Disclaimer: Allt tillhör Scotland Evander och J.K Rowling. Jag har endast översatt.

Tiden var inte en rak linje. Atlanta hade lärt honom det. Hon kallade den vinglig. Tiden vinglade runt. Hon visste en massa saker som Draco aldrig hade hört talas om, mestadels Mugglarsaker, så han brukade inte lyssna så värst noga.

Men nu önskar han att han skulle ha lyssnat närmare på hennes galna teorier. Det enda han visste om tidsresor var att ett: det han hade gjort var olagligt. Två: du kan inte ändra tiden, därmed var det han hade planerat inte en så imponerande idé.

Smärtan i huvudet var värre än när Mörkrets Herre hade honom under Cruciatus förbannelsen. Han tryckte sina händer mot sitt huvud och kände något som påminde om att glida iväg. Smärtan fortsatte, men han kände ingenting alls. Han svävade, drev genom intet. En malström utav visioner, bilder och tankar hade stigit in i hans huvud, för snabbt för honom för honom att ens få chansen bearbeta dem. Men han uppfattade vissa glimtar. Det var hans liv, som blinkade förbi baklänges.

Hans liv var inte något speciellt, tragiskt nog.

Sen upphörde allt och det blev mörkt. Han kunde inte andas. Det var någonting tungt på hans bröstkorg som begränsade hans andning. Och det rörde på sig.

"Miss Siri, gå av Mäster Draco!" bannade en tjock sydlig dialekt långt bortifrån.

Vem i helsike var Siri?

"Draaaaaaaco! Gå upp!" ljöd en annan röst, med en liten brytning. Den var inte lika tjock som den första.

De var båda amerikanska dialekter. Inte engelska.

Dracos ögon flög upp.

Atlanta Black satt på honom. Hon log stort när hon märkte att han hade öppnat sina ögon. Draco upptäckte att nu kunde han inte andas eftersom hon såg så ung ut. Han studerade hennes ansikte, med de bärnstensfärgade ögonen, så olika de vanliga Black-ögonen. Hennes näsa var också lite märklig, eftersom det var en udda kombination utav Remus Lupins näsa och den aristokratiska Black-näsan.

Hur hade han missat det innan? Det var solklart att hon var släkt med Lupin.

Varför såg hon så ung ut? Vart var han?

"Miss Siri," bannade den första rösten.

Vem var Siri?

Atlanta hoppade plötsligt av från honom och trycket på Dracos bröstkorg försvann. Flämtande och kippande efter luft, rullade Draco hur sägen (hur hamnade han i sängen?) och föll till golvet med en duns. Han såg sig omkring och undrade var denna Siri uppehöll sig och hur han hade hamnat i sitt sovrum.

"Draco," sade Atlanta långsamt och utdraget. "Vad är det för fel?"

Hon lät rolig med. Hennes röst var väldigt gäll.

Draco drog sig upp till en knästående ställning. Det fanns bara en husalf och Atlanta i rummet.

"Ursäkta mig?"

Oj. Han röst var lite gäll den med. Han kvävde lusten att skrika.

"Zhulong, vad är fel?"

Atlanta föll ned på knä bredvid honom och placerade en liten hand på hans rygg. Känslor svämmade över inom honom. Hon hade inte kallat honom för Zhulong på flera år. Tja, inte sedan han berättade för henne att han tyckte det kinesiska smeknamnet var dumt och under hans egen värdighet.

"Mäster Draco, är du säker på att du är okej?"

Hans ögon blev stora när Husalfen visade sitt ansikte i Dracos synfält, tillsynes ganska orolig.

"Sookie!"

"Åh, bra, Mäster minns åtminstonde vem Sookie är" sade husalfen och höjde på ena ögonbrynet.

Sookie tyckte inte om honom. Mest för att han var en oförskämd snorunge som behandlade henne som ohyra. Hon var en tjänare.

Vänta lite, varför kallade Sookie Atlanta för Siri? Hon hade alltid kallat henne Lanty.

"Sookie!" Atlanta hade dragit sig undan.

"Fröken Siri, jag sade att vi inte skulle vara här före nio."

"Klockan är tre på morgonen!" klagade Draco som försökte att ta sig till sina egna fötter när han hörde ett poff.

"Ja, jag ville väcka dig," medgav Atlanta som såg lite blyg ut. Hon tog några steg ifrån honom. Hon var fortfarande i sina nattlinne, hennes hår var rullat i trasor för att hjälpa hennes hår att bilda lockar.

Långsamt lyfte Draco upp sin vänstra arm, och drog bak ärmen. Det fanns inget Märke, men han kom tydligt ihåg att det hade funnits ett där. Draco verkade också vara mycket kortare än vanligt.

Drycken måste ha funkat. Han mindes fortfarande allt från de senaste sjutton åren. Draco rynkade pannan och insåg att han också verkade komma ihåg en hel del saker som han var säker på aldrig hade hänt förut.

Med rynkad panna stirrade Draco på Atlanta.

"Kom du för att säga grattis på födelsedagen?"

"Ja, du är elva idag!" utropade Atlanta och slängde ut med armarna. "Du får åka till Hogwarts i år!"

Det här hade inte hänt. Vid det här laget i sitt liv hade han drivit bort sin barndoms lekkamrat. Hans far gillade inte Atlanta, han tänkte att hon inte var en korrekt renblodig, en riktig häxa eller en riktigt Black - på grund utav att hon var från Amerika. När Draco var sju år, efter att han hört att hennes verkliga far var Remus Lupin, var hans far ytterligare äcklad utav att flickan hade umgåtts med familjen.

På sin elfte födelsedag, hade han blivit väckt utav Dobby vid normal tid. Inte klockan tre på morgonen.

Draco kände lätt panik. Hade han rest tillbaka i tiden eller någon annanstans med alla tillsammans?

"Miss Siri, vi måste gå tillbaka" sade Sookie släpigt och kollade på Dobby, Malfoys husalf var trött.

När hade Dobby kommit! Dobby levde! Och han var fortfarande deras husalf.

Draco hade ingen aning varför detta faktum upprymde honom så mycket. Kanske var det en bieffekt utav tidsresor?

"Lillherren?" frågade Dobby och såg rädd ut. Hans stora ögon rusade över hela rummet.

"Ja, Zhu. Grattis på födelsedagen!" ropade Atlanta och ställde ett inslaget paket på hans säng. "Jag lämnar det här med dig. Jag måste gå och lägga mig."

Hon skuttade bort till Sookie, log och klappade Dobby på huvudet. Sookie tog Atlantas hand och de var borta med en liten smäll.

"Det fungerade" muttrade Draco och stirrade på sina små händer.

Han tog en stund på sig för att samla sig medans Dobby tvinnade samman sina händer. Draco hoppade upp på fötterna och sprang till fönstret. Herrgårdens marker var höljt i mörker, men det såg likadant ut som vanligt. Snabbt började Draco gå igenom någonting på sitt skrivbord. Om man är tio har man inga dokument eller någonting med viktig information. Han rynkade pannan och vände sig till Dobby.

"Hämta de viktigaste Daily Prophets från de senaste tio åren till mig."

Med en smäll var Dobby borta. Draco vandrade fram och tillbaka i ungefär tjugo minuter innan Dobby kom tillbaka, hållandes i en bunt med gamla tidningar. Draco gick igenom dem och drog en suck utav lättnad. Alla viktiga saker hade hänt. Även de tråkigaste sakerna hade hänt. Ingenting hade förändrats, förutom några utav hans mer personliga minnen, men världen var densamma. Draco fylldes utav glädje, han tog tag i alfen och började skaka honom.

"Det fungerade Dobby!"

"Dobby glädjs!" pep alfen som inte såg det minsta glad ut.

Draco lät honom gå och satte sig på sin säng.

Det fungerade. Voldemort var endast en skugga utav sitt forna jag, Harry Potter bodde fortfarande med de där mugglarna och han skulle ändå börja på Hogwarts. Harry Potter levde. Sirius Black var i Azkaban, men han andades åtminstone. Bellatrix var också fortfarande i fängelset, tillsammans med alla de andra galna Dödsätarna.

Oh! Remus Lupin levde också. Om Dracos nya, något luddiga minnen var något att gå efter så hade Lupin ett bättre liv i denna tidslinje. Circe Hilderbatch, kvinnan som för tillfället tog hand om Atlanta som om hon var hennes egen levde också. Även Dumbledore levde.

"Lysande" andades Draco.

A/N: Tog lite längre tid än vad jag räknat att publicera detta kapitel, självklart så skyller jag på skolan. Nu innan betygsättningen har jag väldigt mycket prov så har knappast haft tid för att starta datorn. Men jag lovar, håller redan på med nästa kapitel.

Tack så jättemycket för alla reviews, uppskattar dem verkligen!

Och tack swedishvamplover för att du följer!