MARODÖRTRÄFFEN Kap.6

Sirius blev utskriven redan nästa dag. Konstigt nog frågade ingen om varför han slängt sig nerför trappan. Men… med tanke på den korkade förklaring de skulle ha fått, var det väll bra det. Pomfrey kunde bara inte förstå, det verkade som om den unge ynglingen fått mindre sömn som väntat. Men hon brydde sig inte mer om det, hon var glad som slapp honom.

Alla var i skolan och jobbade på som vanligt, utom den man minst kan tänka sig… Remus var inte i klassrummet och jobbade utan detta var den enda gången i månaden som han egentligen skolkade! Men han hade en bra andledning. Idag ver den dagen på månaden som han förvandlades till varulv (Det var fullmåne den här kvällen) så han satt helt enkelt och väntade på att Dumbledore skulle hämta honom och ta honom genom piskandepilträdets lönngång till spökstugan som låg i andra änden. Han satt i Gryffindors uppehållsrum och hade tråkigt när han såg den blåa boken med överskiften "Harry Potter" och tänkte att han gott kunde läsa vidare lite. De kommer ju nästan ingen vart annars så han satte sig bekvämt med boken i knäet och började läsa:

Vi hade kommit förbi telefonsamtalet ja…

Harry misstänkte att Ron hade avrått Hermione från att ringa upp. Det var synd, för Hermione var den klokaste och duktigaste häxan i hela Harrys årsklass. Hennes föräldrar var mugglare och hon visste mycket väl hur man använde en telefon. Hon skulle säkert ha varit förnuftig nog att inte tala om att hon gick på Hogwarts.

Så Harry hade inte hört ett ord från sina magikervänner på fem långa veckor, och den här sommaren verkade bli nästan lika olidlig som den förra. Det fanns bara en enda liten ljuspunkt: Harry hade fått tillåtelse att släppa ut sin uggla Hedwig på nätterna efter att ha svurit på att han inte skulle skicka i väg henne med brev till vännerna.

"Stackars liten" tänkte Remus och läste vidare.

Morbror Vernon hade gett med sig eftersom han inte stod ut med att höra det oväsen Hedwig förde när hon satt inlåst i sin bur hela tiden.

Harry hade avslutat stycket om Vettlösa Wendelin och gjorde en paus för att lyssna igen. Tystnade i dt mörka husert avbröts bara av de avlägsna, grymtande snarkningar från hans jättetjocka kusin Dudley. Det måste vara väldigt sent. Harrys ögon sved av trötthet. Han kanske kunde skriva färdigt hela uppsatsen nästa kväll …

"Man ska aldrig skuta upp det!" tänkte Remus, han visste han hade skjutit upp sina läxor en gång … för länge. Det var Sirius fel! Han hade dragit med Remus till tre kvastar och sedan supit honom full på honungsöl. Det var så de först fått reda på att han var en varulv. Remus rös vid tanken. Inte den att de kommit på honom med varulvsgrejen, nej, de tog det ganska bra faktiskt. Men Remus tänkte på den hemska baksmällan som kom dagen efter! Allt det där var ju självklart mot skolans regler så de kunde inte gå till madame Pomfrey för att be om råd. Aj, vad hemskt ont i huvudet Remus hade haft efteråt!

Han hade svurit att hämnas på Sirius någon gång men ännu inte kommit på någon passande hämnd.

"Nåväl tillbaka till historien!" tänkte Remus och fortsatte läsa:

Han skruvade tillbaka locket på bläckflaskan, drog fram ett gammalt örngott som låg gömt under sängen och stoppade in ficklampan, Magins historia, uppsatsen, fjäderpennan och bläcket inuti det, varefter han klev ur sängen och gömde alltsammans under en lös golvbräda. Sedan reste han sig, sträckte på sig och tittade på det självlysande väckaruret på sängbordet.

Kockan var ett på morgonen. Harry kände en konstig stöt i magen.

"Han måste också ha druckit honungsöl!" tänkte Remus förstående med en stark känsla att natten emellan de olycksbådande dagarna så hade han vaknat. Runt klockan ett sådär. Det var då han började känna bakslaget. Så han kände fullt medlidande med den arme pojken.

Utan att inse det hade han varit tretton i en hel timme.

Remus medlidande slocknade. Han lade armarna i kors på bröstet, satte näsan i vädret och sa högt i det till synes tomma uppehållsrummet:

"Nej, nu tänker jag inte läsa mer i den här fåniga boken!"

Ett gapskratt kom från en bokhylla rätt så nära honom. Gapskrattet kom från Peter som trillade ut bakom bokhyllan. James gjorde en lite stiligare entré där han stegade stolt ut bakom samma bokhylla, (som inte låg så förvånansvärt långt från dörren) han gick fram till Remus och nappade åt sig boken.

"Satt du och läste utan oss! Det är ju skandalöst! Sa han och tittade storögt på Remus.

"Men jag hann bara läsa en sida! Dessutom trodde jag att ni inte tyckte om boken." försvarade sig Remus.

"Det är principen som räknas!" sa ytterligare en figur som kom ut från bakom bokhyllan. Sirius så klart. Han fortsatte. "Men nu för du berätta allt som har hänt på den sidan!"

"Nej vänta inte nu, Lily är ju inte här!" sa James och såg med ens väldigt olycklig ut.

"Det är rätt!" sa Sirius igen som gärna ville göra sin vän glad. "Vi tar det ikväll!"

"Men då är jag ju i spökstugan!" klagade Remus.

"Bra då kan vi läsa ikapp." sa James och lät redan mycket gladare.

"Men vem ska då läsa?" undrade Sirius.

"Det kan jag göra!" sa Peter som först nu återhämtat sig från skrattanfallet och slutat härma Remus som faktiskt såg ut som ett litet barn när han stängde igen boken.

"Men Lily vet ju inte om att jag är en varulv! Vad ska ni hitta på att säga till henne?" sa Remus.

"Bra fråga." erkände James.

"Vi kan låtsas att du har fått rosa-prick-sjukan och har rosa prickar över hela kroppen." gav Sirius som förslag.

"Då borde jag väll ligga i sjukhusflygeln, tänk om hon vill hälsa på? Det vore ju hennes stil." fortsatte Remus

"Du kan ha åkt till din svårt sjuka faster i Bahamas som bara du kan bota!" gav Sirius som nästa förslag.

"Jag tycker vi helt enkelt bara läser när alla är närvarande." sa James.

Alla gick med på det, utom Sirius. Som gav det mest korkade förslaget efter det andra. Men tillslut fick ge upp.