Här är fortsättningen som ni (förhoppningsvis :P) har väntat på. Hoppas ni blir nöjda!
Ron stod och tittade ilsket på väggen. Det hade gått en kvart och han var sen till lektionen. Hur lång tid skulle det ta för Hermione? Det var ju bara att gå dit, ta tag i Harry och sticka. Men, men, det var faktiskt Hermione som skulle hämta Harry. Det kunde ta en evighet. Timmar, dagar, månader, år!! Ron tröttnade efter ytterligare en halvtimme. Han gick fundersamt till sin lektion och undrade vad det var som gjort att Hermione kunde missa en lektion.
Harry och Remus hade fått lärarna att placera Hermione i Gryffindor. Hermione var nervös när hon, Harry och Remus kom försent inspringade i fängelsehålan.
Harry satt i "sin" bänk i fängelsehålan bredvid Hermione. Egentligen såg det ut som han var van med att se det. Bara att det var en knubbig man - Snigelhorn - var lärare istället för Snape.
Tanken på Snape fick Harry att rycka till. Om hans mamma och pappa fanns där så borde ju Snape finnas där. Och mycket riktigt så satt en kille i en stol längst bak med boken uppslagen under näsan. Snape såg ut som en aning kortare version än den som Harry var van vid. En aning annorlunda kanske, men det gick inte att gå miste om att det var Snape. Hermione och Lily blev snabbt vänner och satt och diskuterade någon dryck (som Harry inte fattade nåt av) som de skulle göra. Snigelhorn hade blivit förtjust i den nya duon Lily Evans och Hermione Granger som var skickliga på att blanda drycker.
Harry såg i smyg på Hermione som pratade ivrigt med Lily. Hon verkade vara förvånad över att Harrys mamma var lika smart som hon själv. Lily verkade mest glad över att någon delade hennes intressen.
Harry log för sig själv. Han kunde inte låta bli att tänka på Hermione men skakade ilsket på huvudet varje gång hans hjärna drog sig in på Hermione.
Hon använder parfymerad tvål, tänkte Harry.
- Men kan du hålla käften?! mumlade Harry till den lilla (idiotiska) rösten i huvudet.
- Va? frågade James.
- Äh inget, sa Harry.
James såg skeptiskt på Harry men Harry försökte så gott han kunde med att undvika sin pappas blick. Vilket inte fungerade särkilt bra eftersom... ja, det var ju faktiskt hans pappa!
- Harry kan du räcka mig Verisita-drycken? frågade Hermione Harry.
- Va? sa Harry som han nyss vaknat.
- Ville bara se om du hade somnat, sa Hermione med ett leende på läpparna.
- Nejdå han är vaken, sa James och sträckte på sig (behöver jag ens säga för vems skull?!). Han sa just åt "ingen" att hålla käften.
Harry höll fast vid ett falskt leende medan Lily och Hermione skrattade. James såg roat på Harry. Harry lovade att han skulle ta ut sin hämnd på sin pappa innan han faktiskt blev hans pappa.
- Tack då, sa Harry sarkastiskt. Men det var faktiskt till en liten irriterande röst jag hörde i huvudet så...
Det fick alla som var i närheten att börja gapskratta. Till och med Snigelhorn fnissade fast han ansträngde sig för att inte stämma in hos de andra eleverna.
- Så det var... började Harry men blev avbruten av gapskratt. Jag bara...
Alla gapskrattade i cirka 10 minuter och närmare en kvart.
- Ursäkta... sa Snigelhorn tillslut. Nu har vi nog skämt ut Harry så det räcker.
Men sedan började han att gapskratta.
- Professorn, sa Harry. Kan ni sluta skratta åt mig?
- Ja visst, ursäktade sig Snigelhorn. Förlåt unge mr... mr... vad heter du egentligen?
- Harry Potter, sa Harry utan att tänka sig för.
Hermione stönade och Remus slog handen för ansiktet och skakade på huvudet.
- Potter? sa Snigelhorn och blinkade till. Sa du Potter?
Harry skruvade besvärat på sig.
- Är du möjligen släkt med James Potter? frågade Snigelhorn fundersamt.
- Äh ja, sa James och och slog ena handen och Harry. Han är min kusin. Eller hur Harry?
- Kusin? sa Harry. Äh ja, visst, självklart!
Snigelhorn höjde ena ögonbrynet åt de.
- Verkligen? frågade han misstänksamt.
- Ja, sa James. Harry, kommer du ihåg den där gången i Boston? När din mamma blev biten av en råtta och trodde att hon fått en dödssjukdom.
- Ja! ljög Harry glatt. Så vi åkte in till Sankt Mungos och hon fick reda på att hon bara skulle bli öm.
- Ja eller i Brasilien... sa James. Då din syster blev kär i en romare som bodde i det där stora huset...
- Ursäkta, sa Snigelhorn. Var det inte Brasilien ni var i?
Harry och James såg på varandra.
- Jo, sa Harry snabbt. Men äh, romaren var på undersökning.
- I Brasilien? frågade Snigelhorn.
Harry nickade.
- Vad heter din syster? frågade Snigelhorn.
- Ginny, sa Harry.
Han bad en bön om förlåtelse till Ginny för att ha ljugit om att hon var kär i en romare och en bön till sin mamma för råttlögnen.
- Hälsa henne att satsa på italienare istället, sa Snigelhorn och gick iväg.
- Ja det ska jag göra sir, sa Harry med en ton av lättnad.
- Och vem sjutton är Ginny? viskade James till Harry.
- Min bästa väns syster men numera min, viskade Harry.
- Efternamn? frågade James.
- Weasley, sa Harry en aning för högt insåg han då Arthur Weasley höjde på huvudet och såg sig omkring.
- Vem sa mitt namn? frågade Arthur förbryllat.
Hermione och Harry flämtade kraftigt till samtidigt.
- Mr Weasley, viskade Hermione chockat.
Det här var en syn som påminde om Ron på lektionen. Arthur hade någon sorts gegga på näsan och hans dryck påminde kraftigt om gyttja. En faktum som Harry inte tänkte påpeka för Ron.
- Ja, sa Arthur.
- Åh gud, viskade Hermione som fortfarande verkade vara under chock.
- Slut på lektionen! sa Snigelhorn och alla packade ihop och gick ut.
- Jag räddade dig verkligen kusin, sa James och satte mycket ironi på det sista ordet.
- Japp, sa Harry. Tack pap... James.
Remus log lite och James såg fundersam ut.
- Tror du fortfarande att jag är din pappa? frågade James.
- Jag vet! sa Harry utan att tänka (igen). Du är min pappa! Och Lily är min mamma!
James spärrade upp ögonen av förtjusning.
- Så hon gillar inte dig? sa James och såg ut som om han kunde spricka av glädje när som helst.
- Det är klart hon gör! sa Harry irriterat. Som son.
- Men hon gillar gillar dig inte? frågade James förväntansfullt.
- Nej pappa, sa Harry trött. Min mamma är inte kär i mig. Det skulle vara läbbigt.
Remus och Hermione nickade ärligt.
- Jag har en SON! skrek James. MED LILY EVANS!!
- Var tyst James, sa Remus. Harry har kommit hit genom tidsväggen på fjärde våningen.
- Så ni känner till den? frågade Hermione förvånat.
- Hermione, sa Remus trött. Du talar med mig som är bästa vän med James och Sirius. Jag säger det, allt kan hända med de killarna.
- Japp, sa James och tillade sedan. Och vikingarna var riktigt elaka, de försökte ta Sirius och elda upp honom!
- Var inte det när ni hamnade i Rom? frågade Remus.
- Nej det var då de ville att jag skulle fäktas med en tjur, sa James. De verkar ha väldigt dåligt morgonhumör där borta.
Harry skrattade till.
- Så om ni kommer från tidsväggen, sa James. För jag antar att Hermione också gör det... varför åker ni inte tillbaka?
Harry skruvade besvärat på sig. Hur berättar man - när man färdats i en tidsvägg - för sin vän - som faktiskt är ens pappa i framtiden - att han kommer att dö?
- Åh James, sa Remus i Harrys ställe. De är här för att rädda dig och Lily.
- Vad pratar ni om? frågade James misstänksamt.
- Ni dör, sa Hermione uttryckslöst. Ni blir mördade. När Harry bara är ett år.
James stelnade till.
- Och nu vill ni rädda oss? frågade James.
- Ja, sa Harry.
Harry tyckte att hans pappa hanterade situationen väldigt bra, vetskapen om att man kommer dö kan inte vara lätt att ha, tänkte Harry.
- Tack, sa James tyst. Tack.
Japp, nu är det ju så att det finns en liten knapp här nästan precis under det här. Jag vill att du klickar på den och skriver vad du tycker om min historia. Inget måste, men vore väldigt tacksam för kritik och beröm!