Kapitel 1 - Addesbrookes sjukhus, 1945

Hon ökade på stegen. Skiftet på sjukhuset hade slutat men vad ingen visste var att väskan som gungade mot hennes höft var full med blodpåsar. Som Nagini såg det skulle ingen sakna det ändå. Det var väl bättre det än att hon lät hungern ta överhanden och att hon började ge sig på oskyldiga patienter?

Någon gång på mitten av 1910-talet, när mugglarna utkämpat det där förfärliga kriget, hade hon försökt att endast dricka från soldater som led och var döende, men det var ansträngande att hela tiden ligga på lur och leta efter dödliga som var tillräckligt skadade för att inte överleva natten. Ibland väntade hon för länge och personen hann dö innan hon hann sätta tänderna i honom.

Sedan var det också det faktum att Nagini hatade krig. Hon hatade att se så många dö, även om de bara var vanliga dödliga. Men även dödliga hade familjer där hemma som väntade på dem, och som aldrig skulle få se dem igen.

Nagini hade aldrig fått se sin familj igen. Sin bror, sin far, sin mor. Den natten hon blivit biten hade Nico - vampyren som bitit henne - tagit med henne till en gård och tvingat henne dricka från en av de inneboende för att fullborda förvandlingen. En inneboende vid namn Émile. Hon kunde inte sluta när hon väl satt tänderna i honom och det var inte som att han gjorde något motstånd, liksom hon inte gjort något motstånd mot Nico. Glupskt fortsatte hon dricka tills att han bara var ett tomt skal i hennes armar. När hon insett vad hon gjort blev hon helt förtvivlad och det dröjde inte länge innan hon insåg att det hela var Nicos fel. Eftersom hon var en så kallad nyfödd och det var månförmörkelse var hon mycket starkare än Nico någonsin kunnat drömma, vilket inte gjorde det svårt för henne att fly från honom. Nico, vars plan hade varit att ansluta henne till sin klan av underordnade vampyrer för att utkämpa något meningslöst territorium krig med en annan vampyr, blev rasande. Hans sista ord till henne när hon flydde sin väg hade varit, "Jag kommer hitta dig, var så säker Nagini, var så säker!"

Den nutida Nagini rös ofrivilligt. Hon hatade att tänka tillbaka på det minnet. Hans röst var så verklig, så färsk i hennes minne, att hon ibland blev rädd att han stod precis bakom henne. Det hade hänt att när hon förflyttat sig över jordklotet under årtiondena och kommit för nära var Nico befann sig, att hon hade kunnat känna hans närvaro, likt hon var säker på att han hade kunnat känna hennes. Det var bandet som gjorde sig påmint. Bandet som hade skapats mellan dem när han gjort henne till vad hon var idag. Men så länge hon inte kände hans närvaro kunde hon känna sig säker och stanna på ett och samma ställe.

Nagini hade återvänt till gården där hon blivit uppväxt flera årtionden senare när hon kommit underfund med saker och ting, som sin hunger och att hon fortfarande var en häxa, och dessutom var hundra procent säker på att Nico inte låg och lurade där. Både hennes mor och far hade dött av ålder och hennes bror hade gett sig ut i mugglarkriget och hade inte setts till sedan dess. Efter det hade hon aldrig återvänt till den lilla byn i Södra Frankrike. Sanningen var att hon aldrig återvänt till Frankrike överhuvudtaget. Nu bodde hon i England, hennes namn var Penelope Fairbridge och hon var 21 år gammal. Hon hade inte vågat sträcka på sin ålder mer än så av rädsla att folk skulle börja bli misstänksamma. Sjutton var inte den bästa åldern att vara fast i för resten av sitt evighetslånga liv. Som tur var hade hon alltid sett ovanligt vuxen ut för sin ålder.

Nagini fiskade upp en nyckel från ett sidofack i väskan och låste upp dörren till den lilla tvåan som hon delade med en tjej vid namn Emma. Hon hade lärt känna henne på sjukhuset, men eftersom Emma jobbade nattskift så såg de nästan aldrig till varandra.

Det var tyst i lägenheten, även om ljudet från bilar och syrener var lika påträngande som om hon stått ute på gatan. Det hade inte varit någon tillfällighet att Nagini lärt känna just Emma. Att hon jobbade natt gjorde det lätt för Nagini att dricka sitt blod i fred. Hon ville inte ens tänka på hur Emma skulle ha reagerat om hon råkade slänga upp dörren till Naginis rum och fått se henne med munnen om en blodpåse.

Nagini stängde dörren om sig och gick raka vägen in i köket. Det var sällan att hon tände lamporna eftersom hennes mörkerseende var så bra. Det var en av fördelarna med att vara till hälften vampyr. För att inte tala om hennes fantastiska hörsel...

Nagini slängde väskan på köksbordet och snurrade runt med staven höjd och riktad mot mannen som satt i andra änden av rummet. Hans hår var långt och grånat och han hade ett skägg som var lite för långt, som om han höll på att låta det växa ut. På sig hade han en mycket udda, lila kostym. Nagini rynkade på pannan. Mannen log vänligt mot henne genom mörkret.

"Vem är ni?" morrade Nagini så att hennes huggtänder blottades.

Mannen slog ihop händerna och reste sig upp. "Mitt namn, kära Nagini, är Albus Dumbledore och jag är professor på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom."