Okej, nytt kapitel! Tjohoo :D Ursäkta den långa väntan på kapitlet, men nu är det här! Jag vill dock bara påpeka att jag har ändrat och lagt till lite saker i första kapitlet, eftersom det var väldigt snabbt skrivet. Så ni kanske borde läsa om det lite snabbt. Men nu får ni njuta av detta kapitlet!

Jag äger bara OC:na!

Kapitel 2 – Ett glömt schema. Berättare: Melody

Det var andra september och skolan hade börjat dagen innan. Det hade varit en lika storslagen välkomstfest som det var första gången jag satte mina fötter i Hogwarts salar. De enda skillnaderna mellan igår och den första dagen var egentligen att jag inte alls var nervös, jag kunde hantera min förmåga och jag var fyra år äldre än vad jag varit då. Det var fortfarande varmt om dagarna och solen sken då de första höstlöven föll. Eleverna gick i lätta kläder och största delen av oss pratade fortfarande om sommarlovet. Det var precis vad jag och mina klasskamrater snackade om när vi satt i Stora salen vid Gryffindor-bordet och åt lunch tillsammans.

"Så, vad har du gjort under sommaren då, Mely?" frågade Gloria glatt efter att hon redovisat i detalj vad hon själv gjort. Jag tittade upp från mitt nya schema som jag försökt memorera och lade det ifrån mig på bordet.

"Jag har bara spelat Quidditch med min 'käre' bror och Sirius." Jag betonade ironiskt ordet Käre, eftersom han kunde vara rätt irriterande ibland. "Sen har jag hjälpt mamma i trädgården med att rensa tomtenissar också. Annars har jag inte gjort något speciellt." fortsatte jag och tog en tugga av min ostpaj som nu låg på tallriken. Jag tänkte tillbaka till sommaren. Sirius hade praktiskt taget flyttat in hos oss denna sommar, då han hade problem hemma. Han och James hade övat Quidditch med mig nästan varje dag, så ofta de kunde och då mina föräldrar inte hade satt oss i arbete.

Jag avbröts i mina tankar av att Megan förvånat frågade: "Quidditch?"

"Ja, du vet" sa jag. "Jag ska ansöka till laget. James sa att de behövde fler spelare eftersom det var några från sjuan som slutade i somras."

När jag sa detta hörde jag ett halvkvävt ljud bredvid mig och sedan något som sprutade. Jag vände mig om för att se vad det var och då såg jag Logan, som var knallröd i ansiktet efter att han satt i halsen, och Adrian som satt mittemot honom, som var alldeles nersölad av Logans pumpajuice.

"Va, gör dom? När är antagningen? Jag måste söka dit! När är antagningen?" nästan ropade han när han hostat klart.

"Lugna dig, Logan" log Annie-Sue och vi andra skrattade. "Den är på lördag nästa vecka."

"Åh, men då har jag ju massor av tid att träna!" suckade han lättat. "Jag ska bli Sökare!" sa han sedan självsäkert.

"Går inte" kom en ny röst bakom oss. "Jag har redan rollen som Sökare i laget, och den tänker jag inte lämna ifrån mig." Min bror, James, och hans tre vänner Sirius, Remus och Peter hade anlänt för att äta lunch. De slog sig livligt ner runt bordet bredvid min klass och tog för sig av pajen.

"Jaha, men då ska jag bli Vaktare då!" fortsatte Logan glatt.

"Går inte heller. Det är min roll" flinade Sirius stolt och blåste upp sig och mina tjejkompisar fnittrade lite.

"Varför försöker du inte som Slagman?" undrade Gloria.

"Slagman? Men du, varför tänkte jag inte på det?" sa Logan och nästan studsade av glädje på bänken.

"Åh, kom nu. Vi börjar ju snart!" utbrast Annie-Sue. Vi reste oss och sa hejdå till James och hans vänner och sedan gick vi till vår första lektion i Förvandlingskonst detta året.

Logan fortsatte att tala entusiastiskt om Quidditch hela vägen upp till tredje våningen tills jag hörde honom säga drömmande till Johnny och Jimmy bakom mig: "Åh, tänk om man var lite mer som James och Sirius! Vara bra på Quidditch, vara populär, få massa tjejer..." Jag vände mig om och automatiskt daskade jag till honom på armen, då jag inte orkade höra hans dyrkande ord om min bror som om han vore någon slags gud.

"Och vara en korkad idiot?" fnyste jag innan jag fortsatte klampa framåt. Jag var trött på att ständigt bli påmind hur James och hans bäste vän alltid var omringade av tjejer och hur 'snygga och charmiga' de var. De var bara idioter, inget annat. Jag förstod inte hur alla tjejer kunde fortsätta tråna efter dem när de höll på som de gjorde.

Gloria, Annie-Sue och Megan skrattade vänligt åt min brist på tålamod. Logan höll om sin arm och låtsades att det gjort ont, sedan rodnade han och förblev tyst.

Jag lugnande ner mig och snart glömde jag tankarna om James och Sirius när vi gick in i klassrummet.

Jag blev dock snart påmind om deras existens när lektionen var slut. Då vi kom ut ur klassrummet var det första jag såg de båda omringade av en flock tjejer som stod och kråmade sig och flörtade med grabbarna när de log sexigt mot dem.

Genast försökte jag smälta in i högen av elever som strömmade ut ur klassrummet för att de inte skulle se mig och skämma ut mig. Men det gick inte mina vänner med på.

"Hej, James! Sirius!" ropade Logan och Johnny leende i mun på varandra. De två äldre killarna tittade åt vårt håll för att se vilka som ropat och upptäckte vår grupp på åtta ett år yngre Gryffindorare.

Hjälplöst följde jag efter när Gloria drog mig i handleden mot min bror och hans kumpan och deras beundrare. Jag försökte sucka menande åt Megan, men hon var för upptagen med att ogenerat stirra på Sirius vältränade armar under den uppkavlade skjortan för att märka något. När James fick syn på mig kom han springandes i full fart mot mig. Plötsligt ville inte mina ben flytta på sig längre och jag kunde inte röra en enda muskel. Jag kunde inte springa iväg i motsatt riktning som jag stod, allt jag kunde göra var att invänta domen.

"Melody!" ropade James som om han inte sett mig på flera år, fastän det bara var en timma sen. Sedan slängde han sig runt halsen på mig medan jag förskräckt stod kvar. "Jag har saknat dig SÅ mycket!" Hans starka armar lyfte upp mig så att mina fötter blev dinglande i luften. James älskade det här. Detta var en av hans favoritsysselsättningar, ett litet bus som inkluderade att jag blev utskämd inför hela skolan. Desperat försökte jag komma ur hans grepp, men det spelade ingen roll hur mycket jag sprattlade med benen eller hur mycket jag försökte slingra mig ur hans armar, det var lönlöst.

"Släpp ner mig!" sa jag förtvivlat men hans grepp bara hårdnade.

Plötsligt kom professor McGonagall ut ur klassrummet med en sträng min.

Okej, där var det klart!
Hoppas ni tyckte om det och ni får gärna lämna en review och tala om för mig om det var bra eller dåligt, om ni har någon idé om den eller om jag gjort några stavfel eller något annat. Vad som helst.

Glada hälsningar!
/Surikaten 8D