Hejsan :) Detta kapitlet är dedikerat till livnicki för att hon gav mig den underbara idén till detta kapitel. Hoppas du blir nöjd! :D

Sedan vill jag också tacka min beta-reader igen, för att hon gör ett så bra jobb! :)

ANsvarsfriskrivning: Jag äger inte Harry Potter eller något annat av J.K. Rowlings verk, bara OC:na.

I det förra kapitlet hämnades Melody på Marodörerna genom att göra till dem fula och oattraktiva flintskallar. Nu har det gått några få veckor, och det är i mitten av oktober. (AN: ursäkta få-ordigheten här i sammanfattningen, jag är trött.)

Berättare: Melody

Det var en dag som alla andra höstdagar; det hade blivit kyligare både utomhus och inomhus, det var ofta molnigt och det regnade med jämna mellanrum. Just denna dag var en väldigt blåsig dag - man kunde ständigt höra suset från vinden när den ven i fönsterluckorna och runt slottsväggarna, och Svartsjöns yta bröts i stora vågor. Jag satt och drömde mig bort när läraren förklarade en viktig del om hur man brygger en Avsvällningsdos när klockan äntligen ringde för att meddela att lektionen var slut. Det var den sista lektionen för dagen och snart strömmade alla eleverna glatt ut i korridorerna, som snabbt fylldes. Det tog inte lång tid innan de var proppfulla. Jag var trött efter den långa skoldagen och ville inget hellre än att få gå till uppehållsrummet och lägga ifrån mig min väska och sitta och slappa ett tag innan det var dags för middag.
Utanför klassrumsdörren började jag därför styra stegen mot trappan men blev stoppad av Gloria. Hon pekade mot öppningen av korridoren som ledde till en större hall där flera andra korridorer och några enstaka trappor korsades.
"Det händer något där framme!" sa hon med stora uppspelta ögon.
"Än sen?" svarade jag bittert.
"Vi går och kollar upp det!" sköt Megan in, på samma nyfikna humör som Gloria.
"Åh nej!" tänkte jag dystert och försökte smita därifrån åt andra hållet, för jag orkade inte med massa oväsen och liv, men det var förgäves då de båda greppade tag om mina handleder och drog mig framåt igenom folkmassan, och Annie-Sue följde efter en bit bakom. I min förtvivlan märkte jag att det inte bara var vi som var på väg mot den öppna hallen - praktiskt taget alla eleverna gick ditåt med nyfikna ansikten. Efter ett tag såg jag också att en massa folk stod samlade i en stor tjock ring runt något, men vad det var kunde jag inte se än.
"Det är väl en bråkstake eller något", tänkte jag och började bli smått irriterad. Om det var något jag verkligen inte orkade med en dag som denna var det slagsmål.
"Varför måste de dra med mig på sånt här? Kan de inte kolla upp det själva och låta mig få ta det lugnt?"
Just då gick två besvikna tjejer förbi oss åt det motsatta hållet.
"...hans ansikte, hans breda axlar, hans armar... Merlin, jag kunde dö för att se hans mage!" sa den ena tjejen till den andra.
"Jag med! Synd bara att vi inte kunde stanna längre..."

De båda försvann bakom ett hörn och jag skulle gärna ha följt med åt deras håll. Om två tjejer pratade sådär så kunde det inte båda gott. Gloria och Megan förde mig vidare in i folkmassan och stannade inte förrän vi hade nått fram till mitten
Till slut såg vi vad orsaken till uppståndelsen var, för mitt i folkmassan stod James och Sirius. Där stod de med armarna runt två tjejer var, som de stod och flörtade med - James hår var mer tilltufsat än vanligt och Sirius hade ingen klädnad på sig och hans skjorta var halvöppen så att man såg lite av hans bröstmuskler. Det var en hel drös med dreglande och dyrkande tjejer runt omkring dem som tryckte sig tätt intill dem i hoppet om att komma så nära de två som möjligt och några killar som tittade beundrande på dem i den närmsta cirkeln, för att inte tala om alla andra som stod samlade med lite större mellanrum i ringen. Det var som om de båda var två medlemmar i ett stort band eller liknande, och alla var som galna i dem och ville ha deras autografer.
Jag tappade hakan. Jag hade ju för bara någon vecka sedan bevisat för hela skolan att inte bara Sirius, utan även resten av Marodörerna INTE ÄR SNYGGA, ändå stod de där med en större fanclub än någonsin. Det verkade som att ingen hade lärt sig någonting av min hämnd.
Plötsligt tittade Sirius upp från sina beundrare och fick syn på mig och det var som om omgivningen försvann. Alla människor tycktes blekna och allt oväsen de förde tycktes dämpas. Det var bara jag, Sirius och tjejen i hans famn. Ett ondskefullt flin gled fram på hans läppar. Han spände blicken i mig samtidigt som han långsamt vände på huvudet mot en av tjejerna och jag kunde inte titta bort - förstenad av förskräckelsen för vad han skulle göra. För endast några få (väldigt långa) sekunder bröt han ögonkontakten mellan oss för att titta på henne. Han lutade sig sakta närmare henne, tittade förföriskt på henne. Sedan särade han lätt på läpparna och som i ultrarapid stack han ut sin tunga och slickade henne på kinden. Hennes kinder blossade genast upp av genansen den intima beröringen orsakade, mina egna av blossade upp av raseri. Sekunden efter svimmade tjejen och Sirius fångade galant upp henne och föste henne till hennes väninna som stod bredvid och pep förtjust. Sedan vände han tillbaka sin utmanande blick till mig, med det vanliga sneda leendet och ögonbrynen som ryckte kaxigt. Det var som om han sa "Ser du? Jag är visst snygg. Jag är så snygg att jag får tjejer att svimma. Det är bara du som behöver inse det. Bara du." Jag var så arg att jag inte kunde röra mig ur fläcken. Jag bara stod där och skakade. Vem trodde han att han var? Man kan inte bara slicka någon på kinden hur som helst! Om jag inte varit förlamad av ilska hade gått fram och slagit till honom ordentligt, och inte missat denna gången. Men just då drogs jag tillbaka till omvärlden av att jag hörde dånande steg och en rytande röst.
"Slut på det roliga! Seså! Rör på påkarna, ni har säkert några läxor att göra!" Det var professor McGonagall som stod på en av trappornas krön. Nästan alla började besviket gå mot sina uppehållsrum, för när det var McGonagall som sa det var det ingen som sa emot, alla visste att det var förgäves, alla hade de någon läxa att göra. Medan alla andra rörde sig åt olika håll vände sig Sirius och James tillbaka till mig efter att ha tittat upp på professorn.
"Så är du här för att äntligen framföra att jag är snygg?" frågade Sirius nonchalant och det ryckte så där retsamt i ena ögonbrynet igen. James skrattade i bakgrunden.
Jag öppnade munnen för att svara.
"Ja!" fnittrade rösten. Jag vände mig om för att ge en mördande blick till Gloria, som rösten tillhörde.
"Nej," svarade jag Sirius, efter att ha förklarat med blicken för Gloria att hon skulle få sota för det senare.
Vid det laget hade nästan alla elever försvunnit från korridoren och professor McGonagall hade kommit ner från trappan och var på väg emot oss.
"Varför står ni kvar här än?" sa hon strängt.
"Black!" fortsatte hon utan att vänta på svar. "Varför har du bara skjortan på dig i den här kylan? Var är din klädnad?" Vinden ryckte till i fönstret som för att understryka det hon precis hade sagt, och orsakade att en liten kall vindpust slapp in i korridoren.
"Åh, du förstår, jag kände mig bara lite het." svarade Sirius henne, men det sista sa han till mig. Jag morrade tyst, medveten om att jag inte kunde göra något när han var i skydd av McGonagall, som snörpte strängt på munnen.
"Hm, du kanske börjar få feber? Nåväl, iväg med er nu också och knäpp den där skjortan!" Vi tittade på tyst på medan McGonagall försvann runt hörnet.
"Du vet att om du bara säger att jag är snygg, så kommer jag sluta tjata om det," log Sirius brett.
"Precis, Mely," sa James. "Kom igen nu, säg det bara för att få det överstökat!"

Berättare: Någon allvetande okänd
Melody hade stått där med spända armar och knutna nävar och glott på dem med ilskan brinnandes i hennes ögon. Nu tog hon sakta ett steg i taget mot dem och de började backa. Vinden dånade utanför fönstret och sedan tog sedan väggen plötsligt emot bakom James och Sirius.
"Du..." Melody stötte med pekfingret i bröstet på Sirius.
"Är..." Hon andades tungt av ilska samtidigt som hon gick ett steg närmare.
"INTE SNYYYGG!" röt hon och just då slogs fönstret upp med en väldig kraft, hennes hår brast ut i flammande röda och gula lockar som fångades av vinden och fick dem att stå nästan rakt upp. De båda pojkarna tittade skärrat på henne och elden som tycktes brinna på hennes hjässa när hon rasande klampade därifrån mot uppehållsrummet följd av sina väninnor, när de väl kommit ut ur chocken.

Efter att ha fått ut det mesta av sin ilska genom att få skrika på de båda, muttrade Melody nu bara när de klättrade in i Gryffindors uppehållsrum.
"Hmpf, han är bara en mallig, narcissisk, högfärdig, oförskämd, snorkig, skrytsam, uppblåst, övermodig, stroppig, inbilsk, stöddig, mopsig, högdragen, självgod, fräck, nonchalant, kaxig, arrogant liten idiot!" förklarade hon bittert för golvet när hon gick mot sofforna vid eldstaden.
"Jag trodde du var vän med honom?" frågade Annie-Sue försiktigt.
"JAG är inte vän med honom, det är min dumma bror som är det!"
"Åhå, någon låter lite avundsjuk!" sa Megan och blinkade.
"Åååhh, ni skulle passa perfekt med varandra!" sa Gloria glatt med sitt vanliga drömmande uttryck.
"Var det inte du som gillade honom nyss?" frågade Melody irriterat.
"Jo, men det slog mig bara plötsligt!" svarade Gloria och tindrade med ögonen.

"Äsh, kom igen nu, Melody. Sluta sura nu!" sa Megan och slängde en soffkudde på henne. Det hjälpte dock inte, för Melody frustade tjurigt och klampade upp för trappan till sovsalarna.

Japp, det var det. Hoppas ni gillade det!