Ursäkta den långa väntan på det nya kapitlet, men nu är det här!

Jag äger bara Oc:na och den hemliga tunneln!

Kapitel 4 - Avslyssning och ilska. Berättare: Melody

Några dagar hade gått sedan den första skoldagen och det var nu fredag. Jag hade försökt klamra mig fast vid mina vänner för att inte komma sent till lektionerna, men hela tiden var det något som hindrade mig. Jag hade kommit sent ännu fler gånger, men lyckligtvis hade jag inte fått någon till straffkommendering. Men jag visste att det inte kunde fortsätta så här. Mina betyg skulle nå bottnen, och jag som ändå inte var särskilt duktig i skolan. Mina klasskamrater hade börjat tröttna på att behöva vänta på mig och att jag nästan alltid kom sent. Dessutom gillade jag inte att jag var tvungen att förlita mig så mycket på andra. Lärare började också undra och en gång höll professor McGonagall kvar mig efter lektionen och frågade varför. Jag kunde inte svara att Sirius hade mitt schema och att jag inte kom ihåg det själv, för jag visste att hon skulle ta hans parti. Så jag hittade på någon dålig ursäkt om att jag inte kom att jag var väldigt dålig i magen och behövde gå på toaletten hela tiden. Att hon höll kvar mig gjorde förstås att jag blev sen till lektionen därefter också.

Jag suckade och erkände det för mig själv: jag började bli desperat.

Jag var tvungen att få tag på mitt schema och det var snart. Väldigt snart.

Jag fick min chans senare samma eftermiddag. Det var när vi hade slutat vår Astronomilektion och vi alla var på väg mot Försvar-mot-svartkonster- salen. Astronomin hade slutat lite senare än vanligt idag, och då vår klass kom ut därifrån hade nästan alla andra elever i skolan redan gått in på sina lektioner, så det var tomt i korridorerna.

Men då vi hade kommit ungefär halvvägs till det andra klassrummet märkte jag att något fattades.

"Nej!" utbrast jag och de andra tittade skrämt på mig. "Jag glömde min väska i Astonomitornet! Jag måste hämta den, jag kommer snart!" och jag svängde om och började springa upp för trappan som vi precis gått ner för igen.

"Vet du var vi ska vara?" ropade Annie-Sue oroligt bakom mig och jag frös på stället. Det visste jag ju så klart inte.

"Tredje våningen, klassrum 3 c, östra sidan," ropade Logan till min lättnad och jag fortsatte uppåt, två steg i taget.

Eftersom jag visste exakt var väskan fanns var det inga problem att hämta den, då professor Sinistra fortfarande var kvar i salen. Hon tittade förvirrat upp från sin kikare när jag kom inrusandes och jag hann se att hon tänkte fråga något, men jag hann inte förklara för henne då för jag var lika plötsligt ute därifrån som jag kommit in.

Eftersom jag hade bråttom tog jag en genväg som jag hade hittat en gång när jag gömt mig från James. Det var en hemlig gång som gick mellan tredje och sjunde våningen. Ingången där nere var ett trångt utrymme mellan en blank rustning som stod framför en utstickande vägg vid ett hörn och en gobeläng som hängde på väggen ungefär en halvmeter bakom riddaren. Det såg ut som att det var en tegelvägg bakom gobelängen och den utskjutande väggen, men stod man där så kände man inte någon sten. Stenväggen var istället en meter in i byggnaden, och det var där som gångens mynning var.

Jag skyndade mig nerför tunneln till tredje våningen och då jag var precis bakom gobelängen hörde jag plötsligt några låga röster från korridoren utanför. Nyfiken som jag var stannade jag till för att lyssna på vad de sa.

"Duvet väl att din lektion har börjat?" sa en killes röst, en röst som jag tyckte mig känna igen men som jag inte riktigt kunde placera, antagligen på grund av den låga volymen.

"Det har din också," svarade en ljus flickröst. "Dessutom vill jag inte gå."

"Jag vet, men jag kommer nog undan bättre än vad du gör," sa mansrösten förföriskt, och jag föreställde mig någon som flörtade charmigt.

"Men det låter ju som..." hann jag tänka, innan jag hörde ett fnitter och ett dovt stön som följdes av ett konstigt smackande ljud, och jag kom helt av mig i mina tankar. Nyfikenheten tog över igen och jag var tvungen att se vad som stod på. Jag smög försiktigt ut ur mitt gömställe och kikade fram och tillbaka i korridoren, och då ingen var där tittade jag runt hörnet bakom rustningen. Där, vid mitten av stenväggen mellan två facklor stod en ganska lång, mörkhårig kille och tryckte milt upp en blond tjej mot väggen. Tjejen hade låtit placera sin ena hand på killens muskulösa bröstkorg och medan de strulade allt intensivare såg jag hur hon sakta knöt handen om hans vita skolskjorta.

Snabbare än blixten flög jag, oändligt generad, tillbaka till mitt skrymsle när min tröga hjärna förstod vad jag just sett.

"Åh," stönade tjejen efter någon minut. "Måste vi gå?"

Efter en lite ohörbart mummel gick tjejen ensam förbi gobelängen och jag rykte till, för jag kände igen henne. Det var Elsa, en två år yngre, ganska söt tjej som gick i Hufflepuff. Hon vände sig om och ropade: "Vi ses, Sirius!" samtidigt som hon log barnsligt och blinkade frenetiskt åt hans håll.

Då började min hjärna genast arbeta på högvarv, lika snabbt som Kvicken flög.

"Sirius? Vänta, DEN Sirius? Så det var därför jag kände igen hans röst!"

Sedan slogs jag utav en annan tanke.

Sirius hade fortfarande mitt schema.

Detta var min chans, insåg jag. Det var min chans att ta tillbaka det!

Jag gick ut från gången åter igen, tittade bakåt över axeln för att försäkra mig om att Elsa inte kom tillbaka och sedan skyndade jag runt hörnet.

"Nämen, är det inte lilla Tösen? Vad gör du här, mitt under lektionstid?" frågade Sirius när han fick syn på mig och jag kände genast hur irritationen steg inom mig.

"Åh, hej," sa jag nedlåtet men på ett sätt som fick det att låta som om jag inte var beredd på att han skulle vara där.

"Jag glömde min väska i astonomitornet," fortsatte jag och han höjde smått på ett mörkt ögonbryn.

"Förresten, du har fortfarande mitt schema!" sa jag och bytte attityd.

"Kan jag få det? Snälla?" lade jag till men han bara log elakt och sa: "Säg att jag är snygg då!"

"Grr, du är inte snygg!" morrade jag sammanbitet, för nu gick han mig verkligen på nerverna.

"Nähe? Jag som trodde alla tjejer i skolan tyckte att jag är snyggast i hela England! Men det spelar väl ingen roll, du kommer att inse detta faktum förr eller senare." (Här började jag koka inombords av frustration, han var så arrogant!) "Dessutom så har jag eldat upp ditt kära, lilla schema. Jag menar, vad ska jag med det till?"

"VA? Åhhh, du din lilla…!" Ilskan var fullständig. Jag kunde inte längre hålla den inom mig. Jag glömde allt vad trolldom hette och gjorde en ansats, utan att alls tänka på konsekvenserna, att rikta en rak höger mot hans ansikte, med hela min tyngd bakom.

Men otroligt nog hann Sirius (vem vet hur) undvika mitt slag, och det var nog tur, annars hade han antagligen fått sin käke krossad.

Men det kraftiga slaget som aldrig träffade gjorde att hela jag vippade över, och min balans var som bortblåst. Allt verkade gå i slow-motion när jag kände hur min panna slog i Sirius hårda bröstkorg, mina fötter lämnade det kalla stengolvet och jag föll sakta genom luften, med Sirius meddragen under mig i mitt fall.

Kommentera gärna, ge mig idéer och säg vad ni tycker!

Kraam!