19

Det kändes alltid lika konstigt att vara tillbaka. Det var en blandning av hemma och borta.

Det första Lily gjort när de kommit hem hade varit att packa upp på sitt rum och byta om till något som inte luktade tåg. Hon hade haft det rummet sedan alltid, och tiden hade satt sina spår på det. De blommiga tapeterna hade Lily själv valt när hon var 10, och hon hade inte sett någon mening med att byta dem när hon blivit äldre med tanke på så lite tid hon faktiskt spenderade där. I bokhyllan kunde man mest hitta barnböcker som hon läst flitigt när hon var yngre, och i sängen fanns några gosedjur kvar som överlevt hennes barndom.

Lilys föräldrar hade dock bytt cirkusöverkastet mot ett mer neutralt i vitt. Förutom det så var det bara fotona på anslagstavlan som avslöjade att Lily inte längre var tio år. Fotona var tagna förra sommaren på henne, Haylie och Mary när de spenderat två veckor hos henne.

Lily gick ner till köket där hon visste att hon skulle finna sina föräldrar. Mr Evans stod och gjorde lunch medan Mrs Evans satt på en stol vid köksbordet som moraliskt stöd.

"Filippos kom medan du packade upp." Berättade Mr Evans. "Smart uggla du har där."

"Åh, vad bra. Jag såg ingen anledning att kånka med honom på tåget. Han avskyr verkligen sin bur."

"Jag gav honom lite vatten i alla fall. Han är i grovköket." Sade Mr Evans och knyckte på huvudet i riktning mot grovköket.

"Vem var det på stationen förresten?" Frågade Mrs Evans nyfiket sin dotter. Lily blev förvånad över frågan.

"Det var ju Haylie. Ni minns Haylie. Tjejen som bodde här i två veckor för sommaren."

"Jag syftade inte Haylie och Mary." Sade Mrs Evans menande. "Jag känner dem."

"De andra var våra klasskamrater från Gryffindor." Sade Lily.

"Jag tänkte specifikt på den ena unga herrn." Sade Mrs Evans slugt och såg på sin dotter med spända ögon. Lily kände hur hennes puls stegrade.

"Det var fyra stycken där, du får nog vara mer specifik." Sade hon och spelade dum.

"Han med glasögon." Sade Mrs Evans och log brett. "Han kunde inte slita ögonen ifrån dig."

"Du menar James." Sade Lily.

"James? Killen som du, eller framförallt Severus, avskyr så?"

"Tiden kan göra underverk." Sade Lily enkelt och öppnade kylskåpet av ren vana trots att hennes pappa redan var i full färd med lunchen.

"Den där James var i alla fall väldigt stilig." Sade Mrs Evans.

"Han och Sirius Black -det var killen med väldigt snyggt hår- är skolans mest eftertraktade killar av en anledning."

"Och du eftertraktar ingen av dem?"

"Grace!"

"Mamma!"

"Jag måste kunna ställa min dotter en vanlig fråga." Svarade Mrs Evans sin man.

"Vad äter vi till middag ikväll?" Frågade Lily för att byta samtalsämnet.

"Vi har inte ens hunnit äta lunch än." Skrattade Mr Evans. "Men jag tror det blir lamm, eller så blir det någon nyimproviserad kycklingrätt."

"Gör kycklingrätten idag. Jag skulle satsa på ett säkert kort imorgon när Petunia och Vernon kommer."

"Kommer Tuni imorgon?" Frågade Lily förvånat och såg på sina föräldrar.

"Ja, hon och Vernon ska fira jul med hans syster i år, så de kommer imorgon och lämnar av julklappar och äter lite mat och så." Berättade Mrs Evans.

"Hon firar jul med Vernons familj?" Upprepade Lily sårat.

"Lily, det har ingenting med dig att göra." Sade Mrs Evans tröstande. "Hon älskar Vernon. Hon vill spendera sin första jul med honom, det är inget konstigt."

Klockan var prick 17:00 när ringklockan ljöd morgondagen. Lily drog en djup suck innan hon gick ner på nedervåningen för att hälsa på sin syster och Vernon. Mr Evans hade redan öppnat för kvällens gäster och skakade nu hand med Vernon som hade odlat en buskig mustasch under sin stora näsa vilket fick honom att se ännu löjligare ut.

"Hej Tuni", Sade Lily vänligt och kramade om sin syster. Petunia kramade inte henne tillbaka, utan stod bara stelt kvar på samma ställe och log ett obekvämt leende. "Trevligt att träffas igen, Vernon." Sade Lily och gav honom en artig kram. Vernon grymtade något ohörbart.

"Åh, Tuni! Vernon! Vad roligt att ni kunde komma. Kom in, kom in. Sätt er i vardagsrummet." Lily och Petunias mamma kom sprudlande in i hallen i den nystrukna klänningen som hon valt ut tidigare under dagen. Lily och Mr Evans passade på att ta till flykten medan Grace underhöll gästerna.

"Lily, ska inte du sitta med i vardagsrummet?" Frågade Mr Evans som gjorde de sista förberedelserna inför middagen.

"Jag tänkte hjälpa dig duka." Sade Lily.

"Lily, jag vet att det är jobbigt mellan dig och Petunia, men jag vet att hon älskar dig. Hon kanske inte visar det för dig, och hon kanske aldrig gör det igen, men jag vet att du fortfarande har en plats i hennes hjärta."

"Tack Pappa."

"Vi har en liten tillkännagivelse." Grymtade Vernon när de kommit halvvägs genom middagen. Petunia såg på honom med glittrande ögon som om det bara var dem två i rummet. Han harklade sig. "Jag och Petunia ska gifta oss." Mrs Evans började nästan gråta av lycka över att sin äldsta dotter hade förlovat sig, medan Mr Evans gratulerade dem till den glada nyheten. Lily svalde.

"Jag är så glad för er skull." Sade hon och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

"26 juni har vi satt datumet." Berättade Petunia och ignorerade sin systers lyckönskningar.

"Det är ju snart!" Utbrast Mrs Evans. "Åh, det är så mycket vi måste planera. Jag och Lily ska till London nu i veckan och leta efter en balklänning, vad sägs om att börja titta lite efter en brudklänning till dig?"

"Jag och Vernon har väldigt mycket nu så det passar sig nog inte." Ljög Petunia.

"Aja, en annan gång. Men berätta nu, hur friade han?"

Lily kände ett sting av lättnad när hon såg Petunia och Vernon rulla iväg i deras Mercedes och kände det som om hon äntligen kunde andas ut.

"Kan ni fatta att hon tänker gifta sig med honom?" Frågade Lily som fortfarande stirrade ut genom fönstret.

"Vad tycks?" Lily föste undan draperiet och gick ut i den sjunde klänningen som hon provat. Lily och hennes mamma Grace hade tidigt på julafton åkt in till London för att införskaffa sig en klänning till nyårsbalen. Lily vände sig om mot den stora helkroppsspegeln och iakttog sin spegelbild. Lily kände det nästan som att hon drunknade i klänningens röda färg.

"För mycket rött." Sade Mrs Evans ärligt. "Den tar alldeles för mycket fokus från ditt vackra hår."

"Ja, ni har rätt. Rött känns inte helt rätt. Vet ni vad, jag tror jag har en klänning som skulle passa perfekt." Sade expediten fundersamt. "Vänta här."

Lily gick tillbaka in i omklädningsrummet och tog av sig den röda klänningen som hon hängde tillbaka på sin galge. Hon satte sedan på sig sidenrocken och gick ut till sin mamma igen som hon gjorde sällskap på soffan. Lily tog ett glas med alkoholfritt bubbel som expeditkvinnan hade ställt fram till dem.

"Jag är så glad att du ville göra det här med mig." Sade Mrs Evans uppspelt vars ansikte var prytt med ett stort leende.

"Klart jag vill, mamma." Sade Lily och lutade sitt huvud mot sin mammas axel.

"Jo, men det är svårt för mig och pappa att vara en del av ditt liv på grund av, ja, du vet- men att kunna vara med dig och välja en balklänning- Det känns bra helt enkelt, Lily, att få vara en del av ditt otroliga liv."

"Du kommer alltid vara en del av mitt liv." Sade Lily. "Men jag är också glad över att vi kunde göra detta, bara du och jag."

"Här kommer jag." Kvittrade expediten med en ny klänning i famnen. Hon hängde in klänningen i Lilys omklädningsrum och såg förväntansfullt på Lily. "Testa den nu."

Lily kände sig alldeles upprymd när hon och Mrs Evans lämnade klänningsbutiken tillsammans med Lilys drömklänning. Den hade varit perfekt för en nyårsbal, och Lily kunde knappt vänta tills hon skulle få använda den och visa den för sina vänner och James.

"Vi äter lunch ute, va?" Föreslog Mrs Evans. "Pappa jobbar ändå på restaurangen idag, och jag är faktiskt ingen vidare kock."

"Äta ute låter bra." Svarade Lily.

Grace valde en restaurang med bara tre minuters gångavstånd från klänningsbutiken. Hon hade tydligen ätit där förr tillsammans med sina väninnor, och om hon mindes rätt skulle de ha väldigt god pasta.

"Du får inte glömma att ta massa bilder på dig, Haylie och Mary på balen. Har de köpt sina klänningar än?" Frågade Mrs Evans när de beställt sin mat.

"Jag tror inte det. Tror de skulle göra det tillsammans nu på lovet."

"Ni tre kommer vara så fina! Ska ni gå tillsammans?" Frågade Mrs Evans entusiastiskt och tog en klunk av sin cola.

"Nej, Haylie ska gå med Sirius - killen med så snyggt hår, du vet, från stationen. Och Mary ska gå med Diggory. Jag tror jag har berättat om honom. Han är prefekt för Hufflepuffs elevhem."

"Och du ska..."

"Jag ska gå med James." Sade Lily likgiltigt som om hon just berättat att hon skulle tömma diskmaskinen när hon kom hem.

"James? Killen från Kings Cross?" Frågade Mrs Evans plötsligt väldigt intresserat. Hon spände blicken i Lily för att försöka läsa av sin dotter.

"Mamma, gör inte en grej av det här nu." Suckade Lily.

"Den här James verkar vara en ganska stor del av ditt liv bara."

"Vi är vänner." Sade Lily.

"Jag tyckte jag såg något annat på stationen." Sade Mrs Evans och knyckte lite på ena axeln.

"Mamma, om en kille så mycket som pratar med mig tror du att något är på gång. Så mycket vill du att jag hittar någon."

"Inte! Jag vill att du ska hitta sann kärlek som jag har gjort, och skulle aldrig uppmuntra dig till något annat. Men berätta lite om honom då. Jag vill veta vem det är du ska gå egentligen med på balen. Hur är han?" Grace påminde Lily om sina vänner. Hon var en nyfiken tonåring i en vuxen kropp.

"Han är..." Lily tänkte en stund och lät undslippa ett ironiskt skratt. "Trevlig."

"Trevlig? Han såg mer än trevlig ut när jag såg honom." Sade Mrs Evans skeptiskt.

"Mamma, du stod minst 25 meter bort."

"Berätta mer. Är han duktig i skolan? Är han prefekt som du?"

"Han är definitivt inte prefekt." Sade Lily som hade svårt att hålla sig för skratt. "Det är Remus Lupin som är det. Han var också med på stationen, jag har berättat om honom innan ju."

"Den runda killen?"

"Nej, det var Peter, mamma." Log Lily och himlade med ögonen. "James, Sirius, Remus och Peter är mer kända som skolans upptågsmakare. Och trots att de antagligen har fått fler kvarsittningar än någon annan elev som någonsin har satt sin fot på Hogwarts, så har till och med lärarna en svag punkt för dem. Inte konstigt dock, de är skolans mest begåvade elever, hur jobbigt det än är att erkänna."

"Och ni två har spenderat en del tid tillsammans?"

"Verkar det så?" Frågade Lily och kunde inte låta bli att skratta åt sin snokande mamma.

"Men jag säger ju det. Jag såg något mellan er på stationen."

"Mamma, det är ingenting mellan mig och James. Han är inte intresserad."

"Men du är?"

"Jag- Han är en av mina närmaste vänner."

"Varför är han det?" Frågade hon.

"Sherlock, det här är inte ditt fall. Lägg ner det."

"Nej men som din mamma är det mitt fall." Sade hon.

"Han är fantastisk, okej. Han är den mest omtänksamma, förstående och irriterande personen jag vet." Utbrast Lily. Hennes mamma såg mycket belåten ut.

"Han låter som en väldigt bra vän." Sade Grace leende.

"Du vet, jag har spenderat största tiden av min tid på Hogwarts att hata honom. Han var en av killarna som brukade gå på Severus, och jag trodde aldrig det skulle gå att förlåta. Men jag förlät honom så lätt, och jag hade så dåligt samvete. Jag borde ju hata honom, för Severus. Men Sev var inte heller helt oskyldig i detta, och till skillnad från honom så ändrades James. James... växte upp. Människor ändras, och alla förtjänar väl en ny chans?" Berättade Lily för sin mamma som lyssnade till vartenda ord. Hon tog ännu en klunk av sin kalla läsk och såg ut genom fönstret på gatan utanför. Lily visste att hon tänkte. Hon kunde se hur det knakade innanför pannbenet på sin mamma, och undrade vad som egentligen pågick där inne.

"Du har ett väldigt gott hjärta, Lily. Jag är verkligen stolt över dig, vet du det?" Frågade Grace och lade huvudet på sned medan hon betraktade sin dotter som satt framför henne.

"Jag har fått det från dig och pappa." Sade Lily.

"Vänta, är inte James samma kille som bjöd ut dig hela tiden?" Sade Lilys mamma plötsligt som om hon just blivit slagen av blixten.

"Jo, det är han." Sade Lily tveksamt. "Han har slutat göra det nu."

"Men han bjöd dig till balen?"

"Ja, det gjorde han." Svarade hon.

"Och du tror inte han gillar dig?"

"Efter att han kysste mig i sjukhusflygeln så är jag ganska säker på det, ja." Svarade Lily och lät nästan lite irriterad nu.

"Vänta lite nu, en sak i taget. Han gjorde vad, var?" Frågade Mrs Evans chockat som försökte hänga med i den plötsliga vändningen. Lily ångrade genast att hon hade sagt något.

"Det är en lång historia." Sade hon och gjorde en gest med handen i ett försök att släppa ämnet.

"Alla historier kan kortas ner." Sade Mrs Evans.

"Okej, okej, om du nu måste veta ALLT, mamma. James skulle lära mig att spela quidditch, jag har ju berättat för dig hur det är en sport som... spelas på kvastar." Hon viskade det allra sista om någon av de andra gästerna fick för sig att avlyssna deras samtal. "Och jag råkade krocka med en målstolpe."

"Du krockade med en målstolpe?" Frågade Grace misstroget och ett roat leende spred sig över hennes läppar.

"Mamma, du skulle bara våga skratta." Varnade Lily henne, men hon log också. "Jag bröt benet, spräckte läppen, fick näsblod och så fick jag ett jack i pannan."

"Du bröt benet, spräckte läppen, fick näsblod och ett jack i pannan, och skrev inte hem?"

"Mamma, Madam Pomfrey i sjukhusflygeln fixade det på mindre än fem minuter. Men en av medicinerna jag var tvungen att ta hade lite bieffekter, så jag var rekommenderad att stanna kvar över natten."

"Fick bieffekterna dig att kyssa James, eller?"

"Mamma, vet du om att du är mer nyfiken än Haylie och Mary tillsammans?"

"Jag har ju ingen koll på dig där borta uppenbarligen, så man måste ju gräva för att få fram all den här informationen. Så den här kyssen, hur hände det?"

"Mamma, jag vill verkligen inte diskutera det med dig."

"Lily, du är vuxen. Jag vet att du håller på med... sånt."

"Mamma!"

"I mina öron låter det i alla fall som att den här killen tycker om dig." Sade Mrs Evans enkelt.

"Du har aldrig träffat honom."

"Men jag har hört vad du har sagt, och jag såg hur han tittade på dig." Sade hon igen. Lily gav ifrån sig en djup suck och ruskade på huvudet åt sin mamma.

"Du är knäpp, vet du det?"

"Nej, jag är bara en mamma."

Sent på julaftonskvällen var Lily tillbaka på sitt rum med balklänningen hängandes på garderobsdörren. Hon tog fram sin trollstav där hon satt vid sitt nötta skrivbord och trollade fram ett kuvert ur tunna luften. Hon rev av ett stycke pergament från en rulle hon hade liggandes på bordet. Hon doppade fjäderpennan i bläcket och krafsade sedan ner ett hastigt "God Jul". Sedan vek hon ihop en bit som såg ut som mörkgrön sammet och lade ner i kuvertet som hon slutligen adresserade till James Potter.