Kapitel 6.
Destane gav Mozenrath en örfil för att han hade tjänat för lite pengar. Sedan förklarade han att han skulle sticka iväg i nästa dag och vara borta ett par dagar i affärsärenden, men att han skulle ge Mozenrath och Xerxes dyngstryk när han kom hem om de ställde till någonting medan han var borta.
Mozenrath fick behärska sig för att inte le. Det här var tillfället som han hade väntat på.
Sadira låg på sängen och rökte hasch och försökte tänka positivt. Hon skulle trolla fram ett monster som rövade bort Jasmin, och sedan skulle hon bli ihop med Aladdin i Jasmins ställe. Hon föreställde sig sig själv gå sida vid sida med Aladdin, och hon hade likadana kläder och smycken som Jasmin, medan Jasmin gick ensam i eländiga tiggartrasor.
Den fina Sadira i guldsmyckena böjde sig fram och kysste Aladdin på munnen, men i samma ögonblick upptäckte hon till sin stora fasa att det inte var Aladdin utan Mozenrath hon kysste.
Sadira satte sig upp och grep tag i sängkanten och tänkte att det bara var haschet som hade spelat henne ett spratt. Mozenrath var inte här, hon kunde lugnt fortsätta att dagdrömma om Aladdin. Men skräcken släppte inte, hon kände sig tvärt om räddare och räddare. Haschet så klart, hon hade fått en snetändning. Som om det inte var illa nog ändå…
Det var tyst, och tystnaden tycktes vara en dödsångest som gick genom märg och ben. Sadira lyckades på något vis ta sig fram till sin skivspelare trots att hon var stel av skräck. Hon tog en skiva och spelade en låt på måfå. Det visade sig vara "Cadence of Her Last Breath", en låt som handlar om en tjej som flyr för livet i ett otäckt mörker. Sadira drogs in i låten och mardrömmen fortsatte.
Hon sprang för livet, jagad av monster eller soldater eller hon visste inte vad, och ingen ville hjälpa henne utan alla bara kastade sten på henne och skrek: "Run away! Run away!" (det ingick sådana röster i låten…). Aladdin, Mozenrath… alla!
"Det är inte på riktigt!", försökte hon intala sig. "Det är bara haschet! Jag skall aldrig mer röka hasch, jag skall aldrig mer kyssa Mozenrath, åh gode Gud jag skall aldrig mer…"