MARODÖRTRÄFFEN kap .5
När de andra kommit in i rummet där Sirius sov var Lily den första som sa något. Han var den ende som sov där så de kunde prata rätt så högt.
"Ser ni hur söt han är när han sover!" sa Lily och log brett emot den sovande Sirius som hade kurat ihop sig och smålog medan han sussade. James, som kände för Lily redan på den här tiden, kände avundsjukan stiga emot sin kompis, men övertalade sig själv om att det inte var hans fel … 'Men han kunde väl faktiskt försöka se mer... o-söt ut', tänkte James.
"Jag vet inte om vi är de rätta personerna att uttrycka sig om den saken", sade Remus medan han gick emot Sirius för att väcka honom.
"Stopp!" Lily hejdade Remus som precis tänkt skaka på Sirius för att få honom vaken.
"Ska vi verkligen väcka honom nu när han sover så sött. Han kan ju ha svårt att somna om sen", sa Lily och såg bedjande mot de övriga.
De tre marodörerna tänkte allihop på de flera hundra gångerna - i alla fall kändes det så -som de bara vänt ryggen till och sedan upptäckt att Sirius sov som en stock. Så de tvivlade starkt på hennes tro att haninte skulle kunna somna om.
"Jag skulle inte tro det", sa James och gick fram till sin vän och försökte väcka honom. Han puttade lite på honom och sa med tyst röst: "Du Sirius, det är James, vakna nu."
Resultatet blev att de hörde nånting som inte var menat för deras öron…
Sirius började sjunga. Tyst men hörbart för alla i närheten. Han sjöng i sömnen. Melodin var tagen från låten "Bjällerklang". Texten gick så här:
"Lille Knut,
Lille Knut,
Min rosa kanin.
Du är mjuk
Och du är len
Och inte gjordav lin."
I mitten av sången kom ett litet utrop som troligen skulle motsvara det lilla "Hej" som kommer mitt i bjällerklang.
Men detta utrop lät mer som "skutt".
"Lille Knut,
Lille Knut,
Jag vet var du är.
Bokhyllan
Uppehållsrum
Ingen skulle leta där!"
Efter att sista raden sjungits blev det tyst. Sirius sov som förut och de andra bara stirrade. Efter ett tags stirrande sa Remus:
"Ööhh... jag tror att han yrar i nattmössan."
Alla höll med, men ingen trodde det.
James kom till Sirius försvar:
"Om ni säger ett ord till någon om det här så klår jag upp er!" Han viftade lite fånigt med knogarna och Lily kunde inte hålla sig för skratt. När Lily skrattade som mest så vaknade Sirius. Äntligen.
"Öhh... Vad gör ni här?" frågade han sömndrucket.
Han lät inte alls som han sjungit sången för ett tag sen. Klart, rent. Nu var han genast skrovlig på rösten och oerhört trött.
"Vi har kommit för att läsa ur 'Harry Potter' för dig", sa Remus.
"Har ni kommit för att föreläsa om pottor för mig!" frågade Sirius förskräckt.
Lily som skrattat högt förut skrattade nu ännu högre. Det är ett under att inte Pomfrey vaknade ur sin sömnförtrollning så högt som hon skrattade.
När de hade förklarat för Sirius allt han behövde veta (Inte det om kaninen Knut) och Sirius förklarat att han var väldigt glad över att de kommit, kunde de äntligen sätta igång.
"Så var var vi?" mumlade Remus medan han bläddrade i boken. "Här! Vi var efter det ilskna telefonsamtalet."
"Va, har ni läst utan mig!" sa Sirius bestört.
"Ja", svarade Peter.
"Okej", sa Sirius som ingenting.
"Ska vi hoppa tillbaka?" undrade Remus.
"Nej, nej, nej. Jag tycker inte ens om boken", sa Sirius och skrattade.
Remus började läsa men hejdade sig och sa "det är hans morbror Vernon som talar nu." Sen läste han :
"Vem är det jag talar med?" röt han i luren. "Vem är det?"
"Ja, det skulle jag också gärna vilja veta! Vem är det han talar med Remus?"
Det var Sirius - som ni nog gissat.
"Ron Weasley. Men om du varit tyst lite till hade du fått reda på det", svarade Remus.
"Oki", sa Sirius. "Fortsätt."
Remus fortsatte:
"RON … WEASLEY!" vrålade Ron tillbaka, som om han och morbror Vernon talade från olika ändar av en fotbollsplan.
"Gör de inte de då?" undrade... ja ni kan ju gissa vem.
"Nej", svarade Lily trött. De tyckte egentligen om att han avbröt med roliga kommentarer, men de tänkte inte erkänna det.
"Hepp!"
"JAG … ÄR … EN … AV … HARRYS … VÄNNER … FRÅN … SKOLAN …"
Morbror Vernons små ögon riktades hastigt mot Harry, som stod som fastnaglad.
"DET FINNS INGEN HARRY POTTER HÄR!" röt han och höll luren på armlängds avstånd som om han var rädd att den skulle explodera.
"WOW, vad kul om den gjorde det!" sa Peter.
Sirius nickade instämmande.
"JAG VET INTE VAD DET ÄR FÖR SKOLA DU TALAR OM!
"Hogwarts!" sa Sirius och såg stolt ut eftersom han trodde att han äntligen kommit på nåt smart.
James applåderade sarkastigt.
KONTAKTA MIG ALDRIG MER!"
Han slängde tillbaka luren som om den var en giftig spindel.
Bråket som följde var ett av de värsta Harry upplevt.
"Scary!" sade James som försökte låta läskig.
"HUR UNDERSTÅR DU DIG ATT GE DET HÄR NUMRET TILL TYPER … TILL TYPER AV DIN SORT!" hade morbror Vernon vrålat så spottet yrde över Harry.
"Ja, det tycker jag också! Är det inte oförskämt av honom, James?" uttryckte Sirius sig med sin mest tantiga röst.
"Jo, självklart Sirius." spelade James med. "Så … så … så oförskämt av honom!"
De båda vännerna brast ut i hejdlöst skratt. Lily föll in, efter det kom Peter men Remus bara drog på munnen.
Ron insåg tydligen att han hade ställt till problem för Harry, för han ringde inte någon mer gång. Harrys andra bästa vän från Hogwarts, Hermione Granger, hade inte heller hört av sig till honom.
"Han känner sig säkert utmobbad. Han har säkert inte lika bra vänner som jag", sa Sirius och log mot sina vänner.
"Åååhhh", kom det från de rörda vännerna.
"Hör ni! Jag tror att Pomfreys förtrollning börjar släppa. Vi borde gå nu", sa Remus oroat. Han ville inte bli fast ochskickad upp till rektorn.
"Kan du inte ta en rad till", bad Sirius "Jag känner mig liksom i form. Att kommentera mer menar jag."
"Nåja en rad till, men sen går vi", gav Remus med sig när han såg Sirius stora hundögon.
Harry misstänkte att Ron hade avrått Hemione från att ringa upp.
"Så det var så det ligger till", sa Sirius och såg ut som Sherlock Holmes.
Efter att de tre marodörerna och Lily lämnat Sirius, smugit förbi Pomfrey och trippat ner till sovsalen gick de trötta men nöjda och lade sig för kvällen.
Ingen hade en tanke då på den lilla rosa kanin som Sirius sjungit om.
Men den var inte bortglömd…