3

När Lilys larm ringde kommande morgon ville hon ingenting hellre än att bara fortsätta sova, men hon visste att hon skulle vara tvungen att gå upp. Hon hade förvandlingskonst redan klockan 9, och det var mer avancerat än någonsin tidigare. Det var det enda ämne hon verkligen var tvungen att anstränga sig i för att få det betyg hon ville ha. Det räckte inte bara med närvaro.

Motvilligt satte hon sig upp ur sängen och gnuggade sina trötta ögon. Hon drog bort förhängena och möttes av skarpt ljus som kändes smärtsamt den här tiden på dygnen. Haylie och Abigail låg fortfarande och sov djupt i sina sängar. Hon samlade ihop sin skoluniform och gick sedan in i det delade badrummet för att förhoppningsvis vakna till av en dusch. Det hade funkat förr.

Haylie valde strategiskt platser åt sig själv och Lily på förvandlingskonsten. Alldeles bakom dem satt John Davis. Haylie kastade odiskreta blickar emellan dem eftersom att han inte kunde slita ögonen från Lily, enligt henne. Lily kunde inte låta bli att le för sig själv. Det var ganska smickrande.

"Godmorgon." Professor McGonagall ställde sig framför klassen och såg ut över eleverna med ett strängt uttryck. Hon var en mycket respektingivande kvinna. "Vi ska försöka gå från teori till praktik med formeln vi läste om förra veckan. Den är mycket avancerad, och jag tvivlar på att någon klarar den på första försöket. Vi har haft elever som har kämpat med den i veckor. Jag tänker därför dela in er i par som jag tror kommer stärka er. Davis, Hannigan. Jones, Boot. Bryce, Fletcher. Potter, Evans-"

Vanligtvis hade Lily känt sig missnöjd över den här indelningen, men inte idag. Hon hade ännu inte släppt vad som hade hänt gårdagen och hon hoppades att hon kunde få något mer att gå på. Något som fick henne att förstå. "Vi fortsätter sedan med denna fördelning några veckor framöver. Se så, sätt er ihop med er partner."

Ett sorl bröt ut i klassrummet. Lily satt kvar eftersom att hon såg att James redan var på väg att ta Haylies tomma plats. Han hängde axelväskan över stolen och slog sedan upp rätt sida i förvandlingskonst volym 7.

"Okej, detta är en ganska avancerad förvandling - men långt ifrån omöjlig." Sade James. "Som jag förstod av textboken handlar den om att förvandla ett levande djur till ett annat. Det är alltså två processer istället för en." Lily borde inte ha blivit förvånad av James initiativ. Förvandlingskonst var trots allt hans ämne, men ändå kunde hon inte hjälpa att förvånas.

"Som animagi? Fast för djur?" Frågade hon.

"Ja, det skulle man kunna säga." Sade han. "Men du är djurets magiska källa, vilket skulle vara skillnaden från animagi. För att garantera ett snabbare bättre resultat är det bra att se över formeln och hitta likheter med andra som man redan kan och vet hur de fungerar. Det kan ge dig mycket gratis."

Vissa par hade redan börjat försöka sig på trollformeln. Men alla utan resultat. James dock tog det lugnt och granskade paddan framför dem. Sedan lyfte han sin stav, uttalade formeln och snärtade till staven. Paddan var oigenkännelig. Framför dem satt nu en råtta.

"10 poäng till Gryffindor för extraordinärt arbete - och på första försöket." Sade McGonagall imponerat som betraktat scenen. McGonagall gav honom ett sällsynt leende som han besvarade.

"Okej, nu är det din tur." Lily vred sig besvärat i stolen och såg ängsligt på råttan hon skulle förvandla tillbaka. Hon visste att hon inte skulle klara det. John som satt på raden bakom såg inte ut att heller ha klarat det. Det var bara James.

"Det där är värt 10 poäng till för Gryffindors räkning." Sirius Black hade nu också klarat det. De var naturbegåvningar.

"Handrörelsen är väldigt lik den vi jobbade med förra terminen när vi skulle förvandla kaniner." Sade James när Lily inte sagt något på en lång stund. "Väldigt avslappnad handled. Trollstaven ska bara pendla mellan tummen och pekfingret." Lily tog ett grepp om trollstaven och försökte öva på rörelsen i handen, utan att utföra själva formeln.

"Det ser riktigt bra ut, förutom att du spänner underarmen." Sade James sporrande som hade granskat henne. "Får jag?" Frågade han innan han tog tag i hennes arm, för att justera den. Lily nickade. James tog tag i hennes arm, och hon kunde inte hjälpa att hon plötsligt var så medveten om att det var James som höll i henne. "Är du alltid så här stel?" Frågade han och skakade hennes arm häftigt.

"Jag antar det." Sade Lily som aldrig hade reflekterat över det. Hon tittade på James som nu tryckte på några punkter på hennes underarm. Var hade han lärt sig allt detta? Hon fann sig själv att ha svårt att hitta ord eftersom att hon känt sig ständigt mållös sen han öppnade munnen.

"Du kan lära dig i princip alla formler, även om man är lite stel i armen." Berättade han för henne. "Men det underlättar tekniskt. Det kan vara bra att öva på."

"Tack." Sade Lily ställt. James släppte taget om hennes arm. För en sekund mötte hon hans mörka blick, men hon tittade genast bort.

"Var du på dejt i Hogsmeade igår?" Frågade James istället.

"Ja, det var jag." Hon hade verkligen inte varit beredd på detta. Och det gjorde henne sannerligen förvirrad. Hon såg sig om över nacken efter John och fick ögonkontakt direkt - som om han hade väntat på att hon skulle vända sig om. "Ja, med John Davis."

"Han är trevlig." Sade James. "Riktigt duktig slagman, och en bra kapten skulle jag tro. Vem kommer du heja på i den kommande tävligen då?" Han såg helt oberörd ut. Han talade med henne som om de var gamla vänner.

"Av dig eller John?" Nu skrattade James.

"Nej, jag menar Gryffindor eller Ravenclaw." Förklarade han.

"Jaha." Sade hon och skrattade åt sitt eget misstag. "Jag hejar väl på oss antar jag."

"På dig och mig?" Frågade James. Lily såg upp på honom.

"Eh..."

"Jag skojade." Sade James. "Men han verkar verkligen gilla dig."

Lily hade haft helt fel. Att prata med James mellan fyra ögon hade inte hjälpt. Inte en enda gång hade han försökt bjuda ut henne, stöta på henne eller visa sig stöddig på något vis över hur duktig han var, för det var han. Han och Sirius Black briljerade i ämnet och det var inte förrän nu hon verkligen kunde erkänna det. Hon hade varit onekligen imponerad. Men vad var det som egentligen pågick? Detta var inte normalt beteende från James Potter. Hade kanske Mary och Haylie haft rätt? Var detta effekten av att han inte längre var intresserad?

"Det var tufft på förvandlingskonsten idag." Sade John som anslöt sig till Lily utanför klassrummet.

"Verkligen." Instämde hon. "Jag ska försöka använda håltimmen innan lunch till att öva. Jag fick några riktigt bra tips av James."

"Får jag följa med?" Frågade han ogenerat.

"Gärna." Svarade hon leende. "Jag kan nog behöva lite hjälp."

John visade sig att inte vara till så stor hjälp hon hade hoppats på, men han var väldigt trevligt sällskap. Han försökte dock sitt yttersta för att få samma resultat som James. Utan någon som helst förvarning kysste han henne. Hon besvarade inte kyssen, men hon hindrade honom inte heller.

"Känns det okej att jag gör så?" Frågade han omtänksamt.

"Det är helt okej." Försäkrade hon honom med ett stort leende som bevis.

"Bra, för jag gillar verkligen dig." Sade John. "Du är en fantastisk tjej."

"Jag gillar dig också."

På eftermiddagen hade Lily, Mary och Haylie sin enda gemensamma lektion tillsammans i Örtlära. De jobbade i grupper på tre vilket passade dem väldigt bra så att de kunde komma ikapp med allt som hunnit hända i deras liv sedan frukosten. De hade nämligen inte ätit lunch tillsammans.

"Så vad är det jag fick höra från Haylie?" Frågade Mary nyfiket. "Gick du iväg med du-vet-vem?" Sade hon och nickade diskret mot Ravenclaweleven.

"Åh, ja." Sade Lily med stark sarkasm och blinkade hejvilt med ögonen. "Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är en riktig softis när man lär känna honom."

Tjejerna brast ut i ett hysteriskt skratt. Lily fick nästan svårt att andas och höll sig i sidan. Hon kunde dock inte titta på Mary, för då skulle hon antagligen att börja skratta ännu mera. De flesta hade slutat upp med det de höll på med för att titta på den lättroade trion. Madam Pomfrey försökte ge dem en sträng blick men hon såg ut att själv ha svårt att inte hålla isär mungiporna. När de till slut lugnat ner sig och folk hade börjat återgå till sina plantor hade Lily svårt att ha ögonkontakt med sina vänner.

"Jag ville bara inte säga hans namn." Sade Mary generat. "Men ni vet-"

"Den snälla du-vet-vem?" Föreslog Haylie. Mary log.

"Ja."

"Jag och den snälla", började Lily. "gick till biblioteket och övade på förvandlingskonsten."

"Så du gillar honom?"

"Klart jag gör." Sade Lily. "Så därför vill jag ber er att inte lägga i er allt för mycket, okej?" De såg lite besviket på varandra, men nickade motvilligt. "Var hade ni förresten fått tag på pälsarna?"

Sjundeårseleverna hade aldrig upplevt så mycket fritid under deras många år på Hogwarts. Nu när de pluggade inför FUTT, och de inte längre hade lika många ämnen att läsa, fanns det helt enkelt tid över. Men de flesta håltimmor gick åt till plugg och yrkessökande. Haylie hade fått en yrkesguide av Professor Flitwick som hon sannerligen hade olagligt låtits kopiera upp till Lily och Mary. Lily hade ingen aning vad hon ville bli. Hon visste dock att hon inte ville arbeta för ministeriet. Särskilt inte nu när ni-vet-vem låg och hotade någonstans. Nej, det skulle behöva vara något viktigt. Något som betydde något för henne.

Hon satt i uppehållsrummet och väntade på Remus Lupin. De skulle patrullera tredje våningen tillsammans den här kvällen. Hon hade tänkt använda tiden till att passa på att fråga ut honom om James. Han om någon visste nog vad som pågick.

"Är du redo att gå?" Remus hade kommit ner från pojkarnas sovsal påklädd sin skolklädnad och prefektmärket som prydde hans bröst.

"Alltid redo för det spännande uppdraget att patrullera korridorer." Sade hon skämtsamt och reste sig upp ur soffan. "Var du i Hogsmeade igår?" Frågade Lily när de gick ut genom porträtthålet.

"Ja, vi hade lite förbeställda varor att hämta ut på Zonkos. Och sen är det ju alltid trevligt att äta lunch hos Rosmerta." Sade han. "James tvingar alltid oss. Han älskar hennes mat." Lily förstod honom dock. Tre kvastar hade ju varit den pub hon hade föreslagit under hennes dejt gårdagen.

"Jag och tjejerna brukar också äta där. Madam Rosmerta är verkligen en fantastisk värdinna. Men vad hade ni förbeställt hos Zonkos? Jag trodde de hade ugglepostorders?" Frågade hon. Remus såg lite ställd ut över att ha blivit tillfrågad och Lily kom med ens på att det kanske hade varit en lite väl privat fråga så hon skyndade sig med att tillägga: "Alltså du behöver inte berätta. Jag bara..."

"Undrade." Fyllde Remus i.

"Ja, precis." Svarade hon honom lättat när hon såg hans snälla ansikte.

"Jag får egentligen inte berätta detta för killarna, 'topphemlig information' förstår du", sade han. "Men vi håller på med en liten överraskning." Lilys ansiktsuttryck ändrades omdelebart. Hon litade definitivt inte på överraskningar som James och Sirius låg bakom.

"Det är en trevlig överraskning, jag lovar." Sade han. "James och Sirius har faktiskt överträffat sig själva." Lily tog plötsligt modet till sig.

"Har någonting hänt?" Frågade hon. Remus såg frågande ut på henne. "Med James alltså."

"Varför frågar du mig det?" Frågade Remus oförstående medan de svängde runt hörnet. Lily tyckte det såg ut som att en av rustningarna hade vänt på sitt huvud för att titta efter dem.

"Jag vet inte riktigt." Sade hon och kände sig lite besvärad nu. "Han var bara inte sig själv."

"På vilket sätt?" Frågade han och höjde på ögonbrynen. Det var just det här som hon inte visste. Det var ju just detta som hon kunde svara på. Det var bara att hon fick en helt annan vibb av honom. Den före detta negativa känslan hon fick varje gång han öppnade munnen var som bortblåst och ersatt med någon annan, och hon kunde inte skaka av sig den.

"Men du vet ju hur James brukar vara." Sade Lily som inte ville gå in i närmare detalj.

"Menar du att han inte är femton år längre?" Sade Remus vist. "För James har inte varit konstig i min närvaro, och jag är med honom i princip hela tiden. Det är bara Sirius som vill följa med honom in på toaletten." Flinade han. "Och så vitt jag vet har han inte bytt personlighet heller, i så fall har han varit riktigt duktig på att dölja det."

Lily ångrade att hon hade frågat Remus om det. Vad hade hon tänkt på egentligen? Fem minuter efter deras patrullering hade Remus troliigtvis redan hunnit återberätta allt som hänt för James. Det var ju klart att han skulle säga det till honom. Lily skulle i alla fall ha gjort det om hon var James bästa vän. Varför hade hon börjat gräva den här gropen? Trots att alla gav henne svaret på hennes fråga, så besvarade det inte på känslan hon hade känt. Något var annorlunda, men hon kunde inte sätta fingret på det. För Remus hade ju haft rätt. James var inte femton år längre. Men hon kunde inte hjälpa att känna att det var något mer...

"John Davis på intåg." Viskade Haylie vid lunchen följande dag, och alldeles rätt hade hon. Davis, följd av Lionel Boot, kom in i stora salen. Båda med tilltygade skjortor och rufsigt hår. "Jag har aldrig tänkt på det innan, men han är faktiskt väldigt snygg."

"Det kan vara för att står bredvid Lionel dock..." Sade Mary tyst.

"Nej, men han är snygg." Höll Lily med och antog att de hade haft skötsel och vård av magiska djur med tanke på hur de såg ut.

"Helt okej." Höll Haylie med. "Men en Sirius Black är han ju inte."

"Eller en James Potter." Sade Lily. Alla tre blev tillfälligt stumma. Mary och Haylie stirrade först på varandra, sedan på Lily som om de inte trodde att hon var riktigt frisk. "Amen, lägg av. Han är snygg, det ser till och med jag."

"Erkände hon precis det där?" Frågade Mary Haylie.

"Jag tror hon gjorde det." De tittade igen på Lily för att försäkra sig om att hon inte hade fått några morrhår eller något annat konstigt.

"Ta det lugnt, det är John jag gillar." Sade hon.

"Men du, Lily Evans, sa precis att James Potter är snygg." Sade Mary som om det var det största som någonsin hade än. Lily suckade.

"Jag har alltid tyckt det, det är bara att han har varit så uppblåst att det inte har spelat någon roll. Att han är snygg förändrar inte det."

"Lily Potter..." Sade Haylie och testade det nya efternamnet. "Det skulle kunna funka."

"Fast nu har jag ju börjat klottra Lily Davis i mina skolböcker." Sade Mary menande.

"Ni två är inte riktigt kloka."

En stor lapp var uppsatt på klassrummet till försvar mot svartkonster som berättade att lektionen var inställd när de var på väg dit efter lunchen.

"Vill du komma med till Ravenclaws uppehållsrum?" John hade kommit fram till Lily som stod närmast dörren.

"Hej, John." Log hon. "Uppehållsrummet?"

"Ja." Sade han.

"Jag ska bara säga till Haylie och Mary."

John och Lily gick sedan bort till Ravenclaws uppehållsrum tillsammans. Han berättade om Kettleburns lektion i Skötsel och vård av magiska djur, vilket förklarade hans tilltygade. När de väl var framme slog de sig ner i varsin fåtölj.

"Så vad tänker du bli egentligen?" Frågade Lily honom. "Med tanke på att du valt att fortsätta med skötsel och vård av magiska djur." John verkade bli glad över att ha blivit tillfrågad.

"Jag vill jobba på ministeriet på avdelningen för olagliga djur." Sade han. "Eller kanske börja spela quidditch på elitnivå, men det är väl mer en dröm."

"Vill du spela samma position då?" Frågade Lily och försökte sätta sig in i ämnet. Även om hon inte hade något emot quidditch så var alla termer en sak för mycket att begära utav henne. John löste upp knuten på slipsen och såg ut att ge det en riktig fundering. Hans blåa ögon tittade upp i taket.

"Ja, jag tror det, men jag skulle nog inte avfärda de andra positionerna helt dock. Jag kanske är en bättre sökare idag än vad jag var när jag var tolv. Vet du vad du ska bli då?" Lily skakade på huvudet.

"Verkligen inte. Jag vet att jag borde tänka på det mer och kanske anstränga mig mer för att hitta det jag vill göra, men jag känner inte riktigt att jag är där än. Och i värsta fall har jag jobb som servitris på min pappas restaurang."

"Just det, dina föräldrar var mugglare?" Lily visste inte om det var en fråga eller ett påstående.

"Ja, precis." Han närmade sig henne plötsligt sakta. Lade sin hand på hennes lår och kysste sedan henne. Den här gången besvarade hon. Det hade verkat som det enda rätta, för hon visste inte vad mer de skulle prata om. Efter en liten stund blev hon med ens medveten om att de inte var ensamma och avslutade det de höll på med.

"Är något fel?" Frågade han vänligt.

"Lite väl många åskådare." Mumlade hon och såg sig om runt i det halvfulla uppehållsrummet. Han gav henne en hastig kyss, och satte sig sedan tillbaka igen.

Senare samma kväll satt Lily, Haylie och Mary och trängdes i Lilys säng. Abigail var för tillfället inte närvarande, men hade lämnat en illaluktande strumpa som hängde i en lina från sängstolpen.

"Hon gör mig galen." Sade Mary. "Abigail gör mig fullständigt galen."

"Ibland tror jag ärligt talat att hon försöker döda oss." Sade Lily.

"Ja, hon är ju på god väg." Sade Haylie och viftade med handen framför näsan åt den fruktansvärda odören. Hon gav ifrån sig en hostning.

"Och om ni undrar, går det bra med mig och John." Sade Lily belåtet och satte sig på knäna istället för att ta upp mindre plats. Hon strök fingrarna över vecken på kjolen och undvek sina vänners brännande blickar.

"Gjorde ni det?" Frågade Mary med skräckblandad förtjusning.

"Men Merlin, klart hon inte gjorde!" Sade Haylie och smällde till henne på armen. "Visst gjorde du inte?" Men hon lät trots allt lite exalterad. Lily himlade med ögonen.

"Nej, vi gjorde inte det."

"Alltså Hogwarts var så underbart, magiskt och allt sånt när man var yngre, men nu har det sina nackdelar. Det är som byggt för att avvärja fysiska relationer."

"De har många städskrubbar i alla fall." Sade Lily. "Det är ett plus."

"Dumbledore uppmuntrar alltså till sex i städskrubbar." Sade Mary förbluffat.

"Jag tror inte riktigt att-"

"Du har en poäng." Sade Haylie. "Hela mitt och Jeremys förhållande ägde rum i en städskrubb. Men tillbaka till Lily - så vad gjorde ni då?"

"Jag och John var i Ravenclaws uppehållsrum, så uppenbart kunde ingenting egentligen hända, men vi kysstes lite mer än vad vi gjort tidigare. Det kändes bra."

"Åh, berätta mer Mrs Davis!"

"Bra andedräkt, inte för mycket tunga, kontroll över sitt saliv - det kan bara bli bra." Sade hon.

"Men hur kändes det?" Frågade Mary. "I magen liksom."

"Allting är ju väldigt nytt, och jag håller på och känner av, det känns ju lite pirrigt liksom... och mysigt och bra." Sade hon och kände hur hon blev varm i kroppen när hon tänkte på det.

"Känner du det?" Frågade Mary.

"Nej." Svarade Lily, men hon var inte orolig. "Vi har ju bara varit på en dejt."

Fredagen kom lägligt efter en hård vecka. Lily som gärna hade träffat John på kvällarna hade fått avstå eftersom att hon hade så mycket läxor och patrulleringar. Det hjälpte inte heller att han hade quidditchträningar som prioriterades högt. Ravenclaws quidditchlag tränade den här kvällen, så hon och tjejerna skulle bara sitta uppe i sällskapsrummet och spela lite knallkort. De hade också tagit med sig yrkesguiden eftersom att ingen av dem verkade ha den minsta aning vad de ville göra med sina liv. De passade därför på att undersöka deras valmöjligheter på deras lediga tid.

Haylie vände ner ett kort i bordet och skickade till Mary.

"Vad tror ni om padduppfödning?" Frågade hon och plockade upp ett nyt kort ur högen.

"Jag tror man måste ha läst avancerad Skötsel och vård dock." Sade Mary som om det skulle vara den avgörande anledningen till varför hennes bästa vän inte skulle tillbringa sitt liv med padduppfödning.

"Och man kan tydligen dressera troll, men det låter lite överkurs."

"Även om jag hade fått mitt livs skratt om du bestämde dig för att ägna dit åt att dressera troll, Hay, så avråder jag dig. Jag menar du borde jobba med något socialt. Har du kollat bland de sociala jobben? Och Mary har du kollat St Mungos-sidorna? Jag tror du skulle passa där. Du är så himla duktig på förtrollningar." Sade Lily som precis bläddrat förbi de detaljerade beskrivningarna för de olika uppgifterna som fanns på sjukhuset.

"Helaren Mary?" Sade hon skeptiskt. "Låter lite väl heligt i mina öron."

De visste inte hur många omgångar knallkort de spelade, eller hur många yrken de läste om och nobbade. Det var sent in på natten när Haylie gäspade trött och beslutade sig att det var dags att gå tillbaka till Ravenclawtornet.

"Se bara till att ingen se dig." Påminde Mary henne. "För annars kommer din bästa vän, försteprefekten, i trubbel."

Till slut var det bara Lily ensam kvar i uppehållsrummet, med enbart elden i spisen som sällskap. Hon tyckte det var ganska uppfriskande på något vis. Att vara privat var nära på omöjligt på Hogwarts. Att dra för förhängena var det närmaste privat Lily oftast kom. Hon lade nacken på armstödet och drog upp sina ben i soffan. Sen lät hon yrkesguiden ligga lutandes mot sina ben medan hon läste. Smakupptäckare, boggartutrotare, trollstavsmakare - hon kände hur hennes ögonlock blev tyngre- kvasttillverkare, draktränare, förbannelseupphävare...

"Lily, du måste vakna." Den viskande rösten verkade så avlägsen. Som om den inte var en del av verkligheten. Hon var inte helt säker på att den talade till henne. "Lily-" rösten blev lite tydligare, och plötsligt skakade någon liv i henne. Hon ryckte till, slog upp ögonen och såg rakt upp i James Potters ansikte. Hans hasselnötsbruna ögon glittrade i skenet från den sprakande elden. "Vad gör du uppe såhär sent?" Hon satte sig ordentligt upp i soffan och drog snabbt en hand igenom sitt röda hår.

"Jag vill verkligen inte verka otrevlig på något sätt, men jag vill helst inte svara på det, om det är okej." Sade han, men han lät inte det minsta otrevlig. Hans röst var mjuk och välvillig.

"-grundliga kunskaper i skötsel och vård av magiska djur, och ett sinne för humor. För daglig hjälp med att plocka upp hippogriffavföring. Lön: Förhandlas. Är det något du överväger?" James hade satt sig ner bredvid henne och läst informationen till ett jobb som Lily råkat markera i sömnen. Han såg ytterst road ut av tanken. "Det är dock roligare än det låter. Det är kanske inte vad jag skulle kalla livsuppfyllande, men det kan vara ganska trevligt ett tag i alla fall. Min faster har en hippogriffarm som jag sommarjobbade på när jag var yngre." Förklarade han när han såg Lilys förvirrade ansiktsuttryck.

"Mockade du hippogriffskit?" Frågade hon häpet och kunde inte låta bli att le.

"Jag sparade till en ny kvast." Sade han och himlade med ögonen bakom glasögonen.

"Så annorlunda det måste vara." Sade Lily och såg nästan lite avundande på James nu. "Att alltid vara en del av den här världen."

"Det har sina fördelar." Erkände James. "Men tänk att få tillhöra två världar."

"Att inte riktigt höra till någonstans menar du?" Sade Lily. Hon hade inte menat att låta så bitter, men hon hade inte kunnat rå för det. James såg allvarligt på henne.

"Du hör hemma här, Lily." Sade han. "Tvivla aldrig på det."

"Gör jag verkligen det, dock? I en bättre värld, självklart, men vi lever inte i en sådan än. Du-vet-vem blir starkare för var dag, och det är bara en tidsfråga innan han och sina dödsätare har slängt ut alla smutsskallar." Hon uttalade ordet med sådan förakt, och James kunde se hur hennes smaragdgröna ögon hade fyllts med tårar, men hon grät inte.

"Detta handlar om Snape, eller hur? När han sa de vidriga orden till dig." Sade han och såg med ens väldigt sammanbiten ut.

"Kom inte tro att du var bättre som förödmjukade honom, som-"

"Lily, tror du inte jag ångrar det varenda, jäkla dag? Att det vi gjort förföljer mig?" James hade inte höjt rösten, men det kändes som att han skrek. "Snape är mitt livs största misstag, och jag måste leva med det på mitt samvete i hela mitt liv." Lily var osäker på om hon verkligen förstod vad han pratade om längre. James Potter såg alldeles förstörd ut. Hon var inte van att se honom på det här viset, att se honom som en människa. Lily som alltid såg så mycket gott i andra, till och med Severus Snape, hade på grund av honom haft en svaghet. Och hon tittade på honom just nu. Hon hade inte haft fel i att hans tidigare beteende hade varit avskyvärt, men hon hade haft fel om honom.

Han som förtillfället hade stirrat in i brasan såg nu upp på henne istället och mötte hennes blick.

"Du är den mest begåvade, talangfulla häxa jag någonsin träffat." Sade han. "Du har inte helt fel om mig, men du har banne mig inte rätt om dig själv. Det är sådana som du som hör hemma här. Goda människor som du som vågar kämpa mot mörkret. Jag tror på dig." Det var som att han såg rätt igenom henne, och hon kände sig oerhört blottad för hans blick. Det var som om hon inte vågade blinka. Han väckte så mycket känslor inom henne som hon inte kunde identifiera. Det var ett fullständigt kaos i hennes huvud och kropp. "Godnatt, Lily." Sade han och kontakten bröts. Han reste sig sedan upp och gick upp till pojkarnas sovsal, lättad att hon inte hade sett rivmärkena på armen Remus hade gett honom den natten.