JÄTTEKORT kapitel men ganska känslosamt.
När vi kommer in i rättens hus känner jag hur rädd jag verkligen är. Och när min familj kommer in ser jag rädslan i deras ögon och även tacksamhets i Glitters och beundran i Ciamonds.
-Varför gjorde du det, frågar min mamma panikslaget.
-Jag vill inte att Glitter ska behöva delta i hungerspelen, svarar jag lungt.
-Och inte blev det svårare av att upptäcka varför Ciamond vill vara med i hungerpelen, fortsätter jag.
Jag ser på Ciamonds min att hon vet vad jag pratar om och det är inte den andledningen hon har sagt till oss förut.
-Vad? Vilken andledning? undrar mamma.
-Det är en sak mellen mig och Ciamond om hon inte vill berätta det, svarar jag.
-Tack, säger Glitter och ger mig en tacksam blick.
-Det är okej, säger jag. Jag sträcker ut armarna och ger pappa en kram sedan fortsätter jag med mamma, Glitter och Ciamond.
-Vi kanske aldrig aldrig ser varandra igen men jag kommer alltid att älska er, säger jag och torkar bort tårar från ögonen.
-Hejdå! säger Glitter och ger mig ett nedslaget leende.
-Och hoppas du vinner, fyller Ciamond i.
-Jag tror faktiskt att du har en chans, fortsätter hon hoppfullt.
-Tack, säger jag uppmuntrat. När de går känner jag mig starkare än förut även om fortfarande jag vet att jag inte har någon chans.
Om ni reviewar blir jag JÄTTEGLAD även om ni inte skriver "SUPER" eller "Bästa fanfiction jag någonsin läst!" för det kommer ni inte att göra, men en review är alltid uppskattad!