LORD POTTER

By: Smargden

Bearbetad; 2010-01-20; 2010-03-08; 2011-01-12; 2011-03-23; 2012-12-30; 2013-10-12; 2014-03-04; 2015-11-28; 2016-03-13

Återutlagd 2016-03-14

4 — En fridfull jul

Om hans klocka fortfarande fungerade så hade han varit utslagen i . . . i ett och ett halvt dygn. Utöver att han kände sig öm — så gott som över allt verkade han fungera. Och med det insåg han att han behövde uppsöka toaletten, eller närmaste möjlighet att befria sig.

Det hjälpte att han hade sin koffert i kulverten utanför, men han insåg också hur nära han hade varit att bli begravd för där han hade haft hjorten och basilisken fanns, var det mängder med nedrasad sten.

Det tog honom först ännu en dag innan han ens gick ur kofferten, sedan ytterligare fyra dagar för att röja upp och ta rätt på basilisken, alltså tidvändartid, och mer korrekt — ta rätt på det som var kvar av den.

Han hittade huvudet en bit ifrån, det och ungefär en meter av kroppen, gift kunde han bärga och en del blod, men han förstod också att det kunde ha funnits tiofalt mer av den varan. Skinnet skulle i vart fall komma till användning, liksom tänderna, och en del revben. I övrigt var det blandade ingredienser, lever och hjärta var i brist för bättre uttryck – bortsprängda.

Men — han visste en mycket viktig sak — Voldemort och hans gäng hade en basilisk mindre. Det var det absolut viktigaste. Harry visste med säkerhet nu att Voldemort INTE var borta permanent. Han hade dessutom sett det redan förra året. Medan han tänkte på det — när stenen absorberades i honom lämnade en grönsvart ångliknande substans honom — han satte sig och insåg möjligheten — han själv hade varit ett horcrux.

Hans nästa uppgift skulle vara att finnas tillbaks på rummet innan stora smällen. Det skulle bli det längsta tidhoppet han hade gjort. Åtta timmar var rekommenderad som längsta tid, men det var mer för att inte skapa en paradox. 36 varv skulle han inte överskrida om det inte var absolut livsviktigt. Men aldrig fler än 48 varv. Han valde ändå 40 varv, det skulle ge honom tillräckligt med tid och ett säkert alibi.

Han visste när det skulle hända så han såg till att han utan att markera för tydligt fanns där andra kunde se honom. Snape av alla fanns bland de som fanns i stora salen, han hade valt att äta där tillsammans med de övriga under ledigheten. Men han satt helt för sig själv, han hade slutat samtala med de övriga i hans elevhem efter det Diggory hotade honom med. Förklaringen hade han satt i skrift på anslagstavlan.

När smällen kom, var Harry en av de få som slängde in sig under bordet. Det var kanske att överreagera, men det dolde också en falsk förskräckelse. Det Harry inte hade räknat med var att rektorn fick ett guldtillfälle att tvinga till sig ett samtal. Det kallades för förhör.

Då frågorna hölls i stora salen direkt efter att det lugnat ner sig kunde det inte bli så ingående. Frågorna var av typen vad har du gjort den senaste timmen? Och; Har du sett något som kan ha orsakat detta?

Harry tvingade sina tankar på att fokucera på det han gjort den senaste tiden — efter att han kom tillbaks, och vad han gjorde innan han ordnade för smällen. Sen bytte frågorna karaktär.

"Varför är du inte med på lektionerna?" Undrade rektorn

"Lektioner? Har ni sådana här — ?"

"Du har inte varit med på en enda av mina lektioner i år Potter – VARFÖR?" nästan skrek Snape.

"Enkelt sir, efter ett helt läsår i det som skulle ha varit lektioner men ingen av dem kan klassas som lektion — så har jag valt att läsa det ämnet självständigt och det tänker jag fortsätta med, sir.

"Du är inte med på professor McGonagals lektioner heller, kallar du inte dem för lektioner heller?"

"Jo för all del, men jag lär mig inget där. Så de bara förstör tid för mig, samma sak är det med professor Flitvicks lektioner Sir. Spöket Binn är bara så sövande så det är mer givande att läsa Bibeln, och mer till nytta än att sitta av tiden med spöket."

"Det inser du väl att du är här för att vara med på lektionerna, du betalar ju för det."

"Ja jag betalar för bra lärare, men dessvärre har ni lärare i klass med Lockhart och vad jag har för nytta av att veta att han föredrar blå kalsonger bör du fråga honom om — för jag ser ingen nytta med det. Men försvarar du hans lektioner då bör jag söka min utbildning annorstädes."

"Efter nyår SKA du vara med på samtliga lektioner Potter." Nästan fräste rektorn.

"Ja — men bara under några förutsättningar,

A – jag gör sämre trolldryck än professor Snape, i en trolldrycksduell där vi gör två trolldrycker var, efter samma recept — bedömda av en annan expert på dem – och det ska vara en blind bedömning.

B – jag blir utslagen i minst en av tre dueller mot Gilderoy Lockhart, som inte har nivå att kallas professor.

C – jag inte klarar godkänt i förvandlingskonst i ett test som motsvarar O.W.L.

D – inte klarar godkänt motsvarande O.W.L. i besvärjelser.

Jag har inte slöat medan jag inte har varit på lektionssalsövningar, Jag är på Hogwarts för att LÄRA mig – och jag anser att jag har lärt mig rätt mycket mer i år, än förra året, Sir."

"Det var stora ord Potter, om du INTE klarar detta – då har du extratjänster att utföra, jag ser fram emot en tjänare resten av året." Skrockade Snape

"Professor Dumbledore — ordna med en provförrättare, som övervakar själva tillverkningen. Och sedan skall Professor Spraut paketera våra resultat, tre prov av vardera trolldrycken och tillverkare. Alltså sex satser per recept, endast hon ska veta vems prov som har respektive märkning. En trolldryck som normalt finns på O.W.L. och en på nivå N.E.W.T. För att jag ska ha gjort sämre än vår eminente lärare så ska mina samtliga mina prover vara bedömda med lägre nivå än hans. Har minst en av mina högre värde än den sämsta av hans är jag i nivå med honom, då alla tre satserna för prov ska vara lika. Skulle alla mina vara högre än samtliga hans borde det betyda att jag inte är så usel i ämnet som han försöker påskina."

"Det är stora ord Potter, det ska bli mig ett sant nöje att visa i vilken klass du går." Skrockade Snape.

"Jag förutsätter att ni också har förstått att vi ska ha tillgång till samma ingredienser, om någon ska ha möjlighet att använda egna ingredienser – ska det gälla för båda duellanterna."

"Naturligtvis." Sa Rektorn innan han hade insett vad Harry hade förstått att Snape hade planerat, och fortsatte. "Duellen mot Professor Lockhart – kan vi ta den nu?"

"Gärna!" Var Harrys svar.

"Ä-hmm jag har en del att pyssla med så tyvärr måste jag lämna er."

"Gildroy – visa oss hur du gör en patronusbesvärjelse, i din bok Resa med Troll skriver du att du använde just den besvärjelsen i en kritisk situation. OM du inte ens försöker göra den besvärjelsen här och nu — kommer jag att sända en ganska omfattande trave med brev som beskriver dina böckers brister och grova lögner, 351 stycken i de sju böcker du tvingat alla elever att köpa inför detta skolår. 28 galleons gånger 7 böcker är 196 galleons, för varje elev, totalt 55000 för hela elevkåren. Det är vad du har stulit av Hogwarts elever. Så upp till bevis. En patronus besvärjelse NU."

Sa Harry och bände ut sin hand och en ståtlig hjortbock formade sig. Inte bara till formen, utan det till och med hördes när den gick fram, och när den inte hittade något annat än Snape att se irriterat mot gick den fram till Harry och buffade honom med nosen varpå den böjde framben i en bugning och upplöstes i en silvrig dimma.

Det var först efteråt de kom på att de inte hade hört Harry uttala någon besvärjelse.

"Potter? Hur?" Andades Minerva.

"Egna studier Professor. Nu skrytmåns — fram med din patronus. Eller ska vi låta alla få veta vem som egentligen har gjort det du tar på dig äran av."

Harry hade sett det komma och var beredd.

"Etikoty maxi multiplikatus" "Oblivitate" kom samtidigt ur Harry respektive Gilderoy. Glömskebesvärjelsen vände och träffade sitt ursprung. Allt medan Harrys neonfärjade inverterande sköld fortfarande ljungade som en kyrkklocka.

"Jag tror han blåste sitt eget minne den här gången." Sa Harry med ett leende. Han hade aldrig talat om att det var han som hade släppt ut en boggart inne på Lockarts rum, och sett hans största rädsla. Att sedan anta en av de utseendena och fråga ut Gilderoy om det och sedan blåsa det minnet av honom hade varit givande, och varit klar med det redan i november.

"Vilken besvärjelse använde du Potter – jag har aldrig sett den förut." Flitwick var nu klart intresserad.

"Å, en enkel sköld bara, egentligen är det en kombination av åtta olika, samt med en del förvandling och tillfälligt lånande av material. Jag behöver nog en dryg timme och jag ska kunna förklara den, och en tystnadesförbindelse att inte lära ut den vidare. Det den gör är att den returnerar ALLT till sitt ursprung med ungefär tredubbel kraft."

"Utom de oförlåtliga förstås." Sa Rektorn.

"Jag sa ALLT, och då menar jag ALLT. Kan du den inte så uttala dig inte om den." Fräste Harry.

"Inte den tonen mot rektorn Potter!" Sa MagGonagall vasst."

"Den som har stulit en miljon tre hundra tusen galleons av mig tilltalar jag precis som jag vill. Skulle något hända mig här på Hogwarts kommer alla de siffrorna ut i olika tidningar och Gringotts kommer att se till att mitt dödsbo får tillbaks ALLT, med ränta. Men som det är nu är jag omyndig och stölden pågår, när jag blir myndig är den stulna summan nästan 2 miljoner, och Gringotts för noggrann räkning på det, den summa jag nämnde är det som är stulet, det som kommer att krävas är det stulna samt ackumulerad ränta, då kommer det att vara värt lite över tre miljoner galleons. Gringotts säkrar kontinuerligt det värdet så att om behovet uppstår så kommer en del ägande att byta händer. Så jag tilltalar den som stjäl av mig hur jag vill."

Det blev naturligtvis knäpp tyst, Dumbledore blev högröd i ansiktet, man kunde tro att han skulle dö på fläcken innan han rusade upp och försvann. Explosionen redan glömd. Gilderoy satt och visste inte ens vad han hette längre. Snape reste sig och försvann i samma riktning som Dumbledore.

"Är det verkligen sant Potter — Att rektorn stjäl – hur kan du påstå det?" Undrade Pomona mycket förvånad men med ett uttryck av misstro.

"Enkelt för honom, enligt Gringotts utropade han sig själv som min förmyndare, och har beordrat dem att betala ut 9800 galleons månadsvis till min försörjning. Pengar jag inte har fått minsta glädje av. Men de går alltså till en omagisk bank där fördelas de till fem olika andra konton. Tre av dem är konton som Dumbledore använder när han är ute i den omagiska världen, två går tillbaks till hans eget valv på gringotts. Så jo — jag vet."

"Hur kan du låta det fortgå när du ändå vet?"

"För närvarande räknar Gringotts skulden med sex procents ränta, den mängden pengar ger sällan mer än fyra procent utan att man jobbar strategiskt, och enligt Gringotts är det lättförtjänta pengar för mig, de kommer att få två procent av den räntan. Och de ser hela tiden till att säkra tillgångar som täcker värdet. Jag skulle kunna begära mig som Lord Potter idag, då skulle jag bli myndig, och då skulle många andra saker också aktiveras. Men just nu låter jag det vila, jag har min arvsring. Begär jag mitt arv, då kommer saker att bli rätt annorlunda."

"Men – måste du inte bli 17 år först? Undrade Pomona nu mer nyfiken än förut.

"Nej, med min familjs status skulle Albus ha förklarat mig vara Lord när jag fyllde sju år, jag skulle ha behövt ha rådgivare – ja, men vara egen myndig och lord Potter. När jag blev elva, då bestämmer jag själv hur jag vill göra — och just nu passar det mig att dra ut på det. Det ni alla undrade över — det som small. Det var i Slytherins hemliga kammare, en basilisk som någon började väcka upp. Den finns inte längre, den gick snällt in i fällan och sprängdes i atomer. Innan den kunde släppas loss inne på Hogwarts."

"Hur vet du det, du var ju här med alla andra?" Undrade Minerva vasst.

"Du godtog att vi alla elever skulle köpa böcker för 28 galleons styck, av en som påstår saker — när kollade du hans meriter? Jag påstår att en basilisk blev sprängd i atomer för en stund sedan. Ta det för vad det är. Nå Profesor i förvandlingskonst ge mig en förvandlingskonstuppgift värdig för O.W.L. – provet."

Och där började det. — Det blev teserviser, koppar som skulle bli möss, Filius skulle just be om en besvärjelse när han mindes Harrys patronus, inte bara en med form utan en med soliditet. Så istället frågade han.

"Potter — jag såg din patronus – som du inte ens uttalade besvärjelsen för, jag såg din sköld. De är båda över N.E.W.T. – nivå. Du är ju trots allt enbart i andra året, HUR?"

"När jag inte har behövt titta på när andra kämpar med att lyfta en fjäder, eller sitta en hel timme för att se de övriga försöka göra en nål av en tändsticka, då hinner man lite mer. Jag gör trolldrycker på examensnivå, men jag har ingen här nära som kan betygssätta dem. De som har betygsatt dem är en på St. Mungos hon ger dem mellan 88 och 98 men de flesta ligger omkring 94, så jag kämpar för att komma upp till 100."

Harry såg förvåningen i de övrigas ansikten, nå utom Gilderoys för han satt och lekte med några papper han hade hittat i sin ficka.

"Potter, jag är helt säker på att när Professor Snape anser att han har lyckats till fullo med en brygd bedöms den inte högre än 90. Över 80 räknas som första klass produkt på sjukhus. Skalan är inte rak, men nåt i stilen med; Fem och under – släng den. Under tio bör inte skada dig, men gör ingen nytta. Tio till tjugo kan med tvekan användas – om det inte finns bättre till hands och behovet är stort. Sen är det lite variation men femtio då är det sånt du köper till brukspris. Vid sextio börjar priset stiga, sjuttio och uppåt är första klass vid försäljning. Åttio då är det klass mästarbryggd. Så har du allmänt över åttio på dina inlämnade prov så överklassar du Professor Snape och han kommer inte att uppskatta det – men han kommer att anklaga dig för fusk."

Harry tog fram åtta minflaskor från bältet och när de ställdes på bordet återfick de sin normala storlek. "Tre extremt helande, två är förvandlingsdryck, tillsätt bara ett hårstrå eller en droppe av någons blod, men den är artspecifik, så inga av blandras bör använda den eller att försöka bli goblin eller för en goblin att bli en av oss. Två smärtstillande och den sista är en sömn utan dröm. Alla av min egen produktion, låt gärna testa dem."

Poppy hade suttit en bit ifrån men lyssnat så hon kom över, tittade på sömndrycken, öppnade den och luktade, satte fingret på korken och sedan fingret i munnen, smakade på den. Med stora ögon tittade hon på Harry. "Absolut bättre än det Snape levererar, och jag skulle till å med tro att den är liten aning potentare."

Efter att ha granskat både den helande och smärtstillande tittade hon förvånat på Harry. "Hur kan du ha så bra produkter, inte ens Professor Snape som har mästarexamen ger mig trolldrycker av den här klassen?"

"Och när han är patient hos dig – vill han inte ha sina egna mediciner förstår jag. Därför att när han har en beställning från dig — då låter han eleverna göra dem, och de får inte använde bra ingredienser utan det som är gammalt och avsett att göra övningar med, sånt som inte är avsett att användas. DET är vad han låter eleverna få som medikamenter här, är det någon från sitt eget hus då ser han till att det finns prima vara."

"Vassa anklagelser igen Potter." Hörde han Minervas reaktion komma direkt.

Harry valde i det ögonblicket att göra en ljudlös trollspölös besvärjelse över sig själv så att han blev absolut osynlig. För en normal besvärjelse av den sorten skulle kanten av honom synas både där han stod och när han rörde sig, men när den kombinerades med titta inte på mig – bry dig om nåt annat –besvärjelsen då försvann även den delen. Varpå han förflyttade sig till bakom Minerva, sär släppte han besverjelsen samtidigt som han sa;

"Osynlig ser och hör man en hel del."

Minerva blev så överraskad och rädd att hon behövde sitta ner. Pomona var den som först samlade sig.

"Filius, får Harry godkänt för det prov han nämnde?"

"Absolut högsta poäng ja."

"Minerva?"

"Ja, ja inte för att det blev något teoretiskt, men praktiskt var det absolut i toppklass."

"Duell kan vi anse att han också klarade sig i, även om det var bara en rond. Poppy — ger du honom möjligheten att han har bättre produkt än Snape?"

"Jag har ju inte sett honom göra dem, produkterna håller bättre än normal saluklass."

"Potter, endera vet du vad det var som dundrade, eller så vet du inte. Du påstod något om en – vad sa du? – Basilisk, det är ju rent vansinne att det skulle ha funnits en sådan här på skolan." Biträdande rektorn var desperat nu, Potter hade visat att han kunde avsevärt mer än han borde kunna och presenterade en patronus som var solid, något hon aldrig sett förut. Och han talade om att det hade funnits en basilisk på skolan. Hon önskade innerligt två saker nu, den ena att han ljög om att det var en basilisk, och det andra var att han inte ljög om att det som eventuellt fanns inte längre fanns.

"Inte mer vansinnigt än trollet på flicktoaletten alla helgons helg förra året – och hur den tappade huvudet." Kommenterade Harry.

"Vad vet du om den saken Potter?"

"Att en viss Hermione Granger, sannolikt hade kommit hem från skolan i likpåse, om inte någon påpassligt hade skurit huvudet av trollet, innan det hann skada någon."

"Hur vet du och vad kommer det sig att du vet?"

"Låt oss bara säga att flickan Granger inte ska veta om att jag räddade hennes liv, och att jag redan då insåg att det här är en lekstuga, medan jag är här för att lära mig, och redan då började läsa själv."

"Hur gjorde du?" Nu var Pomona också intresserad.

Harry tittade sig runt och samlade sig nu skulle han presentera något som förvandlinsprofessorn skulle få svårt att göra efter. Det fanns tillräckligt med mat kvar att använda till ett troll, en bordskniv fick bli stålvajer. Efter att ha gjort en snabb svag inkallning av Pomonas trollspö satte Harry igång, En stol och lite mat blev ett ordentligt troll, med hjälp av Pomonas trollspö i hans vänstra hand, medan hans eget trollspö i den rätta handen gjorde stålvajeröglan som han svävade in över trollet, och förminskade vajern och trollet tappade huvudet, till alla hans åskådares enorma förvåning.

"Tack för lånet." Sa han till Pomona när han höll fram hennes trollspö.

"Nu är jag hungrig igen." Skrockade Harry och tog trollets huvud, som i hans händer omvandlades till ett kycklingklår, som det var tidigare, och började äta med god aptit.

Det kändes rätt skönt att få släppa på de hemligheterna, frågan var bara vart det skulle leda. Andra tänkte tydligen i samma banor.

"Du har visat att du inte har användning av klasserna under femman, kanske inte ens sjuan är tillräckligt för dig, vad räknar du med att fördriva tiden med nu Potter?" Undrade hans husföreståndarinna. Det var ungefär i den vevan som han också kom på att det fanns ytterligare 23 elever kvar i salen, men de hade suttit samlade en bit bort.

"Tja – örtlära är lite svårare att läsa sig till, man måste se växterna live så att säga, men jag läser runlära, och jag läser om djur, det var därför som jag kom på det där med basilisken. Tuppar som dödas, någon ville inte att basilisken skulle kunna dödas så enkelt. Jag vet vem som anstiftade det och vem som gjorde det, och varför. Men det hotet är undanröjt nu. Men Quirrel förra året var besatt av Voldemort, det var samma källa nu. Men som sagt tills vidare är det hotet stoppat, och basilisken är slutligt också borta."

Nu vaknade Minerva igen. "Quirrel hittades död — vad vet du om det?"

"Att Voldemort i honom försökte stjäla en sten, Flamells sten. Men han dog visst under sina försök."

"Dödade du honom också?" Kom det snabbt från henne.

"Quirrell dog, egentligen när han lät Voldi etablera sig i honom, men det visste han inte om. Och jag kan sträcka mig så långt att jag administrerade hans dödsdatum. Voldemort och jag har en blodsfejd som är noterad på ministeriet, Det betyder att jag har rätten att i min familjs namn döda honom. Quirrell bar honom — det var inget hinder, han skulle inte ha överlevt ens så länge utan enhörningsblod."

"Du själv då — du är avsevärt mer kunnig än vilken annan i din ålder."

"Hur gammal är jag då, för du säger i min ålder?"

"Tolv naturligtvis." Sa Pomona med viss tvekan.

"Skulle tro att jag närmar mig tjugo minst, och i min familj har vi arkiverade minnen som vi lämnar till våra efterkommande, att läsa av de minnena ger erfarenheter, andras erfarenheter, men de är verkliga erfarenheter. Med en meditativ genomgång av det kan man uppleva längre tid utan att det märks på kroppslivslängden.

Det var ungefär i det skedet som rektorn med Snape kom tillbaks, bakslugheten i Snapes ögon vittnade om att de hade kommit fram till något som skulle lösa Albus problem. Men för det behövdes en minnesmodifiering av alla i salen innan de kunde gå därifrån. Det var i vart fall den enda lösningen Harry kunde hitta så han använde full kraft när han gjorde sin preparering. Snape skulle inte bli så glad.

"Förhören fortsätter." Sa rektorn med vass och intensiv röst medan han gick in framför de elever som fanns längre in i salen. Harry såg den svaga aktiveringen av den nu osynliga skölden och märkte att Dumbledore hade använt en maskerad besvärjelse. Harry ägnade sedan Snaps göranden mer intresse. Han förstod vad som hände, hade hänt och skulle komma att hända. Harry gjorde en snabb osynlighet på sig själv men kombinerat med en illusion av att han satt kvar. Han snurrade sin tidvändare två varv nu.

Han visste vad han hade att göra, en del av det hade han redan gjort, och därför skulle det fungera. Först hämtade han en dos basiliskgift, och placerade det invid dörren in, så att när snape kom in, kunde Harrys besvärjelse använda basiliskens gift. Och resten av behållaren skulle sedan finnas i Snapes fickor.

Sedan förflyttade han sig till de övriga eleverna och parerade där Dumbledore rörde sig han höll samma sköld som han använde mot Lockhart mellan eleverna och Dumbledore. Och besvärjelsen kom — och reflekterades, sekunderna efter det föll Snape ihop — död. Harry skyndade sig att sätta sig i sin illusion, och bli sig själv igen.

—

EOC