MARODÖRTRÄFFEN Kap.8
"Vad ska du ha den där boken till?" sa Sirius igen eftersom James inte svarade.
"Öhhh… öhhh… Jag skulle ge den till Remus!" svarade James och langade över boken till Remus.
"Äntligen får jag läsa klart kapitlet!" sa Remus lite förtrytsamt.
"Åhh… okej" svarade Sirius.
James pustade ut.
Sirius hade sett den där boken förut, men han kunde inte komma på var. Han sökte så långt in i sitt minne som möjligt, det gick ganska fort för det var det inte så stort, som man kunde tro i alla fall… Och längst där bak hittade han något av betydelse (Förvånansvärt, eller hur?) han såg scenen inom sig då han gömde sin fiiina fiina kaniin bakom just den boken i just den bokhyllan han nu stod vid! En hemsk tanke slog honom!
Han kastade sig fram mot bokhyllan men plötsligt stod Lily emellan och log brett. Hon hade snabbt fattat läget, till skillnad från Sirius, men hon viste inte hur han skulle handla därför väntade hon med sitt drag tills han hade gjort sitt. Men nu visste hon precis vad hon skulle göra. Hon ropade ut i uppehållsrummet:
"Vi firar våran hjälte som gjort historielektionen sååå mycke roligare!" Hon kramade om Sirius till följd av att James blev en aning svartsjuk och några fler tjejer också kom och slog armarna om honom. Efter det blev han buren runt i rummet och hyllad och tackad. Först protesterade han villt men sen kom han att tänka på att det var rätt kul att bli buren.
Medan Sirius drogs ut i folkmassan skyndade de andra sig att gömma den lilla rosa kaninen och James var snabb att dra av boken från Remus.
Sedan uppträdde de som att inget hade hänt.
När sedan allt hade lugnat ner sig och Sirius hade fötterna på jorden igen kom han fram till kompis gänget som nu återgått till sina vanliga sysslor. De såg helt normala ut men egentligen höll alla andan. James var såå nära på att berätta vad de hade gjort men han knep käft. Sirius sa, med en lätt förbryllad min:
"Det var nånting jag skulle göra…"
"Det var säkert inget viktigt" sa Lily snabbt.
"Det var nånting med bokhyllan…" fortsatte Sirius och stegade fram till bokhyllan.
"Jag vet vad du skulle göra!" sa Remus.
Lily, James och Peter var beredda på smällen.
"Du skulle plocka fram den där potterboken så vi kunde läsa lite mer." sa Remus och log.
"Aha, du menar den här." sa Sirius och tog fram boken och gav den till Remus.
"Var var vi nu igen?" undrade Remus och bläddrade bland sidorna.
"Var du var eller var vi var?" sa James spydigt. "Du tjuvläste ju utan oss mins du det?"
"Ja ja men det hände ändå inget av intresse." sa Remus.
"Jag tror på dig till fullo Remus" sa Hjälten förstående.
"Kan vi inte bara börja läsa nu?" sa Lily trött.
"Okej."sa Remus och läste:
Men det var ännu ett ovanligt drag hos Harry; han såg aldrig fram emot sina födelsedagar.
Sirius bara suckade.
Han hade aldrig i sitt liv fått ett födelsedagskort. Familjen Dursley hade totalt struntat i hans båda senaste födelsedagar, och han hade ingen anledning att tro att de skulle komma ihåg den i år.
"Det är ju synd om pojken!" sa Lily. "Om mostern är min syster ska jag strypa henne med mina bara händer."
"Jag kan hjälpa dig" sa James.
"Tack" sa Lily.
James blev alldeles varm inuti. Och Remus fortsatte läsa:
Harry gick tvärs igenom det mörka rummet, förbi Hedwigs stora tomma bur och fram till det öppna fönstret. Han lutade sig mot fönsterbrädan och njöt av den svala nattluften som käden skön mot ansiktet efter en lång stund under filtarna. Hedwig hade varit borta i två nätter nu.
Remus tittade upp ur boken. "Har inte din uggla också varit borta i två nätter nu James?" sa han frågande.
James satt bara och tänkte på att Lily hade sagt tack till honom. Han var så glad och lycklig att han inte märkta att Remus pratade med honom. Inte förens den tredje gången Remus frågade hörde James.
"Ja jo javisst!" svarade James en aning tafatt.
"Skuuuuuuuumt." sa Peter och Sirius i kör.
Harry var inte orolig för henne, hon hade varit försvunnen så här länge förut, men han hoppades att hon snart skulle återvända. Hon var den enda levande varelsen i huset som inte ryggade tillbaka vid åsynen av honom.
"Haha! Rätt åt den mesproppen!" sa Sirius.
"Det är ju synd om pojken." sa Lily
"Juste det e ju synd om pojken Sirius!" sa James som nu var fullt benägen att hålla med Lily vad helst hon sa.
Sirius mumlade något om att ingen tyckte synd om honom medan Remus fortsatte läsa:
Trots att Harry fortfarande var ganska liten och mager
"Han är då inte Peters son." sa Sirius och alla skrattade, till och med Peter, för han förstod inte, men han fattade ju att det var kul eftersom alla andra skrattade så han skrattade med.
Trots att han var liten och mager för sin ålder hade han vuxit några centimeter det senaste året. Hans korpsvarta hår var emellertid precis likadant som det alltid hade varit … rufsigt och oregerligt, vad än han gjorde med det.
"Precis som du!" sa Remus och rufsade rumt i James hår innan han fortsatte läsa:
Ögonen bakom brillorna var lysande gröna, och i pannan hade han ett blixtformat ärr. Det syntes tydligt igenom hans lugg.
Nu hördes ljudliga snarkningar. Alla mer eller mindre låg på golvet. Peter som var så trött efter en dag av ihärdigt tänkande hade somnat. Remus stängde försiktigt boken och ställde tillbaka den i bokhyllan. Sirius och James bar försiktigt upp den sovande Peter till sovsalarna. Lily sträckte på sig, gäspade, sa godnatt till Remus och gick upp till flickornas sovsal.
Allt var frid och fröjd, tills nästa morgon då en av flickorna upptäckte en sovande fetknopp sovande under hennes säng.
Sirius vaknade av skriken och log förnöjt, han vände sig på andra sidan och somnade om…