Disclaimer: Jag har endast översatt historien. Storyn tillhör Scotland Evander och J.K. Rowling

Angående rubriken så hittade/kom jag inte på någon med samma innebörd. Regrets Collect Like Old Friends är en mening i en låt (Shake It Out-Florence and The Machine).

Katastrofer hade hänt förut. Historien var fylld utav dem. Man skulle lära sig utav sina misstag, men ännu tyckte Draco att hans situation bara upprepades, han blev inte klokare utav den.

Det borde vara självklart för Draco, att istället för att vilja vara som hans far, borde han ha lärt sig genom hans fars val och inte följa hans fotspår.

Draco skulle ha litat på sin magkänsla om att bli Dödsätare, hans magkänslor om att Mörkrets Herre i själva verket var en psykopat. Men Draco hade varit rädd. Han var rädd.

När han tittar bakåt i tiden blir han så förlägen över hans beteende till den grad att inte ens vill fortsätta leva. Han var en Slytherin, så det var meningen att han skulle vara listig, slug och ambitiös. Draco skulle vara framgångsrik och han skulle avundas i hela landet.

Men han var inte bättre än en husalf och han var så rädd så att han inte visste vad. Det gångna året hade varit det värsta året i hans liv. De två senaste somrarna hade varit dystra, han hade levt i rädsla för att bli förbannad, det var som en smärta man inte kunde stoppa. Tid saktade ner för att sedan rusa upp igen runt honom och folk fortsatte att dö.

På hans arm var Mörkrets Märke en påminnelse om att han var någons slav. Det var vad han var, för alltid märkt som en slav. Mörkrets Herre var inte nådig och han var inte snäll, han var inte ens mänsklig så vitt som Draco visste.

Draco var trött på att vara rädd. Han försökte att se slutet och det var även allt han såg: slutet. Om Mörkrets Herre vann det idiotiska kriget skulle hans familj köras i fördärvet på grund av mannens alla krav och nycker. De hade alla redan förlorat på grund utav bristerna hos Lucius när han skulle ta profetian, hos Dracos oförmåga att döda Dumledore och slutligen efter att den Gyllene Trion lyckades fly. De stulna sakerna från Bellatrixs familjs valv var droppen.

Draco torkade bort blodet från sin mun när han klättrade genom en dold dörröppning. Han hade varit på liten hårsmån från att bli dödad utav några Dödsätare. Slutligen hade en utav dem förstått att han var på deras sida och tog honom med sig istället.

Bara för att senare slå till honom. Den personen lät olycksbådande likt Ron Weasley, även om det inte fanns något rött hår i sikte.

Om den andra sidan vann skulle hans familj straffas, föras till Azkaban för sina brott. Det fanns inga sätt att förneka att de var Dödsätare.

Det var slutet för alla Malfoys, något som inte passade Draco särskilt bra, tillsammans med alla hans andra synder. Det stod klart för honom nu, klart som vatten, vad han borde ha gjort, vad som bör göras. Han hade redan känt att han borde göra det när han hittat den lilla lådan när han lagade skåpet förra året, men då hade han varit för rädd.

Striden rasade allt mer i entrén allt eftersom mer Dödsätare rusade in i slottet. Om något Draco verkligen inte ville så var det att Mörkrets Herre skulle vinna. När han rundade dueller upptäckte han Atlanta Black. Han stelnade till. Han hade glömt att hon hade hoppat ur Vid-Behov-Rummet med Ginny Weasley när Potter tvingade de båda ut ur det. Hon skickade förbannelse efter förbannelse, ett uttryck av våldsamhet fanns i hennes ansikte.

Hon var skrämmande lik hans moster Bellatrix.

Han hatade det, när hon såg så... Black-aktig ut.

Genom att se henne så här bestämde han sig.

Tiden var inte något man fifflade med. Det var en lag skrivet på svart och vitt i den magiska världen. Men nu skulle Draco Malfoy göra det. Han sprang genom salar, duckade undan för besvärjelser och trollformler från både höger och vänster. Han hade förlorat sin mors trollstav i elden som Crabbe hade frammanat i Vid-Behov-Rummet (Potter hade Dracos egentliga trollstav). Konstigt var det allt, att han inte brydde sig. Slutet var allt han kunde se. Inom några timmar från och med nu, skulle denna verklighet inte finnas längre. Han skulle skapa en ny.

Draco hade bestämt sig.

Allt han behövde göra var att dricka upp innehållet i flaskorna, läsa besvärjelserna på lappen och välja en tidpunkt att gå tillbaka till. Den enda anledningen till att han inte hade gjort detta i nuläget, var för att han ett dumt ögonblick såg ett sätt som kunde hjälpa han och hans familj från att falla från nåden: få allt Potter var ute efter före Potter själv fick det. Det var någon slags krona eller något i den stilen.

Han hade misslyckats. Han hade förlorat Crabbe. Även om han aldrig hade uppskattat Crabbes sällskap så värst mycket så kändes det som att han hade förlorat en del han inte varit medveten om att han behövt.

"Ni har kämpat tappert" Den kalla rösten slet genom skolan, genljöd genom väggar och golv. Draco rös. "Lord Voldemort vet hur man värdesätter tapperhet".

Lögner. Mörkrets Herre värderar ingenting annat förutom sig själv och sina handlingar. Draco tryckte sig tätt mot väggen.

"Men ni har lidit stora förluster. Om ni fortsätter att stå emot kommer ni alla att dö. En efter en. Jag vill inte att detta ska ske. Varje droppe magiskt blod som spills är en förlust."

Lögner. Lögner. Lögner.

Draco slöt ögonen och såg det senaste året passera med en rusande fart bakom hans ögonlock. Elever blev slagna, mugglarfödda dödade. Av ingen anledning alls förutom att de var annorlunda.

Draco förstod det nu, han hade bara inte varit tillräckligt modig nog för att erkänna det. Tillräckligt modig för att dricka innehållet i flaskorna som han bryggt och uttala besvärjelserna från lappen i lådan han hittat när han försökte fixa skåpet. Försvinnandeskåpet, hur han önskade att han aldrig hade lagat det. Hur mycket han hade trott att Dumbledore var en knäpp idiot, men den gamle kunde duellera och Mörkrets Herre fruktade honom.

Om Dumbledore levde, skulle inget utav detta hända.

"Jag befaller mina styrkor att retirera omedelbart. Du har en timme på dig. Begrav era döda med värdighet. Vårda era skadade."

Mörkrets Herre när på hotade Harry Potter direkt, skyllde honom för alla deras dödsfall och gav honom en timme på sig att möta honom i skogen.

Harry skulle offra sig själv. Draco öppnade sina ögon. Hans hand flög till hans vänstra ficka och slet ut en utav flaskorna. Han hade dem alltid på sig sen han hade bryggt dem under sommaren. Han öppnade och drack upp innehållet i den första. Han frös till inombords. Han kunde höra människor gå förbi honom och en onaturlig tystnad föll. Det var tio minuter innan han kunde dricka upp nästa. Han började röra på benen och gick som i dimma. Han sköt väv åt sidan med handen och klev in i slottets entré. Så som han gjorde, såg han att Potter, Granger och Weasley gick in, tittandes omkring sig. De såg bekymrade ut, mest utav allt Potter.

Han skulle göra det. Han skulle överlämna sig själv.

Mörkrets Herre skulle vinna, för han skulle aldrig hålla sitt löfte om att låta de andra leva. Alla som motsatte sig honom skulle dö.

Alla som stod på hans sida skulle dö.

Draco smög omkring, betraktade trion som gick in i Stora Salen. Han kröp ner för trappan, han hade aldrig varit såhär orolig förut. Han var tvungen att veta om Atlanta fortfarande levde. Han hade ingen aning om vad hon gjorde här, men har var tvungen att veta hur hon mådde.

Potter stannade upp, vacklade hastigt bakåt. Han vände sig skarpt om och sprang rätt mot Draco som slängde sig mot sidan. Potter fortsatte springa utan att ta en minsta notis om det, han höll krampaktigt om något i handen.

Potter skulle offra sig själv.

Draco ställde sig i dörröppningen, tittade på de döda som låg uppradade på golvet. Direkt fick han syn på hennes mörka huvud och hennes ljusa kläder. De var inte lika ljusa som de var när han först såg henne komma ut från Vid-Behov-Rummet med Ginny Weasley men de var fortfarande ganska... ljusa.

Hon satt vid fötterna vid två kroppar, tårar rann nerför hennes kinder, den tomma blicken målade hennes ansiktdrag. Han hade aldrig sett henne så.. så... död ut innan. Han behövde inte titta länge innan han såg vems kroppar de tillhörde, den konstiga Auroren med rosa hår och Remus Lupin. Hon levde. Snabbt vände han sig om och gick åt samma håll som Potter hade gjort för några minuter sedan. Så snart han nått toppen utav trappan drack han upp innehållet i den andra flaskan. Han hade trettio minuter kvar innan han var tvungen att ta den sista. Den timmarsgränsen skulle uppgå vid den tidpunkt då det var dags att avsluta det här.

"Draco?"

Han tittade bort på Atlanta: hans före detta vän. Den som han hade övergett, och lämnat kvar. Allt för Mörkrets Herre. Hon var fläckad utav varulvsblod, även om två olika familjers blod flöt i hennes ådror.

Han vände sig om och sprang, vetandes att hon skulle följa efter. Men han behövde komma någonstans där hon inte skulle kunna hitta honom. Han sprang, men kom inte särskilt långt innan han blev knuffad till marken. Atlanta satt på hans rygg.

"Snälla! Du kan byta sida! Han kommer att döda dig!" vädjade Atlanta. "Draco, jag vet att du inte är en mördare."

Dumbledore hade sagt samma sak till honom.

Dumbledore var död. Remus Lupin var död. Sirius Black var död. Siria Black hade blivit mördad efter att ha förvandlats till en varulv. Även Circe Hilderbatch var död. Voldemort hade dödat honom förra sommaren för att ha vägrat göra någonting som Voldemort hade beordrat. Listan över de döda växte för varje minut som gick. Allt pågrund utav en maktlysten man som fruktade mörker och död.

Draco funderade en stund på att stanna och tillåta sig själv att gå tillbaka, men han ändrade sig snabbt igen. Han var tvungen att gå undan, han behövde vara ensam när han gjorde vad han skulle göra. En del utav honom ville inte att någon skulle veta att han skulle gå ut och rädda människor. Vem visste att Draco Malfoy skulle ut och rädda människor? Det var Potters område. Draco brukade bara rädda sig själv.

Han reste på sig lite och knuffade av Atlanta från sin rygg. Utan att titta bakåt hoppade han upp på fötter och tog sats. Atlanta fångade honom lätt och tog tag i hans underarm och vände hans ansikte mot hennes. Även fast hans tatuering inte gjorde ont försökte han fortfarande att rycka sig undan med ett väsande, men att ha en liten del utav varulv i sig var en superstyrka för någon som var så tunn och skör som hon. Hennes långa fingrar slöt sig hårdare kring hans arm och hon ryckte honom framåt, mot henne.

"Du tror inte," sa Atlanta mjukt.

"Det gör jag inte," andades Draco som sa sanningen högt för första gången.

Han vågade inte titta på henne.

"Så, följ med mig," sa Atlanta mjukt, som fortfarande vägrade släppa hans arm.

Dracos ögon gled mot henne, mot hennes fötter. Hon bar sandaler och hennes fötter var täckta av blod och stenspillror från slottet. Mot hennes ben som var bara, hon hade på sig shorts av någon okänd anledning. De var täckta utav ännu mer smuts, repor och blod. Hans blick gled uppåt tills den stannade vid hennes axlar. Hon var klädd i det som tidigare varit en grön t-shirt. Den var nu också blodig och smutsig, så den verkade mer gråaktig. Hennes mörka korpsvarta hår lockade sig vilt överallt runt hennes axlar med bitar utav slottsspillror i sig. Slutligen såg han upp.

Hennes ansikte var bittert och hon hade ett sår över kinden som såg ganska hemskt ut. Men de lysande, konstigt gula ögonen glittrade i det svagbelysta bakgrunden med stolthet. De var i dem som Draco slutligen sett vem han egentligen var: inte hans far.

"Varför är du klädd sådär?" hörde Draco sig själv fråga.

Atlanta flinade. "Du vet att jag föredrar mugglarkläder."

Draco fnös.

"Jag slår vad om att din mamma är orolig" förmanade Atlanta som slet blicken från Dracos ansikte. Hon tog tag i hans svedda kläder, de hade strimmor utav damm och smuts. Hon rynkade på pannan lite.

"Har du din trollstav?"

Hon hade sin i ett fast grepp i handen.

"Jag tappade den."

Detta oroade henne. Draco kände att tiden ändrades, drog sig omkring honom. Det var en udda känsla. Saker blev ljusare, sedan mörkare. Bredare och kortare. Atlanta klev in och ut ur fokus, talade i ena stunden i en långsam sydlig dialekt, sedan snabbt och gällt.

Drycken gjorde någonting med honom.

"Draco?" frågade Atlanta, som märkte att han till synes inte var sig själv.

"Atlanta! Atlanta!"

Draco utnyttjade hennes distraktion och slet sin arm ur hennes grepp. Han såg tvillingarna hon brukade hänga med komma runt bortom hörnet. Båda var blåögda och hade sandblondt hår, precis som en Hilderbatch skulle se ut. De var båda äckligt rena.

"Alla gångar är stängda!" skrek en utav dem.

"Vi har transfererat oss hit," sade den till höger, som såg ganska belåten ut.

"Vi har letat efter dig. Du har så mycket problem," sade den till vänster. Han gav Draco en ondskefull blick.

De hette Remus och Romulus. Draco var aldrig med dem så han skulle aldrig kunna skilja dem åt.

"Varför är ni här?" frågade Atlanta, hon lät förvirrad. "Kommer inte ni också att få problem?"

"Tja" sade en och körde en hand genom håret samtidigt som han sneglade på Atlanta. "Men, vi kom efter dig. Vi visste inte vart vi skulle. Vi stack till huset i London, med det var tomt. Genomsökt. Vi hörde meddelandet, så vi skyndade oss hit. Vart har du varit? Var är Remus?"

Atlanta lät sig undslippa en kvävd flämtning, men ingen utav tvillingarna märkte den.

"Precis här," skämtade den till vänster, föste håret ur ögonen med en huvudgest. Romulus slog till honom på axeln. De två började gräla om något och de märkte inte att Atlantas ögon fylldes med tårar vid omnämnandet av hennes biologiska far.

Det var dags att gå.

"Hejdå," viskade han i Atlantas öra innan han sprang iväg nerför korridoren.

Han kunde höra henne vända sig om och börja följa efter honom, men tvilligarna gjorde vad han hade förväntat sig att de skulle göra: hålla tillbaka henne.

"MALFOY!" skrek hon.

Draco sladdade runt hörnet. Han sprang tills benen inte orkade bära honom längre. Han föll till marken, snabbt tog han tag i den sista, återstående flaskan. Han ryckte ut pappret och pressade sig själv mot väggen i den tomma korridoren. Inga steg följde honom, men han hörde Atlanta slåss med tvillingarna. Det lät mycket långt borta. Han tog några djupa andetag. Stunden var inne. Han öppnade ögonen och det var nästan som om att det var ett larm som berättade för honom att ta nästa dos. Hela världen var upp och ner, men han satt kvar på golvet.

Genom att dra av korken drack han upp den sista vidriga drycken. Han kände ingenting, men världen rättade till sig. Han såg till att han verkligen var ensam och började läsa besvärjelsen högt medans han tänkte på sin elfte födelsedag. Elva var fortfarande ungt nog för att han skulle kunna ändra på vem han var, ändra på hur saker och ting blev och han var inte alltför ung för att verka som om att han agerade moget för sin ålder.

"MALFOY!"

Draco öppnade hastigt ögonen, men såg ingen.

Ingen tilläts att ändra tiden. Det var lagen. Draco kanske inte var den utvalde, men han kände till saker. Han var listig, slug och något ambitiös. Han kanske inte hade alla bitarna, men nog var han säker på att han skulle ta sitt sjutton år gamla huvud tillbaka till sitt elva år gamla huvud och ändra på saker.

Inflytande, det var vad hans far sade var viktigt. Inflytande, pengar och makt.

Släkten Malfoy hade inget utav det för tillfället.

Han kände ett slag i huvudet och en brännande smärta. Hans knän vek sig precis när han hörde Lord Voldemort meddela hela skolan, "Harry Potter är död."

Och världen blev svart, med ett sista skrik.

"MALFOY!"

A/N: Tack för att du läste, skicka gärna en review om vad du tyckte. Skulle betyda väldigt mycket!