Som vanligt: förlåt för att jag är så seg på att uppdatera, mitt fanfiction konto har haft seriösa problem. Jag har inte kunnat lägga upp någonting överhuvudtaget på en månad. Jag vet inte hur, men det har löst sig nu så det ska gå bättre att lägga upp kapitel i framtiden. Så... Albus kapitel tillslut.

Albus

"Hej, Albus!" Han satt i biblioteket och gjorde sin läxa i örtlära då Lysander överraskade honom. Han var helt oförberedd, och som alltid när det hände hade han inget försvar; ingen uppbyggd mur som skyddade honom. Han kunde inte låta bli att darra på rösten när han svarade.

"Åh, hej Lysander." Det lät helt konstgjort. Albus var nästan förvånad över att Lysander inte hörde på hans röst vad det var frågan om.

"Rose sa att du ville prata med mig om någonting." Jaså, det var Rose igen. Hon hade försökt få honom att prata med Lysander, men det gick bara inte. Han ville inte förstöra deras vänskap. Lysander log uppmuntrande mot honom, när han såg att Albus tvekade på vad han skulle säga. Albus rodnade såklart. Ah! Det måste ju vara helt uppenbart.

"Det är ingen fara, Al. Vad det än är så kan du berätta det för mig. Vi är ju vänner." Lysanders blonda hår föll ner i ögonen på honom på det där sättet som Albus fann helt… oemotståndligt. Det är bara det att jag önskar att vi kunde vara mer än vänner, tänkte han, men han sa såklart ingenting den här gången heller. Han försökte komma på någonting att säga.

"Jag undrade, eh… om du kunde hjälpa mig med… med min spådomskonstläxa." Han hörde ett frustrerat "Aah!" från andra sidan bokhyllan och han förstod att det måste vara Rose. Behövde hon verkligen stå och lyssna? Lysander verkade inte ha uppfattat ljudet. Han bara log.

"Det är klart jag hjälper dig! Professor Branyee ger väldigt svåra läxor. Du behöver inte skämmas för att fråga om det." Så det var så han hade tolkat rodnandet. Lysander trodde tydligen att han tyckte att det var pinsamt att fråga om hjälp. "Jag har inte gjort den än, men vi kan samarbeta om du vill", sa Lysander. Albus försökte le uppriktigt, men trots att han fann Roses pressande irriterande, var han besviken på sig själv. Han hade flytt undan igen.

"Ja, gärna", fick han fram.

"Har du tid nu?", frågade Lysander.

"Visst." Albus flyttade lite åt sidan och Lysander drog ut stolen bredvid Albus och satte sig. Albus försökte att inte lägga märke till exakt hur många centimeter de satt från varandra. Det var idiotiskt att han la så mycket fokus på såna detaljer när han visste att han aldrig skulle våga säga någonting till Lysander. Ändå kunde han bara inte låta bli.

Lysander var en av de där ovanliga personerna som alla tyckte var lite märklig, men ändå älskade. Han var bara rakt igenom god på något sätt. Han var både otroligt smart, social och snygg och det ledde till att folk såg hans mer märkliga egenheter som något positivt, även fast en mindre karismatisk person antagligen hade blivit mobbad för dem. Lysander skämdes inte för någonting, varken hans något märkliga familj eller hans stora passion för spådomskonst. Han var alltid där och hjälpte till om någon behövde honom och han hade aldrig så länge Albus visste, yttrat ett elakt ord. Albus hade alltid beundrat Lysanders mod och vänlighet, men det var inte förrän de hade blivit vänner ett år tidigare som han hade insett att det var mer än beundran han kände för Lysander. Rose var den enda som visste om att han "gillade killar" och han ville helst behålla det så. Två tjejer som hade gått ut skolan förra året hade visat sitt förhållande öppet, och de hade blivit så hårt trakasserade att de inte kunde gå genom en korridor utan att folk skrek och kastade förhäxningar på dem. Albus trodde inte att han skulle klara av att vara med om något sånt. Särskilt inte ensam. De hade i alla fall haft varandra.

När de hade avslutat läxan reste sig Lysander upp och log. Albus tyckte att det där leendet var bland det vackraste som fanns. Han blev irriterad på sig själv. Det fanns ingen poäng med att gå runt och tänka såna saker om man ändå aldrig tänkte säga det. Han skulle bli tvungen att antingen säga något till Lysander, eller sluta tänka på honom på det sättet. Men inte nu… En annan dag skulle han göra något för att slippa ur det här stadiet av förvirring. Imorgon kanske. Eller i övermorgon. Han bara fortsatte att skjuta upp det hela tiden. Rose blev galen på honom när han hela tiden sa att han skulle berätta för Lysander eller sluta tänka på honom - och misslyckades med båda sakerna varje gång han försökte. Albus förstod inte hur någon som var så feg som han kunde ha hamnat i Gryffindor och någon som var så modig som Lysander kunde ha hamnat i Ravenclaw. Han bara måste våga! Han hade precis öppnat munnen för att säga något då Lysander började prata.

"Ha det så bra Albus! Vi ses imorgon på trolldomshistorian." Han log ett sista leende och gick iväg innan Albus hann säga ett ord till. Så fort Lysander var borta kom Rose från andra sidan bokhyllan.

"Jag kan inte tro det! Du sumpade din chans – igen!", viskade hon ursinnigt. Albus tittade nedslaget på sina händer.

"Jag vet. Jag är en riktig åsna till Gryffindorare. Det borde kasta ut mig. Jag hör inte hemma någonstans." Roses blick mjuknade avsevärt. Hon kramade försiktigt hans hand.

"Säg inte så. Du är fantastisk. Och du hör hemma här hos mig, i Gryffindor och med din familj. Du hör hemma med Lysander. Du måste bara berätta det för honom." Albus suckade och satte huvudet i händerna.

"Men, hur?", sa han uppgivet. Till hans förvåning log Rose ett Fred-och-George-aktigt leende.

"Jag har en idé."