11

Lily förstod inte var hon var när hon vaknade upp på söndagsmorgonen. Hon låg på mage med en stark arm som höll runt hennes midja. Hon öppnade sina sömndruckna ögon och såg de suddiga konturerna av James Potter som sov djupt bredvid henne. Glasögonen hade glidit ner på nästippen och hans svarta, redan ostyriga hår såg, om ens möjligt, ännu ostyrigare ut. Hon kom på sig själv att önska att han skulle slå upp ögonen så hon fick se hans hasselnötsbruna blick...

"Lily, är du vaken?" Lily vred lite på huvudet och såg Mary som yrvaket tittade upp på henne.

"Ja, är du?" Frågade Lily.

"Knappt." Stönade hon och lade sig ner igen bland de mjuka kuddarna.

Tjugo minuter senare hade hela gänget vaknat och började hjälpas åt att plocka i ordning i rummet. Den muntra och varma stämning som hade varit kvällen innan var ersatt med morgontemperament och gäspningar. Haylie passade på att reta Sirius för hans morgonfrisyr som inte alls var populärt.

När de lämnade rummet, och Lily väl kunde orientera sig i korridoren utan, eftersom hon inte längre hade ögonbindeln på sig, blev hon konfunderad.

"Men låg inte sovrummet där?" Frågade hon James förvirrat och pekade på rummet de just kommit ut ifrån, men han låtsades som att han inte förstod vad hon menade.

Haylie lämnade dem efter en stund eftersom hon ville gå och lägga sig i en egen säng, och bara kort därefter skulle Sirius gå och låna en bok i biblioteket.

När det resterande gänget nådde uppehållsrummet kände de med ens hur trötta de verkligen var. Lilys kropp skrek efter en riktig säng.

"Nej, jag tror jag måste upp och lägga mig en stund." Sade Remus matt och kvävde en gäspning.

Nu när Lily såg ordentligt på honom lade hon märke till att han såg väldigt trött ut. Nästan lite sjuk. Han hade mörka ringa under ögonen och hans ärrade hy såg blek ut, men han log.

"Ja, det gör du rätt i." Sade Mary. "Jag är så trött att jag tror jag skulle kunna sova till imorgonbitti."

"Ja, jag kommer nog bara ligga och sega hela dagen. Känner ingen ork till någonting." Sade Lily och sträckte på sig. "Men vi ses på förvandlingskonsten imorgon om vi inte ses innan dess, och vi ses ju på patrulleringen imorgon." Sade Lily till Remus och James som båda stelnade till.

"På tal om patrulleringen", sade Remus och lät plötsligt piggare, "så kan jag inte imorgon."

"Jaha, okej." Svarade Lily en aning förvånat. "Du har inte glömt att anmäla det till Professor McGonagall, va? Annars blir det ett sånt himla liv."

"Alla sånna formaliteter är fixade." Sade han. "Jag hade visst bara glömt att berätta det för dig. Hinner du hitta en ersättare? Professor Dumbledore vill ju inte att vi går på patrullering ensamma."

"Det är ingen av er som kan då?" Frågade Lily och såg på Mary, Peter och James. Peter såg ut som om han just hade blivit tillfrågad att kyssa en dementor, och även James såg ovanligt sammanbiten ut.

"Jag kan ju inte." Sade Mary. "Jag fick ju ingen ny tid till transferensprov i Hogsmeade, så jag har fått tillåtelse av Professor Dumbledore att göra det imorgonkväll i London. Så jag åker väl inom mina föräldrar en sväng." Lily såg sedan på Peter och James som stod stumma framför henne.

"Det är okej om ni inte vill."

"Nej, jag vill, jag-" Började James nervöst och flackade med blicken.

"James mamma är sjuk." Ljög Peter. "Så jag kan tyvärr inte."

"James mamma?" Mary såg skeptiskt på honom.

"Varför har du inte sagt att din mamma är sjuk, James?" Frågade Lily förvånat.

"Jag... eh... trodde inte det angick dig." James vågade inte se Lily i ögonen. Han hade ångrat sig så fort han hade öppnat munnen, men han hade inte kommit på något annat att säga i stundens hetta, och det viktigaste var trots allt att bevara Remus hemlighet.

"Jag hoppas att det inte är allvarligt." Sade Lily försiktigt. "Förlåt om jag verkar respektlös, men vad rör det dig att James mamma är sjuk?"

"Nej, det är en bra fråga." Sade Remus. "Jag tror faktiskt Lily behöver dig mer än James mamma imorgon."

"Men... men vem ska då trycka på knöl-"

"James kanske kan hälsa på sin egen mamma?" Föreslog Remus.

"Ja, du kan följa med en annan gång, Peter." Sade James som trodde sig förstå vart Remus försökte komma.

"Men-"

"Då säger vi så! Peter möter dig i uppehållsrummet 20:00 imorgon." Sade James. Och utan att varken säga hejdå eller tacka för kvällen skyndade de sig upp till pojkarnas sovsal och lämnade tjejerna frågande kvar.

"Vad gjorde ni så för? Varför kan inte Tagghorn gå på patrulleringen?" Frågade Peter upprört.

"Därför det är den tiden i månaden, och det kommer bli en väldigt blodig sådan om Tagghorn går på patrullering med Lily. Tramptass kan inte hålla mig själv, och det finns tyvärr inte så mycket du kan göra Slingersvans när jag väl är i det tillståndet. Kanske skulle jag omedvetet äta upp dig. Men om du är okej med konsekvenserna, och inte lägger skulden på mig, så är jag okej att ni byter."

"Men vad ska jag göra ensam med Lily?" Frågade Peter ängsligt.

"Det kommer gå bra, Slingersvans. Försök bara att undvika att dra fler historier - som den om James sjuka mamma till exempel."

"Åh, vad bra att du redan är här." Sade Lily på måndagskvällen när hon fick syn på Peter som såg lite nervös ut där han satt och väntade på henne. "Det är verkligen jättesnällt att du ville ställa upp, Peter."

"Det var inga problem." Sade Peter, men det såg inte riktigt ut att vara sant. Han reste sig upp ur fåtöljen och följde sedan med Lily ut i korridoren.

"Det var verkligen jättemysigt iförrgår, jag är glad att du ville vara med." Sade Lily genuint och Peter som inte var van vid komplimanger blev skär om öronen.

"Ja, det tycker jag med." Sade han. Peter var väldigt olik sina bästa vänner som alla var väldigt socialt begåvade, kvicka och lättsamma. Peter som, trots sina skillnader, verkade fungera bra i sina vänners sällskap, verkade obekväm utan dem.

"Så vilka ämnen läser du nu på FUTT-nivån?" Frågade Lily angeläget och försökte få Peter att känna sig så bekväm som möjligt. Hon hade en känsla av att en tystnad med Peter inte skulle vara lika lättsam som med James. "Vi har inte så många lektioner ihop längre."

"Förutom trollformler och Försvar mot svartkonster som vi har ihop, så läser jag också mugglarstudier och trollkonsthistoria."

"Har du någon aning om vad du vill göra efter Hogwarts?" Frågade hon. "Jag vet att vi har pratat om det tidigare, men ibland kan det vara svårt att ens våga tänka tanken på vad man skulle vilja bli, när allt man tänker på är vad alla andra ska tycka och tänka."

"Jag har tittat på lite jobb i Diagongränden, inget avancerat eller så. Men trolldomsministeriet skulle också vara lite coolt, men då ska man ju ha väldigt höga betyg." Sade han och såg lite generad ut.

"Vad inom ministeriet kan du tänkas jobba med då?" Frågade hon. "Mugglarkansliet kanske är något för dig som läser mugglarstudier? Men det är i och för sig ett jättebra ämne att ha läst oavsett vilken avdelning man jobbar på. Trolldomsministeriet lägger ju väldigt stort fokus just på interaktionen mellan trollkarlsvärlden och mugglarvärlden."

"Tror du jag verkligen kan det?" Frågade han överraskat.

"Jobba på trolldomsministeriet? Ja, det är klart." Sade Lily. "Tror inte du det?"

"Jag vet inte, jag är ju inte i närheten av en så duktig trollkarl som Sirius, James och Remus." Sade Peter modfällt.

"Jag kan tänka mig att vara vän med Sirius och James inte alltid stärker självförtroendet. Hade jag umgåtts med dem alla timmarna på dygnet hade det nog fått mig att tvivla på min förmåga ibland, men du måste bara strunta i det. Om du verkligen vill någonting borde du inte låta dem stå i vägen för dig. De är dina bästa vänner, de vill nog bara hjälpa dig." Ett leende spred sig över Peters läppar vid hennes uppmuntrande ord.

De satt och pratade en stund om alla de ändlösa val de förväntades göra, och efter en stund började Peter att fråga om Lilys mugglarbakgrund samtidigt som han försökte stajla med mugglartermer.

"Har James mamma varit sjuk länge?" Frågade Lily plötsligt och försökte verka likgiltig.

"Eh, James mamma? Nej, hon har bara fått en släng av drakloppor- eh, jag menar drakkoppor." Sade Peter och började uppföra sig nervöst igen.

"Så James har fått tillåtelse att hälsa på henne?" Frågade hon igen. Peter tog en kort stund på sig innan han nickade. "Och Sirius och Remus har följt med honom?"

"Ja."

"Varför är Remus med honom om han skulle patrullera?" Frågade Lily listigt och såg hur Peters ögon vidgades.

"Nej, nej. Remus är inte med dem." Sa han stressat och skakade samtidigt på huvudet.

"Fast du sa-"

"Jag sa fel."

James vaknade upp halv fem på morgonen av en brinnande smärta i sidan. Han låg dränkt i sin egen svett. Hela hans kropp skakade av feber och kändes öm. Han strök undan luggen som låg klistrad mot hans panna och tog några djupa andetag för att stå ut med den olidliga smärtan. Han försökte häva sig upp i sittande ställning så att han lättare skulle kunna inspektera sin mörbultade överkropp, och ignorerade den huggande smärtan i revbenen när han sträckte sig efter sina glasögon som låg på nattduksbordet.

Bandaget som han hade lindat om det djupa såret någon timme tidigare hade blött igenom. Han räckte sig efter sin stav och fick bita ihop ordentligt för att inte skrika högt.

De hade alla märkt att månens effekt på Remus hade varit annorlunda sedan han fyllt sjutton, men den här natten hade varit värre. James och Sirius närvaro hade knappt påverkat varulven alls, och James som var det största djuret hade fått ta de värsta smällarna. James drog bort förhängena med sin stav och såg sig om i sovsalen. Alla sov, förutom Remus som antagligen blev ledsagad av Madame Pomfrey från spökande stugan till Sjukhusflygeln i denna stund. James tog försiktigt av bandaget och såg på det öppna såret som blödde ordentligt. Han mumlade några formler som skulle stoppa flödet och förhoppningsvis minska smärtan, men han visste att de hade blivit dåligt utförda. Han var alldeles för svag, men kanske skulle de hjälpa så pass att han kunde få några timmars sömn så att han orkade morgondagens lektioner.

James sov i intervaller resten av morgonen, och när klockan väl var halv åtta tvingade han sig själv att gå upp.

"Haylie, vänta!" Sirius småsprang efter Haylie som hade vänt sig om en bit längre fram. Han hade sett henne lämna middagen ensam och sett sin chans.

"Vad?" Hon stampade otåligt med foten medan hon lade huvudet på sned och granskade honom.

"Vad då, vad?" Frågade Sirius och såg oförstående på henne.

"Ja, vad vill du?"

"Jag tänkte- men, om du inte vill-"

"Spotta ut det, Black." Sade hon spydigt och drog en hand genom sina honungslockar.

"Vad är det med dig? Jag tänkte bara fråga om du ville hänga."

"Hänga? Ligga menar du väl?" Svarade hon giftigt.

"Och om jag gjorde det, vad hade varit för fel med det? Det var så du ville ha det. Bara sex. Vi har pr-"

"Sänk rösten! Någon kan höra..." Väste hon och såg anklagande på honom. "Och vad då att det var så jag ville ha det? Det var vad vi båda bestämde."

"Ja, precis! Du och jag. Varför försöker du få det att verka som att jag har gjort något fel?"

"Jag vet inte, Sirius." Sade hon irriterat och pustade djupt. "Jag är väl bara trött på alla hemligheter."

"Det var du-"

"Jag vet att det var min idé att hålla det hemligt. Lily och Mary är mer den sortens människor som söker efter livslång kärlek, inte en-" Hon stannade upp och såg in i Sirius gråa ögon.

"Inte en vad då?"

"Vet du vad, det finns en städskrubb där borta. Ska vi prata mer där?" Föreslog Haylie likgiltigt. Sirius blev snopen av den plötsliga humörsförändringen och började ana att det var en fälla.

"Menar du prata eller... prata?"

"Vi kanske kan hinna med både och om du kommer nu."

Haylie och Sirius pratade aldrig. Innan Sirius hann utreda om det var en fälla hade Haylie redan tryckt sina heta läppar mot hans, och resten var historia.

"James!" Lily hade inte menat att ropa och kände hur det hettade till om kinderna. Hon var på väg tillbaka till uppehållsrummet efter att ha varit på första studentkommittémötet och presenterat idén om en bal som hade utvecklats till en nyårsbal. "Vad gör du ute så här sent?"

"Det beror på," sade han lekfullt, "tänker du ge mig poängsavdrag eller straffkommendering?"

"Ha, ha, kul Potter." Flinade hon.

"Jag var hos Remus i sjukhusflygeln." Sade han.

"Har något hänt?" Frågade Lily oroligt. "Jag visste att han inte kunde komma på mötet, men jag visste inte att han låg i sjukhusflygeln."

"Nej, ingenting har hänt. Han är bara lite krasslig." Försäkrade James henne.

"Och hur var din mamma?" Hon hade äntligen tagit upp det som hade distraherat ända sedan hennes samtal med Peter kvällen före.

"Min mamma?" James såg ställd ut över att ha fått frågan. "Hon mår bättre." Skyndade han att säga.

"Det var snällt av er att hälsa på henne." Sade Lily och kände hur hennes hjärta bultade hårdare i bröstkorgen och var rädd att James skulle kunna höra hur det accelererade. "Vad sa du att hon hade drabbats av?"

"Gnomfeber." Hon förvånades över hur det felaktiga svaret hade fått det att sticka till i hjärtat och försökte samla sig.

"James, vad står på egentligen?"

"Lily-

"Varför ljuger du för mig? Jag vet att ni ljuger för mig." Sade hon och försökte hålla rösten lugn.

"Varför tror du jag ljuger för dig?" Frågade James.

"Därför att Peter är en lika dålig lögnare som du är." Sade hon besviket. "Jag vet att du, Sirius och Remus var ute och gjorde någonting igår. Och jag undrar varför ni ljög om det för mig och försökte distrahera mig med Peter." Hon blinkade bort tårarna som hade nått hennes ögon. Vad var det med henne?

"Lily, jag kan inte ta det här nu."

"Vad är det du inte kan ta? Ditt ansvar?" Frågade hon och försökte låta kylig, men hon hade svårt att hålla rösten stadig. Hon hade inte trott att hennes bekräftade missaningar skulle ha den här effekten.

"Lily, lägg av!" James hade höjt rösten nu. Hans bröstkorg rörde sig tydligt under skjortan för varje ansträngande andetag. "Lily, jag är verkligen ledsen att jag har ljugit för dig, men du har inte med det att göra."

"Du är ledsen för att du har ljugit för mig?" Hon gav ifrån sig ett tomt skratt och såg upp i hans hasselnötsbruna ögon, och kände hur det skar någonstans inom henne. "Nej, jag är ledsen för att du har ljugit för mig."

"Lily-"

"Nej, försök inte rättfärdiga det!" Sade hon argt.

"Lily, du har ingenting med det här att göra. Ja, jag är verkligen ledsen att jag var tvungen att ljuga för dig, men mer än så kan jag inte säga. Jag är inte skyldig dig sanningen."

"Nej, för vänner säger ju inte sanningen till varandra. Tillit, vad behövs det till?"

"Det är det som är grejen, Lily. Vi är inte vänner. Du har aldrig velat vara min vän, och varför skulle du vilja vara det nu? Och även nu, när man skulle kunna tro att du vill vara min vän så är du osäker."

"Menar du den där lappen på trollformelläran? Det där var bara en fånig lapp!"

"Ja, men det låg mycket i den fåniga lappen, och jag är trött på att försöka vara din vän, Lily Evans."

"James!"

"VAD?"

"Du blöder!"