Kapitel 23 – Hur man gör med Hermione.

Hermione rusade ut från toaletten och i riktning mot McGonagalls kontor. Hon var tvungen att berätta det här. Hon lade upp i tankarna hur hon skulle säga det. Det fick inte komma ut med panik, då skulle det bara bli fel.

Hon var så inne i sina tankar att hon sprang rakt in i en kropp och tillade ner på marken igen.

"Aj," sa hon och såg upp.

"Miss Granger, varför springer du i korridoren?"

Det var ingen mindre än Criba, eller Voldemort.

Han såg ner på henne med irriterad min. Hermione kände hur paniken stegrades i henne. Han får inte veta att jag vet…

Voldemort rynkade pannan "Varför ser du så rädd ut, jag ska inte bita dig… eller…" han avbröt sig och såg rakt in i hennes ögon "Jaså."

Han drog upp henne från golvet "Följ med till mitt kontor, miss Granger, det är en sak jag måste diskutera med dig."

Först då fick hon syn på kvinnan bredvid honom.

"Vem är hon?" frågade kvinnan nyfiket. Hon var lik Cacta, men såg alldeles för ung ut för att vara mamma.

"Snart Bella," Voldemort såg sig omkring och öppnade en lönndörr i väggen som han drog henne igenom. När de kom ut ur lönngången så upptäckte hon att de var utanför hans kontor.

Han släpade in henne där och lät Bella gå in innan han låste dörren och satte sig bakom skrivbordet, Hermione och Bella blev stående.

"Jag borde väl inte bli förvånad över att du tillslut lyckades lista ut det, miss Granger" började Voldemort "Du är en av de intelligentaste häxor jag mött."

Bella gick fram till Hermione och synade henne uppifrån och ner "Hermione heter hon."

Hermione såg förvånat på Bella när hon vände sig mot Voldemort "Hon är kompis med Chatarina."

Voldemort såg inte på Bella, han synade Hermione "Jag vet."

"Vad gör hon här?"

"Hon vet vilka vi är."

Bella såg också på Hermione och satte sig på Voldemorts skrivbord "Vildkatten blir inte glad om du skadar henne kompis."

Voldemort log "Jag vet."

"Så det är sånt här du tänker göra nu? Krossa alla som hon bryr sig om?" fräste Bella.

"Jepp."

"Du är hopplös," fräste Bella och reste sig "Jag ska hämta Cacta."
Voldemort vände sig mot Bella och pekade med trollstaven mot henne "Det gör du inte."
Bella vände sig om mot honom igen "Jag tänker inte låta dig tortera henne har jag ju sagt!"

"Jag ska inte tortera henne…" började Voldemort men Bella avbröt honom.

"Du tänker tortera henne psykiskt!" hon vände sig mot dörren igen.
Voldemort suckade "Granger är mugglarfödd."

Bella stelnade till. Hon vände sig sakta om och gick fram till Hermione och tog tag under hennes haka.

Hermione såg på henne med rädsla. Det här var Bellatrix Lestrange, hon som hade torterat två människor till galenhet.

"Nu känner jag igen dig," sa Bella långsamt "Du var en av de där som Potter hade med sig till trolldomsministeriet."

Hermione sa inget.

"Vår dotter umgås väldigt mycket med Potter och hans vänner," sa Voldemort beklagande.

Bella släppte inte Hermione med blicken. Hermione kände hur hon började kallsvettas.

Plötsligt fnittrade Bella till "Tror du hon och Cacta har…"

Voldemort stönade "Jag vill inte veta, det räcker att jag vet att Potter har rört henne."
Hermione flämtade till "Det var därför han kände att du var arg."

Voldemort såg förvånad ut först men sen så log han "Ja, precis, du fattar snabbt, miss Granger. För snabbt för vad som är bra för dig. Om inte…"

Bella hade släppt henne nu och börjat cirkla runt henne.

Hermione hade lust att säga 'Om inte vadå?' men lät bli.

"Jag skulle gärna ha med en häxa som du bland mina anhängare," sa Voldemort med ett leende.

Hermione gapade "Aldrig."

"Gryffindorare," suckade Voldemort "De vet aldrig vad som är bra för dem…"

Bella log mot honom "Jag trodde inte du ville ha kvinnliga dödsätare."

"Man kan väl ändra sig?"

"Så det säker inte med mig då?" frågade hon tjurigt.

Voldemort skrockade "Om jag hade någon mer som du skulle jag aldrig få lämna sängen… det räcker med dig, det vet du."

Bella kurrade.

Hermione visste inte om hon skulle skratta eller gråta.

"Tillbaka till miss Granger," sa Voldemort affärsmässigt och reste sig och gick runt skrivbordet tills han stod framför henne "Jag kan inte låta dig springa omkring och berätta för alla vem jag är, och jag kan inte gör samma sak på dig som jag gjorde på söta lilla Ginerva."

"Vad har du gjort med Ginny?"

Voldemort log "Hon råkade av misstag se mig när jag skulle ner till hemligheternas kammare och då visste hon vem jag var."

"Vad gjorde du?"

"Om hon skulle försöka berätta för någon om mig så kommer hon drabbas av sådan smärta att hon svimmar innan hon ens hunnit yttra orden. Och du skulle bara våga försöka ta dig ut härifrån Bella."

Medan han pratat hade Bella smugit sig mot dörren igen. När han sa hennes namn ryckte hon till och stannade.

Han gick fram till henne och lade armen om hennes midja och höll fast henne.

"Jag hade visserligen tänkt döda er allihop när jag var klar här, men nu…"

Hermione rätade på ryggen "Harry kommer döda dig."
Bella och Voldemort skrattade.

"Hon är modig," påpekade Bella.

"Ja, och hon är vacker…" Voldemort såg på henne "Synd att Severus dog, annars skulle vi kunna skicka henne till honom."

Bella fräste och Hermione spärrade up ögonen. Var Snape död? Hur gick det till?

Han svarade på hennes tankar "Cacta var en stygg flicka i julas så jag lät Severus leka lite med henne… dessvärre hade hon en vän som inte tyckte om att se det så han dödade Severus."

Hermione funderade ett tag på det och tyckte genast synd om Cacta. Nu visste hon i alla fall att Cacta inte stod på Voldemorts sida och det gladde henne.

"Tror du vi kan skicka henne till din syster?" frågade han Bella.

Bella nickade "Men Lucius kommer inte bli glad."

"Spelar ingen roll, jag vill bara ha henne levande… tills vidare."

"De kommer att leta efter mig," sa Hermione.

Voldemort skakade på huvudet "Nejdå… Imperio."

Hermione kände hur hennes hjärna blev blank.

-----

Voldemort styrde flickan ner till stora salen igen där Harry Potter och Ron Weasly fortfarande satt. Han fick henne att börja gråta och sedan fick han henne att berätta att hon precis fått veta att hennes mamma dött. McGonagall hade lägligt nog kommit fram och hört hela historien och precis som Voldemort förutspått gav hon flickan ledigt för att kunna åka hem och gå på begravningen och komma tillbaka igen när hon var redo för det. Hermione nickade och sedan gick hon, följt av Ron och Harry, upp till Gryffindortornet för att packa ner det hon verkligen behövde.

När allt det var klart och hon, efter lång tid, sagt hejdå till Ron och Harry (han hade medvetet hållit henne borta från både Ginny och Cacta) fick han henne att gå ut från slottet och ner på Hogsmed där hon hade berättat för de andra att hon skulle transferera sig ifrån.

När hon väl kommit dit beordrade han henne att stå där och följde sedan efter henne.

Han skyndade sig och kom ner till henne bara tjugo minuter efter att hon kommit dit.

Han tog hennes trollspö ifrån henne och lyfte förtrollningen.

Hon blinkade till och såg sig omkring.

"Du har precis berättat för alla att din mor har dött," sa han med ett leende "Och nu ska du hem och gå på begravning och återhämta dig."

Hermione såg förfärat på honom "Tänker du döda min mamma?"

"Nej, jag vill ju inte att din pappa verkligen ska försöka få tag i dig. Men du ska inte hem."

Han tog tag om hennes axlar och höll henne hårt medan han transfererade dem hem till sin borg.

Han gav henne inte tid att se sig omkring utan band hennes händer med rep som han trollat fram från sin trollstav och förde henne sedan genom slottet till makarna Malfoys rum.

Han knackade på och Lucius öppnade.

"Sir," sa Lucius, bugade och visade honom in "Vad kan jag stå till tjänst med."
"Den här eleven kom på vem jag var," fräste Voldemort "Du ska vakta henne."

Lucius såg an aning ogillade ut "Men en smuttskalle…"

"Inga men, jag vill ha henne levande tills vidare."
"Vad ska jag göra med henne då?"

Voldemort såg på flickan som verkade hålla tillbaka tårarna "Gör vad du vill, få henne att städa, lek med henne, mig spelar det ingen roll så länge hon inte rymmer eller dör."
Lucius suckade men nickade "Jag ska ta hand om henne."

Voldemort reste sig igen och klappade Hermione på huvudet innan han lämnade rummet.

-----

Lucius såg på den gråtande flickan och suckade. Narcissa kom ut i rummet.

"Vad ville han?" frågade hon och såg på Hermione.

"Vi ska vakta henne…" muttrade han "Men vi får inte döda henne."
"Vem är det?"

"Hermione Granger."

"Hon som Draco har pratat om? Som är bäst i skolan?"
"Just precis…" suckade Lucius.

"Men… vad ska vi göra med henne då?"
"Han föreslog att hon kunde städa."
Narcissa snörpte med munnen "Det har vi ju husalferna till."
"Jag vet… så vad föreslår du?"
"Inte en aning…" Narcissa suckade och satte sig bredvid den bundna flickan "Så, gråt inte är du snäll, vi har inga planer på att skada dig… vi har inga planer alls för att vara exakt."

Hermione drog efter andan "D-det är inte därför jag gråter… m-men om inget händer snart så k-kommer jag missa min e-examen och jag h-har jobbar så hårt och jag v-vill få en bra u-utbildning."

Narcissa klappade henne lätt på axeln "Jag kan hjälpa dig, jag har alltid velat undervisa."

"Narcissa…" Lucius kände sig äcklad över att hans egen hustru tänkte hjälpa en smutsskalle.

"Lucius," sa hon milt "Vi vet ju ändå inte vad vi ska göra med henne, och om hon får för mycket fritid så kommer hon bara rymma."
"Men…"

Narcissas ögon hårdnade "Han föreslog något annat också va?"
Lucius suckade "Tro inte att jag övervägde…"

"Säkert," fnös Narcissa "Jag vet att vårat förhållande är lite trassligt just nu, men…"

"Cissy, var tyst," suckade han bara "Gör vad du vill med flickan, jag måste ändå iväg."

Han reste sig och lämnade rummet. Narcissa hade aldrig tyckt om att Draco också blivit anhängare, dessutom fick hon dåliga minnen av att han var spion på Hogwarts. Men det som de hade grälat mest om på senaste tiden var hans förhållande med Voldemorts dotter. Lucius tyckte det var exemplariskt, han kunde inte hitta ett bättra parti. Men Narcissa tyckte att Chatarina var alldeles för lik Bella och litade inte på att hon kunde göra Narcissas älskade son lycklig någon längre tid.

Lucius suckade. Han hade faktiskt inte övervägt att "leka" men Granger. Hon var söt, och gudarna skulle veta att han behövde något snart, men han tänkte inte sänka sig till att våldta en flicka som var lika gammal som hans son. Voldemort kanske fann nöje i den idén, men inte han.

Om bara Narcissa kunde tänka sig att vara lite mindre kall i sängen. Varje kväll sedan julas hade hon bara bytt om till sitt nattlinne och lagt sig med ryggen vänd mot honom. Detta var väldigt jobbigt för en man som var van att finna tillfredställelse minst en gång om dagen, ibland oftare. Han undrade ibland ifall Narcissa hade hittat en älskare, för hon verkade aldrig visa några behov, även om han visste att hon hade dem. Men han sköt snart ifrån sig de tankarna. De kanske bråkade, men djupt nere så älskade de varandra fortfarande som de hade gjort när de först blev tillsammans. I alla fall gjorde han det.

-----

Hermione var mycket förvånad över hur snäll Narcissa var mot henne. Det visade sig att de båda hade en brinnande passion för att lära sig saker. När kvällen kom hade de haft en lång och intensiv diskussion om olika elixir och hur alruna verkade vara en återkommande ingrediens i många viktiga drycker.

Tillslut så visade Narcissa henne till en litet rum där hon kunde gå sova. Det var inte stor alls, inga fönster, bara en säng och ett litet bord men en kanna vatten på.

Hon hörde hur Narcissa låste dörren innan hon gick därifrån.

Tydligen så litade de inte på henne. Det gjorde inget, hon litade inte på dem. Visserligen hade Narcissa visat sig vara mycket snällare och smartare än Hermione kunnat förvänta sig av mamman till Draco, men Lucius verkade inte lika mild.

Hon la sig ner på sängen. Hon var tvungen att försöka komma härifrån på något sätt, Harry och Ron var tvungna att få veta vem professor Criba var.

Varför hade inte Cacta berättat för det för dem?

Den tanken snurrade i Hermiones huvud när hon somnade.

Jösses, vad är det för fel på mig? Kapitlen blir ju bara kortare och kortare.

Nåja, de blir längre senare.

Haha, och nu fick ni äntligen veta (även fast ni kanske inte har undrat) varför Voldy bara har en älskare :) Bella är det enda han kan tåla!

Men det kanske kommer ändrats... hehe.

Och, jag kom på att det är bättre att skriva här, för då har ni redan läst klart hela kapitlet och jag kan kommentera det jag har skrivit. Mycket roligare då.