5
James såg bort mot Ravenclawbordet och kunde ana den röda hårmanen bakom John Davis.
"Tagghorn, titta inte." Uppmanade Remus honom. James såg på Remus istället som satt mitt emot honom. Jämte honom satt Peter med munnen full av flingor.
"Det är lugnt, jag är över henne." Sade han och återvände till sin knappt rörda frukost.
"Var det därför du tog med henne till vid-behov-rummet igår?" Frågade Peter skeptiskt.
"VA?!"
"Schh..." James gav dem varsin mördande blick. "Hur visste du det?"
"Marodörkartan." Svarade han och och ryckte på axlarna. "Jag såg när ni båda två försvann från den."
"Och varför delade du inte med dig av den här informationen till oss, Slingersvans?" Frågade Sirius upprört. "Tänk om han hamnade i fara eller något!"
"Jag är verkligen smickrad över din omsorg för mig, Trampis, men vi vet båda att du inte hade något med det att göra." Sade James med ett busigt leende på sina läppar.
"Vi är marodörer - bröder - vi berättar allt för varandra." Rättade Sirius honom. "Vi har allt med ALLT att göra."
"Jag tror du tar det här brödraskapet på stort allvar, älskling." Sade James till Sirius som himlade med ögonen.
"Så, vill du berätta vad ni gjorde där?" Frågade Sirius allvarligt.
"Tror inte det, va?" Sade James och nickade mot Mary och Haylie som satt inom hörhåll.
"Ms Jones." Sade Sirius och såg lovande bort mot Haylie. "Där har vi en tjej med attityd alltså. Pratade med henne häromdagen i vårt uppehållsrum."
"Städskrubbsmaterial?" Frågade Peter nyfiket. Sirius såg hemlighetsfull ut och skakade långsamt på huvudet.
"Åh, nej. För henne hade man nog kunnat offra McGonagalls klassrum."
"Du vet om att du är ett svin, va?" Sade Remus och tog en klunk av sitt heta te.
"Det är inte mitt fel att alla tjejer är så... klängiga." Sade Sirius till försvar. "Det finns inte en enda på den här skolan som inte vet vad det innebär med att dejta Sirius Black, så varför förväntar de sig alltid mer?"
"De förväntar sig kanske inte att du ska va ett svin?" Flinade James.
"Vad är det här?" Frågade Sirius och såg på sina vänner som om de förrådde honom.
"Dags att växa upp, Tramptass." Sade James och kastade en baconskiva på honom.
"Växa upp." Muttrade Sirius och såg anklagande på baconskivan som fastnat i hans välvårdade hår.
Efter middagen samma dag gick de upp mätta och belåtna till uppehållsrummet.
"Sätt på mig en skär klänning och kalla mig Tjocka damen." Sade Remus lite för högt, för porträttet som vaktade Gryffindors uppehållsrum vägrade släppa in dem.
"Tjocka damen känner inte för att släppa in er." Sade hon förolämpat och snörpte på munnen.
"Kvinnor." Suckade Peter och satte sig på sin rumpa på det kalla stengolvet.
"Förlåt mig." Sade Remus till porträttet. "Jag menade inget illa med vad jag sa."
"Du kallade mig tjock!" Sade hon upprört.
"Men, du heter ju så..." Sade Remus försiktigt. "Vad vill du annars att vi kallar dig?"
"Valerie?" Föreslog Sirius.
"Eller Margaret? Det heter min mormor." Sade Peter.
"Försök lite Peter, va." Sade Sirius. "Det här är en kvinna som förtjänar ett namn som-"
"Ja, ja, okej." Sade hon trött och svängde sedan upp porträttet.
"Tack, Val!"
När de kom in var deras favoritsoffor framför brasan redan upptagna utav... James tog ett djupt andetag. Lily, John, Haylie, Mary och prefekten Boot.
"Kom vi sätter oss här." Sade Sirius och satte sig vid ett av borden istället. Lily satt nedanför John på golvet med huvudet mot hans knän. Hennes röda svall täckte hans lår och smälte ihop med soffan. En mörk känsla vaknade upp inom honom. Svartsjuka hade aldrig gjort någon något gott, tänkte han och slet blicken från dem. John Davis var en bra kille. Han var någon som hon verkligen förtjänade. Han hade aldrig förödmjukat Snape inför hela skolan, eller försökt flyga på ett ben under en quidditchmatch. James kunde inte hjälpa att roas lite av det fruktansvärda minnet. Han hade varit fjorton år, upp-över-öronen förälskad i Lily och hade fått för sig att hon kanske skulle lägga märka till honom om han gjorde något riktigt imponerande. Det hade slagit honom mitt under en quidditchmatch, och plötsligt så stod han på ett ben mitt i luften i ungefär två sekunder innan en dunkare hann träffa honom.
"Jag funderar på att bjuda ut Haylie." Sade Sirius. Bjuda ut var definitionen av tjugo minuter i en städskrubb för Sirius. "Det är ju uppenbart att hon vill ha mig."
"Är det?" Frågade Peter.
"Ja, det är det, Slingersvans." Sade han förolämpat. "Hon är alltid här ju. Det är väl självklart att hon vill ha mig."
"Det kan inte vara för att hennes bästa kompisar är Lily och Mary, då?" Frågade Remus sakligt.
"Okej, det finns en liten poäng i vad du säger", sade Sirius, "men hon är ju alltid här, och hon har alltid så utmanande kläder på sig. Och så är hon smart."
"Smart?"
"Hon är ju en Ravenclaware!" Förklarade Sirius. "Det är lite Romeo och Julia över det. Lite spännande."
"Jag tror inte att-"
"Jag har bestämt mig, Haylie är nästa på listan." Sade Sirius och reste sig upp.
"För att komma från Sirius lät det nästan romantiskt." Sade James roat och iakttog Sirius som var på väg mot henne, men han ångrade sig dock efter bara två meter och kom tillbaka.
"Jag tror jag låter henne komma till mig istället."
James försökte under kvällen låta bli att titta bort på Lily och John. Han försökte istället ägna all sin uppmärksamhet åt att hitta rätt kvast åt Remus som hade bestämt sig för att han behövde ett transportmedel när han slutade Hogwarts.
"Jag ska skaffa en motorcykel." Sade Sirius.
"En motorcykel? Vad är det?" Frågade James.
"Har du ens varit i mugglarvärlden, Taggis?" Frågade Sirius. "Vår granne på Grimmaldiplan hade en. Det är som en cykel, du måste veta vad en cykel är, fast med en motor som gör att den går jättesnabbt. Den låter jättehögt och är jättecool. Okej, jag ser att du inte håller med, James, men jag lovar. Jag ska bevisa det."
De satt inte kvar länge i uppehållsrummet. Dels för att det började bli väldigt fullt, men även för att James inte stod ut med att se Lily och John tillsammans.
"Okej, Tagghorn, vill du berätta nu om vad som hände igår?" Frågade Sirius när de kommit upp i sovsalen. James lade sig raklång i sin säng och stirrade rätt upp i taket.
"Jag vet inte riktigt... Jag vet liksom inte vad som hände egentligen. Ni vet ju att vi pratar med varandra och så nu, trots allt som har hänt. Och igår så... det låter dumt när man säger det, men vi delade ett speciellt ögonblick tillsammans. Inte romantiskt tror jag", skyndade han sig att tillägga, "men speciellt. Och detta var andra gången på två dar."
"Vänta, va?" Sade Sirius. "Sen när började du bli en hemlighetsfull skolflicka? Vad hände för två dar sen, då?"
"Vi hade varit ute med Remus. Det var sent in på natten när vi tre kom tillbaka till Gryffindortornet när jag såg att hon låg och sov i soffan. Du och Peter däckade så fort ni kom upp, så jag passade på att gå ner och väcka henne." Berättade han. "Vi satt kvar och pratade en stund, och det blev ganska intensivt typ. Jag menar, jag vet att jag alltid har gillat henne - inte konstigt när hon är som hon är - men det här som händer nu, det är annorlunda. Vi kopplar verkligen med varandra. Hon hör verkligen vad jag säger, och jag henne. Det känns alltid speciellt när det bara är hon och jag. Igår så hade Abigail förstört deras sovsal så jag tog med henne till vid-behov-rummet så hon kunde få sova. Jag var kvar en stund och pratade lite när vi plötsligt kom in på Snape. Jag vill inte gå in närmare på vad vi sa, men plötsligt så stod jag med armarna om henne. Tröstade henne, och jag ville aldrig släppa taget. Jag vet att hon och jag inte är meningen, att hon har John, men jag kan inte rå för det. Hon har rätt. Någonting är annorlunda, men jag tror inte att det är jag. Jag tror det är hon. Eller vi."
Lily sprang med andan i halsen till lektionen i förvandlingskonst följande morgon. Hon hade försovit sig igen. Sömn verkade inte längre vara något som hon fick särskilt mycket av. Hon slutade springa när hon såg den lilla klungan utanför klassrummet som väntade på Professor McGonagall skulle öppna klassrummet. Bland dem stod Haylie med en ostmacka i handen.
"När du och Mary inte dök upp till frukosten antog jag att ni försovit er." Sade Haylie och räckte henne mackan.
"Du är en ängel." Sade hon andfått och höll sig i sidan.
Snart kom professor McGonagall och öppnade upp för eleverna som alla gick in och satte sig i sina förutbestämda par.
Lily satte sig längst bak bredvid James som hade gått in före henne och valt en bänk. Hon hängde av sig väskan och började sedan äta på ostmackan som Haylie hade förberett till henne.
"Förlåt." Sade Lily grötigt med en stor bit macka i munnen. "Jag är så hungrig."
"Har du fått sova något nu, eller?" Frågade James och tog fram kursmaterialet ur sin skolväska. Han slog upp rätt sida och sköt boken till mitten så att båda kunde se.
"Knappt." Erkände Lily och suckade. "Det är så mycket som händer."
"Jag hörde att Abigail fick ordentlig bestraffning." Sade James.
"Träffade du henne på straffkommenderingen, eller?" Frågade hon. Det hade kommit ut spydigare än hon hade haft för avsikt. Kanske var det för att hon fortfarande var trött och det var tidigt på morgonen...
"Tro det eller ej, jag har bara haft en straffkommendering den här terminen." Sade James och lät lite stolt.
"Vill du att jag ska bli imponerad?" Frågade hon, och kunde inte låta bli att irritera sig lite på att han var så... övermodig.
"Vet du varför jag fick straffkommendering?"
"Du och Black importerade eldwhisky från Hogsmeade?" Gissade hon.
"Du menar när du och dina kompisar snodde en flaska av oss och delade, och du plötsl-"
"Scchh..." Hon satte sin hand över hans mun. "Du är en av de få människor som vet om det där, och det tog mig lång tid att återhämta mig." Sade hon varnande.
"Få du bill inte att folk ska beta att du-" Sade han, fortfarande med Lilys hand över munnen.
"Ms Evans, vad gör du med Potter?" Frågade Professor McGonagall. "Sluta genast upp med det och hämta en padda." Lily släppte genast taget om James och blev, om ens möjligt, ännu rödare efter professorns tillsägning.
"Jag går och hämtar en padda." Sade James leende och reste sig upp. "Jag är snart tillbaka."
"Så varför fick du straffkommendering då?" Frågade Lily när han var tillbaka.
"För att jag såg Filch kyssa Pince bakom en av bokhyllorna i biblioteket." Lily såg häpet på honom och slog sig själv för munnen.
"Du skojar?" Han skakade på huvudet.
"Jag har aldrig sett honom så upprörd." Sade James. "Och jag har aldrig hört någon få skrika så högt i biblioteket innan."
"Jobbar ni två något alls?" Frågade McGonagall och såg tvivlande på paret. Lily och James såg först på varandra, sedan på professor McGonagall. "Det här är er sista varning."
"Kom du i tid, Lily?" Frågade Mary vid lunchen när vännerna äntligen återförenades. Lily nickade.
"Och jag hade brett en smörgås till henne." Sade Haylie stolt.
"Jag saknar att dela lektioner med er!" Sade Mary sorgset. "Jag hade också behövt en macka."
"Om du försover dig imorgonbitti när vi två har mugglarstudier, då lovar jag att bre dig en macka, Mary."
"Du vet att jag kommer utnyttja det, va?" Sade Mary.
"Jag räknar med det." Sade Haylie inte det minsta förvånat.
"Så hur går det att jobba med Potter?" Frågade Mary Lily.
"Ja, vad var det med er två idag? McGonagall fick säga till er två gånger!"
"Vi pratade bara lite. Jag är faktiskt, tro det eller ej, ganska glad över att McGonagall lät mig jobba med Potter. Visst, han har vissa... kvalitéer som jag hade klarat mig utan, men han är faktiskt jättelätt att prata med. Nu när han inte rufsar sig i håret hela tiden har han ju faktiskt tid att säga något vettigt ibland."
"Och för att han är jätteduktig i ämnet?" Tillade Haylie.
"Ja, och så det klart."
"Dagen har kommit." Sade Mary till Haylie.
"Vilken dag?" Lily såg förbryllat på dem båda.
"Dagen du inte längre hatar James Potter."
"Hatar är ett väldigt starkt ord." Sade Lily och kände sig väldigt obekväm.
"Lily, du hatade James." Sade Haylie konstaterande. Ordet lät vasst i hennes öron och skar till obehagligt.
"Okej, ja, det kanske jag gjorde, för att han var en uppblåst idiot, men det är han ju inte längre. Så varför göra en grej av det? Jag tänker inte gå runt och hata en person i all evighet för något den gjorde när den var femton. Det hade varit fel. Människor förändras, det vet ni." Sade Lily i försvar och undvek deras blickar.
"Som Snape?" Frågade Mary försiktigt.
"Ja, som Snape." Sade hon bittert.
"Förlåt, Lily. Vi menar bara att med tanke på hur mycket du hatade honom för det han gjorde mot Snape, tja, så trodde vi nog att du skulle ha svårare att förlåta det bara. Det är jättebra att du har gjort det, storsint, men ja... Vi trodde nog att det skulle ta längre tid."
"Förlåtit honom? Det är inte min sak att förlåta längre. Jag och Severus är inte vänner. Och tror ni att allt det här är lätt för mig? Nej, det är det inte. Jag borde hata honom, för Severus skull, men jag kan inte. Jag kan inte hata någon som inte förtjänar det, och jag blir nästan arg på James för att han inte gör det. Det är komplicerat, och jag har försökt att lista ut allting, men så är det. Ni får helt enkelt leva med att jag inte hatar honom längre." Lily reste sig upp från bordet utan att så mycket som titta på dem, och lämnade dem sedan tysta kvar i stora salen.
Lördagen kom snabbare än vad Lily egentligen hann med. Hon hade fortfarande inte lämnat in Professor Flitwicks uppsats, och hon hade ännu inte bemästrat förvandlingskonsten. Hon hade också varit arg på Mary och Haylie under veckans gång och knappt velat prata med dem. Hon visste att hon kanske överreagerade, men hon kunde inte hjälpa det. Mary och Haylie hade inte verkat ett dugg förstående, de som skulle föreställa hennes bästa vänner. De hade inte varit förstående för Lilys vänskap med Severus heller, de hade nästan hånat den. Det hade varit droppen att lyssna till deras ord vid lunchen på måndagen. Istället hade hon spenderat all tid med John. Han lät henne prata om sina problem, men hon var inte helt säker på att han alltid lyssnade. Han var så nervös inflr quidditchmatchen som skulle äga rum idag, att han hade uppträtt väldigt annorlunda under veckan. James hade hon knappt sett. Mer än på lektionerna, vilka i och för sig var ganska många, men de föll sig inte naturligt att prata under dem.
Lily hade gått ner till frukosten tillsammans med Abigail och Mary. Det stod flera nervösa quidditchspelare i stora salen. Lily kunde endast identifiera dem som hade egna kvastkäppar med sig som quidditchspelare. De andra lånade ur skolans Hogwartsförråd, och skulle hon vara ärlig hade hon inte så bra koll på vilka som spelade i de olika lagen. Haylie mötte upp dem vid ingången och satte sig sedan tillsammans med dem vid Gryffindorbordet.
"Säg inte till John och Lionel att jag hejar på er." Väste hon till Lily och Mary.
"Okej, Lily, vi vill prata med dig." Sade Mary allvarligt på väg ner till planen.
"Prata på." Sade Lily kyligt och stannade inte.
"Vi hatar att bråka med dig, verkligen. Du är vår bästa vän, och du är verkligen en fantastisk människa. Du har större hjärta än någon vi känner och ibland har vi svårt att förstå hur du tänker, för du tänker mycket mer med..."
"Hjärtat." Fyllde Haylie i.
"Som det här med Snape. Jag förstår inte vad du såg i honom. Jag kunde inte se det, men det otroliga var att du kunde det. Du hittar det som lyser i alla människor, till och med i Potter nu - och vi borde ha fattat det. Vi borde förstå att du helt enkelt ser sånt. För det är sån du är, och ja, förlåt."
Lily stannade, och kramade sedan om dem båda samtidigt.
"Jag älskar er, det vet ni, va?"
Vänner alla tre igen, gick de ner till quidditchplanen. Hagrid hade också tagit sig ut ur sin stuga för att heja på James och Sirius. De klev upp tillsammans på Gryffindorläktaren för att understryka vilket elevhem de hejade på. Lily hade lite dåligt samvete, eftersom hon visste hur mycket den här matchen betydde för John...
"Vilka tror ni vinner?"