Jag sa ju att jag inte hade gett upp, visst gjorde jag! Jag vet, det var sju tusen år sen jag uppdaterade, men, men. Sakta men säkert kommer jag någon vart. Det här kapitlet är inte som de andra, utan tre små scener. Enjoy!

Rose

Under de senaste dagarna som hade gått hade Dominique kommit fram till två saker. Det första var att hon inte kunde tvinga sig själv att sluta tänka på James. Det var omöjligt. Han var hennes bästa vän och de sågs hela tiden. Hur hon än försökte undvika det så fylldes hon alltid med känslor när hon var med honom. Hon skyllde det på sina hormoner. Tyvärr gick det inte att bortse från problemet även fast hon hade hittat på en förklaring, eller snarare en ursäkt för sitt betende. Det andra hon hade kommit fram till var att ingen under några omständigheter skulle få veta det – särskilt inte James. Hon tänkte att det kanske till och med var bättre att använda en täckmantel, eftersom vissa personer (host host, Rose) var väldigt nyfikna och andra personer (host host, James) var väldigt observanta. Så när Rose frågade henne igen vid middagen en dag vägrade hon inte att svara. Hon tittade sig istället runt i stora salen efter första, bästa person. Hon låtsades ta ett djupt andetag.

"Det är Lysander Scamander", sa hon. Dominique hade tyckt att det var ett rätt så bra val. Han var en bra person samtidigt som det var rätt så förklarligt att hon inte hade velat berätta någonting eftersom han var yngre och så, men Rose såg bara chockad ut. Dominique visste att med lögner var det lite som med såna där monster med massor av huvuden. Man kunde lösa ett problem med en lögn bara för att se femtio nya poppa upp i dess ställe. Av någon anledning som hon inte förstod så tittade Rose bekymrat bort mot Albus.

"Jag är glad att du berättade det för mig, Dominique", sa Rose men hon såg allt annat än glad ut. Plötsligt förstod Dominique. Rose var kär i Lysander och nu trodde hon att hon skulle behöva tävla med Dominique om honom. Varför skulle hon alltid trassla till allting med sina dumma lögner? Det var idiotiskt. Rose skulle gå runt och oroa sig massor i onödan. Men hon kunde inte ta tillbaka det nu.

"Berätta det inte för någon, okej!", sa hon desperat när Rose reste sig upp.

"Visst." Rose gick därifrån och bort till Albus utan att se på henne. Dominique fick en känsla av att hennes lögnaktiga bekännelse verkligen hade sårat Rose. Hur skulle hon lösa de här?

Lily

Hon hade samlat mod och förberret sig. Nu stod hon och väntade i korridoren. Deras sista lektion innan lunch hade varit trolldryckskonst och hon hade bestämt sig för att konfrontera Hugo. Lily kände sig nästan obekväm i sin egen kropp. Hon försökte rätta till klädnaden, men blusen och kjolen verkade alltid vilja vrida sig på något konstigt sätt. Om hon bara inte hade varit så liten och tunn. Hon var kortare än nästan alla i hennes årskurs. Hon fick syn på honom, och istället för att titta ner på sina fötter så såg hon rakt in i hans ögon.

"Hej, Hugo!" Han grymtade bara till svar och skickade henne en menande blick som tydligt visade att han inte ville att hon skulle prata med honom när det var så mycket andra människor runt omkring dem. Det gjorde ont som alltid, men hon försökte att strunta i det och låtsades som ingenting. Han fortsatte att gå och hon skyndade efter honom.

"Jag tänkte att du kanske ville äta lunch med mig, så kan vi jobba med det där trollformellära projektet sen." Han försökte inte ens dölja att han tittade sig omkring för att se om någon hade hört vad hon sa. När han inte såg någon av hans kompisar i närheten tittade han på henne för första gången den dagen.

"Okej," sa han enkelt och ryckte på axlarna. Lily visste inte om hon skulle känna att hon hade lyckats eller inte. Visserligen hade han sagt ja, men det var bara för att hans kompisar inte var där. Allt eftersom att de gick tillsammans verkade Hugo mjukna. Efter en stund pratade de och skrattade som det alltid hade gjort tidigare. De var på väg in i stora salen, då Lily hörde den röst hon avskydde mest i hela världen.

"Hallå, Hugo! Kommer du eller?" ropade Bill Trent som stod några meter bort. Hugo lämnade henne utan ett ord. Han brydde sig inte ens om att titta på henne och hon stod ensam igen och visste inte vart hon skulle ta vägen.

Albus

"Rose!" suckade Albus och skummade igenom listan igen. "Jag är inte säker på att det här med att skriva en lista var världens bästa idé. De flesta av de här förslagen är faktiskt rent av löjliga." Han höll upp listan framför henne och pekade på förslag nummer 14.

"Vaddå?" sa Rose med spelat sårad röst. "Har du något problem med rosenblad och såpbubbleförtrollningar?" Albus slog irriterat handen mot pannan.

"Jag förstår om det kommer som en chock för dig, men det har jag faktiskt. Jag hade redan problem med att prata med honom som en normal människa, och rosenblad gör faktiskt hela situationen ännu värre." Rose la huvudet på sned och granskade honom noggrant några sekunder, innan hon öppnade munnen igen.

"Okej. Över till plan B," sa hon och tog fram ett nytt tomt pergamentark och en fjäderpenna.

"Finns det en plan B?" frågade Albus med panik i rösten. Som om det inte hade räckt med en lång lista som föreslog att han skulle sjunga serenader, strö rosenblad över sängar, och skriva smöriga kärleksbrev. Albus kunde slå vad om att Rose hade fått de här idéerna från någon av de där sliska romantiska böckerna som hon tyckte om att läsa. Rose tittade upp på honom och log busaktigt.

"Du trodde väl inte att det där var den riktiga planen?" Det tog några sekunder innan Albus förstod innebörden av hennes ord. Han andades lättat ut. Rose drev med honom som vanligt.

"Inte för att det inte var brillianta idér, jag tror att jag ska spara den här listan och rama in den, men du behöver något som inte är så drastiskt, något som är lite mer i Albus-tempo." Han gav henne en sur blick.

"Du får det att låta som om jag är någon slags snigel." Rose skrattade. "Världens sötaste lilla snigel," sa hon med bebisröst och ruffsade runt handen i hans hår. Hon han bara få det en aning rufsigt innan Albus drog sig undan och frenetiskt försökte få det att ligga som det skulle igen medan han gav henne en till ilsken min. Som den flickan kunde gå honom på nerverna ibland.

"Så vad är den riktiga planen?" sa han för att byta samtalsämne. Rose log mot honom.

"Den riktiga planen är tyvärr inte lika spännande som de tidigare förslagen, men den kan inte misslyckas. Den riktiga planen är att du ska fråga honom om han vill gå till Hogsmeade tillsam-"

"Jag har ju redan sagt att jag inte tänker fråga honom om han vill gå på en dejt med mig." avbröt Albus henne. Rose såg irriterad ut då hon öppnade munnen igen.

"Du avbröt mig. Fråga bara om ni ska gå som vänner. Det vågar du." hon gav honom en blick som tydligt sa att detta var ett faktum, och inte något som han kunde ha en åsikt om.

"Okej, visst, det vågar jag" suckade Albus. Rose flinade.

"Bra. Då återstår bara en kurs i att flirta!"

Den här historian är svår att skriva för att den är på väg att bli otroligt invecklad och trasslig relationsmäsigt. Jag lovar att jag kommer att uppdatera, men jag kan inte lova när. fast reviews hjälper ju alltid till lite såklart! ;)