Här komemr fortsättningen. Jag hoppas att du gillar den! Skriv reviews!! 3
Hermione såg sig ilsket omkring. Sedan fick hon syn på Harry och fick ett lugnare ansiktsuttryck. Hon sprang emot honom och kastade sig i hans armar.
- Harry, åh Harry! snyftade hon.
- H...hermione, mässade Harry fram. Du stryper mig!
Hermione släppte taget runt hans hals.
- Harry! snyftade Hermione och tårarna rann.
- Vad... vad gör du här? frågade Harry en aning förvirrat.
- Vad jag gör här?! utbrast Hermione som hade svårt med att låta arg. Jag såg hur Malfoy dunkade in ditt huvud i väggen!
Harry såg förvirrat på henne. I sådana här saker var det som om Harry och Hermione talade helt olika språk.
- Jag är här för att hämta hem dig såklart! sa Hermione som om det vore helt klart.
Harry tappade andan ett tag där. För att hämta hem honom? När han äntligen får träffa sina föräldrar så ska han hem?! Det blir ju som "Hej pappa, jag är din son och du blir mördad när jag är ett år, men jag måste gå nu. Hejdå!". Det var Harry motvillig med att påpeka, men han sa det till Hermione.
Remus flämtade till.
- Blir James... mördad?! halvskrek han upprört.
Varken Harry eller Hermione brydde sig om honom. Istället såg de på varandra.
- Harry, sa Hermione. Men du...
- Nej Hermione! sa Harry. Jag tänker stanna.
- Men du kan ju inte bara... sa Hermione men blev återigen avbruten.
- Jo det kan jag! sa Harry argt. Jag kan stanna, och gissa vad? Det ska jag!
De blängde ilsket på varandra. Båda med otaliga argument mot den andra.
- Ähum ursäkta? harklade sig Remus.
- Vad? fräste Harry och Hermione med en mun.
- Äh, började Remus. Kommer James att dö?
- Ja, sa Hermione prompt. Bli mördad.
Harry stötte i armbågen i hennes arm och Hermione flämtade till. Remus vände sig bort.
- Och Lily? frågade han tyst. Hon också?
- Ja, sa Hermione en aning ödmjukare nu.
Harry tyckte att han kunde höra hur Remus började gråta tyst i sina händer.
- Och Sirius? grät Remus. Kommer han att dö? Och Peter? Och jag då?
- Sirius åker till Azkaban när han blir oskyldigt anklagad för mordet på James och Lily, sa Hermione. Peter kommer att föråda James och Lily så de blir mördade.
Harry blev nu arg på Hermione. Här står hon och berättar att den ena av hans bästa vänner kommer att bli mördad pågrund av en annan av deras bästa vänner.
- Och jag? frågade Remus.
- Nej, sa Hermione. Du kommer inte att dö. Du kommer...
- Nu räcker det! sa Harry argt.
Hermione hoppade till.
- V...va? frågade hon nervöst.
- Du står ju i princip här och berättar att han kommer förlora alla! skrek Harry ursinnigt men sänkte rösten och sa så lugnt han kunde (vilket inte var särkilt lugnt). Snälla Hermone... Jag vill stanna. Jag kommer när...
- Men du får bara en chans att komma tillbaka! sa Hermione. Jag har läst om det här. En person får tillgång till årtalet som visar sig vara viktigt för personen som passerats i "tidsväggen". Och du kommer inte ut ensam. Man måste vara två personer. Och i det här fallet blir det du och jag.
Harry hade bara uppfattat hälften av det som Hermione sagt. Men han hade hört något om att det här var hans enda chans att komma därifrån. Men om...
- Men om jag stannar då? frågade Harry.
- S-stanna? stammade Hermione. Men Harry! Det kan du inte!
Men Harry lyssnade inte på Hermione. Han hade just fått en briljant ide. Om han stannade, så kunde han ju se till att hans föräldrar inte dog! Då skulle han kunna vara deras son och...! Ja, det lät bra!
Harry berättade om sin ide för Hemrione som skakade på huvudet.
- Nej Harry, sa hon. Du kan inte ändra ödet. Föresten så är du iså fall lika gammal som dina föräldrar!
- Men om jag åker tillbaka när jag har räddat deras liv...? frågade Harry som tyckte att det var en toppenide.
- Men det här är din enda chans! sa Hermione förståndigt. Ingen annan kan komma och ta med dig hem!
Harry grubblade ett tag på vad Hermione sagt.
- Men om du också stannar! sa Harry. Då kommer vi båda hem vid samma tid som när jag får huvudet indunkat, eller hur?
Hermione såg besvärad ut, och Harry visste att han hade rätt.
- Då finns det ju ingen skillnad! sa Harry, stolt över sin perfekta ide. Förutom att min mamma och pappa och Sirius lever! Och jag kan avslöja Peter också om jag vill! Så då, om jag får de att tro på mig, så blir allt som jag vill!
Hermione såg på Harry.
- Men tiden går där under tiden, sa hon nervöst. De kommer att sakna oss så mycket!
- Men ingen minns något av det för att när vi kommer tillbaka så är vi vid samma ögonblick som jag försvan i! sa Harry.
Hermione verkade leta efter utvägar. Harry insåg att det inte fanns någon anledning till att åka.
- Menar du att vi ska stanna här i flera år? frågade Hermione.
Harry nickade upphetsat. Det var ju en jättebra ide!
- Harry jag vet inte om det vore så... började Hermione.
Harry avbröt henne genom att lägga händerna på hennes axlar och säga:
- Kom igen! Jag vill ju ha mina föräldrar, och Sirius!
Remus tittade upp vid dessa ord. Hermione bet sig i läppen och såg från Remus till Harry. Hon verkade inte kunna bestämma sig.
- Vill inte du träffa Sirius igen? frågade Harry. Eller mina föräldrar över huvud taget?
Hermione såg besvärad ut.
- Jag vet inte, sa hon.
- Snälla, sa Remus. Jag vill inte förlora de...
- Inte jag heller, sa Harry.
Remus och Harry såg bedjande på Hermione som var tvungen att sätta sig ner. Harry sjönk ner på knäna. Hon skulle inte göra det.
- Snälla, sa Remus igen. Vad är det värsta som kan hända?
- Att vi inte kommer tillbaka, sa Hermione.
- Men det kan väl inte hända? frågade Harry plötsligt nervös.
- Jag säger inte att det kommer att hända, sa Hermione. Men det har hänt.
- Men det är knappast troligt, sa Harry. Iså fall tänker jag se mig själv växa upp!
Hermione såg förfärat på honom.
- Men Harry! sa hon skrämt. Så kan du ju inte göra!
- Jag vill verkligen ta den här chansen Hermione, sa Harry lågt. Det är min enda chans att få mina föräldrar och Sirius tillbaka.
Harry såg ner i golvet. Remus ansikte var fyllt av tårar.
Hermione såg sorgset på de.
- Okej då, sa hon efter ett tag.
- Tack! sa Harry och Remus med en mun.
De kramade om henne hårt.
- Harry, sa Hermione.
- Ja? sa Harry men släppte inte taget.
Hermione log och sa:
- Du stryper mig.
Nu kommer det nog ta ett tag till fortsättningen, men jag skyndar ändå!