Förlåt! Jag vet, det var jättelänge sen jag uppdaterade. -.-'

Jag hoppas bara ni förlåter mig, och njuter av kapitlet, för nu händer det grejor!

Berättare: Melody

Vi landade med en hård duns på golvet, men konstigt nog så fick jag inte ont. Jag hade bara stött i pannan lite lätt, och det kändes inte precis som om jag slagit i något stengolv. Jag lyfte ena handen till huvudet för att känna om jag hade fått någon bula, men det verkade inte så, så jag lade ner handen igen. Då kände jag att golvet var varmt och hårt, men ändå mjukt rörligt, det låg ett tunt, svalt tyg på och... det rörde på sig!
Jag öppnade sakta mina ögon, som jag förskräckt stängt när jag föll, och sedan stirrade jag plötsligt rätt in i ett par andra, gråsilvriga och djupa ögon, som hade samma färg som de små dammkornen som sakta singlade ner mot golvet. Ögonen blänkte av ljuset från facklorna, de glittrade varmt mot mig och sedan blev pupillerna långsamt större. Då förstod jag. De där grå ögonen log. Jag fick en konstig, obeskrivlig känsla i magen som jag aldrig känt förut, och jag kände hur det började hetta om kinderna. Sedan blinkade de färglösa ögonen till och Knutingen trillade ner. Jag förstod varför jag inte hade fått ont när jag landat, varför 'marken' var varm och varför den rörde på sig.
Jag hade landat på Sirius.
Jag låg ovanpå honom med händerna på hans muskulösa bröstkorg och kände tyget av hans halvöppna, vita skjorta och svarta klädnad mot mina fingertoppar. Hans bröstkorg hävdes lugnt upp och ner när han andades. Han måste ha tagit sitt sinne till fånga snabbare än jag, för plötsligt bröt han tystnaden som uppstått, genom att visslade till av förströelse.
"Wow, vilken Vildkatt..." började han och det var något han aldrig hade kallat mig förut "Alltså, jag vet att jag är het, men att du är så tänd på mig att du måste slänga dig på mig av beundran, visste jag inte!" Sedan flinade han så där igen, flinet som gjort att jag hamnat på honom från början. Jag grimaserade illa vid hans ord och när han såg min oerhört fula min började hans bröstkorg plötsligt att skaka våldsamt och jag var så oberedd på det att jag trillade av honom och landade på golvet. Ett rungande gapskratt steg ur hans strupe, för nu kunde han inte längre hålla skadeglädjen inne.
Jag drog trumpet ett finger under näsan och fnyste sedan, fortfarande förargad och generad över att jag tappat humöret så snabbt.
Det verkade dock inte som att Sirius tog illa upp, det gjorde han sällan. Han låg fortfarande på rygg och skrattade krampaktigt och jag kunde inte låta bli att dra en smula i mungipan, för det var ju så korkat.
Sedan satte sig Sirius upp när han äntligen skrockat färdigt. Han lade huvudet på sned och betraktade mig en stund innan sa: "Du har allt lite temperament, du!"
Min första reaktion var förstås att daska till honom på armen, vilket bara bekräftade det han just sagt. "Och?" sa jag surt, ännu mer frustrerad över min brist på tålamod.
"Det är bra!" sa han. "Jag gillar tjejer med attityd."
Jag ryckte till, men han märkte inget. Han drog upp ena knäet mot bröstet, satte den andra handen i golvet som stöd och reste sig upp. Jag gjorde också en ansats att resa mig, men när jag precis lyft rumpan från golvet och stod i huk tappade jag balansen igen och landade hårt på golvet. Jag började om och försökte resa mig igen, men plötsligt lade sig en stark arm runt min midja.
"Behöver du hjälp eller?" sa Sirius och räckte fram sin andra hand.
Jag tittade upp och följde strukturen av den grova handen med blicken, upp till hans ansikte. Han log brett och blinkade vänskapligt retsamt mot mig.
"Tack," suckade jag tyst.
Medan jag tog hans hand och långsamt ställde mig upp med hans hjälp slog det mig att han inte log på det där vanliga, överlägsna viset. Hans leende var varmt och vänligt, det var som om han log på riktigt, som av äkta glädje. Det var som om hans vanliga, charmiga leende var falskt, att han inte menade det egentligen.
Min blick vandrade vidare från hans läppar och gled upp till hans ögon och fastnade där. Jag blev stående mitt i rörelsen.
"Wow," tänkte jag och jag fick den där underliga känslan i magen igen, när hans ögon återigen fångade mig och höll mig fast. "Jag har inte tänkt på det förut, men han har verkligen unika ögon."
En ilning fortplantade sig i min kropp vid den konstiga känslan och av min egen skrämmande tanke. Varför hade jag plötsligt tänkt så?
Vi blev stående så båda två, med hans ena arm runt min midja och mina fingrar som behagligt låg i hans andra hand.
Allt var så konstigt. Alla känslor och tankar snurrade runt i huvudet och jag blev så förvirrad av det att jag trodde mitt huvud skulle explodera. Det kändes som om vi stod och blickade in i varandras ögon i evigheter, fast det egentligen bara var några minuter.
Plötsligt korsade en annan tanke min hjärna: "Tänk om någon skulle se oss just nu?"
Om någon skulle se oss då skulle hon eller han antagligen tro att vi var ett förälskat par som dansade vals, kom jag fram till. Men så var det inte!

Och så fort jag insåg det släppte jag hans hand, backade ett steg och rodnade djupt när jag slog ner blicken.
Det var då såg jag det.

Ett hopknölat pergamentstycke låg i hans vänstra ficka. Men det var inte vilket pergamentskräp som helst. Det var mitt schema! Med huvudet fortfarande nedböjt kikade jag försiktigt upp på Sirius igen genom luggen. Han hade sagt att han inte hade kvar det, att han eldat upp det. Jag tänkte att jag måste hämnas på honom för det här, men inte just nu. Nu var det viktigaste problemet om jag skulle kunna ta tillbaka schemat. Jag tittade ner på hans ficka igen och rodnaden blossade fortfarande på mina kinder, men inte längre av genering utan av frustration. Jag greppade väskans rem på axeln och såg till att jag inte skulle tappa den, sedan stoppade jag blixtsnabbt den andra handen i hans ficka, tog pergamentet och sprang allt vad jag hade.

Berättare: Sirius
Jag hade medvetet sagt att jag inte hade kvar hennes schema för att se hur hon skulle reagera. Självklart visste jag att hon skulle bli arg på mig, men jag hade inte förväntat mig att hon skulle försöka slå mig.
När hon riktat näven mot mig hade jag duckat av ren reflex, men jag hann inte väja undan när hela hon föll över mig.
Plötsligt låg hon bara där, ovanpå mig med de bruna långa lockarna utspridda över sin rygg och över min mage.
Hennes smala, lätta fingrar strök fundersamt över min bröstkorg och det kittlades lite. Jag försökte kontrollera min andning men jag kunde inte låta bli att le. Sedan tittade hon upp i mina ögon och fångade min blick. Det var något som gjorde att jag inte kunde slita blicken från hennes, en konstig känsla. Vad var det?
Jag hade aldrig känt så förut, så jag kunde inte beskriva känslan, men på något underligt sätt var jag glad.
Samtidigt var jag chockad. Aldrig förut hade jag haft en känsla som jag inte kunde beskriva.
Men sedan råkade jag blinka och tanken slog ner som en blixt i mitt huvud.
"Vad håller jag på med egentligen?"
Minuten tog slut, känslan försvann och jag blev mig själv igen.
Jag visslade till och sa automatiskt: "Wow, vilken vildkatt!" för min hjärna visste att det skulle reta henne ännu mer än det där om schemat. "Alltså, jag vet att jag är het," fortsatte jag, "men att du är så tänd på mig att du måste slänga dig på mig av beundran visste jag inte!" Där satt den. Jag flinade när jag såg hur det påverkade henne. Sedan skrattade jag åt hennes grimage och när hon ramlade kunde jag inte hålla mig från att skratta ännu mer. Efter ett tag satte jag mig upp. Melody var en rolig prick. Framför allt att reta.
"Du har allt lite temperament, du!" sa jag och syftade på att hon försökt slå mig bara på grund av ett förlorat schema. Och precis som jag trodde slog hon mig igen. Det var nog menat att vara hårt, men jag kände knappt av det.
"Och?" sa Melody spydigt och jag flinade inombords över min inverkan på henne.
"Det är bra, jag gillar tjejer med attityd," sa jag utan att tänka mig för. "Var kom det där ifrån?" tänkte jag förbryllat. Jag brukade aldrig säga så till henne. Till andra tjejer, jo, men det var för att det var det de ville höra. Jag brukade aldrig ha på mig den charmiga masken med Melody, hon var min vän. Det var som om jag skulle spela charmig till Remus eller Peter, och det vore riktigt konstigt. Kanske sa jag det för att hon inte skulle bli sur på mig.
Jaja, sagt var sagt. Det verkade som att Melody inte tänkte på det så mycket. Jag reste mig upp från det hårda golvet och såg att Melody försökte göra det samma, utan framgång. Det såg väldigt roligt ut när hon trillade ännu en gång.
"Behöver du hjälp eller?" sa jag och gav henne min hand. "Hon är rätt klumpig också" tänkte jag och skrattade för mig själv.
"Tack" sa hon och tog min hand.
Jag lade min andra arm runt henne för att hon inte skulle trilla igen, men plötsligt frös hon bara, utan att riktigt ställa sig helt upp. Jag tittade ner för att se vad som stod på, men jag kom inte längre än till hennes ögon innan jag också blev stående. Tiden stannade.
Vad var det för känsla? Den där mystiska känslan som kom krypande i magen? Det var något med den där blicken...
Men så plötsligt tittade Melody ner och några sekunder efter det var hon bara borta. Förvirrat stoppade jag händerna i fickorna medan jag funderade på varför hon sprungit iväg bara så där. Efter en stund kände jag att något saknades. Jag öppnade och stängde händerna några gånger innan jag insåg vad det var. Det var hennes schema. Jag log för mig själv och tänkte: "Den tjejen är inte dum, alltså!"

Berättare: Melody

"Var i hela världen har du varit?" väste Gloria när jag satt mig på min plats bredvid henne i Försvar- mot- svartkonst-salen.

"Tja, låt mig säga att jag stötte på Sirius" suckade jag till svar.

"Åh, då förstår jag varför det tog sån tid!" sa Gloria med knäppta händer och ögon som tydde på att hon var uppe i det blå.

"Retade han dig igen eller?" Nu kom även Megan in i diskussionen.

"Ja," svarade jag medan jag hörde Gloria säga drömmande säga för sig själv: "Åh, han är så het!" Jag tittade skeptiskt mot henne.

"Nåväl, jag fick i alla fall tillbaka det här" sa jag och visade mitt schema.

"Åh, vad bra!" sa Annie-Sue som också lyssnat.

Sedan sa läraren att lektionen var slut och eleverna makade sig ut ur klassrummet. Det var sista lektionen för dagen så vi begav oss mot uppehållsrummet.

Logan och Adrian spelade knallkort med några andra, och vi andra satt och gjorde läxorna. Men jag kunde inte koncentrera mig på dem, mitt huvud var fortfarande fullt av tankar från dagens händelser.

"Jag tror jag ska gå och lägga mig," sa jag till de andra och packade ihop mina grejor. Sedan gick jag upp för trappan till sovsalen och slängde sakerna på nattduksbordet bredvid sängen. Medan jag släntrade till badrummet för att borsta tänderna tänkte jag på Sirius. Vad var det där för känsla förut? Det var så frustrerande att inte kunna beskriva den. Jag fortsatte att gå igenom dagen i mitt huvud medan jag gick bort till sängen och bytte om till pyjamas och la mig ner.

"Och imorgon är det quidditch-intagning också" tänkte jag innan jag somnade.

Så, hoppas ni gillade det! Det gjorde jag i alla fall, hihi. c:

Angående meningen " Knutingen trillade ner" syftar jag på uttrycket "femöringen trillar ner", vilket betyder att man inser något, men jag ville göra det lite mer passande till historien så jag ändrade lite på det.

Jag ursäktar än en gång för den långa uppdateringstiden, men jag hoppas att ni ändå kan slänga in en review eller liknande, så blir jag jättejätteglad!