Här är epilogen som jag var på väg att börja gråta för när jag skrev. Den skulle ha blivit längre, men jag älskade slutet så jag kunde bara inte skriva mer!
Vitt ljus, vita väggar, vit himmel, vit mark, allt är vitt... Harry öppnar ögonen och ser två oroliga gestalter stå böjda över honom.
- Tur att du är här kompis! sa Ron. Vi trodde det var ute med dig.
Harry svarade inte utan såg på Hermione.
- Du visste, väste Harry argt till Hermione.
- Förlåt Harry! sa Hermione. Jag försökte ju berätta att det inte skulle gå ändå.
- Det hade det kanske om du inte avväpnat mig mitt i allt och sagt att jag borde lyda honom! Då hade jag dött!
- Men det fick dig ju att tänka till...
- Du dödade mina föräldrar, avbröt Harry.
En väldigt kvävd tystnad la sig över rummet som Harry fortfarande inte identifierat.
- Och vart är jag?! sa han ilsket.
- Sjukhusflygeln, svarade Ron och Hermione snabbt båda mycket rädda för att stå i vägen om Harry skulle få ett utbrott.
- Vet du om det? frågade Harry Ron.
- Om er tidsresa och det? frågade Ron men när han såg Harrys blick sa han snabbt: Ja.
- Harry jag... började Hermione.
- Jag hatar dig Hermione, sa Harry kallt.
- Men hörru, sa Ron förolämpat. Nu gick du väl ändå lite för långt va? Du menar det ju inte!
- Nej, mumlade Harry. Men jag är jävligt förbannad.
De tystnade igen.
- Kan du förklara nu? frågade Harry. Du sa att man bara fick en chans, och ändå kom vi tillbaka.
- Ja, sa Hermione.
- Vad var fel i min plan då? frågade Harry. Jag kunde inte avväpna Voldemort. Min stav brände mig. Varför?
- Din plan, sa Hermione. Var så nära perfekt en plan om att ändra tiden kan vara.
- Men vart var felet då? frågade Harry irriterat.
- Du ville inte, sa Hermione med en axelryckning.
Harry kände hur ilskan steg.
- Villeinte?! skrek han. VILLE INTE RÄDDA MINA FÖRÄLDRAR MENAR DU?!
- Nej Harry, sa Hermione. Harry jag menade inte så. Det gjorde jag verkligen inte. Men du ville inte döda någon. Du är för ung för att vilja.
- Voldemort dödade sin pappa när han var 15.
- Och?
- Vi är 16. Eller jag blir om någon månad. Tror jag.
- Harry, sa Hermione mjukt. Du är ingen mördare.
Harry muttrade ilsket.
- Och min stav då? frågade Harry.
- Jag vet inte Harry, sa Hermione. Jag tror det har något att göra med att ni liksom duellerade med din pappa mellan er. Du var fylld av ilska, du kunde helt enkelt inte fokusera, inte koncentrera dig.
- Och Voldemort var helt lugn eller vadå?! frästa Harry ironiskt.
- Ja, sa Hermione. Han visste inte vem du var. Allt han visste var att han duellerade mot en man som i hans ögon var bara ett barn. Han var helt enkelt övermäktig. Och det visste han också.
- Hur visste du om allt det här? frågade Harry.
- Jo jag råkade hamna precis när du och Voldemort duellerade. Fast då hade jag inte avväpnat dig. Så du lyckades döda Voldemort.
- Så varför lät du mig inte göra det?! skrek Harry ilsket.
- För att, sa Hermione. Nagini kom, hon bet dig. Dödade dig och dina föräldrar. Och ormen var ju...
- En horrukrux, avbröt Harry.
- Jag ville bara rädda ditt liv Harry, sa Hermione. Tro mig. Utan dig skulle ingen leva. Jag lovar, snälla Harry tro mig!
Och Harry trodde på henne. Men han ville inte förstå.
- Varför sa du inget? frågade Harry.
- Det Harry, sa Hermione medan tårar rann ner för hennes kind som floder. Det är det enda jag inte har svaret på just nu. Jag vet inte, jag ångrar det verkligen. Det gör jag!
Harry nickade men såg inte på henne. Det sved inom honom. Han trodde verkligen att hans plan var felfri.
- Harry, sa Hermione. Förlåt.
Nu lyfte Harry blicken och såg på henne.
- Det gör inget Hermione, sa Harry och insåg lika plötsligt som om han fått en kallsup. Utan dig hade ju hela världen dött. Vi också. Förresten så har jag ju folk som redan älskar mig.
Hermione och Ron såg förvirrat på varandra.
- Vilka? frågade Ron med rynkad panna.
Harry log. Han la en varsin hand på deras axlar.
- Jag har ju er.