Nu är jag tillbaka! Jag är ledsen över att säga det här, för jag önskar verkligen att det inte var så, men jag har väldigt svårt för att lägga upp kapitel ofta (vilket ni säkert redan märkt). Men jag vill att ni vet att jag gör mitt bästa, så bli inte sura på mig. Jag försöker bättra mig med det och skriva snabbare, men jag är rädd att nu när skolan börjar igen kommer det kanske inte bli så mycket oftare ändå. Men som sagt, jag försöker och ni får väldigt gärna ge mig tips på hur jag kan skriva snabbare och så, eller ge mig idéer till historien om ni vill, så ska jag försöka använda mig av det. Men nu får ni ta och läsa, för det blev himmla mycket denna gången. :D

Ansvarsfriskrivning: Jag äger bara OC:na och ordet "pelogordo".

Kapitel nio: En hårig överraskning.

Berättare: Någon okänd allvetande

"Jag fick tag på ingredienserna från Slughorns förråd, precis som planerat," sa Sirius förtjust och ställde fram några olika små flaskor och en skål med pumpabitar på det framtrollade bordet i sovsalen.

"Och jag fick tag i skäggstrået!" James lade stolt fram ett långt provrör med ett krusigt, silveraktigt hårstrå i, bredvid resten av sakerna på bordet.

"Då, mina herrar, kan vi köra igång!" kungjorde Remus och kunde inte låta bli att flina brett, vilket var ganska ovanligt för att vara Remus. Men detta var inget farligt eller elakt hyss som innebar mobbing eller att någon speciell skadades, detta var bara ett skojigt bus, tänkte han för sig själv. Peter bredvid honom fnissade lite. En liten paus uppstod då alla väntade på att något skulle hända eller att Remus skulle börja.

"Höhömm" hostade han menande. "Receptet om jag får be, Tagghorn"

"Åh, visst ja!" Pojken med det rufsiga håret och de runda glasögonen rufsade halvt generat till håret ännu mer och drog fram ett skrynkligt pergament ur fickan och räckte det till pojken med det sandfärgade håret.

"Då ska vi se" fortsatte Lupin, läste igenom Potters egengjorda recept, och drog på sig sina drakskinnshandskar.

"'Sju hackade mörtlappstentackler, för att få håret att börja växa och för att ge det en fin, lila-aktig färg'" citerade han från receptet samtidigt som han föste ner en hög olikfärgade geléklumpar i en kittel som ställts fram bredvid bordet över en blå eld (som endast värmde kitteln ovanför). Tentacklerna var redan hackade. Pojken gav pergamentet vidare till sin vän Black, som glatt tog emot det för att tillsätta nästa ingrediens i trolldrycken de bryggde.

"'Fyra deciliter bubotubervar för att skydda skägget från förtrollningar och... för att det inte ska bli fett och för en fin hy när det försvinner.'" Han stirrade klentroget på skaparen av receptet (James). Han kunde inte mena allvar.

"Skämtar du med mig, eller?" och skrattade Sirius. "Det låter som ett schampoo eller något. Behöver vi verkligen ha med varet?"

"Äh, det är bara biverkningar. Dumbledore kommer säkert gilla det," James flinade och Lupin och Pettigrew småskrattade tillsammans. "Dessutom måste vi ha med det för att skydda skäggen från diverse förtrollningar som antagligen kommer kastas över dem för att få dem att försvinna. Med varet försvinner de inte förrän de egentligen ska det, efter cirka tolv timmar. Det är viktigt helt enkelt!" avslutade han bestämt.

"Jaha... Jaja." Pojken med de grå ögonen och det mörka lockiga håret hällde omsorgsfullt varet i kitteln, och var noggrann med att inte skvätta och få det på något annat ställe än på sina handskar.

"Nu måste vi låta varet och tentacklerna koka ihop en stund innan vi kan fortsätta" klargjorde James.

Efter exakt sju och en halv minut tog han sedan upp skålen med pumpan och hällde i det i brygden samtidigt som han, utan att titta på sitt recept, förklarade för de andra.

"'En pumpa för att dölja smakerna från de andra ingredienserna, eftersom drycken ska blandas i pumpajuicen.'" Han var mycket noga med att få med allt, minsta lilla pumpakärna och saftdroppe skulle med.

Nu var det Peters tur att tillsätta ingredines.

"'Två stora sockervadds-fjäderpennor som ska smältas i brygden innan något annat hälls i', och dom ska man ha 'för att effekten ska vara så länge som möjligt.'"

Den blonda, korta pojken var stolt över sig själv. Det var visserligen ingen svår uppgift han hade fått, men han var ändå nöjd över att han lyckats utföra den utan att misslyckas.

"'Tre råttsvansar...'" började Remus, men avbröt sig när han ur ögonvrån såg att Peter bredvid honom ryckte till, och när han tittade på honom var han nyss så nöjda leende ersatt av en illamående grimas.

"Ta det lugnt Slingersvans. Det har inget som helst med dig att göra. De dog en naturlig död" sa han och lade en vänlig hand på den kortare pojkens axel, och med det ämnade han fortsätta. Men precis när han tog luft i lungorna ryckte Sirius receptet ur hans hand och fortsatte hans mening.

"'Tre råttsvansar,' alltså..." sa han hänsynslöst med en sur blängning från Remus håll, "'för att om någon kastar en anti-hårförtjockningsbesvärjelse över skäggen för att få bort dom eller minska dom blir det motsatta effekten och de växer istället mycket snabbare, och blir längre och tjockare än vad de egentligen skulle bli av bara trolldrycken.'"

Nu tittade han upp på sin bäste vän med ett brett grin.

"Tagghorn, det här är genialt!" ropade han skadeglatt. "Nu kommer alla som försöker få bort sina skägg få minst dubbelt så stora!"

"Jag vet!" tjoade James glatt och de båda tjejtjusarna tog varandra i händerna och började skratta och hoppa runt i en lustig segerdans.

Återigen kunde Remus inte låta bli att le brett vid åsynen av hans fåniga klasskamrater, men sedan tyckte han att de tog ut segern lite i förskott och harklade sig.

"Så så, lugna er lite nu." sa han halvhjärtat. "Vi får väl se om det funkar först innan vi kan glädja oss åt vår skapelse."

"Äh, glädjedödare!" suckade Sirius ironiskt och rufsade till Remus hår.

"Jaja, kom igen nu istället!" Remus höll leende upp det långa provröret och synade det i handen mot ljuset.

"Slutligen," fortsatte han sedan, "'ett hårförtjockningsförtrollat skäggstrå, för att få håret att växa på hakan istället för i öronen och för att få skägget så långt och yvigt som möjligt.' Pelogordo!*"

Det sista ordet sa han och pekade med sin trollstav på hårstrået i glasröret.

De fyra pojkarna tittade på medan skäggstrået långsamt växte så att det skruvade på sig i röret, samtidigt som det blev grövre och tjockare. De flinade alla stolt den när ärrade pojken försiktigt vände upp-och-ner på röret och hällde i strået i kitteln.

När strået hamnade i trolldrycken var det som om det multiplicerade sig och efter bara några minuter såg det ut som om kitteln var fylldmed ett hundratusentals hårstrån samt en genomskinlig vätska som de badade i.

"Så där, nu behöver vi bara låta det sjuda i en timme innan det är färdigt," avslutade Remus.

"Jag har bara en fråga," började Peter. "Hur hittade du skäggstrået och hur kom du på idén att göra ett 'Skäggväxtelexir'?"

"Det var två frågor." påpekade Sirius leende.

"Var det? Jaja, men jag vill veta svaren på båda frågorna då!" svarade Peter ivrigt.

"Ta det lugnt, jag ska berätta. Jo det var så här..." började James med sin bästa berättarröst, la sig till rätta på sin säng och började leka med sin gyllene Kvick mellan fingrarna.

"Härom dagen flög jag en rundtur med min kvast för att öva på att fånga Kvicken när den plötsligt flög iväg. Den flög längre och längre bort, och högre och högre." Han pausade för att skapa dramatik, och de andra tre lyssnade intresserat.

"Men efter en stund förlorade jag den ur sikte och jag var tvungen att se mig omkring. Då såg jag att jag var utanför Dumbledores kontor och jag bestämde mig för att kika på vad han hade för sig." Han gjorde återigen en paus för att se på de andra som nu satt framåtlutade och lyssnade spänt för att inte missa ett ord av vad han sa. Han flinade när han fortsatte.

"Jag kunde inte se ordentligt, för han satt med ryggen mot mig (som tur var). Men jag såg att han rörde handen ner och upp, från hakan ungefär ner till magen. Efter ett tag förstod jag att han borstade skägget." Han grinade stolt. Det blev tyst en stund innan de andra tre pojkarna förstod vad han just berättat.

"Vänta... Sa du att Dumbledore borstade skägget?" utropade Black. "...Så det är så han får det så lent och glänsande..." mumlade han sedan och strök sig fundersamt över hakan. De andra tittade förvånat på honom innan de skrattade högt alla fyra. Men efter en stund då skratten hade lagt sig blev Peter, Sirius och Remus nyfikna igen.

"Vad hände sen då?" frågade Remus.

"Jo," fortsatte James, " efter ett tag var han klar med skägget och lade sin borste på en hylla inte långt från skrivbordet. Det var då jag fick idén till den här drycken. "

"Men hur fick du tag i skäggstrået då?" frågade Peter, sprickfärdig av nyfikenhet.

"Äsch, det var en baggis. Jag tog det igår, på straffkommenderingen." James rufsade nonchalant till sitt hår igen.

"Hur då, hur då, hur DÅ?!"

"Jo, jag fick ju straffkommendering för att jag var sen till lektionen, när jag planerade det här med Tramptass. Det visade sig att jag skulle ha kommenderingen hos Dumbledore."

"Så det var planerat att du skulle komma sent för att du skulle få straffet hos Dumbledore så att du kunde ta skäggstrået?" frågade Remus och Peter stirrade storögt från honom till James.

"Nej," svarade han. "Det var bara ren tur att jag fick det hos honom. Men hur som helst, när Dumbledore gick in i en sidokammare till kontoret, för att hämta några lådor med instrument jag skulle sortera, passade jag på att ta ett strå från borsten. Jag stod och väntade framför hans skrivbord, så det bar bara att ta något steg till hyllan. När jag tagit ett skäggstrå la jag ner det i röret där och gömde det sedan i min ficka. Sedan kom Dumbledore tillbaka."

Det blev återigen tyst en stund innan Remus hoppade upp från sängen.

"Det har gått en timme nu. Dags att sätta planen i verket!"

Berättare: Melody

Sanningen var den att jag aldrig fick tag i Sirius igår. Jag jagade honom uppför trapporna från fängelsehålorna, men istället för att fortsätta springa upp för trapporna mot Gryffindors uppehållsrum, som jag hade trott att han skulle, hade han sprungit nerför en annan trappa som ledde till en smal korridor. Korridoren var en återvändsgränd med bara några tavlor på väggarna. Det var en tavla som var målad som en fruktskål, och för ett ögonblick hade jag trott att päronet faktiskt hade varit ett grönt dörrhandtag. Men när jag kommit fram till tavlan för att ta mig en närmare titt förstod jag att jag måste ha inbillat mig, för tavlan var lika slät som de andra tavlorna i korridoren. Men problemet med tavlan förklarade inte varför Sirius plötsligt var spårlöst försvunnen.

Frustrerad och en aning förbluffad hade jag återvänt till uppehållsrummet, satt mig i en fåtölj och försökt göra några läxor men då jag var alldeles för trött efter dagens händelser hade jag gått upp till sovsalen och lagt mig.

(A/N: För er som inte vet det så är tavlan en ingång till slottets kök, men man måste kittla päronet för att det ska bli ett handtag så att man kan gå in. Men efter ett tag blir handtaget till ett päron igen, så Melody hade faktiskt inte inbillat sig. Det var i köket som Sirius fick tag i pumpan.)

Nu var det morgon och vi satt i Stora salen för att äta frukost. Mitt dåliga humör från igår hade knappast gått över, snarare blivit värre. Därför blev jag irriterad så fort någon la en hand över mina för att hindra mig från att dricka en uppfriskande klunk pumpajuice.

"Jag skulle inte dricka det där om jag var du." sa Sirius och flinade.

"Varför inte?" fräste jag och ryckte ifrån honom mina händer och även mitt glas.

"Tja, om du vill undvika... hmm... obehagligheter så skulle jag råda dig från att dricka det, men om du vill så får du naturligtvis." Det ryckte överlägset i hans ena ögonbryn.

"Vad menar du?"

"Överraskning, som du kanske kommer ihåg? Du ska snart få se."

Jag hade tänkt att fråga mer, slänga ur mig någon spydig kommentar men återigen hindrade han mig, denna gången genom att lägga handen för min mun. Först kämpade jag emot men till slut gav jag mig och lugnade mig.

Med lugnet kom nyfikenheten och så besegrades än en gång (som så många gånger förut) mitt dåliga humör. Han hade visserligen vunnit - ack igen - men det var något jag fick finna mig i för stunden.

När han märkte att jag inte längre försökte prata i handen på honom släppte han mig och jag tittade mig omkring. Jag hann precis se Jimmy skölja ner sin mat med en stor klunk pumpajuice innan han rapade ljudligt och satte ned glaset på bordet igen. Den stackarn hade antagligen inte hört Sirius ord om att inte dricka juicen. Jag stirrade på honom för att få reda på vad Sirius (och antagligen de andra i hans gäng) hade gjort med juicen.

Efter ett tag började det sakta men säkert växa små ljusa hårstrån i hans öron, hårstrån som matchade bra med Jimmys blonda hår. Sedan började det växa fjun på hans kinder och slutligen spred det sig till hakan, där det slog rot och började växa på allvar. Efter bara några minuter hade han fått ett skägg som säkert räckte ner till naveln, det var ett skägg som annars skulle ha tagit minst ett år att odla för en fullvuxen man. Då märkte jag att det inte bara var jag som glodde på honom. James, Sirius, Logan, Johnny och Gloria tjöt av skratt, och Megan, Annie-Sue, Remus och Peter log brett. Adrian var lika uttryckslös som alltid.

Fortfarande med gapande mun tittade jag mig omkring för att se om det var fler som drabbats av samma sak, och mycket riktigt var salen fylld av folk som pekade och skrattade åt andra människor med stora yviga skägg.

De var inte bara killar som hade fått skägg märkte jag sedan, jag såg ganska många tjejer som också tittade förvånat ner på sig själva.

Mitt i alla viskanden och skratt hördes plötsligt ett högljutt skrapande när en tjej med långt rött hår och skägg (ett skägg som var bra mycket längre än de flesta andra) sprang mot dörrarna med händerna för ansiktet. Jag såg att hon hade tårar i ögonen och tänkte flyktigt att det var förvånansvärt att hon inte snubblade på skägget, eftersom det räckte henne ner till fötterna.

"Det där," skrattade Sirius bredvid mig och dunkade näven i bordet, "är vad som händer om man försöker få bort det!"

Jag tittade på tjejen med det röda håret och kände medlidande för henne, mig hade de i alla fall förvarnat. Det var något bekant över flickan, men det var svårt att säga vem hon var med det stora skägget i ansiktet. När hon försvann ut ur Stora salen tittade jag skeptiskt mot de ansvariga till att hon blivit ledsen.

Sirius skrattade fortfarande gott, men James såg ut som om hela världen just hade gott under. Han stirrade blint framför sig, och var alldeles likblek i ansiktet.

"Nej!" mumlade han förskräckt. "Varför skulle just hon dricka pumpajuicen just idag?! Hon brukar nästan aldrig göra det annars..."

"Vem... Evans?" frågade Sirius och rynkade på näsan. Han var den enda förutom jag som kunde höra James. Det gick upp för mig att det var tjejen som sprungit ut som de talade om - Lily Evans.

"Ja, faktiskt!" svarade James, plötsligt med en arg ton.

"Äsch Tagghorn, hon förtjänade det. Hon är alltid så snorkig mot oss. Hon tål ju inte ens skämt!" sa Sirius föraktfullt.

Men jag var osäker på om James hörde det sista han sa, för plötsligt hade han sprungit efter Lily.

"M-men hallå! Vänta!" ropade Sirius och sprang efter.

Ur ögonvrån såg jag att en fjärde person reste sig och lugnt mot följde efter James och Sirius. Det var en lång gestalt och när han kom närmare såg jag att det var Dumbledore. Nyfiken som jag var undrade jag varför rektorn plötsligt skulle lämna ett frukostbord när det fortfarande fanns mat kvar på bordet, så jag bestämde mig för att följa efter, under "förklädnad".

Berättare: James

"Var är hon? Var skulle jag gömma mig om mitt vackra ansikte var förstört av en idiots dumma skämt? Varför var hon tvungen att dricka juicen just idag? Varför, varför VARFÖR skulle hon försöka med en anti-hårförtjockningsbersvärjelse ?"

Det sista visste jag ju förstås redan svaret på. Hon var ju väldigt duktig i skolan. Det var något av alla sakerna som var det fina med Lily.

Medan tankarna virvlade runt i huvudet tittade jag mig vilt omkring i ingångshallen efter henne, men hon hade naturligtvis redan försvunnit därifrån. Kunde hon vara i biblioteket? I uppehållsrummet?

När jag stod där och tvekade hörde jag springande fotsteg som kom närmare. Jag vände ni om för att se Sirius hinna ikapp mig. Precis när jag förstod att Lily måste vara påväg mot sjukhusflygeln och tänkte springa efter henne, grabbade Sirius tag i mig.

Jag kände paniken stiga, jag måste få tag i henne och be om förlåtelse.

Jag försökte desperat vrida mig ur hans grepp, men han höll mig i ett järngrepp och tänkte inte låta mig smita undan utan vidare. Han såg orolig ut.

"Vad är det med dig? Varför stack du bara sådär? Var det något jag sa? Har det med Evans att göra?..."

Jag såg på honom att han hade tänkt att ösa ur sig fler frågor, men han blev avbruten - av ingen mindre än professor Dumbledore.

Berättare: Någon okänd allvetande

"Pojkar." sa han och såg orolig ut. "Vet ni vad som hände med miss Evans? Hon såg väldigt ledsen ut, trots att hon hade ett så fint skägg. Själv skulle jag naturligtvis bli överlycklig om jag på en natt fick ett så magnifikt skägg, men jag är rädd att alla kanske inte delar min åsikt..." Han pausade och strök sig fundersamt i sitt eget yviga skägg, och de båda pojkarna svalde och tittade på varandra.

"Alltså..." började den ene med lockigt hår och visste inte riktigt hur han skulle förklara situationen, men sedan tog rektorn till orda igen innan han hunnit svara ordentligt.

"Jaja, hon klarar sig nog. Hon är en klipsk och begåvad ung häxa, håller ni inte med?" han plirade ner mot de unga trollkarlarna framför sig och de svarade tyst: "Jo, sir"

"Hur som helst," började Dumbledore igen, "det är något jag skulle vilja prata med er om..."

"Trollsnor också!" tänkte pojken med glasögonen och kände paniken stiga igen. "Han har kommit på oss! Nu är det ute med oss!"

"Vet ni vem eller vilka det var som skapade alla de där skäggen?" frågade han och spände blicken i pojkarna.

Det dröjde några sekunder innan de svarade, och när de väl gjorde det bubblade det ur alla möjliga sorts svar och ursäkter, och båda pratade så snabbt och i mun på varandra att det var omöjligt att höra ett enda ord av vad de sa. Medan de fortfarande stod och babblade näst intill hysteriskt och rektorn stod och tittade förvirrat från den ene till andre var det ingen som lade en extra tanke på att en okänd flicka slank förbi dem, och sedan smög upp för trappan och stannade där och lyssnade på diskussionen.

Efter ett tag fick rektorn nog och gjorde en ansats till att lugna pojkarna, men då de inte hörde hans milda försök fick han göra det med lite mer drastiska åtgärder.

"Tysta!" ropade han och äntligen hörde de.

"Säg mig nu bara om ni vet vilka det var, och så fall namnen på dem."

"Det var vi, sir" sa Potter. "Vi ihop med Remus och Peter."

"Jag tänkte väl det. Det bara måste ha varit ni." svarade Dumbledore snällt. James och Sirius hade slagit ner blickarna, men när de hörde rektorns tonfall vågade de möta den långe mannens blick. Till deras förvåning log han stort.

"Vad menar du, sir?" frågade Black. "Visste du att det var vi?"

"Ja, jag hade mina föraningar. När jag väl förstod vad alla elever pekade på och skrattade åt tänkte jag att det inte var riktigt normalt att många hade odlat så fina skägg på bara en natt. Då förstod jag också att det måste ha varit någon elev eller flera som gjort det, och det kunde inte vara vem som helst. Jag förstod att det krävdes ganska stor talang och fantasi för att göra något sådant. Det finns inte många som skulle komma på idén att få massa folk i skolan att odla skägg, än mindre som har mod att kunna utföra den, det ska jag säga er! När den tanken hade slagit mig var jag nästan helt säker på att det var ni Gryffindorpojkar i årskurs sex som var skyldiga till detta dåd, och sedan när jag kom att tänka på ett visst skäggstrå som jag berövats under en viss persons straffkommendering, var jag helt säker." Dumbledore avslutade sin lilla berättelse och log menande mot James.

"Så du visste att jag tog det?!" frågade han förbryllat.

"Jo då. Jag såg dig allt. Jag hade tänkt att fråga om det först, men sedan blev jag så nyfiken på vad du skulle med ett skäggstrå till så jag lät bli. Nu förstår jag att ni säkert använde det till ert lilla skämt. Men det enda jag inte förstår är hur ni gjorde det. Jag förstår att det var ganska avancerad magi ni gjorde det, och jag skulle bara älska att få veta hur ni gjorde det!" sa rektorn entusiastiskt.

De båda pojkarna var osäkra på om han bara låtsades för att få ur dem sanningen, och sedan straffa dem på något sätt, men sedan tänkte Potter att det kanske inte skulle bli så farligt straff i alla fall, det var ju trots att Dumbledore (som alltid hade haft bra humor och förståelse för ett roligt litet spratt) de pratade med.

Så James berättade än en gång hur de hade gjort, hur han fått sin idé och hur de hade gjort elexiret med några infoganden från Sirius och Dumbledore som visade att han förstod med några "Aha", "Jaså?" och "Intressant!" här och var.

Berättare: Melody

Medan jag satt där och lyssnade på diskussionen nedanför började sakta en plan forma sig i mitt huvud. Jag skulle gottgöra Lily för min bror och hans gängs handlingar. Marodörerna, som de kallade sig, skulle få smaka på sin egen medecin genom att berövas några av deras käraste egenskaper - deras charm och tjejtilldragelse. Man skulle inte längre kunna säga att de var snygga, och inte heller skulle de kunna utpressa någon genom att försöka få dem att säga just det. Det var dags för hämnd.

"Lily kommer säkerligen hjälpa mig med det!" tänkte jag och sprang tyst upp mot sjukhusvingeln (dit jag genast fattat att hon måste ha varit på väg).

Så där! Kapitel 9 klart! Jag vet att det tog lång tid, men nu måste ni väl ändå vara nöjda med kapitlets längd? ;)

*Pelogordo är alltså en hårförtjockningstrollformel, och som jag nämnde i ansvarsfriskrivningen där uppe äger jag den, alltså jag har hittat på just det ordet eller hur man ska säga, så om ni försöker hitta trollformeln på 'harrypotterwikia' eller andra harry potter sidor kommer ni inte hitta den. Hur som helst är det spanska och ordet 'pelo' betyder 'hår' och ordet 'gordo' betyder 'tjock/tjockt'.