AU: Äntligen ett till kapitel, eller vad tycker ni? Haha, sorry för jag dragit iväg så på tiden.

Rättigheterna tillhör Scotland Evander och J.K. Rowling.

"Vi måste köpa dina klädnader" sade Narcissa som tittade på inköpslistan till Hogwarts som hon hade i händerna, samtidigt som alla i familjen Malfoy och Atlanta gick nedför Diagongränden.

Trots att han visste att det skulle komma, hade Draco ändå stått vid fönstret och väntat på ugglan som skulle komma med hans Hogwarts brev på hans födelsedag och han hade känt ännu en våg utav spänning när han hade öppnat det. Precis som första gången han hade gjort det.

Lucius hade en bister uppsyn "Jag transfererar mig till Ministeriet. Kan du fixa det här på egen hand?"

Narcissa tittade upp på sin man, hennes ögon smalnade. Lucius kände sig skyldig till hennes vissnande ansiktsuttryck och ändrade sig, "Vad sägs om att jag och Atlanta går och köper hans böcker medans ni två skaffar klädnaderna."

"Jag tar Atlanta, älskling. Du köper hans böcker. Vi ses."

Hon räckte honom ett ark av pergament som alla böcker Draco skulle ha stod uppskrivna på och tog Dracos och Atlantas händer. Draco slet handen ur hennes grep, han kom ihåg vad han hade sagt förra gången hon hade försökt hålla hans hand.

"Jag är för gammal för det mamma," snäste han.

Atlanta forsatte att hålla hans moders hand. Till skillnad från när han hade varit elva, kände han inte det minsta utav svartsjuka. Atlanta gnolade tyst och svängde lätt de sammanknäppta händerna. Draco förväntade sig halvt att hans mamma skulle lägga märke till detta och stoppa henne, men det gjorde hon inte.

"Jag glömmer alltid," sade hans mamma. "Att elva år i själva verket är rätt så gammalt."

Draco nickade och höll sig själv högt i en pose som han visste fick honom att se ut som en självupptagen idiot. Hans mor log mot honom när de gick in hos Madam Malkins. Draco slog sig ner och tillbringade uttråkat de kommande 20 minuterna med att muttra, eftersom hans mor tittade på mönster, tyger och andra saker. Atlanta satt bredvid honom och sparkade med hälarna fram och tillbaka emot stolen.

"Detta är tråkigt," observerade hon.

Atlanta vred på sin stol och tittade ut genom fönstret samtidigt som hon gnolade tyst på en okänd melodi. Det var den andra förändringen med Atlanta: hon hummade eller sjöng hela tiden och om hon var tvungen att vara tyst, då knackade hon med sina fingertoppar i en takt som Draco visste skulle vara till en låt som för tillfället var i hennes huvud.

Hittills hade deras besök i Diagongränden följt manuset från hans första besök (förutom att Atlanta nynnade lugnt, vilket inte var så påtagligt förutom för Draco och hans far, så långt Draco visste). Han hoppades fortfarande att hans mor skulle dra iväg med Atlanta någonstans så att han skulle vara själv när Harry Potter kom in. En del utav hans nya start var Harry Potter, den före detta Pojken som Överlevde.

Potter var forfarande Pojken som Överlevde, påminde Draco sig själv. Eftersom Potter fortfarande levde. Han var inte död.

Draco kände en ilning gå nedför ryggraden.

"Draco, gör det dig något om jag och Atlanta transfererar oss ner till några utav de andra butikerna under tiden du blir mätt? Vi möter dig på Ollivanders," erbjöd Narcissa.

Han hade inget emot det. Han vinkade bort dem med en knyck på handleden medans han gick upp på plattformen där han skulle mätas. Han hade inte varit däruppe sålänge förrän han hörde att dörren öppnades, de små klockorna klingade. Madam Malkin frågade: "Hogwarts, raring?"

Dracos puls blev snabbare. Han kände ett sprakande i luften samtidigt som han visste vem som var bakom honom. Han flyttade på sig en bit och såg slutligen den lilla pojken som reflekterades i spegeln. Potter var chockerande liten, men de rufsiga svara håret, glasögonen och de gröna ögonen var precis såsom Draco mindes de. Pojken försvann nästan i överstora Mugglarkläder som såg minst fem gånger för stora för honom och han såg ganska blyg ut.

Potter? Blyg? Var han rädd förra gången?

Draco hade jobbat hårt med att hålla sin vanliga bistra uppsyn borta från sitt ansikte när Madam Malkin stod med pojken bredvid honom. Potters kläder var hemska. De såg ut att vara nedärvda från en valliknande unge. De var så stora, Draco var säker på att detta var anledningen till att Potter såg så liten och mager ut. Draco hade vant sig vid sin egen barnsliga röst och gestalt, liksom Atlantas, men de var båda två längre än Potter, som såg ut att ha blivit så liten för att han hade fått levt trångt någonstans förlänge.

Som om någon skulle stänga in Pojken som Överlevde i ett skåp. Draco närpå flinade åt sin tanke.

Madam Malkin kastade en svart Hogwartsklädnad över Potter som passade honom, vilket fick honom att nästan se ut som Draco. Plötsligt såg Potter nästan normal ut, men han såg mycket yngre ut än elva år.

Draco drog ett djupt andetag. Detta första möte var avgörande. Första gången hade Draco agerat som en bortskämd snorunge, han hade pratat på om saker som senare ledde till att Potter avvisat Draco som vän. Eller vad Draco nu hade velat vid den tidpunkten. Efter att han hade återvänt till sitt elva år gamla jag hade Draco insett att han inte hade några vänner, han hade människor som hans far hade valt att vara hans lakejer.

"Hej," sade Draco trevande. Potter vände lite på huvudet, han såg chockad ut över att ha blivit tilltalad så vänligt. "Hogwarts också? Första året?"

Eftersom hans var så mycket kortare än Draco såg Potter på honom genom sin svarta lugg, liksom Atlantas hängde den honom i ögonen. Draco noterade att han hade tejp på hans svarta runda glasögon och det faktum att Potter såg hoppfull ut. Den första gången hade Draco varit för upptagen med sig själv för att ens se hur Potter såg ut, men nu hade han sett.

Potter blev sannerligen glad över att bli tilltalad så vänligt och så trevande.

"Eh, ja," var det artiga svaret i en mycket barnslig röst. Draco var tvungen att behärska sig så att han inte såg alltför chockad ut.

Det hela var overkligt.

"Jag med. Jag är Malfoy, Draco Malfoy," sade Draco, han presenterade sig på det sättet som alltid fick Atlanta att fnissa. Draco hade ingen aning om varför, men när han sträckte fram sin hand till Potter kände han en konstig känsla utav déjà vu tills han märkte att Potter flinade.

Potter hade inte flinat förra gången.

Han stirrade på Dracos hand för ett ögonblick, hans flin blev bredare, sedan manövrerade han sig så att han skulle kunna skaka Dracos hand samtidigt som hans klädnader nålades för att kunna passa hans lilla kroppsbyggnad.

"Potter, Harry Potter" sa pojken, han presenterade sig på samma sätt, fortfarande flinandes.

Draco blev alldeles för glad över att Potter hade skakat hans hand. Han behövde få ner båda fötterna på jorden.

Och vad var det som var så roligt hur han presenterade sig?

Ett utrop nerifrån deras fötter fångade Potters uppmärksamhet. Han tog ett steg bakåt och de släppte på handslaget. Draco missade inte en enda rynka i Potters panna som syntes när han betraktade häxan som nålade deras klädnader. Draco visste att Potter avskydde sin berömdhet, men det hindrade inte Draco från att vara överdrivet bitter och avundsjuk över det. Han kände fortfarande ett litet styng utav svartsjuka, men vid en snabb eftertanke visste han att om han gjorde en stor sak utav det faktum att Harry var Harry Potter skulle Draco inte vinna några poäng. Någonsin.

Den viktigaste saken för den elvaåriga Harry Potter var att han var som vilken annan pojke som helst i hans ålder.

"Trevligt att att träffa dig Harry," sade Draco försiktigt så att han inte skulle låta alltför spänd och arrogant. Harry Potter gav honom ett blygsamt leende. Det var tydligt att han inte hade en aning om hur han skulle gå tillväga nu när han hade råkat försäga sig om att han var Harry Potter. Draco svalde. "Så, är du nervös inför att börja på Hogwarts? Jag har velat börja där så länge jag kan minnas."

"Verkligen?" frågade Potter. Han såg upphetsad ut, sen helt plötsligt mer fåraktig. "Tja, jag visste inte om Hogwarts förrän igårkväll."

Dracos ögonbryn for upp. Det var lite utav ny information. Draco var väl medveten om att Harry Potter hade vuxit upp med mugglare, han trodde att Mugglarna hade berättat allt om hans berömda föräldrar och det faktum att han var en trollkarl för honom.

"Så du är uppfostrad utav Mugglare?" började Draco pratsamt.

"Jo, det stämmer." Potter tycktes krympa ihop in i sig själv.

"Och de berättade aldrig för dig? Aldrig?"

Draco var uppriktigt sagt nyfiken. Första gången hade han aldrig brytt sig om att lära känna den riktiga Harry Potter. Han kände bara den berömde Potter, den han hånade, retade och trakasserade. Eftersom han var svartsjuk.

Och under detta första möte hade han varit för upptagen med att inte skryta och agera som en självupptagen idiot för att ta reda på någonting annat om Potter utom att han inte var Mugglarfödd.

När han insåg att Potter inte hade svarat böjde han på huvudet, bara för att lägga märke till att Potter tittade bistert på golvet.

"Nej"

"De visste, eller hur? Jag menar, du lämnades hos dem och jag är säker på att någon berättade för dem att du var en trollkarl, eller hur?"

"Ja— vänta, hur visste du att jag lämnades hos dem?" frågade Potter och tittade upp. Hans ögonbryn flätades ihop bakom glasögonen i förvirring.

"Jag har, ja, jag har hört talas om dig. Alla har. Du är ganska känd i vår värld. Du har insett det, eller hur?"

Det fåraktiga utseendet dök upp igen. "Ja. Har listat ut det. Jag typ ...ja, många personer på Den Läckande Kitteln ville skaka min hand och jag vet inte ens varför."

Draco nickade. "Inte något?"

Potter skakade på huvudet och stirrade på sina fötter.

"Folk kan vara lite okänsliga antar jag. För att vara känd för någonting du inte ens kommer ihåg och sedan ständigt bli påmind att du är känd för att, tja, inte dö." Draco pausade för ett ögonblick. "Jag antar att jag inte gör det hela mycket bättre. Jag ber om ursäkt."

Potters huvud höjdes. Hans absurt gröna ögon blev stora och han sade: "Nej, eh, det är bra. Du är ...är ganska trevlig och bättre än de andra jag sprang på. Det var bara ...de ville skaka min hand och tacka mig. Det var ...konstigt. De var, öh, lite för mycket."

Draco nickade, han förstod hur det kunde bli ganska besvärligt.

Varför i hela friden hade personen som skickats från Hogwarts inte förberett den stackars ungen inför detta? Att bara gå till med barnet till en känd pub och inte förbereda honom för allmänheten? Vilken fåne gjorde det?

"Du behöver inte svara, men vem har du bott med?"

"Min mammas syster och hennes man."

Draco höjde ett blondt ögonbryn. "Din mammas syster måste ha vetat att du var en trollkarl, inte sant?"

Potter flackade bort med blicken och stirrade på häxan som var upptagen med att nåla fast fållar på hans kläder

"De sa att de dog i en bilolycka."

Draco undrade vad en bil var. Något som tydligen kraschade. När Draco hade varit tyst för länge, tittade Potter upp. Ett lätt leende lekte över hans läppar för ett ögonblick när han fick syn på Dracos ansiktsuttryck.

"Bilar är saker Mugglare använder för att ta sig fram? På gator?" försökte Potter. "Använder inte trollkarlar bilar?"

Draco skakade på huvudet. "Ingen behöver."

Innan Potter ens hade en chans att fråga, upplyste Draco honom alla sätt att resa via magisk väg, från kvastar till flampulver. När han var klar, lutade sig Madam Malkin tillbaka från nålningen utav Harrys klädnader och hon berättade för honom att han var klar. Han rynkade på pannan och tittade på Draco medans han drog de nålade klädnaderna över huvudet.

"Varför är du fortfarande inte färdig?"

"Min mamma ger mig en helt ny uppsättning utav klädnader inför skolan. Du vet, vardagliga klädnader och finklädnader," sade Draco samtidigt som hans skolklädnader avlägsnades från honom och hans dagliga placerades över hans huvud. "Du vill inte gå runt i dina skolklädnader på helgerna, eller hur?"

Draco försökte hålla sig ifrån att visa förakt. Han hade uppenbarligen lyckats med det, eftersom Potter såg ut att fundera över något. Hans hand flyttades ner till fickan, vilken Draco såg för första gången var fylld med en påse med guld. Potter bet sig i sin underläpp och vände sig mot Madam Malkin och frågade hur mycket kläder skulle kosta honom bortsett från hans skolklädnader. Sedan frågade han henne om andra typer utav kläder, vilket fick Madam Malkin att hoppa upp och springa iväg, för att komma tillbaka med några bilder på byxor, skjortor och andra slags Mugglarkläder. Draco studerade Potter noggrant. Hans lyste upp.

Potter visste uppenbarligen att han såg ut som en sorglig säck dynga i hans överdimensionerade kläder.

Potter hoppade upp på ställningen igen samtidigt som Madam Malkin glatt började mäta. Draco fick i uppdrag att börja förklara vad skenbilder var. Han var klar innan Potter men stannade kvar och berättade ännu mer saker för honom. Ju fler frågor Potter ställde, desto mer entusiastisk blev han och Draco började se den verkliga Harry Potter träda fram.

Den riktiga Harry Potter som Draco sett var inte den han hade förväntat sig. Denna Harry Potter var inte irriterande, han var inte ett uppblåst ego, inte heller var han arg och bitter som den Harry Draco hade haft att göra med de senaste åren.

Uppenbarligen hatade inte denna Harry Dracos sätt. Återigen, Draco var annorlunda.

Efter att häxorna var färdiga med Harry berättade de att det skulle ta tio minuter innan deras inköp var redo. Draco gick till framsidan av butiken, med Harry i släptåg.

"Har du fått din trollstav än?" frågade Draco.

Så mycket som han ville trycka ihop den bubblande känslan inom honom, så kunde han inte. Han gillade denna Harry. Han kunde inte gilla Harry. Det var svårt. Draco hade alltid trott allting Professor Snape någonsin hade sagt om Potter.

Uppenbarligen kände inte Professor Snape Harry. Inte denna Harry, iallafall.

"Nej, har du?"

Harry tog fram sin plånbok och räknade upp galleonerna för Madam Malkin. Draco försökte behärska sig, Harry hade tydligen inte lyckats med att förstå trollkarlspengar under de korta timmarna han hade varit i Diagongränden. Det var det första Draco hade sett honom inte ställa frågor om. De flesta Mugglarfödda hade nästan lika mycket problem med trollkarlsvärldens valuta som renblodiga hade med mugglarvaluta.

"Nej, jag ska träffa min mamma och min kusin Atlanta vid Ollivanders när jag är klar här. Vill du följa med?"

"Åh," sa Harry och såg lite förvirrad ut. "Jag ska-oh, Hagrid!"

Harry lyste upp i ett stort leende. Draco vände sig om för att se halvjätten som stod utanför fönstret i butiken, hållandes i två glasstrutar. Draco gav sig till minnes att han sett detsamma under hans första möte med Potter och han hade tagit vad han nu visste ett allvarligt felsteg, han hade förolämpat Hagrid.

Draco följde efter Harry, inte villig att låta honom komma undan än.

"Där är du ju Harry!" hälsade Hagrid och gav en av strutarna till Harry. Harry tog den och vände sig mot Draco. Hagrid lade märke till Draco för första gången. "Vem är din vän?"

"Tack," sa Harry och tittade på glassen med stora ögon. Det var inte ens en stor kon, men från uttrycket i Harrys ansikte var det jul igen. "Åh, det här är min vän Draco."

Varma känslor spreds genom honom vid ordet vän. Endast en person kallade honom för kompis: Atlanta. Även om han var ärlig, hade avvisningen Potter gett honom första gången gått upp i rök. Ingen vände Draco ryggen, eftersom han var en pompös idiot som trodde att hela världens kretsade kring hans feta huvud.

Utom Harry Ärret Potter.

Men inte den här gången.

Han kunde inte låta bli att känna en smula självbelåtenhet över det.

"Draco, det här är Hagrid. Han är skogsvaktaren på Hogwarts och han tog mig hit så att jag skulle få mina skolgrejer," sa Harry, klart nöjd.

Hade skolan skickat Hagrid för att introducera Harry för trollkarlsvärlden? Hade de råkat att ha och göra med någon av de Mugglardroger som gjorde en sinnessjuk? Skulle inte någon som, säg McGonagall, varit vettigare?

"Det är trevligt att träffa dig," sade Draco lugnt, samtidigt som han sträckte fram sin hand mot Hagrid.

Hagrid såg något förvirrad ut. Draco lyckades hålla sitt ansikte lugnt medans mannens enorma hand skakade hans hand, närpå skakade hela honom.

"Kommer du att börja på Hogwarts med Harry i år?"

"Det är rätt, sir."

"Ah, kalla mig inte sir. Det är bara Hagrid."

"Okej... Hagrid," sade Draco, som på något sätt lyckats få fram orden. Han hade faktiskt aldrig hänvisat till halvjätten vid namn. Någonsin. Såvida han var tvungen till. Men nu när han försökte vara trevlig, fann han att sina känslor gentemot mannen inte hade förändrats såsom hans känslor mot Harry Potter hade gjort. Draco fann fortfarande mannen lite mörk.

Harry tyckte att konversationen utanför klädnadsbutiken med Hagrid var spännande. Hagrid hade dock börjat titta lite uttråkat på Draco av någon anledning.

"Kan vi gå till stavbutiken?" frågade Harry artigt. "Det är dit Draco är påväg och han frågade om jag ville följa med honom."

Draco kikade upp för att se Hagrids reaktion. Han verkade göra några allvarliga funderingar, slets mellan det faktum att Harry hade lyckats hitta en vän i Draco Malfoy och att han såg lycklig ut. Det skulle vara total idioti att inte inse att ungen var nöjd om någon.

Igen, stolthet och glädje virvlade genom Draco. Bollen var i rullning.

"Jo, okej. Jag antar att vi kan göra det. Jag ska gå med dej, och ja, då-ja, du får ett djur av mej. Som en present." konstaterade Hagrid. Han såg nöjd ut.

"Va? Nej..."

"Ah, inga problem. Jag ska gå med dej." sa Hagrid och knuffade lätt till Harry. Eller vad Hagrid tyckte var lätt, eftersom Harry hade snubblat in i Draco. Draco fångade in honom och fick honom upp på sina fötter igen. Gruppen gick ner i gränden mot stavbutiken. Dracos fingrar började pirra. Han saknade sin trollstav. Senast han hade sett den, hade den varit i Potters händer. Den hade fungerat förvånansvärt bra för Potter. Böjandes på sina fingrar, kikade Draco på Harry, som gick runt och såg ut som om han försökte ta in alla sevärdheter i Diagongränden på en gång. Dessa uppseendeväckande gröna ögon skulle poppa ut ur huvudet när som helst.

Harry började ställa frågor som Draco besvarade utan någon större eftertanke. Han letade runt i gränden med nya ögon. Harrys ögon. Det var bortom hans vanliga sätt, han var van vid att vara full av avlägsenhet när han gick på dessa gator. Han var en Malfoy, avsedd för stora saker och de flesta människor som gick här var inte ens värt smutsen på undersidan av sina skor.

Det var annorlunda nu, Draco var annorlunda. De saker han starkt hade trott på sen han var elva år gammal hade nu splittrats. Hans tro på sin far var krossad. Hans tro på bara renblods-vise versa var ren skit. Blod spelade inte någon roll, det var familjen. Trollkarlsvärldens livsstil. Det var din magi du hade fått. Oavsett vartifrån du kom. Hans far var vilseledd och Draco hoppades att han skulle kunna putta över sin far till en mindre våldsam väg. Men han hade börjat tro att han aldrig skulle kunna ändra sin fars åsikter. Den enda gången han hade nämnt något i stil med att vrida tillbaka klockan hade hans far alla men halshuggit honom.

Draco sneglade över på Harry och blev skrämd när insåg att han njöt själv, trots sina ursprungliga anledningar för att prata med Harry. Draco log öppet och njöt av Harrys reaktioner. Ju mer de pratade på vägen till Ollivanders, öppnade sig Harry mer. Han lät sin vördnad och förundran visas i sitt ansikte och Draco fann att han tittade på saker och ting ur en utomståendes synvinkel.

Harry var snabbt på väg att bli mer än en enkel väg till ett slut.