Lily
Hon satt på golvet i uggletornet. Det tomma pergamentarket verkade stirra fientligt på henne. Lily sög på udden av fjäderpennan medan hon tänkte på vad hon skulle skriva. Hon behövde inte vara rädd för att hennes läppar skulle färgas blå längre. Teddy hade upptäckt hennes ovana och köpt ätbart bläck åt henne till hennes senaste födelsedag. Hon sög alltid på sin penna när hon inte visste vad hon skulle skriva. Hans senaste brev hade varit en sådan besvikelse. Hon hade fortsatt att skicka långa utförliga brev som de alltid hade brukat göra, men Teddys blev bara kortare och kortare. Visst förstod hon att han hade mycket att göra med planeringen inför bröllopet och att han prioriterade Victoire framför henne, men fast det var självklart, och bara fånigt av henne att drömma om någonting annat, var det svårt att acceptera att han var så mycket viktigare för henne än hon var för honom. Hon läste igenom hans brev igen.
Lily,
Jag förstår att du känner dig ensam, men är inte dina bröder där för dig? Och hur är det med Hugo nuförtiden? Ni två brukade ju vara så nära varandra. Jag tycker faktiskt inte att du borde fråga Albus om det du nämnde tidigare. Det är hans ensak. Och jag förstår att du är nervös inför provet men du klarar det nog om du bara övar. Jag vet faktiskt inte vilket som är det bästa sättet att pulverisera måneldsrot på. Står det inte i din trolldrycksbok? Jag är ledsen men Victoire ropar, så jag måste gå nu. Jag får skriva längre i veckan.
Kramar,
Teddy
Hon tog ut pennan ur munnen och kastade den argt på brevet som låg på golvet. Stora mörklila droppar av bläck fläckade brevet och gjorde texten oläslig. Det hade gått en vecka och han hade inte skrivit något mer. Förr hade de haft långa brevväxlingar och skrivit flera gånger i veckan, men nu verkade det som om han bara fann hennes brev störande och barnsliga. Förr skulle han ha gett henne massvis med tröstande ord när det gällde hennes ensamhet och han skulle ha gett henne förslag på vad hon skulle göra med Hugo. Visst stod det i hennes trolldrycksbok hur man pulveriserade måneldsrot, men hon hade velat se om han skulle ta sig tid att leta upp det åt henne. Tydligen inte. Teddys brev var inte värt att svara på. Han kunde få vänta tills han förstod att hon var arg och skickade ett längre brev. Så länge skulle hon få lov att klara sig själv. Hon fick en klump i halsen när hon tänkte på att hon skulle vara tvungen att uthärda de långa skoldagarna i ensamhet, utan att ens ha hans brev som tröst. Hon och Hugos relation hade blivit mer och mer komplicerad under det föregående året. Han betedde sig så annorlunda med sina "coola" kompisar, inte alls som när de var själva. Och de ville tydligen inte ha några töntiga tjejer med i sitt gäng. Att Hugos kompisar hade kallat henne saker hade inte varit det värsta. Det var att han inte stod upp för henne som gjorde så ont. Hon kunde se att han inte tyckte om att de gick på henne och mobbade henne, men istället för att säga någonting tittade han skamset bort och lät dem göra vad de ville med henne. Hugo fortsatte att låtsas som om hon inte fanns när hans gäng var i närheten, men när de var själva var allt som förut och de kunde prata om allt. Hon hade bett honom att sluta vara med dem, men han lyssnade inte. Hon var tydligen inte tillräckligt viktig för honom heller. Hon kunde inte hejda tårarna från att rinna ner för hennes kinder längre. Hon satte ansiktet i händerna och det salta tårarna droppade ner på pergamentarket och gjorde det knöligt och vått. Hon bestämde sig för att hon ville skicka ett svar ändå. Hon krafsade ner tre ord på pergamentet med skakig handstil innan hon vek ihop det och fäste det vid ugglans ben.
Du förstår ingenting.
Det blev kort och ganska hemskt. Jag tycker så synd om henne! Vilken fruktansvärd person jag är! Men jag ska se till att det blir bra för henne tillslut. Vem vill ni att jag ska skriva om i nästa kapitel?