Kapitel 27 – Hur man blir odödlig

Två veckor senare satt Hermione tillsammans med Ron, Ginny och Harry och försökte komma på vad som egentligen hade hänt. Det var Ginny som hade skickat förbannelsen som missat Voldemort och istället träffat Bella. När Hermione sett att vad Ginny höll på att göra hade hon kastat sig ner på marken så att Lucius förbannelse missade henne. Voldemort hade försvunnit utan ett spår och när dödsätarna såg det hade de försvunnit och tagit Charlie med sig. Bara Bellatrix och Narcissa hade varit kvar.

Hermione hade sett hur Narcissa sprungit fram till sin syster och gjort en invecklad helningsritual, men ingen hade sett om det lyckades eller inte, för när Sirius hade försökt komma nära dem hade Narcissa transfererat sig tillsammans med sin syster.

Cacta hade stannat kvar tillräckligt länge för att skälla ut Ginny för att hon antagligen dödat Bella.

Tillslut hade Remus lyckats få Cacta att lugna ner sig och då hade Cacta sagt att hon skulle försöka frigöra Voldemorts fångar och sedan försvunnit från platsen.

"En sak jag inte förstår," sa Ron "Är hur man kunde transferera sig till och från kammaren. Jag trodde det var omöjligt inom Hogwarts?"

Hermione nickade "Men det har ju inte varit några rektorer på Hogwarts som känt till hemligheternas kammare, så de har antagligen inte satt upp några sköldar där."

Harry såg trött på dem med armen runt Ginny. Det var bara han som fick röra henne, om någon annan ens klappade henne på axeln så flög hon flera meter upp i luften. Men det värsta var mardrömmarna. Hermione och Harry tillbringade varannan natt inne hos henne för att lugna ner henne när hon vaknade skrikande och rädd. Ginny såg väldigt blek ut i solljuset.

"Tror ni Cacta kommer tillbaka?" frågade Ron "Hon lovade ju att försöka hitta fångarna."

"Hon har ju redan skickat Charlie till St. Mungos," påpekade Hermione "Det kanske inte fanns fler…"

Efter den natten hade det framgått hur mycket information Voldemort faktiskt hade fått under mötena. Varenda medlem av fenixorden hade blivit attackerad av dödsätare. McGonagall hade hittats död inne på sitt kontor, och några svävade fortfarande mellan liv och död inne på St. Mungos, men resten hade klarat sig.

Konstig nog hade ministeriet lyckats fånga flera dödsätare och under förhören hade det visat sig att ingen av dem visste vart Voldemort hade tagit vägen.

Hermione såg ut över det stilla vattnet. Det var den första riktiga sommardagen så ingen vågade bada än, men flera elever var liksom de ute och njöt av solskenet. Det fanns inte så många elever kvar på Hogwarts efter att McGonagall dött. De flesta föräldrar tyckte inte det var säkert längre. Men de lärarna som var kvar hade lovat att de som ville skulle stanna kvar fick göra det tills terminen var slut. Mrs Weasly ville egentligen få hem Ron och Ginny, men Ron hade påpekat att det var hans sista år och att han ville ta farväl av slottet ordentligt. Och Ginny klarade inte av att åka hem än, hon hade bett dem att inte berätta för någon om vad som hade hänt. Hon hade i sista sekund fått höra att Remus och Sirius visste om det, och efter mycket övertalning hade de också lovat att aldrig berätta det. Efter det hade Sirius haft ett långt samtal med Ginny. Ingen visste egentligen vad det hade handlat om, men de misstänkte att det hade något att göra med Sirius vistelse hos dödsätarna. När Ginny lämnade Sirius hade hon sett lättad ut och efter det hade Harry fått lov att röra henne.

"Vem blir rektor nu tror ni?" frågade Harry.

Hermione ryckte på axlarna "Kanske Lupin, han har i alla fall blivit tillfrågad."

"Så skolan ska fortsätta vara öppen?" frågade Ron.

"Ja, det stod i tidningen i morse," svarade Hermione.

"Jag vill inte åka tillbaka hit," sa Ginny tyst.

"Det behöver du inte," tröstade Harry "Du är myndig nu, du kan göra som du vill."

"Får jag stanna hos dig?" frågade hon Harry.

"Självklart, Sirius har sagt att jag kan få bo hos honom. Nu när han har kommit tillbaka så äger han Grimmaldiplan igen, men annars kan vi försöka hitta en egen lägenhet."

"Det spelar ingen roll, så länge jag är med dig."

En uggla flög genom luften och landade bredvid dem. Hermione sträckte sig efter brevet som var fastspänt på dess ben. När hon hade fått loss det flög ugglan iväg igen och Hermione öppnade brevet.

"Det är från Cacta," sa hon "Hon skriver att det inte finns några fler fångar… han har fortfarande inte synts till… hon hoppas vi har det bra… och så är hon tydligen efterlyst så hon kommer inte tillbaka."

"Efterlyst?" sa Ron förvånat "Varför har vi inte läst det?"

"För att ministeriet inte vill skapa ännu mer panik genom att säga att Voldemort har en arvinge," sa Harry bittert.

"Bra, jag vill inte se henne igen…" sa Ginny tyst.

Hermione, Ron och Harry teg. De visste att Ginny skyllde allt på Cacta. Hon var arg på henne för att hon aldrig hade berättat för någon vem professor Criba var. Hermione var inte arg på Cacta, hon hade förstått att det inte kunde vara så lätt för Cacta heller. Under sin vistelse hos Malfoy hade hon kommit ihåg alla blåmärken som Cacta ibland hade och förstått vem som hade gett henne dem.

Hermione brevväxlade med Narcissa Malfoy. Det var Narcissa som hade börjat. Kvällen efter striden hade Narcissa skickat en uggla och frågat ifall Hermione hon kunde hjälpa henne hitta ett recept. Hermione hade hittat receptet och efter det hade de fortsatt att brevväxla om lite allt möjligt.

Plötsligt tog sig Harry för pannan med ett stön. De såg oroligt på honom. Ginny såg riktigt rädd ut.

Harry drog ett djupt andetag och såg upp på dem med lättnad och glädje.

"Han är död."

-----

Voldemort öppnade ögonen och drog försiktigt in ett andetag. Vart var han?

Han försökte resa sig men hans muskler ville inte lyda honom. Han slöt ögonen igen och försökte minnas vad som hade hänt.

Hela rummet verkade stanna. När Voldemort såg upp från Bella såg han att hela rummet faktiskt hade stannat. Förutom en figur som långsamt rörde sig mot honom. Voldemort torkade bort tårarna och reste sig. Det var mäktig magi i rörelse här.

"Du?!" utropade Voldemort när figuren kom närmare. Det var Cazador.

Cazador hade en väldigt allvarig min "Grattis Voldemort."

Han ryckte till "Vad menar du?"

"Du kommer få allt du någonsin önskat dig," sa Cazador med outgrundlig min "Du kommer att bli odödlig."

Voldemort såg ner på Bella "Men Bella…"

"När jag lyfter den här besvärjelsen kommer hon snart vara död. Men det bryr väl inte du dig om? Hon är ju bara en dödsätare. Och du kommer få allt du någonsin drömt om. Du kommer bli odödlig."

En evighet utan Bella?

"Nej," sa han "Jag vill inte."

"Nu förstår han," Cazador log "Det är för sent, Voldemort. Du kommer leva i evighet med vad du har gjort. Du kommer lida."

Voldemort drog fram sin trollstav men Cazador lyfte bara handen och hans trollstav åkte ur handen på honom och i nästa stund så hade Cazador gripit tag i honom och transfererat dem därifrån.

Voldemort öppnade ögonen och skrek av smärta och saknad.

Dörren till hans cell öppnades och en högrest varelse som verkade vara gjord av eld kom in.

"Det här är ditt straff, Tom Riddle," hennes röst lät som gnistor.

Han lyckades få kontroll över sina muskler och satte sig upp "Döda mig!"

Varelsen skrattade "Du är redan död, ditt dumma spån, men du existerar fortfarande."

"Vad har ni gjort med mig?" frågade han ynkligt.

Varelsen log mot honom "Vi dödade dig och återförde dig till livet. Du fungerar inte som vanliga dödliga nu. Du kommer aldrig kunna lämna det här livet, bara om all magi i hela världen försvinner. Först då dör du."

Han försökte få grepp om vad hon hade sagt men hans hjärna ville inte fungera. Han hade aldrig hört talas om något liknade.

"Varför?" frågade han tillslut.

Varelsen slängde med sitt eldhår "När du äntligen bekände din kärlek till en annan varelse så kunde vi förstärka de känslorna i dig. Du kommer aldrig mer kunna skada någon vi har gett dig empati. Du kommer inte få någon ro, du kommer att vandra runt i all evighet och minnas vad du har gjort. Och ångra dig. Du ensam kommer att förstå hela mänsklighetens sorg."

Det kändes som någon hade hällt isvatten över honom och han skrek igen. Varelsen lämnad rummet med ett elakt leende.

Han låg i fosterställning och grät när minnen började komma tillbaka till honom. Viskningar från alla de han hade dödat och torterat. Ljuden skulle antagligen göra honom galen.

-----

Cazador gick långsamt genom de mörka korridorerna. Det hade gått en vecka sedan Voldemort dött och kommit tillbaka igen och de hade hört honom skrika enda sedan dess. Fram till i går kväll.

Nu hade Cazador blivit tillsagd att gå och se hur det var med den forna Mörkrets Herre.

Han stannade utanför celldörren och lyssnade.

Inte ett ljud hördes.

Han sköt upp dörren och tittade in. Voldemort verkade inte vara där. Han steg in i rummet och såg sig omkring och skulle just till att lämna det igen när något föll ner över honom.

Voldemort hade på något sett lyckats klättra upp på taket.

Cazador kved till när Voldemort satte sig på hans rygg och vred om hans arm.

"Lyssna på mig väldigt noga vampyrpojken," väste Voldemort i hans öra "Jag är förbannat trött på att bara sitta här inne och deppa. Det har aldrig varit min stil att deppa. Jag gör något åt det. Så nu vill jag att du tar mig till dina mästare."

"Hur vet vi att du inte kommer döda igen? Försöka ta herraväldet över hela världen?" Cazador hade svårt att prata med golvet tryckt i ansiktet.

"Jag trodde ni hade försäkrat er om det när ni stoppade in en hel cocktail med fåniga känslor i mig! Jag ångrar mig, det lovar jag, men ni tog inte bort min personlighet!"

"Släpp mig!"

"Inte fören du lovar att föra mig till dem!"

"Okej! Okej! Släpp mig!"

Voldemort steg av honom och sträckte ut en hand för att hjälpa honom upp. Cazador struntade i den och reste sig själv.

Voldemort steg ut genom den redan öppna dörren och bugade sig med ett flin "Efter er."

Cazador sopade bort damm från sina kläder och gick sedan förväg genom korridorerna.

För att Voldemort inte skulle känna igen sig så tog han medvetet flera omvägar innan de kom fram till salen där de tre ledarna satt.

"Vad ska det här föreställa Cazador?" frågade den uråldrige vampyren.

"Det verkar som han har tagit sig samman," sa sierskan med beslöjad blick "Han vill göra något."

"Han kan få sitta instängd i fängelset i hundra år och sedan kan vi diskutera hans framtid," sa furien häftigt.

"Ers högheter," sa Voldemort och bugade sig ödmjukast "Jag förtjänar mitt straff, det gör jag verkligen, men vore det inte bättre att dra nytta av mig istället för att låta mig sitta instängd och ruttna bort. Jag är säker på att jag kan vara er till hjälp med något."

"Albus berättade om din lena tunga, Riddle," skrattade furien "Oss lurar du inte."

"Albus? Albus Dumbledore?" Voldemort såg mycket förvånad ut.

"Han var en av oss," sa vampyren "Tills du beordrade dina dödsätare att döda honom."
Voldemort rörde inte en min nu "Jag inser att jag var dum som ville bli odödlig och ta över hela världen, och jag kommer aldrig bli lika god som Dumbledore var, jag kan inte säga att det ligger för mig. Men om jag någonsin skulle höja min hand mot en annan varelse i något annat än självförsvar så skulle jag hjälp er att komma på ett passandra straff."

Furien kacklade av skratt "Han är en söt pojke… vad tror du att du kan göra för nytta åt oss, Riddle?"

"Trots våra oenigheter måste väl Dumbledore ha berättat om mina lysande prestationer i skolan? Och jag allt jag har gjort efteråt… nåväl, de har väl inte varit så bra, men jag är säker på att jag kan använda mina färdigheter till annat än att döda och sprida kaos."

Sierskan flämtade till och hennes ögon blev dimmiga. De andra två ledarna såg spänt på henne.

"Vad ser du?" frågade vampyren lågt.

Sierskans leende blev stort när synen försvann "Om man vill fånga en mördare… skicka en mördare."
"Ditt huvud har varit upp bland molnen för länge, sierska," väste furien "Tala klarspråk."

Mer kunde inte Cazador höra. De började prata så att ingen annan kunde höra dem. Ibland trodde Cazador att de satte upp en tystnadsbesvärjelse runt dem, men ibland verkade det som om de kommunicerade med varandra i tankarna.

Han såg på Voldemort som fortfarande inte rörde en min, han stod bara lugnt och betraktade ledarna och väntade på deras svar.

Furien gjorde några irriterade gester innan hon surt vände sig bort från de andra.

"Du kommer få uppgifter, Tom Riddle," sa vampyren långsamt "Du kommer att få förgöra sådana som dig själv när det behövs. Men annars får du inte skada något levande, bara om nörden kräver det. Men vi kommer vara de som i efterhand avgör om det var nödvändigt, så för ditt eget bästa så håller du dig borta från allt våld."
Voldemort nickade "Jag gör vad ni än ber om."

Först nu vände sig furien mot dem "Åh, tro inte att vi inte kommer ha en hållhake på dig, Tommy, Cazador hämta hit kvinnan."

Cazador ryckte till när informationen om vad han skulle göra kom in i hans tankar. Han nickade och upplöste sig till dimma och gav sig av. Han stannade inte fören han var framme vid Voldemorts borg. Han svepte snabbt genom korridorerna till han kom fram till rummet han sökte efter. Först då fick han mänsklig form.

Det var två kvinnor i rummet. Cacta och Bella. Båda sov, men Cactas sömn verkade mycket lättare än den andras. Cazador visste att det var näst intill omöjligt för Bella att någonsin vakna upp igen. På vanlig väg i alla fall.

Hans mästare skulle antagligen göra något ovanligt.

Han svepte upp Bella i sin famn och skulle precis till att ta med henne tillbaka till Diablos gömställe då Cacta vaknade.

De såg på varandra, men innan Cacta hann säga något hade Cazador försvunnit därifrån.

Han kom tillbaka igen till ledarna och lade Bellas medvetslösa kropp framför dem.

Voldemort gjorde en rörelse mot henne men vampyren gjorde en gest som fick honom att stanna.

"Så det här är kvinnan för Voldemort ömma låga," log furien.

Voldemort nickade och såg längtande efter Bella "Jag trodde hon var död…"

"Det skulle hon ha varit ifall inte hennes syster gjort ett snabbt ingrepp och givit henne sitt eget blod," sa sierskan milt "Dessvärre… är det för sent… hon kommer aldrig mer vakna."

Cazador såg hur Voldemort stelnade till.

"Om inte vi gör samma sak med henne som vi gjorde med dig," sa vampyren lågt.

Voldemort såg ut att tänka "Men… betyder det att hon kommer känna… allt som jag känner?"

"Ja, men det kommer vara annorlunda, hon har känslor. Det hade inte du. Det kommer vara lättare för henne," sierskan fortsatte att se milt på honom.

Voldemort böjde huvudet "Jag gör vad som helst för att få vara tillsammans med henne."

Furien skrattade och några gnistor flög runt omkring henne "Tror du inte att vi vet det? Om du skulle göra något illdåd så kommer hon vara den första som försvinner."

"Jag kommer vara er trogen," viskade Voldemort "Snälla, rädda henne."

-----

Voldemort vandrade oroligt omkring i sitt nya rum. Tillskillnad från hans tidigare cell hade det här rummet allt han behövde. En säng, en garderob, ett litet bord med två stolar och en anslutande toalett.

Visserligen behövde han inte äta något, och därför inte gå på toaletten, men en dusch lite då och då kunde vara trevligt.

Det enda som han behövde var sömn. Då laddades han upp. Cazador hade sagt något om att när hans medvetande var borta så kunde hans kropp samla in all magi den behövde för att klara sig. Om han skulle vara dum nog att inte sova så skulle han efter ett tag kollapsa och inte vakna fören hans batteri var laddat igen.

Han hade provat sina förmågor i sin cell och funnit att han fortfarande kunde använda sig av magi, men att han inte kunde använda sig av en trollstav. Fast eftersom han inte behövde det så störde det honom inte.

Allt han behövde just nu var Bella.

Cazador hade sagt att hennes ritual antagligen skulle vara färdig idag och att han kunde träffa henne då.

Voldemort tyckte inte om Cazador. Han var oförskämd och irriterande. Och så var han kär i Cacta.

Trots alla sina nya känslor kände han fortfarande ett behov av att skydda Cacta. Och Cazador var inte en lämplig kandidat för hans dotter. Men antagligen skulle han få lägga de känslorna på hyllan. Det verkade som om han aldrig skulle få se sin dotter igen.

Dörren öppnades av sierskan. Det var den ledaren han tyckte bäst om. Man kunde inte titta på henne och inte bli glad. Hon sände ut lugn och fröjd genom att bara finnas i rummet.

Men nu såg hon sorgsen ut.

Han såg på henne och hon gjorde en gest bakom sig. Där stod Bella.

Bella såg på honom med sina stora mörka ögon innan hon rusade fram till honom och slängde sig runt halsen på honom.

Voldemort kunde nästan gråta av lättnad, men så såg han sierskans sorgsna blick och kände en knut i magen.

"Vad är det?" frågade han henne medan han höll hårt om Bella.

"Jag är rädd att ritualen inte gick helt rätt," började sierskan "Det visade sig att hon hade varit under inflytande av dementorer."

Han nickade lätt "Hon var ganska galen när jag hämtade henne från Azkaban… men på senaste tiden… sedan hon träffade Cacta… hon har varit väldigt… normal."

Sierskan suckade "Inte tillräckligt tydligen. Hon… hon verkar inte minnas att hon har en dotter."

Voldemort suckade "Det spelar ingen roll, jag älskar henne hur galen hon än är. Och jag kanske kan presentera henne för Cacta igen?"

"Tror du det hjälper?" frågade sierskan. Det var tydligt att hon redan visste svart "Vad var det som gjorde att hon blev mer medveten förra gången?"

Han svalde "När jag lät Cacta bli torterad."

Sierskan nickade "Och det kommer du aldrig om…" hon lämnade rummet.

"De sjungs märkliga sånger här," viskade Bella mot hans bröst "Jag tycker inte om dem…"

"Vi ska lämna dem snart, Bella," sa han ömt "Se på mig."

Hon lyfte huvudet och han såg ner på hennes ansikte. Det såg precis ut som de hade gjort när hon blivit träffad av förbannelsen. Det enda som var förändrat var ögonen. De verkade så oskuldsfulla på något sätt.

Bella tog upp sin hand och strök hans kind "Du sa något…" fortsatte hon "Jag har drömt om dig. Du sa att du älskade mig?"

Han nickade "Ja, du är den enda varelsen jag någonsin kommer att älska."

Hon log och gned sin kind mot hand axel "Bra, om du slutar med det så kommer jag skära halsen av dig."

Han skrockade och lyfte upp henne i sin famn. Bella skulle alltid vara Bella.

-----

"Vad menar du med att de är tillsammans?!" skrek Cacta.

"De är tillsammans och mår bra och kommer aldrig mer döda någon," svarade Cazador och dukade när hon slängde en vas mot honom.

Det hade gått en vecka sedan Cacta sett Cazador lämna rummet med Bella och sedan dess hade hon varit så orolig att hon knappt kunnat äta eller sova.

"Vad håller de på med då? Jag trodde inte Bella kunde bli bra igen," Cacta verkade lugna ner sig lite.

"Öh… ja… det ja… egentligen… vad du måste förstå är att Voldemort och Bella är tekniskt sett döda," Cazador gjorde sig redo för att duka igen, men Cacta lade bara armar i kors så han fortsatte "Vi dödade dem för att kunna ta tillbaka dem… de lever egentligen inte, de existerar. Men de kommer ihåg allt… eller nästan allt som har hänt… Voldemort kommer ihåg allt, men Bella… det var lite komplicerat… Bella kommer inte ihåg dig…"

Cacta lätt händerna fall till sidan och stirrade på honom "Vad… men… vad kommer ni göra med mig?"

Cazador suckade "Jag är rädd att du får se dig som föräldralös igen. De vill inte att du ska träffa dem."

"De? Diablos?" Cactas ögon blev hårda och hon fortsatte med iskall röst "Hur kan du kalla dem goda när de hindrar ett barn att träffa sin mamma?"

Hon vände sig om och gick mot dörren "Jag vill aldrig mer se dig."

"Cacta," sa han och gjorde en ansatts att gå efter henne, men hon hade satt upp en sköld som hindrade honom "Cacta, gå inte! Jag älskar dig! Cacta! Du kan inte gå ifrån mig! Jag hittar dig alltid!"

Men hon var borta.

Då var det bara epilogen kvar!