James kände sig upprymd efter quidditchmatchen och trodde sig inte kunna minnas när han senast känt så. Han och sitt hårt tränade quidditchlag hade gett Gryffindorarna något att fira vilket kändes som en lång tid sedan, i alla fall för marodörerna. Sommaren hade inte alls känts så varm och härlig efter händelsen i juni... Men inte ens de otäcka minnena från den långa natten kunde släcka James tillfälliga lycka. Han trodde till och med att han kanske skulle kunna utföra en fullständig patronus. Han hade inte ens berättat för Sirius om hans plötsliga svårigheter med att utföra patronusbesvärjelsen. Det var som om han inte kunde tillåta sig själv att vara riktigt lycklig. Hur kunde han, efter vad de hade gjort?

Inte en dag hade gått förbi utan att James tänkt på det; Snapes skräckfyllda ansikte när han hade fått syn på vad som gömde sig i spökande stugan

James hade aldrig sett rektorn så arg tidigare. De isblåa ögonen hade blixtrat av ursinne och besvikelse bakom de halvmåneformade glasögonen när James mött dem, precis när han kom upp ur den hemliga gången från stugan med Snape under armen. Sirius hade stått till höger om Dumbledore med nedsänkt huvud och rödkantade ögon.

Rektorn hade sedan skickat iväg dem till sitt kontor under tiden som han följde Snape till sjukhusflygeln. Det hade varit en lång väntan på Professor Dumbledores kontor. Sirius och James skulle vanligtvis tagit tillfället i akt och utforska det spetakulära rummet som var fyllt med spännande magiska silverinstrument och hemligheter. De hade också gärna retats med Phineas Nigellus Black, en tidigare Hogwarts-rektor som hade ett porträtt hängandes i Sirius föräldrars hus.

Tidigt på morgonen hade Dumbledore kommit tillbaka med den mänskliga Remus Lupin som endast var iförd en morgonrock. Det som följde därefter hade tveklöst varit den västa timmen i James sjuttonåriga liv. Dumbledore hade sedan pratat enskilt med var och en av dem, och James förstod att de kunde skatta sig lyckliga att de fortfarande hade tilltåtis sina platser på Hogwarts. James som känt sig delvis skyldig hade försökt ta på sig skulden tillsammans med Sirius, men Sirius hade redan berättat allt för Dumbledore och tagit på sig hela ansvaret -och det var antagligen det som hade avgjort det för Dumbledore. Det var nog första gången som Sirius hade uppträtt moget och tagit ansvar för något han någonsin gjort. James trodde nog att Dumbledore ändå kunde se potential i de skrupelfria pojkarna, trots det urartade rackartyget som nästan kostat Snape sitt liv.

James skakade av sig de hemska minnena och fylldes återigen av dagens triumf. Gryffindortornet var dekorerat med vimplar och jirlanger i rött och guld, och några fjärdeårselever hade till och med imponerat på Sirius genom att ha installerat Filibusters konfettikanoner i rummets alla hörn som spottade rött och guld var tionde minut. Remus och Peter som inte spelade i laget hade varit nere och "stulit" mat i köket. Det var bara det de sa till de andra nyfikna eleverna som undrade hur de hade lyckats få tag på så mycket godsaker. Numera brukade de kunna förbeställa maten av husalferna, bara de kom ner dagen innan, och så stod allt färdigt när de kom dit dagen därpå.

"Vilken dykning, Potter!"

"...REKORDTID!"

"Englands nästa sökare?"

Elever hojtade från alla håll och kanter, djupt imponerade av dagens insats. James kunde knappt tro det själv. Det kändes nästan som att ha vunnit quidditchpokalen.

"Den här festen blir svårslagen." Sade Remus som kommit fram till James nu. "Man skulle kunna tro att England vann världsmästerskapen."

"Ja, det är helt otroligt." Sade James och lockade till sig två flaskor med pumpajuice. Han gav den ena flaskan till Remus som bockade och tackade. "Var är Peter?"

"Tro det eller ej, men båda våra medmarodörer är upptagna med tjejer." Sade Remus och kunde inte hålla tillbaka leendet när han såg James ögon som vidgades bakom glasögonen.

"Peter och vem då?" Frågade han och såg ut som om julafton hade kommit tidigt i år. Han tog en klunk pumpajuice som snart rann ur näsan på honom.

"Abigail."

"Du skojar."

"Nej, Peter tog nyss med henne till en städskrubb." Sade Remus lugnt men såg ytterst road ut.

"Har ni sett Haylie?" Mary, som gick i samma årskurs som dem, stod framför dem med ett lätt irriterat uttryck. Hon blåste den ljusbruna luggen ur ansiktet och satte sig trött på ett armstöd bakom sig, utan att lägga märke till att någon redan satt i fåtöljen. "Haylie från Ravenclaw alltså, Haylie Jones. Bästa vän med mig och Lily."

"Jag skulle gissa på att hon är i Professor McGonagalls klassrum." Sade Remus.

"Va? Vad får dig att tro det?" Frågade hon och såg oförstående ut.

"Så Sirius och Haylie, alltså?" Sade James.

"Haylie är med Sirius?" Hon såg förvånat på både Remus och James som båda nickade till svar. "Var är Lily?" Frågade James plötsligt och försökte att inte låta allt för intresserad.

"Lily, va?" Sade Mary som om hon visste något han inte visste. "Ja, hon är ju med John så jag är ensam här."

"Du kan va med mig och Remus, vi har också blivit övergivna av våra vänner." Sade James vänligt. "Eller hur, Remus?"

Matchen hade varit över snabbare än någon hade hunnit säga klonken. Lily såg sina gryffindorkamrater jubla och hurra över ännu en vinst, och James som hade fångat kvicken på Hogwarts rekordtid lyftes upp i folkmassan. En gnutta avundsjuka sköljde över henne där hon satt kvar utanför omklädningsrummet och väntade på John som just nu handskades med besvikelsen av deras förlust i duschen.

John var den sista av Ravenclawlaget att komma ut från omklädningsrummet. Hans bistra min gick inte ta miste på. Hon försökte ta hans hand i sin, men han sköt undan henne.

Vägen upp till slottet kändes kall och lång, och hon hoppades innerligt att den härliga värmen där inifrån skulle tina upp John både fysiskt och psykiskt.

John sa inte ett ord på hela vägen trots Lilys helhjärtade försök att få honom på gott humör, men alla hennes tröstande och peppande ord kändes förgäves. Det var som att prata med en vägg.

När de kom upp i Ravenclawtornet var det som att kliva rätt in i en likvaka. Det enda som spred någon som helst värme i rummet var elden i spisen, men till och med den kändes kylig. De satte sig i varsin fåtölj i ett av hörnen. Lily räckte honom sin hand, men han ignorerade den. Hon suckade och lade båda händerna i sitt knä.

Efter tio minuter verkade det som att elevhemmet sakta men säkert hade börjat smälta sin förlust, och ett behagligt sorl hade fyllt tystnaden i rummet. Några förstaårselever hade till och med påbörjat ett parti knallkort som gav ifrån sig höga knallar när man minst anade det. Lily såg på John. Han höll ett ståndaktigt grepp om sin kvast och vägrade möta hennes blick.

"Vill du hitta på något?" Frågade Lily snällt. "Kanske komma på andra tankar?" Hans ansiktsuttryck förblev orubbligt.

Det här var en ny sida utav John. En sida hon aldrig hoppades få se ut av honom igen. Hur kunde det här vara samma kille som hon tyckte om så mycket? Var han ens medveten om att hon satt här med honom, medan hennes elevhem firade med mat, dryck, skratt och andra festligheter i gryffindortornet? Det kändes lönlöst att försöka trösta någon som inte ville bli tröstad. Hon började sakta drömma sig bort till deras varma, röda uppehållsrum...

Hon visste inte hur länge hon satt där som moraliskt stöd, men när John inte hade rört en muskel på över vad som kändes som en evighet, fick hon nog.

"Jag är verkligen uppriktigt ledsen för din skull att ni inte vann. Jag vet hur mycket tid du har lagt ner på ert lag, och det är självklart att man blir besviken om man inte vinner. Men att sura i timmar? Och även om erat lag hade varit Englands landslag, vad hade ni haft för chans då? Ingen kunde ha förutspått att James skulle ha fångat kvicken på mindre än fem minuter. Så vad vill du att jag ska göra? Jag vill självklart stötta dig, finnas där för dig, men du gör det omöjligt. Det känns som att du bara vill att jag sitter här för att straffa mig för att mitt elevhem vann, och med tanke på att de gjorde det, och vilken fest som just nu pågår där, så hade det inte skadat om du hade försökt ägna fem minuter av din dyrbara tid på mig istället för att sura. Jag förstår verkligen att du är besviken, John, men det är ett spel. Det är något som ska föra samman elevhemmen, inte skapa rivalitet."

"Gå till kungen Potter då och fira er vinst." Sade han kallt.

"Jag tänker inte-"

"Jag vet ju att det är det du vill." Svarade han snabbt.

"Vad är det med dig idag? Jag har varit med dig hela tiden för att jag vill." Han gav ifrån sig en fnysning. Lily reste sig nu upp ur fåtöljen och kände hur hon blev röd i ansiktet av frustration. "Hör av dig när du är dig själv igen."

Lily visste att Gryffindors fester brukade hålla på i flera timmar, till och med ibland ända in på kvällen (vilket var länge eftersom att matcherna startade 11). Hon var inte säker på om hon ville delta i festligheterna, eller kanske gå och gömma sig i biblioteket i några timmar. Visst hade hon gärna firat med gryffindorarna, men att komma mitt i festen skulle väcka tusen frågor hos Haylie och Mary som gärna lekte detektiver. "Bråkar ni?", "Varför är du inte där?", "Har något hänt?"... Det var något hon inte orkade med just nu, så istället ändrade hon riktning till biblioteket där hon kunde passa på att öva på förvandlingskonsten och kanske fortsätta läsa Larry Crocker, och hemligheternas hammare. Hon hade blivit avskräckt redan vid titeln, men hon hade lovat Snigelhorn att läsa den eftersom han rekommenderat henne boken så varmt. Den konstiga boken lyckades avleda Lilys tankar på John.

Flera timmar senare kurrade Lilys mage högt i det öde biblioteket och upptäckte till sin förvåning att klockan var... HALV SEX. Det förklarade varför hon var hungrig. Hon hade ju inte ätit sen frukosten.

Hon packade ihop sina saker och skyndade sig sedan upp till Gryffindortornet för att leta upp Mary och Haylie i hopp om att de kanske skulle vilja hålla henne sällskap. Hon kunde inte tänka sig att de skulle vara hungriga efter Gryffindors segerfest.

"Yllestrumpor." Hon hann knappt säga lösenordet förrän Tjocka damen svängde upp porträttet så att Lily kunde kliva in i Gryffindors efterfest. Jirlanger och vimplar hängde runt om i det stora rummet, och golven var täckta med konfetti.

"Nämen, där är ju rödtotten! Här borta!" Lily ryckte till och såg bort mot rösten som tillhörde Sirius Black. Han satt i soffan vid den öppna spisen tillsammans med... Haylie. Hon tittade en extra gång för att verkligen förvissa sig om att hon hade sett rätt. Och Mary som satt mellan Haylie och Remus. Och Peter... och James.

"Vi tänkte gå ner till Hogsmeade, hänger du med?" Frågade Mary uppspelt. Lily såg stumt på gruppen framför henne, som om hon inte trodde sina ögon.

"Eh-"

"Det är bara Hogsmeade, Lils. Det är inte som att vi ska bryta ut en fånge från Azkaban eller så." Försäkrade Haylie henne.

"Eh-"

"Och eftersom att vi är över sjutton så gör vi tekniskt sätt inget fel." Sade hon snabbt. "Så länge vi är tillbaka innan nio."

"Och vi vet att du inte vill bli av med din position som försteprefekt, men i så fall lovar jag och Haylie att ta på oss all skuld om de mot all förmodan skulle få för sig att det är mot reglerna."

"Men det är det inte, vi har kollat." Sade Haylie snabbt.

"På ett villkor," sade Lily bestämt och höll upp ett demonstrerande finger i luften.

"Vad som helst." Sade Haylie och Mary i kör och såg förväntansfulla ut.

"Vi äter på tre kvastar, för jag är så hungrig!"

"Hur kommer det sig att vi är på väg till Hogsmeade med Potter, Pettigrew, Lupin och Black?" Väste Lily till sina bästa vänner när de i den tidiga höstkvällen strövade ner till trollkarlsbyn tillsammans med Gryffindorkillarna.

"Därför att Haylie spenderade timmar med Black Merlin-vet-var, så det föll sig naturligt antar jag." Sade Mary lågmält.

"Du och Black?!" Lily gjorde stora ögon som knappt syntes i mörkret mot Haylie.

"Sänk rösten lite, va." Sade Haylie, men hon såg mycket nöjd ut. "De går alldeles framför oss."

"Men vad har du gjort hela dagen?" Frågade Lily sin andra bästa vän. "Om nu Ms Jones har spenderat halva dagen med Hogwarts Casanova."

"Jag har pratat en del med Remus och James." Berättade hon. "Det har ju trots allt varit fest, så man har ju inte direkt varit ensam."

"Tjejer, vad gör ni där bakom?" James hade stannat och vänt sig om och iakttagit tjejerna som hade hållit sig en bit bakom för att inte kunna bli avlyssnade.

"Vi kommer, Potter. Vi ska bara prata klart först." Sade Lily som fick ett bländande leende till svar i mörkret.