(Del 2) Grinden.
– Fred! Utropa Dumbledore. Sätt dig!
Jag satte mig på stolen han peka på och titta frågande på honom. Dumbledore sa inget mer, utan fortsatte bara att läsa på den pergamentrulle han hade framför sig. Ska han inte säga något? Undra jag spänt. Men jag våga inte störa, utan satt bara och väntade. Jag lade märke till att Fawkes satt på en pinne bredvid skrivbordet, han titta hela tiden på mig...
Kan han inte säga något? Jag vill hem nu, jag måste ju vara hemma till julmiddagen.
Plötsligt titta Dumbledore upp och hans blå ögon genomborrade mig, det kändes som om han kunde läsa mina tankar.
-Du vill inte vara död.
Det var ingen fråga.
-Neej, sa jag tvekande. Det vill jag ju inte, egentligen.
-Jag förstår... Sa Dumbledore.
– Kan du ta mig hem? Sa jag ivrigt.
– hmm...
Han strök fenixens fjädrar Han såg ut att tänka väldigt djupt.
-Jaa... Sa han sakta. Men på ett villkor.
-Vad? Jag börja känna mig gladare, jag skulle komma hem!
-Du får bara stanna ikväll och ingen kommer att kunna se dig. Du är inte ens ett spöke!
Jag stirra på honom. Bara en kväll, ingen kommer att se mig, märka att jag är där. Ingen kommer någonsin att få veta att jag var där!
-Nåå?
Jag ville ju så gärna se George igen och resten av familjen!
-Okej, jag går med på det, sa jag efter en lång stund. Jag kände mig inte särskilt glad längre.
Dumbledore gick bredvid mig, ut på en lång landsväg. Han gick ganska sakta och såg ut som om han njöt utav den kalla kvällsluften. Det hade slutat snöa för länge sen och det låg flera decimeter snö på marken, men vägen hade någon plogat.
– Här, sa Dumbledore efter att vi gått ett tag. Han hade stannat framför en grind. På andra sidan grinden fortsatte en stig ut på en öppen äng. Jag förstod inte varför han stanna här.
Dumbledore dog tag i min hand och drog mig med igenom grinden.
– Vad i… sa jag och titta mig omkring.