MARODÖRTRÄFFEN Kap.9
Peter var inte glad morgonen efter att hans "snälla" kompisar föregående kväll burit honom upp till flickornas sovsal och lagt honom under en av tjejernas sängar. Peter stormade in i pojkarnas sovsal och ställde sig med händerna i sidorna framför Sirius som just höll på att klä på sig.
"Varför gjorde du det där?" sa han i barsk ton.
"Det var inte bara jag, det var James också", svarade Sirius lite nonchalant medan han tänkte. "Jag skulle aldrig fått upp dig ensam."
"Det spelar ingen roll. Varför gjorde du det? Svara ärligt nu Black!"
Sirius tänkte en stund. Sen sa han: "Ärligt sa du… då var det nog för att det är hemskt roligt att vakna upp till tjejers gälla skrik, på avstånd försåts, och att veta att man själv har åstadkommit allt rabalder. Med viss hjälp försåts, faktum är att utan dig hade jag inte klarat det! Tackar."
Sirius skakade hand med Peter som förläget sa; "Äsch, det var inget", och sedan, glad i hågen, travade ner till matsalen.
James gick fram till Sirius. "Han är allvarligt bombad!"
"Jag vet", sa Sirius.
Efter en ovanligt tråkig dag samlades vårt sällskap i biblioteket. Remus tog fram den digra boken, och började läsa från märket som visade var de var.
Av alla de ovanliga dragen hos Harry var ärret det mest iögonfallande. Det var inte, som familjen Dursley hade låtsats i tio år, ett minne av en bilolycka som hade tagit livet av Harrys föräldrar.
"HAHAHA! Gick han verkligen på det?!" skrattade Sirius högt.
"Vet du vad som verkligen hände då?" sa Lily lite småsurt.
Det blev tyst från Sirius hörn och Lily log ett triumferande leende.
Lily och James Potter hade nämligen inte alls dött i en bilolycka.
"Yes, jag kommer att gifta mig med Lily! Jag kommer att få en son! Jag kommer inte att dö i en bilolycka!" sa James med mungiporna upp till öronen.
"Men vi kommer nog att dö ändå", sa Lily lite bittert.
De hade mördats, hade blivit dräpta av den mest fruktade trollkarlen på hundra år: Mörkrets herre, Lord Voldemort.
"…" James bara gapade.
"Um… jag tror att det är dags att lägga undan den här boken…" Remus slog igen boken och tittade ängsligt på Lily och James.
"Äh, det är ju bara en sagobok! Jag menar hur sannolikt är det att jag skulle gifta mig med James?" Lily höjde ett ögonbryn.
James tittade dystert ner i golvet. Sirius kände att han behövde göra någonting för att muntra upp situationen.
"Hörni, kan vi inte ha… Picknick?" Sirius log brett.
"Picknick? Var ska vi få maten ifrån? Dessutom regnar det ute!" Lily tittade ut igenom ett stort fönster. Där utanför öste verkligen regnet ner. Hon huttrade. James kände en stor lust att lägga armen om henne, men avstod.
"Jag och Jam går ner och tar lite från köket, och varför kan vi inte fika här om jag får fråga?"
"HihihiHAHAHA Jam!? Kallar du honom Jam?" Lily gapskrattade.
"Vi kan inte fika här för att det bryter mot minst en regel!" sa Remus, medan Lily torkade tårarna efter ett nytt skrattanfall när hon såg att Sirius hade nickat.
"Sen när började du bry dig om regler Remus?" James höjde ögonbrynen.
"Hrm hrm!" Rektor Albus Dumbledore tittade fram bakom en bokhylla och gav James en sträng blick.
"Jag var ironisk Sir, vi skulle aldrig ens tänka på att ha en picknick mitt i biblioteket." James försökte se oskyldig ut. Sirius stödde honom med stora hundögon.
"Det är som Mr. Lupin just sagt mot reglerna att… ta med mat in i biblioteket. Men det står faktiskt ingenting om att inte ha det i sovsal eller uppehållsrum, så länge en croissant lämnas på andra våningen. Bakom den där statyn av riddaren utan häst, svärd och huvud." Dumbledore hade den där glimten i ögat igen. Han älskade att vara rektor. Särskilt när man fick en croissant lite då och då.
"Jag fattar inte, vem är croissanten till?" Peter såg ut som sitt vanliga hjärndöda jag.
De andra suckade och tittade hopplöst på honom.
"Mmm, det här var ju en bra idé!" Lily satt och mumsade på en kiwi i Gryffindorkillarnas sovsal.
"Mjag mvet!" sa Sirius och svalde sin tredje croissant, "alla mina idéer är bra!" Han log sitt fånigaste leende.
Lily som såg att James fortfarande var ledsen för den där giftasgrejen som hon sa i biblioteket skruvade på sig. "Du James, jag menade inte riktigt det där jag sa i biblioteket. Jag vill bara inte bli dödad av den mäktigaste trollkarlen i världen!"
James höjde huvudet och log. "Erkänn att du hade varit mer emot hela idén om du hade blivit dödad av den mesigaste trollkarlen i världen, inte sant?"
"Jaa, då skulle jag vara rent utsagt förbannad! Med tanke på att han sitter rakt framför mig!"
Peter som var mitt uppe i en stor kanelbulle höjde huvudet och såg frågande ut. Alla skrattade, delvis åt honom, och delvis åt tanken att han skulle döda Lily och James.
Mm, inte dumma! Rektor Dumbledore mumsade glatt på sin godbit, De här måste jag nog få receptet på! tänkte han medan han tågade fram genom korridor nummer två.
"Men kan vi inte fortsätta läsa nu?" Peter log förväntansfullt mot Remus. Remus sneglade osäkert mot Sirius. Var det verkligen en sån bra idé? Med tanke på om det vore framtiden skulle James och Lily bli…
"Låter som en bra idé tycker jag, den är ju ändå bara en sagobok…" Lily såg James ansiktsuttryck "…i alla fall delar av den", tillade hon.
"Ja, och jag kommer alltid att finnas där för att försvara er!" sa Sirius och spände musklerna.
"Jag med!" Remus log brett.
"Och jag!" sa Peter och log om möjligt ännu bredare än Remus.
Plötsligt slog sig Sirius för pannan. "Nu minns jag vad jag har glömt! Jag har inte skrattat ont idag. MWAHAHAHAHAHAHA!"
De andra suckade och Remus gick för att hämta boken.
Ledsen att det tog sån tid. Tack för alla underbara kommentarer. De gör det värt att fortsätta skriva.