Kapitel 6 - Quidditchintagning

Ansvarsfriskrivning (disclaimer): Jag äger bara OCna och upplägget av intagningsprovet.

Jag vaknade tidigt nästa morgon. Jag skuttade upp ur sängen och drog undan de tunga röda fönstergardinerna med gyllene broderier på, och solen hälsade mig godmorgon genom att låta dess strålar strömma in i rummet. Jag tittade ut över det soliga skolområdet och vidare mot Förbjudna Skogen. Det var vindstilla och perfekt väder för ett Quidditch-intagningsprov.
Gloria, som låg mitt emot mig på andra sidan sovrummet, grymtade trött när solstrålarna föll på hennes ögonlock. Jag smålog när jag såg hur hon låg, med täcket som bara låg över ena benet och resten nere på golvet och hur hon spred ut sig över hela sängen samtidigt som hon snarkade lågt. Kudden hade hon kastat iväg på Megan, som låg bredvid henne. Megan hade omedvetet lagt Glorias kudde under sitt huvud tillsammans med sin egen kudde. Jag gick till badrummet för att borsta tänderna och göra mig i ordning. Jag tittade mig i spegeln och bestämde mig för att ha en kort frisyr idag även om jag inte var jätteförtjust i det, men det var för att slippa ha massa hår virvlande runt ansiktet hela tiden. Håret fick även bli blont, på det sättet skulle det inte bli alltför varmt i den heta solen. Jag gick ut igen och drog på mig mina Quidditchkläder innan jag lämnade sovsalen och mina fortfarande sovande väninnor, för att väcka sömntutorna som låg en i den andra sovsalen för årskurs fem en trappa upp. De låg och snarkade högljutt, alla fyra pojkarna. Då fick jag en liten idé.
Jag ändrade mitt utseende igen, jag blev minst tio centimeter längre, mitt hår blev långt och bläcksvart, och sattes upp i en hård knut i nacken samtidigt som mina Quidditchkläder förvandlades till en smaragdgrön klädnad.
Jag harklade mig högljutt och ropade strängt: "Och VAD tror ni att ni gör kvar här, mina herrar? Quidditch-intagningen börjar om fem minuter!" Och genast skapade jag tumult bland killarna som alla fyra vaknade när de hörde mig.
Jimmy satte förskräckt i halsen, Johnny dunsade ur sängen av förvåning, Adrian gnuggade sig långsamt i ögonen och undrade vad som stod på och Logan satte hastigt käpprakt upp och ropade ut av förfäran när han väcktes från sin dröm.
"Neeeeeej, inte min Teddybjörn!"
Han fäktade vilt med armarna och spärrade upp ögonen.
Det var väldigt svårt för mig att hålla masken, och jag var tvungen att hosta till för att inte börja gapskratta.
"M-ma-McGonagall?" stammade han sedan fram, utomordentligt generad.
"Vad gör du här?" hostade Jimmy, samtidigt som Johnny diskret försökte ta på sig ett par byxor där han låg och kravlade på golvet.
"Som jag sa, Quidditch-intagningen börjar om fem minuter"
"VAA?" ropade Johnny och Logan i kör.
Och Logan som absolut inte skulle missa den sprang upp ur sängen och utan att ens ta på sig kläder dundrade han ut genom dörren och nerför trappan. Just när dörren slog igen efter honom kunde jag inte längre hindra skrattet som bubblade upp i halsen på mig och medan jag förvandlades tillbaka till mig själv igen var jag tvungen att lägga mig ner på golvet och slå näven i det eftersom jag skrattade så mycket.
Efter ett litet tag kom Logan tillbaka, antagligen när han upptäckte att han inte var klädd, och stannade när han såg mig ligga där på golvet.
"Vad... hur...?" sa han förvirrat och de andra killarna tittade förstulet på mig.
"Du lurade oss!" ropade Logan argsint när han förstod vad som precis hänt.
"Ja, men det fick i alla fall upp er," svarade jag och torkade en tår från ögat och gick mot dörren.
När jag kom in i min egen sovsal igen höll de andra tjejerna på att vakna.
"Vad händer där uppe egentligen?" undrade Megan från bortre hörnet.
"Tja, jag kan säga som så att ni verkligen missade något" flinade jag och berättade om mitt lilla dåd.
"Oooh, jag hade gärna velat se Johnny utan byxor!" sa Gloria och vi andra skrattade med henne medan vi gick ner till Stora salen för att äta frukost. Så småningom kom killarna också ner, men även James och hans gäng.
Jag kastade en snabb blick på Sirius. Vad sjutton var det där igår?
Jag satt där förbryllad och funderade ett tag, men sedan tittade han plötsligt upp på mig och jag slog hastigt ner min förbryllade blick och rodnade. Men sedan glömde jag snabbt av det igen när James tog till orda.
"Ska ni alla också försöka kvala in eller ska ni bara se på?" frågade han mina vänner.
"Vi ska inte kvala in, så klart!" ropade Logan och självsäkert.

"Klarar du verkligen det, utan Teddybjörn?" frågade jag retsamt och skrattade lite till.

"Äsch, då…" sa han besvärat.
"Och ni andra?" frågade Sirius och vände tillbaka samtalsämnet.
"Ja... Öh, alltså..." stammade Gloria, plötsligt nervös.
"Vi ska se på, alla utom de Logan, Johnny och Mely," räddade Megan henne med en suck.

När vi ätit färdigt gick vi alla ner mot Quidditchplanen, vi tjejer en bit efter killarna.
"Varför kommer ni med egentligen? Har ni inte roligare saker för er att göra en solig lördagsmorgon?" frågade jag de andra.
"Jag går dit för att heja på Logan," sa Megan. "Han är ju trots allt min bror."
"Ja, och sen ska ju Sirius och James spela! Man kan ju inte missa en chans som denna!" sa Gloria och blinkade.
Jag suckade irriterat och tittade sedan på Annie-Sue.
"Ja, alltså… jag ville göra de andra sällskap." sa hon med sin tunna, blyga röst. Hon tittade generat ner på sina händer. Jag log för mig själv åt hennes blyghet.
Vi kom fram till planen, jag, James, Logan och Johnny gick mot omklädningsrummen och de andra drog sig till läktarna med ett "Lycka till!"
Lagkaptenen och de andra få lagmedlemmarna var redan samlade, och det kom in allt fler sökande till den stora gröna gräsplanen.

Så småningom tog lagkaptenen fram en lista över alla de sökandes namn och började ropa upp oss i alfabetisk ordning av våra efternamn. Enligt James hette hon Alice Pensive och gick i samma klass som honom. Hon var rätt söt, hade kort brunt hår och var även ganska kort i längden. Alla som hon ropade upp svarade att de var på plats, och jag lade märke till att det inte var så många som ropades upp efter mig. Det var Johnny och Logan så klart, och mellan dem var det bara en tjej, men ingen annan efter Logan. Fast hans efternamn började ju på W och dessutom var det bara elva sökande sammanlagt.
Efter uppropet gick vi in i omklädningsrummet för att få reda på upplägget av provet, hur och vad vi skulle göra.
Då vi tågade in en efter en och satte oss på träbänkarna hörde jag hur de andra tjejerna viskade upphetsat till varandra bredvid mig.
"Såg ni vem det var?" fnissade en.
"Ja, det var han Black! Sirius tror jag han heter."
"Ja, och visst är han snygg?"
"Och James är också här!"
"Oh, en riktig pudding!"
Jag himlade skeptiskt och vände mig mot Logan och Johnny som satt på min andra sida.
"Nervöst?" frågade jag, men de hann inte svara, för just då harklade sig Alice och allas uppmärksamhet riktades mot henne.
"Jag tänkte att vi börjar med en liten presentation av oss som redan har platser i laget. Själv heter jag Alice Pensive, jag spelar Jagare och som ni kanske förstår är jag även lagkapten."
Bredvid henne stod James och Sirius och log brett och charmigt, och en annan kille jag inte kände igen.
"Jag heter James Potter, och denna stilige man här är min gode vän Mr. Sirius Black"
"Tack James, ni kan kalla mig Sirius!" sa han och blinkade mot oss andra. "Ja, min gode vän James här är Sökaren i laget och jag är Vaktaren. Och detta är..."
"Frank... Frank Longbottom. Slagman." sa den siste killen lite tafatt.
"Bra. Som ni då kanske förstår letar vi bara efter två Jagare och en Slagman, så det blir ganska många av er som inte kommer få någon plats i laget. Men om ni är duktiga blir ni nog de första jag frågar om någon behöver ersättas till en match.
Ni kommer alla få prova på att vara både Slagman och Jagare, och det gör ni i olika grupper om två och två och tre och tre. Ni kommer spela som ett riktigt lag, alltså med sju spelare åt gången, och Sirius kommer agera Vaktare och, som han brukar. Han kommer alltså att sväva framför de tre målringarna, där ni som Jagare ska försöka göra så många mål som möjligt på honom, och som Slagmän ska ni hindra att dunkarna träffar de andra spelarna. James kommer flyga runt planen för att se så att allt står rätt till och jag och Frank här avstår att spela idag för att ni ska få chansen att visa vad ni går för. Vi kommer istället att titta på och döma hur duktiga ni är, er enskilda förmåga, er sammarbetsförmåga och slutligen var ni platsar. Har ni förstått?" Hon avslutade med ett glatt leende och den lilla församlingen nickade och mumlade jakande till svar.
"Då sätter vi igång!"
På vägen ut tog vi alla varsin skolkvast från en korg som Frank ställt fram vid dörren. Vi var inte tillåtna att ha med våra egna kvastar, alla skulle ha samma chans att flyga lika snabbt. Ute på planen delade lagkaptenen in oss i grupperna, och jag hade oturen nog att inte få börja spela. Så istället flög jag bort till läktarna för att samtala lite med mina vänner där uppe.
Där satt de allihopa: Remus och Annie-Sue som pratade någon bok som de båda läst, Megan och Gloria som inte helt oväntat satt och diskuterade vem som var snyggast av James och Sirius där de bara flög i sina skjortor, Peter och Jimmy som pratade om hur någon gjort en snygg fint eller fått till en bra träff och så Adrian som halvsov och inte brydde sig ett skvatt om någon bok, vem som var snyggast eller vad som pågick.

Till slut var det första passet över och jag beslagtog ett av de tunga slagträna och intog min roll som Slagman. Jag svävade omkring i luften ett tag, en bit från de andra spelarna för att hålla utkik efter Dunkarna.

Plötsligt kom en flygandes rakt emot mig och jag försökte höja slagträet för att slå tillbaka den, men det var tyngre än jag väntat mig och jag fick ingen kraft i slaget. Jag hann knappt få upp träet i slagriktning innan Dunkaren kom och träffade det hårt mitt på. Jag kände hur det slets ur mina händer samtidigt som Dunkaren fortsatte i samma riktning som om den aldrig träffat slagträet.
Förvånad hängde jag kvar i luften i några sekunder innan jag insåg att jag var tvungen fånga slagträet igen innan det träffade marken, då det alldeles säkert skulle slås sönder. Så jag dök med kvasten det fortaste den förmådde och sträckte ut armarna efter slagträet. Jag fångade det några få meter över gräset och flög uppåt igen. Efter en stund kom en ny Dunkare susande mot mig i en väldig fart, och jag hann inte annat än att ducka för den. Johnny, som också spelade Slagman just då, hade tydligen sett det hela och kom skrattandes ner till mig.
"Det är meningen att du ska slå Dunkaren, inte ducka för den!"
"Jag vet, men..." ropade jag tillbaka men han hade redan skjutit iväg med kvasten och var långt bortom hörhåll.

Så fortsatte det till passet var över; Dunkarna kom emot mig och jag undvek nästan hela tiden istället för att försöka slå dem med slagträet, det var bara ett fåtal gånger som jag faktiskt träffade Dunkarna, men då råkade jag slå dem mot de andra spelarna istället för bort från dem. Slutligen blåste Pensive i visselpipan och vi fick en liten paus för hämta andan innan nästa pass.

Lättad från belastningen av slagträet kände jag mig bättre till mods och jag tänkte att det kanske skulle gå bättre att spela Jagare, vilket jag nu skulle göra i det sista passet.
Lagkaptenen visslade återigen i pipan och spelet var igång.
Denna gången spelade jag tillsammans med en kille jag inte kände igen och en tjejen vars efternamn kom mellan Johnnys och Logans. Jag kände ingen av dem, men det spelade ingen roll, jag var lika beroende av dem som dem var av mig. Jag såg att killen hade Klonken under armen och jag gav mig av mot målstolparna för att hjälpa till.
Han passade Klonken till mig och jag passade vidare till den andra tjejen som passade tillbaka till killen. Han gjorde en ansats att göra mål, men när han skulle kasta slant Klonken ur hans hand och Sirius fångade den framför killen och kastade hånleende iväg den så långt han kunde och jag insåg att detta inte skulle bli någon lätt match. Men den andra, mörkhåriga tjejen var snabbt på väg efter den, vilket i alla fall betydde att hon inte var helt bakom flötet av Sirius charm.
Vi tre fortsatte att kämpa med att göra mål men det gick inget vidare och jag började bli allt mer frustrerad. Men rätt som det var fick jag en idé.
Jag sköt iväg mot Sirius med all fart jag kunde åstadkomma och precis framför honom svängde jag uppåt och gjorde en loop ovanför honom. Tjejen, som hade Klonken redo att kasta, såg mig, tog tillfället i akt och passade mig bollen när jag hängde upp och ner i luften över Sirius. Jag fångade den och fortsatte sedan med farten jag fortfarande hade kvar mot målstolpen bakom Sirius och kastade den igenom ringen.
Just då blåste Alice i visselpipan igen som signal för att det tredje och sista passet av intagningsprovet var över och alla sökande och övriga spelare samlades på gräsmattan vid henne och Frank.
"Jättebra presterat allihopa!" berömde lagkaptenen. "Jag kommer nu att sätta mig och fundera på vem som platsar var och vem som framförde sig bäst och så vidare. Jag kommer att skriva brev till er där det står om ni har kommit med i laget eller inte, och ni får dem imorgon med uggleposten. Hoppas att ni får en fortsatt trevlig dag, så kanske vi ses på Quidditchträningarna framöver!" Och med det var provet över och alla drog sig tillbaka mot slottet.

"Så, Mely. Jag måste erkänna att det var en snygg fint du gjorde förut," sa Sirius och lade sin ena arm om min axel. "Precis som gamle Sirius har lärt dig!" flinade han barnsligt.

"Mmm, du säger det va? svarade jag sarkastiskt och himlade med ögonen, men jag kunde inte låta bli att le lite grand, för jag var ganska stolt över vad jag åstadkommit.

Så jag vet inte riktigt om Alice och Frank är samma årskurs som James och de andra, inte heller vet jag om de var med i Quidditch-laget och framför allt inte om Alice var lagkapten. Men vi kan låtsas att det var så! :D

Men berätta vad ni tycker och kom gärna med idéer om vad jag kan skriva, så blir jag jätte jätteglad! :D