MARODÖRTRÄFFEN kap. 4
Det sista Sirius mindes var att han föll. Rakt ner. Nu låg han i sjukhusflygeln och hade förfärligt ont. Han hörde röster:
"Men vi MÅSTE få träffa honom!"
(James), tänkte Sirius.
"Och vad har du för argument för det, unge herr Potter?"
(Pomfrey), tänkte Sirius vidare.
"Men han är min bäste vän!" fortsatte James. (Sirius hade haft rätt angående namnen.)
Sirius blev rörd. Han ville ropa: "James, du är min bästa vän med!" men det blev bara ett gurglande ljud för han hade verkligen ont överallt. Till och med i halsen. Han lyssnade vidare.
"Om han verkligen är din bäste vän vill du väl att han ska må bra?" hördes madame Pomfreys röst igen.
"Ja, självklart!" svarade James.
Sirius ville rusa upp och krama James, men han hade så otroligt ont så istället lovade han sig själv att aldrig säga något ont om James på ett helt år! Eller… på en månad! En vecka i alla fall!
"Men det Sirius behöver mest just nu är att vila!" sade Pomfrey med bestämd röst. "Så stick iväg!" röt Pomfrey till James, Remus och Peter. (Jupp! Jag vet vad ni tänker. De andra hade faktiskt varit där men de hade inte ingripit.)
Och vad kunde stackars James göra (och de andra också för den delen), annat än att sorgesamt lomma iväg och lämna sin bäste vän i stora plågor, utan att ens få veta varför han slängt sig utför trappkanten eller om han var vid medvetande. (Men de träffade snart på Dumbledore som berättade att han visste att Sirius skulle bli bra om några dagar.)
I alla fallså låg Siriusi sängen hela dagen ompysslad av Pomfrey och tänkande på att de andra säkert hade jättekul utan honom därnere, medan de inte kunde tänka på annat än hur Sirius hade det. De fick i alla fall träffa varandra på eftermiddagen (då madame Pomfrey botat honom så till den grad att han kunde tala och röra sig lite grann) i fem minuter, men då hann de endast prata om följande:
En kortfattad version om varför Sirius kastat sig ut över kanten.
Att de andra tyckte väldigt synd om honom.
Och att Sirius ville att de skulle fortsätta läsa utan honom. De kunde ju berätta sen om vad de hade läst, menade han.
Fast när de andra hade gått önskade han att han inte hade sagt det…
De andra möttes som vanligt på kvällen och fortsatte läsa om den olycksalige pojken som kanske skulle spilla bläck på sina lakan någon gång i framtiden.
Lily som precis fått höra om det som hade hänt tyckte också synd om Sirius men sa till de andra att se det från den ljusa sidan. Nu hade de ingen som störde dem medan de läste. James bara gav henne en mörk blick och Lily ursäktade sig snabbt med att säga att hon bara skämtade.
Remus började läsa för att lätta upp stämningen:
Harry ville helst undvika bråk med sin moster och morbror för ögonblicket eftersom de redan var arga på honom, bara för att han nyligen hade fått ett telefonsamtal från en av sina trollkarlskamrater.
Ron Weasley
"Weasley… heter inte den där lille killen Arthur det i efternamn? Han är snäll… fast inte särskilt klyftig. Nåja, de är få som är båda delarna. Titta bara på Sirius han är snäll men…"
(Det var Remus. Han hade tagit på sig ansvaret att ta över Sirius roll i det hela att få de andra att skratta men det gick inte så bra, de andra bara stirrade dumt på honom.)
"Glöm det!" fortsatte den lite generade Remus och fortsatte läsa:
Ron Weasley var en av Harrys bästa vänner på Hogvarts. Hela hans familj bestod av häxor och trollkarlar. Det innebar att han kände till en massa saker som Harry inte gjorde, men att han aldrig förr hade använt en telefon. Oturligt nog var det morbror Vernon som tog emot samtalet.
"Vernon Dursley"
Harry som råkade befinna sig i rummet samtidigt, stelnade till då han hörde Rons röst i luren.
"HALLÅ? HALLÅ? HÖR NI MEJ? JAG … VILL … PRATA … MED … HARRY … POTTER!"
Ron vrålade så högt att morbror Vernon hoppade till och höll luren flera decimeter från örat medan han stirrade på den med en blandning av ilska och förfäran.
Remus började fnissa lite tyst. "Fattar ni inte det roliga?" frågade han de andra.
"Vad är en telefon?" frågade James.
Remus förklarade vad en telefon var och de andra fattade poängen … men de log bara lite smått.
"Det är inte lika kul utan Sirius som ständigt kommer in med kommentarer." sade Remus sorgset.
Alla höll med.
Remus tvekade sedan sa han:
"Det är en skam att jag av alla här föreslår detta men det kommer kännas mycket bättre när jag har föreslagit det."
Alla tittade på Remus och väntade på att han skulle fortsätta.
Remus drog ett djupt andetag och sa sitt förslag väldigt snabbt för att få det överstökat.
"Vi kan ta med oss boken upp till Gryffindor-tornet. Där hämtar James sin osynlighetsmantel. Alla tränger ihop sig under den och smyger upp till sjukhusflygeln där vi läser för Sirius. För det kan väl inte vara skadligt för honom att han har lite kul?" Remus hade dragit allt detta i ett andetag och pustade nu ut medan de andra försökta komma på vad det egentligen Remus hade sagt. När de allihop förstått vad det varit som just sagts uppstod en del frågor:
Hur skulle de ta sig förbi Pomfrey?
Om de skulle komma hela vägen till Sirius, hur skulle de då prata med honom utan att någon hörde?
"Med hjälp av trollformler", svarade Remus som ingenting.
"Har jag någon gång sagt att jag gillar dig stort, Remus?" sade James med beundran i rösten.
Remus bara log.
Så det blev som Remus sagt. De kilade upp till uppehållsrummet, hämtade James osynlighetsmantel, sprang vidare till sjukhusflygeln där Remus gav Pomfrey en lätt sömnförtrollning kombinerad med en lätt "tappa minnet" förtrollning. Sedan letade de upp Sirius där han låg i sin säng och sussade, men vad som hände sen får ni veta i nästa kapitel…
Åter igen: Snälla lämna en kommentar! Även om ni har lämnat en förut så blir jag bara glad om ni lämnar en till!