Epilog – Hur man får ett lyckligt slut… eller?
Cazador såg inte Cacta igen på två år. Faktum var att ingen såg henne igen på två år. Harry Potter letade tillslut upp alla Voldemort horrokruxer, men de hade redan blivit förstörda. När han såg det berättade han för välden att Voldemort var död och när ingen såg honom mer så trodde alla på honom och allt var frid och fröjd.
Harry drog sig tillbaka tillsammans med Ginny. De bodde ett tag tillsammans med Sirius och Remus, men när de upptäckte att Ginny var gravid flyttade de till ett eget ställe.
Hermione och Ron bestämde sig för att se världen och åkte tillsammans ut för att upptäcka den.
Det var de som tillslut hittade Cacta, djupt inne i Amazonernas djungel.
Det var kväll och Hermione kokade vatten och väntade på att Ron skulle komma tillbaka med fisk när hon plötslig hörde ett ljud bakom sig. Hon reste sig snabbt och drog sitt trollspö.
"Jösses, chica, vilka reflexer," från en gren i ett högt träd satt Cacta och dinglade med benen.
När Hermione fick syn på henne hoppade hon ner och landade mjukt på marken.
"Cacta? Är det verkligen du?"
Det var inte så konstigt att Hermione inte kände igen henne. Cacta hade klippt av sig sitt långa mörka hår så att hon hade en pojkaktig frisyr, hon var solbränd och muskulös och hade flera ärr på armar, ben och i ansiktet. Ett löpte tvärs över hennes vänstra öga.
Cacta log ett riktigt vargleende mot henne "Vem skulle jag annars vara?"
"Men… vad gör du här? Vi har inte hört något från dig på över två år."
Cacta ryckte på axlarna "Jag är väl fortfarande efterlyst antar jag? Ingen har väl dödsförklarat mig? Och för att svara på sin första fråga så letar jag efter mina föräldrar."
Hermione rynkade pannan. Det fanns något i Cactas ögon som hon inte tyckte om. Något galet.
"Vad har hänt dig?"
Cacta ryckte på axlarna och kliade sig i bakhuvudet "Inget har hänt mig… jag har bara… vandrat runt… letat."
"Men dina föräldrar är väl död?"
"Jo."
"Varför letar du efter dem?"
"De är döda, men de existerar fortfarande," Cacta gick lite närmare Hermione.
Hermione kände hur kalla kårar löpte längs hennes ryggrad "Varför följer du inte med oss? Vi ska snart tillbaka till England, jag är säker på att vi kan hjälpa dig att…"
"Tog ni hand om Merope?" avbröt Cacta.
"Ja… Ginny och Harry har henne, de tänkte ta hand om henne tills du kommer tillbaka. Hon har blivit väldigt stor nu…"
"Bra… bra…" Cacta såg sig lite tankspritt omkring "Jag saknar henne…"
"Men om du kommer tillbaka…"
Cacta såg argt på henne och Hermione tog ett steg tillbaka "Jag kan inte komma tillbaka, jag måste hitta mina föräldrar."
Hermione kände det som om hon ville gråta. Det var tydligt att något hade hänt Cacta som gjort att hon blivit galen.
"Snälla… berätta vad som har hänt…" bad Hermione.
Cacta skakade på huvudet och lyfte sedan huvudet och lyssnade "De kommer."
Innan Hermione hade hunnit reagera hade Cacta hoppat upp i ett träd, vig som en katt, och försvunnit.
I nästa sekund uppenbarade sig en annan varelse där Cacta hade stått. Det var en ung man. Samma man som en gång kommit till henne när hon var kidnappad hos Malfoys.
"Var är hon?" frågade han och vädrade i luften.
"Cacta? Hon försvann… vad är det som pågår?"
Mannen suckade "Hon gömmer sig för mig… jag hade nästan lyckats få tag i henne för några dagar sedan, men så försvann hon igen…"
"Vad vill du göra med henne då?"
"Jag vill bara att hon ska förstå…" mannen suckade och vädrade igen.
"Men om hon inte vill bli hittad?" frågade Hermione försiktigt.
"Jag kommer att hitta henne," sa han självsäkert.
Hermione såg frågande på honom och han måste ha sett det, för han fortsatte.
"Jag kommer att hitta henne, för kärlek övervinner allt."
Och med ett skratt som lät lika galet som Cacta hade sett ut så försvann han.
-----
"Skulle du säga att kärleken övervinner allt?"
"Nej, jag har dödat för många kärlekspar för det."
"Men vår kärlek?"
"Det är en annan sak, Bella, vi är odödliga."
"Jo men…"
"Varför frågar du?"
"Jag vet inte… något blodsugaren sa."
"Blodsugaren är galen… lyssna inte på honom."
"Men… vem är det han letar efter?"
"En flicka."
"Varför hittar han henne inte?"
"För att hon inte vill bli hittad."
"Känner du henne?"
"Är du svartsjuk?"
"Akta dig så jag inte biter dig."
"Åh? Är det en utmaning?"
"Jag ska stoppa en huggorm i dina byxor!"
"Dumma Bella, du vet att ormar inte skadar mig."
"Jag hugger öronen av den först!"
"Ormar har inga öron…"
"Nähä… Kan du tända lampan?"
"Varför då? Vi borde sova."
"Men det är något på mig, jag vill se vad det är."
"Jag är på dig."
"Tänd."
Voldemort blinkade till för att vänja sig vid det plötsliga ljuset. Han såg Bella sätta sig upp och inspektera sängen. När hon inte såg något fick hon en förbryllad min.
"Jag är säker på att jag kände något…"
"Bella, vi borde verkligen sova."
"Men det känns som jag har glömt något."
"Det gör du jämt."
"Men något viktigt… det gör ont… i mig…"
Voldemort drog ner henne i sin famn igen "Sov nu, vi har faktiskt en hel evighet på oss att leta efter vad det nu kan vara du har glömt."
Bella lade sig till rätta "Du har väl rätt…"
Voldemort släkte lampan igen.
"Jag har alltid rätt."
"Besserwisser."
Jag vet att jag sa att det skulle ha ett lyckligt slut, men det har det ju. För de flesta... Okej, Cacta har fått en kärlekskrank och galen vampyr efter sig, men alla andra är lyckliga. Till och med Voldemort och Bella. Hihi, Bella fick sista ordet.
Jag tror inte jag kommer skriva på en forsättning till på den här berättelsen, men för alla som gillar vad jag skriver så kan jag meddela att jag jobbar på en annan ny fic.
Den kommer ha massa DH-spolier, men jag ignorerer också en hel del ur den. Det kommer vara en Voldy/Hermione-fic. Jag kommer inte lägga ut den än på ett bra dag, antagligen inte fören i höst någon gång.
Men jag vill gärna veta vad ni tycker om den här berättelsen! Jag vet att slutet är lite konstigt... jag är dålig på att skriva slut, menmen.
Ha en bra dag!