MARODÖRTRÄFFEN Kap.7
Några smärre ärr, och så var natten då Remus förvandlas till varulv förbi. Alla återgick till sitt vanliga liv. Nästan…
Våra vänner hade bestämt att mötas i Gryffindors uppehållsrum på tisdagen efter att skolan var slut.
Nu hade alla samlats där, utom Sirius som hade fått kvarsittning efter att ha först ifrågasatt sanningen i vad läraren i magisk historia sagt och så fort Sirius fick ordet nästa gång hade han stått och hållit ett gripande föredrag om de svältande i Afrika och världspolitiken vilket han egentligen inte kunde någonting om men efter de sista orden "God bless Britain" hade alla i salen applåderat, utom läraren förstås. Vissa elever hade applåderat åt att han kunde stå där och hålla ett sånt gripande tal om nånting han inte visste ett dugg om. Somliga elever applåderade åt att han hade fått mer än halva lektionen att gå på den tråkigaste timmen i veckan, nytt rekord. Och andra elever applåderade bara för att alla andra gjorde det, de hade troligtvis somnat efter en kvart eller sådär. Nåja, läraren märkte också att mer än halva timmen hade gått men han tyckte däremot inte att det var så roligt.
Nåväl, Sirius hade kvarsittning och de andra satt i Gryffindors uppehållsrum och hade tråkigt. James hade förbjudit Remus att ens öppna boken när inte Sirius var närvarande. Så de bara satt där och väntade på den nyblivne hjälten. Då plötsligt ett minne dök upp i Lilys hjärna.
"Lille Knut…" sa hon relativt tyst. Men de andra hörde.
"Bokhyllan i uppehållsrummet", sa Peter fundersamt.
"Vi har tid", sa Remus som kollade på klockan. "Han får komma ut först om en kvart. Ni vet att historieläraren är mycket punktlig." De visste de alla efter att bara haft fel på ett årtal eller datum på ett prov och han var minst lika punktlig i övrigt också.
"Nej!" sa James som hade tagit sig uppdraget som Sirius beskyddare ända sen han föll ner för trappan.
"Men snälla", sa Peter och visade sina största hundögon.
"Nej!" sa James igen.
"Han skulle nog inte ta så illa upp, han kanske ville att vi skulle hitta den och det var därför han pratade om det", sa Remus bedjande.
"Nej!" sa (ja ni kan ju gissa vem) James. (Grattis du gissade rätt!)
"Men snälla James! Så farligt kan det väll inte vara", bad Lily och visade hundögon som var mycket större än Peters.
James smälte inuti men det kunde han såklart inte visa heller så han harklade sig och sa:
"Ja, ja, en liten titt går väl bra då." Han lät precis som en vuxen, men det hör inte till sammanhanget.
Eftersom det bara fanns en bokhylla i uppehållsrummet var det rätt uppenbart var de skulle leta. Efter James ord hade Lily och Peter rusat upp från stolarna men Remus hindrade dem;
"Vänta lite, om ni rusar så där kommer hela Gryffindor undra vad ni håller på med. Gå som jag gör!"
Remus lade händerna på ryggen, visslade och gick med fånigt spretiga steg som man brukar göra om man inte vill att någon ska lägga märke till en. Varefter halva uppehållsrummets ögon drogs till den unge mannen som gick så fånigt och lät så förskräckligt. Men när de senare upptäckte att han var på väg mot bokhyllan återgick de till deras tidigare sysslor eftersom detta troligen inte var mycket att se. Lily & Co. himlade med ögonen, suckade och följde efter i minst lika fånig stil som Remus.
"Så där fånigt gick jag inte!" sa Remus när de andra kommit fram.
"Joo", sa Peter.
"Näe", sa Remus.
"Joo", sa Peter.
"Näe", sa Remus.
"Joo", sa Peter.
"Näe", sa Remus.
"Okej då! Kanske inte riktigt lika fånigt, men nära på! " gav Peter med sig till slut.
Remus verkade nöjd över svaret och började känna efter bakom böckerna i bokhyllan. Han satte sig på huk och kände efter på de nedersta hyllorna. Peter gjorde likadant fast på motsatta sidan, Lily tog de mittersta ovanför Peter. James bara stod ett par meter bort och tittade på när de andra letade.
"Hallå! Lite hjälp här!" sa Remus vänt till James.
"Okej" kom det nonchalanta svaret från James. Han gick fram och drog ut en bok vid namnet Magisk kärnfysik och andra formler, den var verkligen tjock som en tegelsten. Jag överdriver inte. James lämpade över den tunga boken till Remus som tappade den på sin högra stortå, varefter han skuttade omkring svärandes och tjutandes i hela uppehållsrummet på sin vänstra fot. (Han höll i sin högra tå och då kunde han självklart inte gå på den foten.)
När Remus hade lugnat sig och förklarat för de andra i uppehållsrummet att han inte alls höll på med något mystiskt (varefter de tittat på honom som om han varit en unken lever, fråga mig inte varför) drog James fram vad de letat efter. En liten rosa kanin stickad av garn.
"Hur kunde du veta att den var där?" undrade Peter förbluffat.
"Den där boken", (han pekade på boken som nu Remus höll i famnen för, fast den gjort illa hans kära stortå så var det dock en bok och måste behandlas med värdighet) "är den klart tråkigaste boken i bokhylla så ingen skulle vilja läsa den. Eller hur Remus?" Han hörde ett svagt "mmmmm" från stolen ett par meter bort. Han vände sig om och tro det eller ej men där satt Remus med den tjocka boken i famnen och var redan några sidor in i den tjocka boken.
"Öööhhh… ja. I alla fall vad Sirius tror", sa James efter att ha konstaterat det han trodde, så som sin bäste vän, var omöjligt. "Det var därför han gömde den just där bakom", avslutade James sin förklaring för Peter.
"Göm den snabbt! Han kommer!" väste Lily som redan hörde applåderna och hurraropen från de glada gryffindorarna som hyllade sin nyblivna hjälte. James stoppade tillbaka kaninen och vände sig till Remus som fortfarande satt och läste.
"Hit med boken!" sa James snabbt.
"Nej. Vänta lite jag ska bara läsa klart kapitlet" svarade Remus halv insjunken i papperna han läste på.
"Vi hinner inte, jag måste ha den!" sa James högt och ryckte åt sig boken. Han satte in den i bokhyllan… men försent!
"Vad ska du ha den där boken till?" undrade Sirius frågande.
Snälla, snälla du lämna en kommentar!