Hej igen allihop! :3

Ledsen att ni får dras med mina sena uppdateringar, men här är nästa kapitel! Och jag måste säga att ni läser och kommenterar och lägger min historia på Alert och så, det betyder verkligen jättemycket för mig! Tack ska ni ha!

Tack också till min underbara beta-läsare Animalziz, och nu får ni njuta av det ca. 3000 långa kapitlet! (och ja, jag är stolt över att ha skrivit så mycket, det var därför jag annonsera det ;p)

Sammanfattning kapitel 10

Melody har smugit upp till Lily och frågat om hon ville hjälpa henne hämnas på Marodörerna, vilket hon gärna ville. De har bestämt att de ska fundera på hur de vill hämnas på dem under dagen, Melody under sina lektioner och Lily i sin sjukhussäng (eftersom hon inte ville gå därifrån med sitt långa skägg Marodörerna orsakat henne). Senare, när de har återförenats, bestämmer de att de ska ta pojkarnas bra egenskaper och förvränga dem till något dåligt. De kommer också på att de kan använda sig av Melodys nya förråd av stinksav i sin hämnd, men inte till exakt vad. När Lilys skägg har försvunnit går de tillsammans till uppehållsrummet, och då märker Melody att James tittar surt på dem.

Nu har några dagar passerat, och det är äntligen dags för hämnd! Hämnd, ljuva hämnd!

Ps: Om jag inte skrivit vem berättaren är, så är det Melody. Jag vill också varna för lite grövre språk i detta kapitel, d.v.s. svordomar. Ds

Berättare: Melody

Det var en blåsig fredagsmorgon och jag hade precis bytt om tillsammans med de andra i laget efter Quidditchträningen som hade hållits tidigt på morgonen, innan frukosten, eftersom planen var uppbokad hela kvällen. James och Sirius var naturligtvis de första som lämnade omklädningsrummen, och själv var jag som vanligt en av de sista.
När jag väl kom upp till slottet kom Lily fram till mig från ett hörn där hon stått gömd.
"Hej, förlåt, de var för snabba för att jag skulle hinna med. Jag fick inte reda på vart de skulle ta vägen." ursäktade jag mig.
"Det är lugnt. " svarade hon. "De träffade Remus precis innanför dörrarna. Potter och Remus skulle hämta något från sin sovsal tror jag, Pettigrew sa dom var i köket och Black skulle träffa någon."
"Okej, vet du var köket ligger?" frågade jag henne osäkert. Själv hade jag ingen aning om var det låg, (under alla de fyra åren och de få dagarna i femte året jag gått på Hogwarts hade jag inte ens tänkt tanken på att det borde finnas något ställe i slottet där maten faktiskt lagades) och jag kunde för mitt liv inte förstå varför man gick till köket precis innan frukosten. Men jag antog att det bara bekräftade den lilla informationen jag och Lily hade om Peter: att han gillade att äta.
"Nja, alltså jag är inte riktigt säker, men jag har för mig att jag har hört någon säga att det ligger i källaren."

"Och du vet inte var Sirius skulle träffa denna 'någon'?" frågade jag. Hämnden skulle misslyckas ganska totalt om vi inte fick tag i Sirius, eftersom han var en av dem jag ville hämnas på mest. Lily skakade ursäktande på huvudet.

"Hmm..." suckade jag. Det här kanske inte skulle gå så bra ändå, tänkte jag. Men sedan avgjorde jag att det var bättre med en liten hämnd istället för ingen alls, och att vi därför skulle hämnas på James och Remus först, eftersom vi inte visste var Sirius befann sig.
"Har du allting klart då?"
"Japp!"
"Bra! Då tar vi James och Remus först i alla fall. De kan inte ha hunnit så långt än. Kom, så sticker vi!" sa jag och började springa mot trappan med Lily hack i häl. Vi sprang upp till tredje våningen där tunneln bakom en gobeläng fanns. Vi följde tunneln upp till sjunde våningen, där vi väntade på dem bakom den motsvarande gobelängen och tittade igenom tyget mot den Tjocka Damens porträtt. Medan vi väntade på att de skulle klättra ur hålet bakom tavlan tog jag fram en liten pappersboll ur fickan. Den var från Zonkos och den innehöll ett klotformat tuggummi. Det kallades för 'Superklistergum' och det inte utan anledning. Om man tuggade det och sedan slängde det på marken och någon trampade på det därefter fastnade man på golvet som om man skulle ha trampat i torkande cement. Jag kom ihåg hur jag hittat tuggummit i James rum för några veckor sedan när han packade sin koffert. Jag drog av pappret och började tugga på gummit och sedan dröjde det inte länge förrän vi såg James och Remus komma traskandes genom korridoren.
"Nu är det snart dags!" viskade Lily uppspelt bredvid mig.
"Vänta, tyst!" mumlade jag med munnen full av supergummit, för jag hade hört att de pratade om Sirius.
"...någon, men vem var det han skulle träffa?" hördes Remus stämma.
"Äh, det var en vän, sa han. Någon femteklassare från Ravenclaw tror jag." svarade min bror. "Han sa att de skulle mötas vid klocktornet har jag för mig, men han skulle möta upp oss till frukosten. Han sa att det antagligen skulle gå snabbt."
"Heh, då vet vi vart vi ska sen. Tack James! Men nu tar vi er allt!" viskade jag, tog ut tuggummit ur munnen och slängde det på stengolvet en liten bit framför Remus, genom en liten springa I gobelängen. Supergummit landade ljudlöst på marken och snart satte Remus sin ena fot på den och självklart fastnade han. James, som inte märkte att hans vän plötsligt stannat upp fortsatte att prata ut i luften och strosade lugnt vidare mot korridorens krök. Jag nickade åt Lily och sprang tyst som en mus genom tunneln bakom gobelängen, förbi James och sedan följde jag väggen när korridoren svängde och ställde mig i tunnelmynningen. Vid den motsatta väggen stod en gammal rustning. Jag tog fram flaskan med stinksav jag och Lily sparat för detta tillfälle och hällde i innehållet i en hink som jag trollade fram. Sedan förhäxade jag fram rustningen så att den stod i mitten av gången och lyfte hinken med min stav så att den landade på rustningens hjälm. När jag kontrollerat att rustningen stod rätt gick jag runt hörnet i tunneln igen. Nu var James alldeles nära att svänga och snart skulle han se rustningen. Jag svingade trollstaven än en gång, riktade den mot James och viskade: "Riddikulus!"* Han kände att något träffade honom i sidan av huvudet, även om han förstås inte kunde veta exakt vad som träffat honom mer än att det kanske var en trollformel, men vilken kunde han omöjligt veta. Han vände snabbt på huvudet för att se sig om, och precis som jag hoppats fortsatte han gå runt hörnet. James vände just förundrat tillbaka på huvudet när han klev rätt in i rustningen. Ett högljutt frustande undslapp min mun, men som tur var hördes det inte över det förskräckliga oväsen som orsakades av rustningen när den föll ihop runt omkring min bror, och slamret från hinken som satte sig tjusigt på hans huvud. Vid det laget hade Remus faktiskt lyckats ta sig loss från Superklistergummit (eller han hade kommit på att han kunde ta av skon från foten) och skyndade nu, med en fot i sin sko och den andra i sin strumpa, mot oljudet från James. Först såg han förfärad ut, sedan spred sig snabbt ett brett leende på hans läppar innan han började skratta hjärtligt. Och inte var det konstigt att han skrattade, jag fick själv kämpa med att inte frusta till igen när jag såg effekterna av min trollformel. James rygg hade blivit krokig och bucklig, hans ögon och tänder hade förstorats till sina tredubbla storlekar och hans ben hade blivit ungefär lika långa som smalbenen brukade vara.
Men Remus hann inte hålla på att skratta så länge förrän han tvärt avbröt sig själv och tvingades trycka för båda händerna för näsan av den hemska stanken som spred sig när saven kom i kontakt med James kropp. Själv flinade jag brett och satte en klädnypa på näsan som jag haft med mig i fickan. Jag gick tillbaka till Lily, snart åtföljd av de två Marodörerna på andra sidan gobelängen, som återvände för att försöka få loss Remus sko. Jag highfivade med Lily, och sedan gick vi tillbaka nerför tunneln för att hämnas vidare på Sirius och Peter, medan vi fortfarande hörde Remus höga röst.
"Asså, jag fattar inte hur du lyckas! Vänta bara tills McGonagall får se det här, du kommer bli så jävla straffad! Det här måste vi fan fira!"
Det kanske inte lät som så mycket för den som inte kände Remus, men det räckte med att ha pratat med honom i bara en liten stund för att veta att han inte använde så ovårdat språk och definitivt inte brukade fira när hans vänner var under en säker straffkommendering. Därför visste jag att även Lily lyckats utmärkt med den första delen av sin hämnd.**

Väl nere vid tredje våningen skiljdes jag och Lily åt, eftersom vi hade kommit överens om att hon skulle ta Peter samtidigt som jag tog Sirius, för annars hade vi inte hunnit innan någon av de fyra hade gått in i Stora Salen. Det var nämligen där vi hade tänkt att köra finalen, och då fungerade det inte om någon av dem redan gått in. Lily försvann nerför trapporna, och plötsligt blev jag rädd att jag skulle misslyckas.

Tänk om jag inte hittade Sirius i tid? Tänk om han redan klarat av sitt ärende? Hade inte James sagt att han trodde det skulle gå snabbt?
"Men nej," fick jag intala mig själv, "Det kunde inte ha gått så snabbt!" Sedan fick jag tänka efter lite innan jag fortsatte. "Få se nu: Klocktornet... Det ligger vid Sjukhusflygeln... Det är ju på denna våningen!" Och så skyndade jag mig bort mot tornet. Jag kände hur det drog lite svalt när jag närmade mig dörren som ledde till den lilla utegården vid klocktornet. Jag skulle precis trycka ner handtaget på dörren när jag stoppade mig själv. Det skulle vara för uppenbart att det var jag som förhäxat honom om han skulle se mig. Om jag bara kunde gömma mig bakom något eller... Som så många gånger förut slog det mig att jag faktiskt kunde förvandla mitt utseende nästan precis hur jag ville. Så jag bestämde mig för ett utseende som var ganska olikt mitt eget vanliga, och drog nervöst ett djupt andetag för att lugna mina nerver en aning. Jag förstod inte riktigt varför jag plötsligt var så nervös, men det kanske var för att jag inte visste vad som skulle vänta mig på andra sidan dörren. Men om jag hade väntat mig något så var det inte det där. Jag tryckte ner handtaget och öppnat dörren försiktigt, och där var Sirius. Han var djupt försjunken i sitt 'ärende' med sin så kallade 'vän' från Ravenclaw, och jag blev helt paff. "Jag kan inte tro det," tänkte jag med avsmak. Självklart skulle det tvunget vara en tjej han träffade och självklart skulle de bara vara tvungna att sticka ner sina tungor i halsarna på varandra. Och självklart blev jag jättegenerad och arg samtidigt, blodet rusade upp i huvudet och jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan blev stående. Men då kom en svag vindpust och stängde dörren bakom mig, och 'paret' tittade förskräckt upp. Då råkade Sirius fånga min blick och återigen blev jag alldeles paff och förlamad. Sedan kom den där underliga känslan krypandes i magen på mig igen, min forna ilska var som bortblåst och det var som om tid och rum försvann. Det var som om... som om Sirius såg rakt igenom min fasad, som om han såg att det var jag som stod där, fastän jag hade förvandlat mig helt oigenkännligt. Jag kände rodnaden bränna ännu mer om mina kinder och blev plötsligt medveten om min hängande haka när vi stirrade varandra i ögonen. Sedan återvände medvetandet som ett slag i ansiktet och så sprang jag hastigt bort mot dörren på andra sidan gården. Den var placerad så att man bara såg den övre halvan av den, då den var bakom några bänkar och en rabatt med några rosenbuskar i. Jag öppnade den och stängde den kort därefter för att det skulle låta som att jag gick ut, och sedan gömde jag mig snabbt bakom buskarna. De två hade återgått till sitt ärende igen, märkte jag misstroget när jag hittat ett kikhål i buskagen. Men nu skulle jag minsann få dem att sluta, tänkte jag och flinade elakt för mig själv, för nu var det dags för hämnd! Jag stack in min trollstav i kikhålet och kastade den första trollformeln på honom.
"Antitesto"*** viskade jag, och de vältränade musklerna under hans hud förminskades kraftigt med ett svagt 'shlupp', vilket gjorde att han såg väldigt spinkig ut. Det såg väldigt roligt ut och jag fnissade tyst för mig själv och kastade iväg en färgändrings-förtrollning i riktning mot hans mun. Än syntes ingen skillnad, men jag visste att det snart skulle göra det. Efter ett litet tag särade de på sig en smula, för att hämta andan. Sirius firade av vad han trodde var ett sexigt leende, eftersom han inte hade en aning om hur han nu såg ut, för hade han vetat det hade han nog försökt visa så lite av sina tänder som möjligt. De var nämligen slemmigt gröna, eftersom färgändringen var på hans saliv. När tjejen såg det, såg hon först chockad ut och sedan tog hon sig med illa dold avsmak för sin egen mun som för att kolla om hon själv hade fått något på sig. Sedan såg hon hur hans kropp såg ut och hon blev nästan likblek i ansiktet, och jag såg med nöje på medan hon febrilt letade efter en anledning att gå därifrån. Sirius började se lite smått förvirrad ut, och öppnade munnen, antagligen för att fråga vad som var fel, men kom inte längre än "Va..." eftersom hans röst 'bröts'. Han harklade sig och försökte igen, men kom inte längre denna gången heller, eftersom hans röst fortfarande var lika ljus. Sanningen var att det var den andra effekten av min första trollformel, att rösten blev ljusare då testosteronet minskades. Jag fick verkligen kämpa för att inte lägga mig ner i jorden och börja asgarva när jag såg deras miner.
"Ehm, öh jo jag... jag..." stammade tjejen utan att komma någon vart.
"Du vad?" viskade Sirius flörtigt efter att han fattat att hans röst inte bar att prata med, och lutade sig närmare henne. Jag såg att paniken växte i hennes ögon och sedan ropade hon "Jag måste gå!" rakt i ansiktet på honom och sprang iväg mot dörren jag kommit ifrån och försvann.
"Vad fan..?" hörde jag Sirius mumla och harkla sig igen innan han själv gick mot dörren.
När han äntligen lämnat gården tillät jag mig att skratta ut, innan jag också gick iväg, för att möta upp med Lily.

Samtidigt, hos Lily. Berättare: någon allvetande okänd

Efter ett tags omkringgående vid de gamla fängelsehålorna och Trolldrycksklassrummen kom Lily fram till en korridor, med några dörrar och en stor tavla med en fruktskål på. (AN: det är samma korridor som Melody tappade bort Sirius.) Efter en liten stund, när Lily drog fundersamt med fingrarna över ena väggen, svängde plötsligt tavlan upp och ur hålet bakom kom Peter med famnen full av bakelser och pumpajuice.
Båda blev lika förvånade av att se varandra, Lily hade inte förväntat sig att se Peter komma ut ur en tavla och Peter hade verkligen inte väntat sig att få se Lily ströva omkring vid köket. Det var tyst för ett ögonblick, men sedan bröts tystnaden av Peter.
"Så vad gör du här då, Evans?" frågade han och tog en tugga muffins. Lily blev genast väldigt nervös, för hon kunde inte gärna säga att hon letade efter honom så att hon kunde förhäxa honom, och Lily var inte den bästa lögnaren.
"Eh, jo jag letar efter..." Hon gjorde en kort paus och letade intensivt efter ett vettigt svar. "... Professor Slughorn."
Precis efter att hon hade sagt det kom hon på att det inte alls var ett vettigt svar, eftersom hans kontor låg i fängelsehålorna och inte i källaren.
"Ja, alltså han var inte på sitt kontor och jag tänkte att han kanske var här någonstans." fortsatte Lily och tänkte "Det här blir bara värre och värre, vad skulle professorn göra här?" Hon tittade oroligt åt Peters håll men som tur var, var han inte den klyftigaste personen och tänkte inte mer på det. Därför nickade han bara och sa hejdå till henne och gick mot trappan för att komma till sina vänner.
När Peter hade gått förbi henne kom hon på att hon ju hade ett uppdrag och så tog hon upp sin trollstav igen. Hon riktade den mot Peter och när hon sprang förbi honom mumlade hon "Piensa verduras"****. Sedan stannade hon ett kort ögonblick, svingade staven igen och den här gången kastade hon en minnesförtrollning över honom, så att han för säkerhets skull inte skulle komma ihåg att han träffat henne och att hon hade förhäxat honom. Sedan sprang hon snabbt uppför trappan, medan hon hörde att Peter slängde ifrån sig alla godsakerna och frågade sig själv varför han vid Merlins skägg bar omkring på massa onyttiga muffins och kakor. Lily log brett.

Berättare: Melody
Vi träffades igen kort därefter, i entrén. Det kändes overkligt att vi hade hunnit med så mycket på så kort tid, men än var vi inte riktigt klara. Jag och Lily gick arm i arm mot Stora Salen, där större delen av skolan nu satt och åt frukost, men vi var inte de sista att sätta oss, eftersom Marodörerna själva inte gjort entré än. Precis innan vi gick in i salen förtrollade vi tröskeln så att vi skulle veta när de kom in. Sedan skyndade vi oss att ta två plaster i mitten av bordet så att vi skulle se dem. Nu gällde det att vara beredd, vilken sekund som helst nu skulle de... Precis då kände vi stöten från förtrollningen som vittnade om att nu skulle de öppna dörrarna, och vi kastade genast våra sista förhäxningar mot dörrarna. De slogs upp med ett 'pang' och trollformlerna träffade de fyra killarna innan någon annan hann reagera på smällen. När alla gjorde det tittade de mot oljudet och där var Marodörerna. James hade puckelrygg, jättelika ögon och tänder och pyttesmå ben, och Sirius var jättespinkig. Båda såg ilskna ut (vilket gjorde det ännu roligare), eftersom de inte var glada över vad som hänt med deras kroppar.
Remus hade slipsen runt huvudet istället för halsen och flinade barnsligt, och Peter stod med famnen full av grönsaker - och alla fyra var utan hår på huvudet. Det gick ett sus genom salen, som om de båda portarna orsakat ett vinddrag, och sedan var det som om någon lösgjorde alla från en hypnos och hela salen brast ut i gapskratt. Marodörerna tappade sina hakor och Peter tappade även några grönsaker, för de kunde omöjligt veta varför alla plötsligt började skratta så. Nog för hur James och Sirius såg ut, men hela skolan skulle inte skratta för det. Det måste vara något mer. De vände sig sakta om mot varandra och såg med förskräckelse hur de såg ut. Återigen började folket i stora salen skratta, men sedan började stanken från James sprida sig, och skrattet övergick snart till stönanden när folk kände doften. Men jag och Lily tog på oss våra klädnypor, och såg fnissande på när McGonagall ilsket reste sig från sin stol vid honnörsbordet och klampade fram till de fyra pojkarna.

"Det här är förstås ert lilla pojkstreck, Potter och Black! Mitt kontor, NU PÅ EN GÅNG!" röt hon. Då började Remus tjoa och skratta högt.

"Vad var det jag sa?" sa han och blinkade till James, och skrattade nästan så att han kiknade. Sedan vände han sig till publiken och började vispa med ena armen i luften. "Wohooo, nu är det fest, för fan!" skrek han och återigen blev det tyst i salen.

"Ja fest blir det nog när ni får damma av alla bibliotekets böcker!" sa McGonagall. "Det gäller dig och Pettigrew med!" fortsatte hon när hon såg hans triumferande min.

"Men, men..!" stammade James och Sirius chockat.

"Inga men, följ med mig här nu!" sa professorn och föste ut dem från salen.

Eleverna tjöt nu av skratt, och några av lärarna skrockade gott.

"Melody," sa Lily förtjust bredvid mig, "Vi gjorde det!"

Berättare: Sirius
Jag var mitt inne i ett strulande med en tjej på Klocktornsgården, där jag trodde att vi skulle vara ensamma, när klickandet från en dörr som stängdes hördes. Både jag och tjejen avslutade abrupt och tittade bort mot dörren. Där stod en annan tjej och gapade åt oss med ett chockat uttryck i ansiktet, samtidigt som det avspeglade både rodnande förlägenhet och flammande vrede. Men trots att jag aldrig sett henne förut var det något bekant över henne. Sättet hon betedde sig på och... ögonen. När jag mötte dem pirrade det till lite i magen och jag fick den där underliga känslan igen, som jag bara känt en gång förut.

"Men..." tänkte jag förbryllat, "är inte det..."

Men längre än så hann jag inte tänka för just då blåste det en lätt bris i hennes slarvigt uppsatta hår, hon blinkade och sprang sedan ut genom den andra dörren. Och då slöt Ravenclawtjejen framför mig avståndet mellan oss igen, vi fortsatte där vi avslutade och jag glömde snabbt av den andra tjejen.

Så där! Hoppas ni tyckte om det!

*I min berättelse går det att kasta Riddikulus på människor också, och tekniskt sett borde det gå att göra det i verkligheten också, för det står ingenstans att det inte går.

**Lily kastade en trollformel på Remus som gjorde att han blev världens festprisse, därav språket och den totala karaktärsförändringen.

***Antitesto: En påhittad trollformel som jag hittade på lite snabbt. Går ut på att man minskar testosteronet (det manliga hormonet, som gör män manliga med mörk röst, kraftigare muskler mm) så att man blir mer kvinnlig, därav att hans muskler blir mindre och hans röst ljusare.

****Piensa verduras: Det är spanska (ursäkta min brist på kunnande av latin) och betyder 'Tänk grönsaker'. Peter kan då bara tänka på grönsaker som mat, och blir förfärad när han har massa onyttiga sötsaker i famnen.