Kapitel 5.
Senare på dagen var Sadira inte alls på bra humör längre. Det hade inte varit helt lyckat att gå till cafeterian, för hon var luspank så att hon inte kunde köpa någonting och dessutom hade den unge knarklangaren varit där och stirrat på henne så att hon kände sig riktigt övervakad.
Det verkligt dåliga var dock när hon fick veta att Aladdin var ihop med Jasmin. Sadira hade blivit kär i Aladdin. Hon visste inte om det var vid första ögonkastet eller när han hjälpte henne med plugget eller när han skrattade åt att de kom från samma land, men nu var hon i alla fall fast i ett våldsamt begär till honom och en nästan lika våldsam svartsjuka mot Jasmin.
"Aladdin skall bli min, på ett eller annat sätt!", sade Sadira för sig själv.
Som om det inte vore nog med kärleksproblemet var hon fortfarande luspank och hade slut på både mat och hasch hemma. Hon måste få tag på pengar på något vis. Det vill säga, hon måste tigga hos soc. och om de gav henne avslag, vilket de förmodligen skulle göra, måste hon stjäla pengar.
Sadira önskade att hon aldrig hade börjat röka hasch. Det var dyrt. Hon skulle sluta, men inte än. När hennes liv var mindre problematiskt på andra sätt, när hon hade blivit ihop med Aladdin, då skulle hon sluta röka hasch.
Sadira fick som väntat inget förskott på socialbidraget, så när mörkret hade fallit gick hon och bröt sig in i en kiosk. Det vimlade av godis i den där kiosken, och Sadira var ju vrålhungrig så hon kunde inte låta bli att ta risken att äta av det där godiset. Sedan kom en polisbil och Sadira lyckades bara nappa åt sig 200 kronor ur kassan innan hon måste fly hals över huvud. De var med nöd och näppe hon kom undan.
Sadira hade bara blivit ännu hungrigare av godiset i kiosken, och när hon kom hem till sin stökiga lilla lägenhet kastade hon sig på sängen och grät över sitt elände. Det gick inte att handla mat vid den här tiden, Aladdin var ihop med en sexig tjej med guldsmycken och hon själv var en svältande pundare!
Sadira bestämde sig för att gå ut och köpa hasch, det gick i alla fall att köpa den här tiden på dygnet. Hon tog med sig hälften av pengarna. Det duggregnade ute och var riktigt rått. Hon frös och var livrädd för att polisen skulle komma och gripa henne för stölden.
När hon hade hittat Mozenrath fick hon veta att priset hade stigit, det kostade dubbelt så mycket som förra gången. Sadira protesterade och sade att det inte var rimligt och hon skulle svälta ihjäl om det var på det viset.
"Som jag bryr mig. Det är ditt problem", sade Mozenrath. Sadira började gå iväg för att hämta de resterande pengarna. Hon tänkte att hon fick ju i alla fall lunch på skolan och det borde väl räcka för att överleva tills hon fick mera pengar.
"Du, vänta!", sade Mozenrath. "Du kan betala hälften i natura! Du kan ge mig en kyss."
Sadira gick fram till Mozenrath och kysste honom på munnen. Det kändes äckligt, och det blev inte mindre äckligt för att han omfamnade henne och kysstes tillbaka. Sedan betalade hon pengarna, fick haschet och skyndade sig hem.