Kapitel 4

"Evans, Lily!"

Petunia såg sin syster stappla fram mot stolen, precis på samma sätt som de tidigare uppropade hade gjort. Professor McGonagall placerade sorteringshatten på hennes och en sekund senare möttes tvillingarnas blickar. Petunia log och gjorde tummen upp åt sin syster och Lily log ett nervöst men förväntansfullt leende tillbaka.

"GRYFFINDOR!" utbrast hatten.

Lily kunde inte låta bli att skutta av glädje ner till Gryffindorbordet, där hon hälsade på de andra medlemmarna av elevhemmet.

"Evans, Petunia!"

"Här!" utbrast Petunia och mindes en halv sekund senare att det inte var det hon skulle göra när hennes namn ropades upp. Det uppstod ett ljudligt skratt bland eleverna närmast sorteringen.

Generad gick Petunia upp och satte sig på stolen och kände hur hatten placerades på hennes huvud. När hon blickade ut över stora salen upptäckte hon att det här var första gången på hela kvällen som hon faktiskt förstod var hon befann sig. Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Det var på något sätt helt fantastiskt och på något annat helt galet. Fast var de egentligen inte samma sak?

Petunia hade inte på något sätt vantrivts i den tillvaro hon hade befunnit sig i innan dagen för några veckor sedan då den där ugglan hade flugit in i köket med breven. Hon var duktig i skolan och var omtyckt av både lärare och elever och hon hade inte känt någon särskild längtan efter någonting annat. De trollkonster som hon och hennes syster kunde utföra hade visserligen förgyllt Petunias t stunder sv tråkighet, men de hade inte fått henne att fundera över om det fanns någonting mer därtill. En anledning till varför hon kunde utföra dem. Hon hade hållit sin förmåga dold för omvärlden i ett bra tag och det var först när hon upptäckte att Lily kunde göra samma saker som hon som någon annan fick reda på det. Lily hade aldrig försökt dölja det dock och Petunias upptäckt var vid samma tillfälle som Lily själv insåg att hon besatt magiska krafter.

Kanske var det på grund av de tankar hon satt försjunken i eller det faktum att hon hade tagit för givet att hon skulle hamna i samma elevhem som sin syster som gjorde att hon blev så chockad när sorteringshatten sa: "RAVENCLAW!"

Petunias ögon for direkt till sin syster, som hon såg hade gjort en ansats till att applådera när sorteringshatten fattat sitt beslut, men hon uppföljde den inte när hon fick veta resultatet. Resten av åskådarna gjorde det å andra sidan och Petunia kunde inte göra annat än att gå ner till bordet där resten av Ravenclawarna satt. Hon hälsade på alla som satt omkring och lyckades dölja sin besvikelse ganska väl och det gick mycket bättre när Fiona anslöt sig till dem efter att hon också blivit sorterad.

"Tack och lov!" utbrast Petunia. "Då känner jag mig inte så malplacerad längre!"

"Jag tycker rätt synd om din syster, dock", sa Fiona. "Hon hamnade tillsammans med James och Sirius."

Petunia tittade bort mot Gryffindorbordet där hon mycket riktigt upptäckte att kupébesökarna också satt. De hade uppenbarligen redan blivit familjära med Lily för de satt uppslukade i ett samtal som Petunia säkert hade deltagit om sorteringshatten bara hade kommit fram till ett annat beslut. Fast vid närmare eftertanke skulle nog inte det blivit fallet - hon mindes ju hur fräckt de där pojkarna hade betett sig på tåget och att slösa bort tid genom att prata med dem var det sista hon ville göra. Hennes ögon for en sista gång till sorteringshatten då Severus blev placerad i Slytherin, åt vem hon både vinkade och log till. Detta var för övrigt första gången de hade sett honom på hela dagen.

Till ett par klingande i sitt glas ställde sig plötsligt rektorn upp, meddelade att sorteringen var färdig och att festen kunde börja. Petunia hade aldrig varit med om en liknande festmåltid och tog för sig av allt som hon kunde få tag i från sin sittplats.

"Hur känns det, Tuni?" frågade Lily under tiden som stora salen tömdes på folk. Hon hade blivit lycklig över sin placering, men det var givetvis under den korta period då hon fortfarande förväntade sig att systern inom kort skulle sätta sig vid samma bord. Hon hade sett det som en självklarhet att tvillingpar som regel placerades i samma elevhem, men denna förutfattade mening hade klart och tydligt blivit motbevisad.

"Det känns väl som det ska göra", svarade Petunia. "Det kunde ju ha blivit annorlunda men det finns ju inget att göra åt det nu."

"Precis. Det är ju bara elevhem. Det finns ingenting som säger att det kommer bli konstigt mellan oss för det."

"Exakt! Vi håller ju ihop i vått och torrt eller hur?"

Petunia höll fram sitt lillfinger.

"Klart vi gör", sa Lily och sträckte fram sitt.

"Ravenclaware, följ efter mig!"

Lily tittade dit rösten kom ifrån och såg en hord av förstaårselever sluta upp bakom en prefekt klädd i blått och guld.

"Jag måste nog gå nu", sa Petunia. "Vi ses!"

Hon såg sin tvillingsyster ansluta sig till gruppen och samtidigt hörde hon en prefekt från Gryffindor sammankalla henne och alla de andra nykomna till elevhemmet. De började gå i motsatt riktning till Ravenclawarna och inom kort fick Lily bekanta sig med stora trappan. Hon terroriserades ständigt av James, som verkade redan ha gått på Hogwarts ett par år med tanke på hur mycket han utgav sig för att veta om skolan. Lily var i själva verket alldeles för uppslukad av all den övriga uppståndelsen för att lyssna på vad han sa och när han till slut gav upp sina försök till att få henne intresserad hörde hon en helt annan röst säga:

"Inte ens hälften av det där han sa stämmer. Det finns många som tror sig veta väldigt mycket om Hogwarts men i själva verket har de inte den minsta aning om vad som döljer sig härinne."

Lily vände sig om och mötte ett par himmelsblå ögon som utgjorde en del av ett porslinsliknande ansikte inramat av blonda lockar som hölls någorlunda tillbaka av ett diadem som delade färg med flickans iris.

"Mitt namn är Leah", sa flickan och sträckte fram sin hand.

"Lily", svarade den rödhåriga och skakade den.

Hon kände igen den blonda flickan från sorteringen som den som hade blivit uppropad först av alla. Hon var utan tvekan den vackraste skapelse Lily någonsin hade sett - inte ens Gemma Atkinson, som inofficiellt hade utnämnts till Cokeworths kommande skönhetsdrottning, kunde mäta sig med miss Adkins.

"Evans. Jag vet. En sån där färg på håret glömmer man inte bort i första taget", sa Leah.

Lily visste inte vad hon skulle svara på denna kommentar. Hon hade alltid blivit retad för sitt röda hår, men ville inte tro att Leah skulle vara av samma skrot och korn som hennes gamla lekkamrater.

"För den är ju så tjusig", fyllde Leah i när Lily inte svarade. Lily log och kort därefter fortsatte den blonda: "Nu ska jag berätta för dig om vad Hogwarts verkligen är, inte en massa hopkokt trams som bara odugliga pojkar går på."

Det Leah hade att berätta om skolan var visserligen intressantare, men Lily kunde ju inte säkert veta om hennes historier innehöll mer sanning än de som James hade delgett henne. Det kanske inte spelade så stor roll, det viktigaste var att hon fick göra en ny bekantskap. Leah hade ett enkelt sätt, hon var inte konstlad eller ansträngd på något sätt och hon drog sig inte för att göra dramatiska utspel för att färglägga sitt berättande. Hon berättade sedan om sina föräldrars vistelse på Hogwarts och Lily insåg att Leah måste ha ärv sin äventyrslust efter dem. De var båda författare till en mängd olika verklighetsbaserade äventyrsböcker - äventyr som de i detta nu höll på att uppleva på resande fot. Det verkade, enligt Leahs berättande, som att de i själva verket spenderade väldigt lite tid hemma hos sin dotter, som i sin tur sågs efter av mormodern. Lily ställde inga vidare frågor om det.

Tiden som det hade tagit att bege sig till sällskapsrumnet hade annars varit väldigt lång om inte Lily hittat ett sådant tidsfördriv, men nu var det framme till slut. De klättrade igenom ett hål bakom en målning av en bastant dam klädd i rosa vars porträtt öppnades upp först när prefekten uttalade ett lösenord. Väl inne visade han var flickorna skulle sova och Lily och Leah valde varsin himmelsäng jämte varandra. Det tog inte långt tid innan de båda, utmattade efter dagens strapats, somnade. Morgondagen skulle förmodligen bli precis lika lång och precis lika omtumlande, Lily skulle få ha sina första lektioner i magiska ämnen och som den mönsterelev hon var visste hon vikten av sömn för att kunna hålla sig fokuserad.

Hon slängde telefonen ifrån sig och sprang mot ytterdörren, tog på sig sin jacka och låste. Hon körde så fort hon bara kunde, utan den minsta hänsyn till vare sig hastighetsbegränsningar eller övrig trafik. Den senare var visserligen närmast obefintlig så snart hon hade lämnat motorvägen, men det smattrande regnet gjorde det å andra sidan nästan omöjligt att se någonting överhuvudtaget. Hjärtat bultade i en så hög takt att hon vanligtvis skulle bli orolig av bara det, men hennes tankar låg på helt andra håll. Hon visste inte varför hon var ute och körde den här tiden på dygnet och lika lite kände hon till den exakta vägen till sitt mål. Hon visste bara att hon måste dit. Fort.

Det var allt för det fjärde kapitlet. Tack för att ni fortsätter läsa och komma med synpunkter, allt för att göra historien bättre! - Amesco