Nu har jag äntligen bestämt mig för att plocka upp Blomstersystrar igen. Uppdateringen kommer förmodligen fortfarande att bli sporadisk, men för närvarande har jag ett par kapitel som jag ska lägga upp med jämna mellanrum. Jag är tacksam för all läsning och mer därtill om ni tar er tid att reviewa!

Disclaimer: I do not anything that comes from the world of Harry Potter.

3.

London, september 1971

"Sköt nu om er", sa mr Evans och kramade sina två döttrar. "Och uppför er ordentligt!"

"Glöm inte bort att skriva! Jag är nyfiken på allt ni kommer att få lära er på Hogwarts!" sa mrs Evans med ett leende. Petunia hörde dock att hon var på väg att börja gråta.

"Självklart inte, mamma", sa hon. "Nestor kommer att komma med brev så ofta jag hinner skriva!"

"Henny med!" sa Lily.

Mrs Evans kramade om sina döttrar en sista gång med en tår rinnande nerför kinden.

"Hejdå!" sa Petunia och Lily och vinkade innan de klev på tåget.

De hade kommit tidigt till stationen i hopp om att slippa leta ihjäl sig efter en plats och det tog inte lång tid innan de fann en tom kupé.

"Jag undrar hur långt bort Hogwarts ligger", sa Lily.

"Det är nog en bit", sa Petunia. "En trollkarlsskola måste ju ligga rätt så avskilt, så att ingen som inte borde stöter på den."

Det knackade på kupédörren och bakom glaset stod en flicka.

"Förlåt, men det är upptaget överrallt. Kan jag få sitta här?" sa hon.

"Självklart", sa Lily. "Bara sitt."

Flickan lyste upp och gick snabbt in i kupén och satte sig. Hon hade på sig en stickad, mörkgrön jumper och en grådaskig tygkjol. Hennes svarta hår hade stora lockar och hennes ögon var silverfärgade.

"Jag heter Fiona Goshawk."

Goshawk, tänkte Petunia, har jag inte hört det efternamnet någonstans?

"Min mamma är Miranda Goshawk, hon som har skrivit Grundhandboken om förtrollningar", sa Fiona när hon såg att Petunia funderade.

"Aha", sa Petunia, "då förstår jag. Jag heter Petunia, och det här är min syster Lily."

"Då är väl du jätteduktigt på trollformler då?" frågade Lily.

Fiona sjönk ihop en aning.

"Nej", sa hon, "inte direkt. Mamma och pappa trodde att jag var en ynk ändå tills jag fick Hogwartsbrevet."

"En ynk?", sa Lily. "Vad är det?"

"En person som föds i en magisk familj men som inte får några magiska krafter."

"Åh, vad sorgligt", sa Petunia. "Blev de snopna då när du väl fick brevet?"

Fiona sken genast upp en aning. Hon satte händerna i sidorna.

"Ja, det man säga", sa hon och skrattade. "Men det var skönt att kunna göra dem stolta för en gångs skull."

Det blev tyst en liten stund. Långsamt, långsamt började tåget att rulla ut från perrongen.

"Är det här ert första år också?" frågade Fiona.

"Ja", sa Lily. "Vi är jättespända, vi trodde knappt våra ögon när vi fick våra brev."

"Jaså?" sa Fiona. "Hurså?"

Lily och Petunia började berätta om deras föräldrar, att de inte hade några som helst magiska kunskaper och att de inte visste någonting om de små trollkonster deras döttrar lyckats göra under deras uppväxt. De berättade också om hur deras mamma reagerade när hon fick läsa breven.

"Hon blev alldeles till sig", sa Petunia. "Jag har aldrig sett henne så glad förut."

Fiona såg en aning bekymrad ut.

"Menar ni att era föräldrar är mugglare?" sa hon.

Mugglare? Petunia hade aldrig stött på ordet, och att döma av Fionas oroliga tonfall var det något hon kanske borde ha gjort.

"Vad är mugglare för något?" sa Lily.

"Mugglare har inte några som helst magiska kunskaper alls och de kommer från familjer som det aldrig existerat någon magi i", redogjorde Fiona.

"Då är våra föräldrar mugglare, ja", sa Petunia.

Fiona blev tyst. Hon satt och stirrade ner i sitt knä ett tag innan hon sa:

"Förlåt, det är såklart inget fel med det. Det är bara det att jag aldrig har träffat några mugglarfödda häxor eller trollkarlar förut."

Petunia tittade först på Fiona, sedan på Lily. Vad var det för speciellt med att ha mugglarföräldrar?

Ingen sa något på en stund.

"Bor du i London?" frågade Petunia för att bryta den obekväma tystnaden.

"Utanför London", sa Fiona. "På Huntingtongodset."

"Bor du på ett gods?" sa Lily.

"Ja", sa Fiona tonlöst. "Men det är inget speciellt vackert gods. Det är ett flera hundra år gammalt hus och fasaden blir bara fulare och fulare. Dessutom kryllar det av trädgårdstomtar och andra odjur på gården."

"Trädgårdstomtar?" sa Petunia.

"Magisk ohyra. Alla trollkarlar och häxor som vill ha vackra trädgårdar tampas ständigt med trädgårdstomtar. Saker är den att man aldrig kan bli av med dem helt – det enda man kan göra är att kasta dem så långt bort från gården som möjligt och bara hoppas på att de inte hittar tillbaka. En gång försökte vi på allvar att bli av med dem för gott och vi var ute och kastade trädgårdstomtar varenda dag, men det var hopplöst. De kom trippande tillbaka dagen efter och åt av växtrötterna. Därför har vi knappt några växter på tomten."

Petunia tyckte att det fanns stora likheter mellan trädgårdstomtar och mördarsniglar. Hon mindes hur hela familjen på sommarkvällarna brukade ge sig ut på snigeljakt. Det var mrs Evans påfund, eftersom hon bröt ihop varje gång hon upptäckte att sniglarna hade ätit upp någon av växterna. Om det hade varit en riktigt regnig dag innan kunde de på en kväll sammanlagt få ihop flera hundra sniglar.

Plötsligt hörde de att någon knackade på kupédörren och den öppnades sedan av en dam som körde en vagn full med färgglada små paket och påsar framför sig.

"Vill ni ha någonting från vagnen, raringar?"

"Två kittelkakor och ett paket Bertie Bott's-bönor, tack!", sa Fiona och räckte fram några mynt. "Ska inte ni ha något?"

"Visst. Men jag vet inte vad?" sa Petunia.

"Ta ett paket Bertie Bott's-bönor du med. Och om du tycker om starka smaker ska du ta pepparbusar. De är visserligen fruktansvärt starka, men känslan när man äter dem är ändå härlig på något sätt."

"Ähum, okej, då tar jag ett paket sådana bönor och en påse pepparbusar", sa Petunia och räckte en handfull mynt till damen, som tog så mycket som det kostade.

"Jag tar två pumpapastejer", sa Lily.

"Varsågoda, små vänner." sa damen och rullade vagnen vidare. När hennes röst hördes svagare sa Fiona:

"Förlåt mig, det korrekta namnet är faktiskt Bertie Bott's Bönor I Alla Smaker. Alla smaker. Prova!"

Petunia öppnade det spetsformade paketet och plockade upp en blodröd böna. Hon förväntade sig att det skulle smaka äckligt, men blev positivt överraskad när en smak av solvarma jordgubbar fyllde hennes mun.

"Mmm, jordgubb", sa hon.

"Åh, vilken tur du har", sa Fiona. "Jag tror jag fick någon sorts papperssmak. Det smakade inte mycket, i alla fall."

Tåget fortsatte att rulla och rulla. Lily, Petunia och Fiona hade trevligt tillsammans hela resan, ända tills kupédörren öppnades för andra gången och två pojkar som såg ut att vara i samma ålder steg in.

"Jaså, det är här du är, Fiona?", sa den längsta och svarthåriga av dem.

"Vi har letat genom hela tåget efter dig", sa den andra, som hade halvlångt och lockigt brunt hår.

"James, Sirius. Ni hittade mig", sa Fiona. "Jag hade hoppats på att jag skulle få slippa er hela resan."

James skrattade.

"Varför all denna ilska, Fi?" sa han. "Jag trodde vi var vänner?"

"Jaså, det trodde du?" sa Fiona. Petunia hörde att Fiona började bli arg, men hon verkade ändå kunna hålla sig lugn. "Det kanske du skulle ha tänkt på innan du började reta mig för att du trodde att jag var en ynk."

"Det var ju bara på skoj!" sa James. "Jag skojade ju med dig, Fiona. Jag har inget emot ynkar."

"Nähä!" sa Fiona och drog ut på ä:et. "Vet du vad? Jag tror dig inte."

"Ville ni något speciellt eller?" sa Petunia, som började tycka allt mindre om de två pojkarna.

"Jovisst!" sa James. "Vilka är ni två?"

"Det här är Petunia och hennes tvillingsyster Lily", sa Fiona snabbt.

"Du, jag är ganska säker på att de kan presentera sig själva, Fifi", sa Sirius.

"Kalla mig INTE Fifi! Jag känner knappt dig för den delen." röt hon.

"Då är det väl på tiden att vi ändrar på det?"sa Sirius och log. Fiona suckade.

"Är det ert första år också?" frågade James.

Lily och Petunia nickade.

"Bra!" sa James. "Jag heter James och det här är Sirius."

De försökte spela överdrivet artiga, men Petunia lurade de inte.

"Så trevligt", sa hon syrligt.

James drog ihop ansiktet.

"Jösses, luften i den här kupén är verkligen förpestad. Ni kan väl höra av er när ni är på lite bättre humör?"

Fiona skrattade.

"Jag skulle inte tro det."

James och Sirius ryckte på axlarna.

"Hur som helst. Vi ses Lily, Petunia."

De stängde kupédörren och gick sin väg.

"Åh, jag klarar allvarligt talat inte av de där två", sa Fiona.

"Nej, inte jag heller", sa Petunia.

"Hur känner du dem?" frågade Lily.

"Sirius har jag bara träffat på i Diagongränden, men familjen Potter är våra grannar." sa Fiona. "De är strama och tillknäppta, hela familjen. Tror att de är lite bättre än alla andra."

"Är det sant?" sa Lily.

"Jovisst! Mamma hälsade på dem samma dag som de flytta in på vår gatan och efteråt berättade hon att hon aldrig hade sett maken till en så otrevlig familj."

"Ingen grannsämja där inte", sa Petunia.

"Nej, verkligen inte", sa Fiona. "Och det ligger minsann i blodet, det inser man när man träffar James. Jag hoppas verkligen att vi inte hamnar i samma elevhem."

Resten av resan blev, trots den tidigare dispyten med pojkarna, riktigt angenäm. Fiona introducerad flickorna till att spela chokladgrodekort, vilket innebar en skräckblandad förtjusning enligt de båda, med tanke på explosionerna. Utanför susade det brittiska landskapet förbi, böljande grässlätter med utspridda ansamlingar av stenblock, alltsammans under ett konstant regnande.

Varken Petunia eller Lily hade känt ett uns av långtråkighet när tåget nådde sin slutstation, men de var glada över det faktum att det nu endast rörde sig om minuter innan de skulle få se denna magiska plats som de hade hört så lite om, men ändå längtade så mycket till. På perrongen mottogs de av den största människan som Petunia någonsin hade sett – en genomsnittligt mindre jätte skulle vara en bättre beskrivning, även om hon egentligen inte hade den blekaste aning om hur en riktigt jätte faktiskt såg ut. Mannen som stod framför dem hade huvudet och ansiktet täckt av en enorm svart kalufs och talade med en skrovlig avgrundsröst.

"Förstaårselever, hitåt", ropade han och signalerade med ena handen vart de skulle gå.

Lily slöt sig tätt intill sin syster och tillsammans började de gå i den riktning de blev tillsagda. De tog in på en stig som ledde in till ett mindre skogsparti, vid vars slut det fanns en stenbrygga som ledde ut över en mörklagd sjö. På vardera sidan om bryggan låg ett tiotal ekor förankrade och de blev uppmanade av den storväxte mannen att hoppa ner i dem. När alla hade satt sig tillrätta knöts kedjorna upp från pålarna utav magi och båtarna började långsamt röra sig över sjön. Det var först då Petunia fick se det hon hade väntat så länge på.

Tack för all feedback, den värmer! Jag tar åt mig och strävar efter att förbättra mig samtidigt som jag gör mitt bästa för att tillgodose era önskemål.

Tillsvidare

Amesco