillsammans med Voldemort och om Cacta hade träffat hela familjen Malfoy…

Medan hon tänkte föll flera saker på plats. Rodolphus, han hade också gömt sig hos Voldemort, hur stor var chansen att Cacta skulle träffa på honom när han var på rymmen, om hon inte hade varit i närheten?

Något som Rodolphus hade sagt kom till henne "Jo, jag fick också veta att Voldemort och Bella hade varit tillsammans innan Voldemort försvann… och det… hade resulterat i ett barn, en dotter."

Men Cacta var ju dotter till Marius Criba och Bella…

Hermione stelnade till.

Hur kunde Marius ha samma efternamn som Cacta om de inte hade träffats förrän nu i somras?

Om inte Marius hade bytt efternamn så att ingen skulle veta vem han var… för att han egentligen var någon helt annan…

"Onej…"