Linneagb: Oroa dig inte, jag jobbar så fort jag kan. Den här kommer alltid komma före min andra berättelse, förresten grattis till att bli den första att lämna en review :)

Guest: Ingen orsak, jag njuter av att skriva den här. Det hade antagligen dröjt en vecka ifall jag inte beslutat att skriva ett kapitel till innan jag skrev ett kapitel på den andra, som tur var lyckades jag sen skriva klart twilight-kapitlet på en dag så jag fick tid att skriva på den här, jag funderar på att börja skriva två eller tre kapitel här och sen uppdatera min andra berättelse. Jag tycker också det blir lite mer intressant när man lägger till eget, blir inte riktigt samma sak man redan läst så många gånger, ska försöka lägga till ännu mer saker utan att ändra boken så klart :)

Thalia: Mina föräldrar är likadana, men jag är alltid så pigg på kvällen oavsett vilken tid jag går upp på morgonen och jag vill inte lägga mig tidigt för då hinner jag inte skriva lika mycket men de verkar inte fatta det av någon anledning.
Tack, det glädjer mig att jag fick ut en sådan reaktion av dig, jag trodde aldrig någon skulle reagera så på grund a något jag skrivit :O i alla fall, ska nog fortsätta skriva på det här kapitlet så jag hinner få ut det snabbt

Hej Annie: Jag ser fram emot att fortsätta läsa dina låååånga Reviews, jag gillar också att jag gör om kapitlens, kastar något helt nytt över böckerna :)
Hmm, bra ide… från början hade jag tänkt vänta med sjukhusbesöker tills fjärde boken, början på femte eftersom de då läst allt som redan hänt… men eftersom du nämnde det så vill jag nu snabba på det, så jag ska försöka få med det snart. Men någon kommer definitivt höra det, antagligen Remus med sin förhöjda hörsel som du sade, och jag tror böckerna kommer börja gå inte lite mer i detalj på vad som egentligen pågår i huset. Ah, tack Annie, jag tror jag har kommit på vad som kommer hända nu, frågan är bara när det kommer hända…
Tack så mycket, du gör hela min dag bättre när du säger sådana saker (även om det är kväll just nu, men du fattar)
Jag funderar fortfarande på det, jag vet att det kommer hända innan slutet på tredje boken och jag insåg precis att Ginny fortfarande dejtar Michael, dags att få dem att göra slut säger jag bara, i alla fall, med tanke på allt som hände Ginny i den här boken så tror jag just nu att jag tänker låta Harry trösta henne mycket och sen hittar jag på något för att få dem att bli tillsammans, kommer nog hända någon gång i början av tredje boken.
/Massa med kramar till dig med, Lea

Unis: Jag jobbar så fort jag kan just nu, tyvärr drog mina föräldrar iväg mig på camping, hatar att sova i tält och internet krånglar lie igen, måste få det kollat snart... i alla fall, det är uppe snart (skrivet 8/5-13)

Guest: Jag jobbar på det, har funderat fram och tillbaka i några dagar och har fattat ett beslut, det kommer hända ett sjukhusbesök inom den närmaste framtiden, det gäller bara att skriva ner det nu."

just ja, när Sirius har något att säga som kommer synas på pergamentet kommer det vara understruket.

"Läs någon fort, jag vill veta vem det är."

"Ge mig boken, Tho… Dean." Suckar Astoria och Dean skickade snabbt runt boken tills den nådde henne.

Dobbys varning.

"Vem är…"

"Ingen avbryter mig." nästan skrek Astoria ut innan hon insåg att hon skrikit åt en auror. "Um, ledsen." sade hon sedan förläget men Tonks viftade bara bort det.

Harry lyckades avhålla sig från att skrika till, men det var nära ögat.

"Tack och lov, jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända ifall Dursley hörde dig." muttrade Katie och blängde på boken.

Den lilla varelsen på sängen hade stora, fladdermusliknande öron och utstående gröna ögon, stora som tennisbollar.

"Åh, är det en batenslava?"

"Um, Luna jag är ganska säker på att det är en husalf." sade Hermione försiktigt, hon ville inte såra den yngre flickan. "Men det skulle vara coolt om det var en batenslava, sade du?"

"Det är inte som om de existerar." muttrade Marietta irriterat.

"Nej, det är en batenslava, jag förstår att du kan blanda ihop dem, de är kusiner och det är faktiskt fruktansvärt många som misstar en batenslava för en husalf", sade Luna frånvarande.

"Jag antar att vi bara får vänta och se ifall den är en batenslava eller inte, om inte kanske vi kan fråga någon husalf ifall de vet vart vi kan kontakta dem Luna. Men jag tror det skulle vara en bra ide att fortsätta läsa", avbröt Remus med ett leende, han gillade verkligen att höra Lunas teorier på saker och ting, de var ofta oväntade, under tiden blängde en viss trolldomslärare på gruppen och tänkte;

"Idiotiska flicka, hittar på fantasidjur för att få uppmärksamhet, inte konstigt hon och Potter kommer bra överens, och varulven uppmuntrar henne! Löjligt."

Harry förstod ögonblickligen att det var samma varelse som hade betraktat honom från trädgårdshäcken på morgonen.

"AW, Din första stalker, Harry", sade Fred och tittade oskyldigt på honom genom sina ögonfransar.

Medan de stirrade på varandra hörde Harry Dudleys röst från hallen.

"Låt mig ta era ytterkläder, Mr och Mrs Mason."

"Okej, planera är en sak men att faktiskt genomföra det är bara löjligt!" utbrast Lee chockat.

Varelsen gled ner från sängen och bugade sig så djupt att spetsen på den långa, smala näsan nästan vidrörde mattan.¨

Harry lade märke till att den var klädd i någonting som såg ut som ett gammalt örngott, med uppslitsade öppningar för armar och ben.

"Verkligen!" väste Hermione. "Man skulle tro att eftersom husalfen bär ens familjenamn så skulle de åtminstone se till att de såg presentabla ut."

Remus log sorgset. "Lily hade exakt samma tanke, hon blev överlycklig när hon insåg att Potterfamiljens husalfer hade en riktig uniform."

"Vadå Potterfamiljens husalfer?" frågade Harry, medveten om att Hermione minskat sina ögon och spänt blicken i honom.

"Vi tar det senare Harry, jag lovar." svarade Sirius snabbt, helt medveten om att Dumbledore följde allt noggrant, han var äcklad av att grunderna i Potter arvet hade hållits borta från hans gudson.

"Öh…hej där", sa Harry nervöst.

"Harry Potter!" sa varelsen med hög och gäll röst. Harry var säker på att den kunde höras ända ner till bottenvåningen. "Dobby har så länge önskat träffa er, sir. En sån stor ära…"

Snape skakade på huvudet äcklat. "Å folk undrar varför jag hävdar att han är arrogant satunge. Han hade alla slags varelser som dyrkar honom", muttrade han.

"T-tack", sa Harry. Han smög utmed väggen och sjönk ner på skrivbordsstolen intill Hedwig som sov i sin stora bur. Han ville fråga: "Vad är du för något?" men tänkte att det skulle låta alltför oartigt, så istället sa han: "Vem är du?"

"Du har i alla fall takt." Suckade mrs Weasley och Harry himlade på sina ögon.

"Dobby, sir. Bara Dobby. Husalfen Dobby", sa varelsen.

"Uh, du fick svar på vad har var i alla fall."

"Så det var en husalf den här gången. Jag måste verkligen besöka köket igen och fråga ut dem nu, det kanske finns en batenslava där som gömmer sig…" funderade Luna och Astoria kunde se hur Umbridge öppnade sin mun för att ge ut straffkommenderingar så hon fortsatte snabbt att läsa."

"Jasså, är du det?" sa Harry. "Öh…jag vill inte vara oartig eller så, men det här är inte nåt lämpligt tillfälle för mig att ha en husalf i rummet."

"Oh skit. Jag hade glömt bort att de är där. Snälla Dobby kom tillbaka en annan dag. Harry har inte råd att hamna i trubbel", sade Tonks snabbt.

"Hamna i trubbel…" mumlar Bill innan hans huvud rycker upp. "Hur kunde en husalf komma igenom skyddet?" frågade han plötsligt och nästan alla vuxnas ögon vidgades i förverkligandet och vände sig om för att titta på Dumbledore.

"Skyddet håller borta någon eller något som har avsikt att skada Harry. Dobby hade inte den avsikten."

"Kanske inte, men slutresultatet var inte vackert det heller." påpekade Ron med rynkade panna.

"Men borde inte det innebära att det skulle ha…" började Hermione innan hon tystnade när rektorn vinkade bort hennes ord och Astoria fortsatte läsa och lämnade alla frågandes om vad Hermione trodde det innebar.

Moster Petunias höga, falska skratt hördes från vardagsrummet. Alfen hängde dystert med huvudet.

"Ånej." stönade Seamus. "Husalfen kommer göra så du hamnar i problem."

"Klart han kommer, det är bara Harrys tur." svarar Oliver förbittrat.

"Inte för att jag inte är glad att träffa dig", sade Harry hastigt, "men, öh, finns det nått särskilt skäl till att du är här?"

"Nej, en husalf bara beslöt för att hälsa på dig utan någon anledning som helst och utan att informera dig om det, klart han har en anledning." sade Seamus sarkastiskt.

"Um, det har faktiskt hänt… förförra sommaren…"'

"Du vet, jag är inte ens överraskad." suckade Parvati med ett smalt leende.

"O ja, sir! Sade Dobby ivrigt. "Dobby har kommit för att säga er…det är svårt, sir…Dobby vet inte var han ska börja…"

"Slå dig ner", sade Harry artigt och pekade på sängen.

Sirius suckade. "har du lärt dig något om renblods traditioner."

"Jag försökte bara vara trevlig." svarade Harry med ett sårat uttryck.

"Han kritiserar dig inte Harry." Påpekade Narcissa försiktigt. "Men om du hade varit medveten om att hur de flesta renblodiga behandlar sina husalfer så skulle du ha vetat hur han skulle reagera."

"Och därav undvika straff från Dursleys." Avslutade Sirius. "Jag är bara orolig för dig."

Under tiden skrev madam Bones på sitt pergament. "Bingo, nu vet jag att det är en man som gick i Gryffindor." mumlade hon samtidigt som hon skrev ner det.

Till hans förfäran brast alfen i gråt – en mycket högljudd gråt.
"Slå dig ner!" kved han. "Aldrig…aldrig nånsin…"

"Det kan inte vara så illa för dem. Kan det?" frågade Hermione förskräckt.

"Nej, Dobby måste ha haft en speciellt… ondskefull herre, de flesta har det bättre men det är nästan ingen som behandlar en husalf som en vän." svarade Kingsley försiktigt.

"Det är sorgligt egentligen, nästan alla ger dem bara order, vilket är det närmaste till ett samtal de kommer", sade Luna lugnt.

Harry tyckte han hörde hur rösterna där nere började sväva på målet. "Förlåt", viskade han, "jag menade inte att förolämpa dig eller så.

"

"Förolämpa Dobby!" kom det halvkvävt från alfen. "Dobby har aldrig nånsin blivit ombedd av nån trollkarl att sitta ner… som en like…"

Harry, som försökte kyssa honom och se tröstande ut på samma gång,

"Ursäkta mig! Du försökte kyssa honom?" Frågade Neville med en kvävd röst medan de flesta brast ut i skratt.

"Nej, jag lovar. Jag har aldrig försökt kyssa Dobby, det är bara. Urhg, det är så fel." Utbrast Harry över skratten, tillslut lyckades Astoria samla sig igen.

"Ledsen, jag läste fel. Låt mig börja om." Fnittrade hon.

Harry, som försökte hyssa på honom och se tröstande ut på samma gång, ledde tillbaka Dobby upp på sängen,

"Först försöker du kyssa honom och nu leder du honom till din säng, jag antar vi vet vad som var i dina tankar."

"George!" vrålade Harry samtidigt som han kastade sig efter den rödhåriga mannen som sköt upp och började springa runt i rummet med Harry jagandes efter honom, tillslut efter fem minuter hade Harry fått tag på honom oh fått sin hämnd genom att ge honom långt lockigt hår så kunde Astoria fortsätta läsa.

Där han satt och hickade och såg ut som en stor och väldigt ful docka.

"Varför får alla så osmickrande beskrivningar." Fnös Fred medan hans bror ryckte på axlarna och fingrade på sitt hår.

Till sist lyckades han ta sig samman och satt och tittade på Harry med ett uttryck av tårfylld beundran i sina enorma ögon.

"AW, den första medlemmen i din egna fanclub." retades Charlie men såg förvirrad ut när Harry och Ginny stönade medan DA brast ut i skratt.

"Säg aldrig igen att Harry har en fanclub, det är för ditt eget bästa okej." rådde Lee snabbt, han kunde fortfarande komma ihåg utbrottet Harry hade fått i sitt andra år i detalj.

"Du kan inte ha stött på särskilt många hyggliga trollkarlar", sade Harry i ett försök att muntra upp honom. Dobby skakade på huvudet. Sedan, utan förvarning störtade han upp och började ursinnigt dunka huvudet mot fönstret medan han skrek:
"Stygga Dobby! Stygga Dobby!"

"Stoppa honom Harry. Han kommer skada sig själv", skrek Hermione och såg förfärad ut, under tiden rynkade Narcissa på sin panna, namnet på husalfen kände bekant men hon kunde inte placera det.

"Låt bli det där… Vad håller du på med?" väste Harry och hoppade upp och drog tillbaka Dobby på sängen. Hedwig hade vaknat med ett genomträngande skrik och slog häftigt med vingarna mot budens galler.

"Nej, Hedwig snälla. Du brukar vara så lugn, få inte Harry i trubbel." Bad Parvati innan hon ryckte till när hon fick ett slag i bakhuvudet av en vinge och Hedwig blängde på henne när hon vände sig om innan hon flög över till Harry och landade i hans knä.

"Jag för min del är förvånad att mugglarna inte har hört något än",s sade Sprout.

"Tro mig professor, de är bra på att låtsas att jag inte existerar när de vill", svarade Harry lugnt, trots allt så hade de kunnat låsa in honom i skåpet i dagar.

"Dobby måste bestraffa sig själv", sade alfen, som hade blivit lätt vindögd. "Dobby pratade nästan illa om sin familj…"

"Det är barbariskt. Alla har rätt att ha sin egen åsikt om människor, speciellt den familjen."

"Vems husalf är det?" frågar Ernie Ron försiktigt.

"Behöver du verkligen fråga?" frågade Alicia.

"Din familj?"

"Trollkarlsfamiljen som Dobby är i tjänst hos… Dobby är en husalf, så Dobby är skyldig att betjäna samma hus och samma familj i all evighet."

"Ifall de inte blir befriade, självklart är det nästan varje husalfs värsta mardröm", svarade Tonks glatt.

"Hur kommer det sig, om de behandlas illa så borde de väl vilja lämna."

"Nästan ingen vill ha en husalf som blivit fri, det innebär att alfen gjort något fel, och de behöver sin mästares magi för att själva kunna ha någon magi."

"Men hur är det då med Dobby? Han klarade två år utan att ha en mästare, är det något man hittat på för att ha en förklaring?" Tänkte Hermione förvirrat.

"Vet de om att du är här?" frågade Harry nyfiket.

Dobby ryste. "O nej, sir, nej då… Dobby måste bestraffa sig ytterst hårt för att han hälsat på Harry Potter. Dobby måste klämma sina öron i ugnsluckan för det här. Om de nånsin fick reda på…"

"Hur kommer det sig att han klarar av att åka till Harry då?" frågade Oliver förvirrat.

"Husalfer är listiga varelser, de är kända för att hitta kryphål i allt." svarade madam Bones snabbt, det var en av anledningarna till att hon själv behandlade sina med respekt.

"Men märker de inte om du klämmer dina öron i ugnsluckan?"
"Det tvivlar Dobby på, sir. Dobby måste alltid bestraffa sig själv för nånting. De låter Dobby hållas med det. Ibland säger de åt mig att jag ska ge mig extra bestraffningar…"

Hermione morrade lågt när hon hörde det.

"Men varför ger du dig inte iväg? Rymmer därifrån?"

"En husalf måste friges, sir. Och familjen kommer aldrig att släppa Dobby fri…Dobby kommer att tjäna familjen tills han dör…"

Harry stirrade på honom.

"Jag tyckte synd honom", svarade Harry ärligt.

"Och jag som tyckte att jag var illa behandlad som måste stanna här i fyra veckor till", sade han. "Det där får familjen Dursley att låta nästan mänskliga." Nyckelordet var nästan, med tanke på hur de behandlar honom så skulle de aldrig kunna kallas för mänsklig.

"Vad har det gjort mot dig Harry?" frågade Neville i en hård röst, ingen skadade hans gudbror, även om han var säker på att Harry inte visste om den detaljen.

"Jag vet inte varför boken uttrycker sig så, de låste in mig på mitt rum." svarade Harry snabbt och knep ihop läpparna för att inte fortsätta berätta sanningen. Efter en stund så släppte alla ämnet och Harry andades ut, omedveten om att Remus följde varenda rörelse han gjorde.

Kan ingen hjälpa dig? Kan inte jag?"

Redan i nästa ögonblick önskade Harry att han inte hade sagt något. Dobby började på nytt ge ifrån sig högljudda kvidanden av tacksamhet.

"För Morganas skull. Kan någon få tyst på alfen, jag bryr mig inte om något annat just nu än att se till att Harry inte hamnar i problem", bad Ginny med ansiktet vänt mot taket.

"Snälla du, snälla du, var tyst", viskade Harry utom sig. "Om Dursleys hör nånting, om de får veta att du är här…" Harry avslutade inte meningen, han ville inte ens tänka på det, det var illa nog att genomlida det.

"Förolämpningar. De förolämpade mina föräldrar och mig. Jag kan inte stå ut med att höra det", försvarade sig Harry snabbt.

"Harry Potter frågar om han kan hjälpa Dobby… Dobby har hört talas om er storhet, sir, men om er godhet visste han ingenting…"

"Han har rätt." sade Kingsley plötsligt, han visste att han inte borde prata så öppet med dem men han hade verkligen börjat gilla Harrys personlighet och fann honom intressant. "Du är mycket vänlig och medkännande, vilket är sällsynt. Speciellt med tanke på vad du har gått igenom."

Harry rodnade och gömde ansiktet i Sirius päls men inte innan han hann märka Remus glada ansikte.

"Sannerligen Harry, det är bra förmågor, jag hade inte kunnat vara stoltare." sade Dumbledore, hans ögon blinkade raskt igen. Orden kolliderade med Harry och påminde honom om att det var han som var anledningen till att han skickades tillbaka dit varje sommar.

"Och jag kunde inte bry mig mindre", snäste han tillbaka, han hatade att hans korta stund av lycka var förstörd. "Och du ska kalla mig vid mitt efternamn, du har ingen rätt att kalla mig för Harry." fortsatte han sen och hans vänner log stolt mot honom.

"Harry raring, du borde verkligen inte säga sådana saker. Han är din rektor", skällde mrs Weasley och gav honom en sträng blick.

"Molly raring." ropade Tonks i en äcklig söt röst. "Det är verkligen inte din plats att förmana honom, den rollen faller på Remus axlar och Dumbledore ska kalla honom vid hans efternamn. Så om Harry vill snäsa åt rektorn så kommer jag stå bakom honom."

Remus drog omedvetet den rosahåriga flickan närmare sig, för att skydda henne eller för att dölja sitt eget skratt var okänt, Sirius kropp skakade av skratt och Harry och Hermione skrattade rakt ut medan Weasley barnen tittade på auroren i chock.

Harry, som kände att han blev alldeles röd i ansiktet, sade:

"Vad du än har hört om min storhet, är det bara en massa struntprat. Jag är inte ens den bästa eleven i in årskurs på Hogwarts, det är Hermione, hon…" Men han avbröt sig hastigt, för det gjorde ont att tänka på Hermione.

"Oh Harry. Jag är så ledsen." mumlade Hermione och tittade ner på sin lillebror som sakta kammade igenom Sirius päls.

"Harry Potter är ödmjuk och anspråkslös", sade Dobby vördnadsfullt, och hans klotrunda ögon glödde. "Harry Potter säger ingenting om sin triumf över Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn."

"Varför skulle jag skryta om att mina föräldrar blev mördade?" frågade Harry och många i salen ryckte till, innan böckerna hade de aldrig sett det på det sättet men nu insåg de vad Harry verkligen hade förlorat.

"Voldemort?" sade Harry.

Dobby satte händerna för sina fladdermusöron och stönade. "Å, säg inte namnet, sir! Säg inte namnet!"

"Jag tror Dobby hade föredragit ifall du sade Du-vet-vem."

"Men tänk om jag inte vem Du-vet-vem är! Tänk om alla pratar om olika Du-vet-vem hela tiden. Tänk om det finns 10 olika Du-vet-vem eller om…"

"Okej Harry, vi fattar. Kalla honom inte för Du-vet-vem eftersom man kan tänka på olika personer."

"Du vet, Han som inte får nämnas funkar inte heller. Det måste ju finnas någon annan person som inte heller få nämns, så för att undvika förvirring så borde man kalla honom vid hans namn… plus att det stör honom lite vilket bara är en bonus egentligen…"

"Varför är vi vän med honom nu igen? Det är tydligt att han är mental." fnös Ron roat.

"Förlåt", sade Harry snabbt. "Jag vet att massor av folk inte gillar det, min vän Ron…" Han avbröt sig igen. Att tänka på Ron gjorde också ont.

"Ledsen för det Harry."

"Jag kommer slå till dig och Mione ifall ni inte slutar be om ursäkt, och jag menar det." morrade Harry irriterat.

Dobby lutade sig fram mot Harry, och hans ögon var stora som strålkastare. "Dobby har hört berättas", sade han hest, "att Harry Potter mötte Mörkrets herre en andra gång, för bara några veckor sen… och att Harry Potter klarade sig undan ännu en gång."

"Det var alldeles för nära." muttrade Remus medan han höll blicken på Harry som såg ännu blekare ut än dagen innan.

Harry nickade och Dobbys ögon glänste plötsligt av tårar.
"Å, sir", flämtade han medan han torkade sig i ansiktet med ett hörn av det slokiga örngottet han hade på sig. "Harry Potter är hjältemodig och järv! Han har redan trotsat så många faror! Men Dobby har kommit för att skydda Harry Potter, för att varna honom, även om Dobby blir tvungenatt klämma öronen i ugnsluckan efteråt. Harry Potter får absolut inte fara tillbaka till Hogwarts."

"Ja, han kan absolut inte bo i det där huset." fräste McGonagall medan hon stirrade på rektorn.

"Men varför kan han inte åka tillbaka till Hogwarts? Vad händer där?" frågade Tonks.

"Inget bra." klagade mr Weasley, han önskade att husalfen hade varnat dem, kanske så hade hans flicka inte fått utstå vad hon gjorde då.

Sirius var stel i hela kroppen. Han ville inte att hans gudson skulle vara i fara i skolan, igen, men han ville absolut ha bort honom från mugglarna.

Det uppstod en tystnad som endast bröts av klirret från knivar och gafflar en trappa ner och det avlägsna mullret från morbror Vernons röst.

"V-va?" stammade Harry. "Men jag måste fara tillbaka, terminen börjar den första september. Tanken på det är det enda som håller mig uppe. Du vet inte hur det är här. Jag hör inte hemma här. Jag hör hemma i samma sorts värld som du – på Hogwarts."

"Jag känner mig inte som hemma här längre, inte med henne här." tänkte Harry dystert, kanske kunde han stanna hos Sirius tills hon lämnade skolan.

"Nej, nej", pep Dobby och skakade så häftigt på huvudet att öronen fladdrade. "Harry Potter måste stanna där han är säker. Han är för viktig, för god att förlora. Om Harry Potter far tillbaka till Hogwarts kommer han at vara i dödlig fara."

"Det är inget nytt är det?" sade Ron lugnt, alldeles för lugnt för de vuxnas smak.

"Varför det?" sade Harry häpet.

"Det är en komplott, Harry Potter. En komplott för att få de förfärligaste saker att hända på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom nu i år", viskade Dobby och började plötsligt darra i hela kroppen. Dobby har känt till det i flera månader.

Trion utbytte förvånade blickar. "Månader!" sade Harry förvirrat. "Varför valde Malfoy senior att använda dagboken då, elva år efter fallet av hans herre?"

"Pappas proposition kom ut vid jul i vårt första år." påminde Ron dem i en låg röst medan alla tre höll ögon på personerna runt omkring dem så de inte hörde något, speciellt Remus. "Det måste ha varit när han börja planera."

"Ja, för det tar flera månader att planera hur man ger en utsatt elvaårig flicka en dagbok utan någon märker det", fnös Hermione.

Harry Potter får inte utsätta sig för fara. Han är en för viktig person för det!"

Astoria skrattade när han läste den linjen. "Hej, vi borde kanske få husalferna att ta över Daily Prophet", föreslog hon.

"Vi skulle inte behöva oroa oss för att de skulle skriva elaka rykten om Harry längre", påpekade Lavender med ett skratt.

"Det är inte lögner", väste Umbridge ut.

"Om jag kan få mitt namn rentvått och jag får vårdnaden om Harry så är det inga problem, tillsammans skulle våra familjer ha bestämmande inflytande över tidningen." tänkte Sirius för sig själv, noggrann med att det inte dök upp på pergamentet.

"Vad då för förfärliga saker?" sade Harry genast. "Vem smider såna planer?"

Dobby gav ifrån sig ett konstigt ljud som om han höll på att kvävas och dunkade sedan huvudet våldsamt i väggen.

"Jag fattar inte att jag inte insåg det. Vem kunde det annars ha varit?" tänkte Harry ilsket medan han blängde på golvet.

"Okej!" skrek Harry och grep tag i alfens arm för att hejda honom. "Du kan inte säga det, jag förstår. Men varför varnar du mig?" En plötslig, obehaglig tanke slog honom. "Vänta nu, det här har väl inget med Vol…förlåt…med Du-vet-vem att göra, va?
Du kan bara skaka på huvudet eller nicka", tillade han hastigt, då Dobbys huvud tippade över oroande nära väggen igen.

"Det är bäst för Dumbledore att det inte har något med honom att göra, Merlin ska veta att jag inte kommer dra mig för att skada honom om Harry blivit skadad." morrade Remus så lågt att ingen kunde höra honom.

Dobby skakade långsamt på huvudet. "Inte…inte Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn." Men Dobbys ögon var vitt uppspärrade och det såg ut som om han försökte ge Harry en vink. Men Harry fattade inte ett dugg av det hela.

"Bra, då är jag inte den enda", mumlade Daphne.

Han har inte fått en bror, har han?"

"Snälla, överväg inte ens det…" mumlade McGonagall med bleka läppar.

"Oroa dig inte", försäkrade Dumbledore henne försiktigt. "Det finns ingen anledning till att oroa sig för det… Voldemort har inte en levande släkting någonstans i världen."

Dobby skakade på huvudet, med större ögon än någonsin.

"Ja, jag kan då inte föreställa mig vem som annars skulle kunna ställa till med förfärliga saker på Hogwarts", sade Harry. "För det första finns ju Dumbledore där, du vet väl vem Dumbledore är, va?"

Dobby nickade.

"Jag tror varje magisk varelse i Storbritannien vet vem han är." påpekade Angelina lågmält.

"Albus Dumbledore är den finaste rektor Hogwarts nånsin har haft. Det vet Dobby. Dobby har hört att Dumbledores kraft kan mäta sig med kraften hos Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn när han var som allra starkast.

"Konstig formulering." mumlade George till sin tvilling.

Fred nickade. "Det låter som om han antyder att Dumbledore börjar bli gammal och förlora sin magi."

George nickade och matchade sin brors leende. "Välsigne den alfen. Jag visste alltid att jag gillade honom." Remus började skratta lågmält när han hörde deras samtal.

Men, sir", Dobby sänkte rösten i en ivrig viskning, "det finns krafter som Dumbledore inte… krafter som ingen anständig trollkarl…"

"Svart magi", föreslog Susan.

"Den mörkaste", Svarade Dumbledore och såg gravallvarlig ut.

Och innan Harry hann hejda honom skuttade Dobby ner från sängen, grep tag i Harrys bordslampa och började slå sig på öronen under öronbedövande skrik. En plötslig tystnad uppstod en trappa ner. Två sekunder senare hörde Harry med häftigt bultande hjärta hur morbror Vernon kom ut i hallen och ropade:
"Dudley måste ha lämnat teven på igen, den lille rackaren!"

"Nej, nej, nej." skanderade jagarna nästan gråtande medan de flyttade sig närmare varandra. Tonks grep tag i Remus hand och vägrade släppa taget medan han satt helt stilla, alla hans sinnen i beredskap. Lärarna utbytte oroliga blickar och Mrs Weasley suckade och släppte taget om sin ilska, hon hade viktigare saker att oroa sig för.

"Göm dig Harry." rådde Ginny omedelbart, Luna nickade oroligt vid hennes sida medan Ron blängde ilsket på boken.

Harry ryckte på axlarna. "Skulle inte göra någon nytta, det skulle bara bli värre om jag gjorde det." han kände en varm känsla inom sig när hans gudfar kröp närmare och skyddade honom från oroliga blickar.

"Fort! In i garderoben!" väste Harry, pressade in Dobby, stängde dörren och kastade sig på sängen i samma ögonblick som dörrhandtaget trycktes ner.

"Tack och lov, du har turen med dig idag." flämtade Parvati, helt inne i boken.

"Vad…i…helvete…sysslar…du…med?" sade morbror Vernon med gnisslande tänder och ansiktet förfärande nära Harrys. "Du har just förstört slutpoängen i mitt japanska golfspelarskämt.

"För det första så är du innanför hans personliga utrymme. Håll dig borta eländiga ursäkt för människa." fräste Hermione och Harry flinade brett medan han kramade om hennes hand, flera stycken tittade på henne i misstro. "För det andra. Det är ett uruselt skämt, skaffa lite smak."

"Hon trollade inte fram fåglar den här gången i alla fall." sade Luna lugnt och hennes vänner vände sig emot henne med förvirrade uttryck men valde att inte kommentera det.

Ett enda ljud till och du kommer att önska att du aldrig blivit född!" Han klampade ut ur rummet på platta fötter.

"Det är försent för det." muttrade Harry men ryckte till när Remus stirrade anklagande på honom. "Ledsen", mumlade han men han ändrade inte sitt tidigare uttalande. Remus suckade sorgset innan han vände sig emot Dean igen, de skulle ha tid att prata senare.

Darrande släppte Harry ut Dobby ur garderoben. "Förstår du hur jag har det här hemma?" sade han. "Förstår du varför jag måste fara tillbaka till Hogwarts? Det är det enda ställe där jag har…där jag tror att jag har vänner."

"Du har vänner Harry. Ron och Hermione är bara idioter just nu."

"Okej, låt dem vara. Det finns en bra förklaring som kommer komma upp." suckar Harry, han hatade när hans vänner bråkade.

"Vänner som inte ens skriver till Harry Potter?" sade Dobby knipslugt.

Madam Bones höjde ett ögonbryn i förvåning, hade husalfen något med saken att göra.

"Jag antar att de bara…Vänta nu", sade Harry och rynkade pannan. "Hur vet du att mina vänner inte har skrivit till mig?"
Dobby skrapade med fötterna.

"Jag antar att Dobby är din bra förklaring", påpekade Remus lugnt.

"Det är ingen bra alf", sade Tonks irriterat. "Han är lika illa som Krake."

"Han är inte ens i närheten", försvarade Harry sin lilla vän högljutt.

"Dobby är okej, väldigt användbar också", Fred tog till orda.

"Bara lite översvallande", tillade George.

"Speciellt när han försöker döda Harry", påpekade Ron med ett snett leende.

"Han försökte inte döda honom," sade Hermione tålmodigt, hon struntade i hur alla i salen gav all sin uppmärksamhet till dem. "Han var bara skyddande."

"Ja, och hans metoder för skydd dödade honom nästan flera gånger." sköt den rödhåriga pojken tillbaka.

"Inte döda, lemlästa vore ett bättre ord." förtydligade Harry och försökte underlätta utseendet av oro som krupit fram på hans familjs ansikten.

"Harry Potter får inte bli arg på Dobby, Dobby gjorde det för Harrys eget bästa…"

"Harry kommer inte vara glad." fnös Lee, Harrys humör var berömt i Gryffindor tornet och det var allas mardröm att råka ut för det.

"Har du tagit mina brev!"

"Dobby har dem här", sade alfen.

"Mr Potter. Vill du anmäla husalfen för att stjäla din post?"

"Nej tack madam Bones. Vi har pratat ut om det och han bad om ursäkt. Det är lugnt", sade Harry med ett leende.

Han klev kvickt utom räckhåll för Harry och drog fram en tjock bunt kuvert ut örngottet han hade på sig. Harry kunde urskilja Hermiones prydliga handstil, Rons slarviga kråkfötter och till och med några klottriga bokstäver som såg ut som om de var från Hagrid, skogvaktaren på Hogwarts, han kunde också se en okänd handstil på några brev.

"Nu när jag tänker på det så tror jag att det var några av dina brev, Remus." sade Harry eftertänksamt och Remus log en aning sorgset, när breven väl hade lyckats nå fram så hade husalfen tagit dem. Under tiden började en del be Ron och Hermione om ursäkt för att anklaga dem för att inte hålla kontakten med Harry.

Dobby tittade upp på Harry och blinkade ängsligt.

"Harry Potter får inte bli arg… Dobby hoppades… om Harry Potter trodde att hans vänner glömt honom… skulle Harry Potter kanske inte vilja fara tillbaka till skolan…"

Harry lyssnade inte. Han försökte rycka åt sig breven, men Dobby hoppade utom räckhåll.

"Ge honom bara breven för Merlin och Morganas skull." suckade Seamus över ropen av upprördhet att en husalf snodde breven och sen vägrade ge tillbaka dem.

"Harry Potter ska få dem, om han ger Dobby sitt ord på att inte återvända till Hogwarts. Det är en fara som han inte får utsätta sig för! Säg att Harry Potter inte far tillbaka dit!"

"Nej", sade Harry ilsket. "Ge mig breven från mina vänner!"

"Då ger Harry Potter inte Dobby nåt val", sade alfen sorgset. Innan Harry hann röra sig hade alfen rusat fram till sovrumsdörren, öppnat den – och kilat nerför trappan.

"Nej. Han kan inte göra det. Du kommer hamna i problem." flämtade Luna, hon började förlora sin drömmande attityd nu när hon visste att hon hade vänner. Sirius morrade och reste ragg medan han backade upp närmare Harry.

"Jag hatar verkligen den där tårtan. nej, Dobby skulle väl inte göra något sådant, eller hur." Bad Remus i sitt huvud, han tvivlade på att Dobby inte skulle göra det.

Torr i munnen och med en sjunkande känsla i magen sprang Harry efter honom så ljudlöst som möjligt.
Han hoppade över de sex nedersta trappstegen, landade kattmjukt på hallmattan och såg sig omkring efter Dobby. Från matsalen hörde han morbror Vernon säga: "…berätta den där väldigt roliga historien för Petunia om de amerikanska rörmokarna, mr Mason, hon har längtat så efter att få höra…"

Harry sprang genom hallen in i köket och kände hur hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.

"Nej, snälla." viskade Ginny.

Moster Petunias tårtmästerverk, berget av grädde och kanderade violer svävade uppe vid taket. Ovanpå ett skåp i hörnet satt Dobby hopkrupen.

"Dobby. Du sätter ner tårtan på bänken igen försiktigt eller Merlin hjälpe dig…" hotade Hermione och stirrade så strängt på boken så att hennes vänner brast ut i skratt.

"Nej, nej", kraxade Harry. "Snälla du, de kommer att döda mig…" bad Harry desperat, alla tänkbara straff forsade redan genom hans huvud och han motstod känslan att krypa ihop.

"Vad för slags straff ger dem dig egentligen", undrade Tonks.

"Inget jag inte förtjänar, en del slag lite överallt", mumlade Harry tyst och Remus och Sirius ögon vidgades när de hörde det och motstod instinkten att dra iväg honom till sjukhusflygeln på direkten.

"Harry Potter måste säga att han inte ska fara tillbaka till skolan…"

"Dobby, snälla du…"

"Säg det…"

"Jag kan inte!"

"Ljug för honom", utbrast Tracy, hon kanske inte kände Harry bra, men han var en bra kille och hon var orolig för honom.

"Nej, det var bra att han inte ljög. Det låter som om Dobby lade upp ett bindande kontrakt. Harry hade inte kunnat återvända även om han ville ifall han ljugit." svarar Kingsley eftertänksamt.

Dobby gav honom en tragisk blick. "Då måste Dobby göra det, för Harry Potters eget bästa."

"Jag är verkligen trött på att alla försöker göra saker för mitt eget bästa." muttrade Harry ilsket. "Det slutar aldrig bra."

Tårtan föll till golvet med ett brak som fick hjärtat att stanna. Grädde stänkte över fönstren och väggarna då fatet gick i bitar.
Med en smäll som från en pisksnärt försvann Dobby.

"Din eländiga lilla alf. Vänta bara tills jag får tag på dig." mumlade Katie, hans handlingar hade lett till att Harry hamnat i problem.

Det hördes skrik från matsalen och morbror Vernon kom instörtande i köket där han fann Harry, förlamad av chock och täckt från topp till tå med moster Petunias tårta.

"Du skulle ha gömt dig."

"Låst in dig på ditt rum."

"Rymt."

"Springa ut på gatan och skrika efter hjälp."

"Allt utan att bara stå där." utbrast tvillingarna tillsammans med förskräckta röster.

"Och fått ett ännu hårdare straff när de får tag på mig, nej tack", svarade Harry bestämt.

Först verkade det som om morbror Vernon skulle lyckas bortförklara hela saken. ("Bara vår systerson… mycket förvirrad… att träffa främmande människor gör honom upprörd, så vi lät honom stanna på övervåningen…"

"Se, varför inte bara säga det från början. Det hade varit mycket lättare", utbrast Neville.

Han föste tillbaka det chockade paret Mason in i matsalen, lovade Harry att han nästan skulle spöa livet ur honom när Masons hade gått och räckte honom en skurmopp och Harry tvivlade inte på hans ord.

Remus kände hur hans hjärta sjönk, han hade alltså inte missuppfattat Harrys mumlande och hans andning stannade när han hörde Harry muttra "Det var sanningen." besöket till sjukhusvingeln hade just blivit högsta prioritet.

Moster Petunia grävde fram lite glass ur frysen och Harry, som fortfarande darrade i hela kroppen av skräck, började skura rent

köket.

Harrys närmaste vänner utbytte oroliga blickar, Harry darrade aldrig i vanliga fall, att han gjorde det nu skrämde dem.

Morbror Vernon skulle fortfarande kunnat ro i land sitt affärsavtal – om det inte hade varit för ugglan.

"Hatar den ugglan", muttrade Harry ilsket, på grund av den ugglan så hade hans straff blivit mycket värre.

Moster Petunia höll just på att skicka runt en ask mintchoklad när en väldig tornuggla susade in genom matsalsfönstret, släppte ner ett brev på mrs Masons huvud och susade ut igen. Mrs Mason tjöt som en luftvärnssiren och sprang ut ur huset skrikandes om sinnessjuka personer.

"Hon har fått något rätt i alla fall", fräste Angelina medan hon motstod frestelsen att strypa någon.

Mr Mason stannade precis tillräckligt länge för att hinna tala om för familjen Dursley att hans fru var dödsförskräckt för fåglar i alla former och storlekar och fråga om det här var deras idé om ett skämt.

"Nej, men vi skulle väldigt gärna visa dig." morrade Fred. "Vilka är med mig?" frågade han genom hoppressade tänder, nästan alla i DA anmälde sig på direkten, ingen skadade deras ledare och vän och kom undan med det.

"Kanske ni borde vänta en liten stund, tills ni inte är omringade av ministeriearbetare", föreslog Remus milt medan han tittade upp i taket oskyldigt.

"Åh, bra ide, ni hörde inget av det här okej", sade Lee viktigt och stirrade runt i salen innan han flyttade sig närmare tvillingarna för att börja planera.

Harry stod i köket och höll ett hårt tag om moppen som stöd då morbror Vernon kom emot honom med en satanistisk glimt i sina små grisögon.

"Läs det!" väste han ondskefullt och viftade med brevet som ugglan hade lämnat. "Sätt igång – läs det!"

Harry tog det. Det innehöll inte några födelsedagsgratulationer.

"Hade föredragit det", muttrade Harry.

Käre Mr Potter

Det har kommit till vår kännedom att en svävarförtrollning användes tolv minuter över nio ikväll hemma i er bostad.

"Men det var inte han, det var Dobby", utbrast Daphne, det var inte rättvist.

"Sannerligen miss Greengrass. Mr Potter, jag ska personligen se till att det raderas från ditt rekord."

"Tack madam Bones", sade Harry tyst.

Som ni vet har omyndiga trollkarlar inte tillåtelse att utöva magi utanför skolan, och ytterligare bruk av magi från er sida kan leda till relegering från ovannämnda skola.

(Förordningen om rimlig begränsning av omyndigas trolldomsutövning, 1875, paragraf.

Vi skulle också vilja påminna er om att magisk verksamhet som riskerar att uppmärksammas av medlemmar av det icke-magiska samhället (Mugglare) är en alvarlig företeelse, som faller under sektionen 13 av internationella trolldomsförbundets sekretesslag.

"Då kanske de inte borde skicka ugglor för att informera om det, trots allt så är ugglor inte tama och kommer bara ut på kvällen i mugglarvärlden," föreslog Charlie oskyldigt.

"Jag ska kolla upp det mr Weasley", sade madam Bones roat.

Ha det så trevligt på lovet!

"Stor chans, det är förstört nu", muttrade Ron medan han fingrade på sin stav.

Högaktningsfull,

Mafalda Hopkirk

Byrån för otillåtet utövande av magi

Trolldomsministeriet

Harry tittade upp från brevet och svalde nervöst, han vågade knappt titta upp i sin morbrors ansikte.
"Du har inte talat om för oss att du inte fick lov att utöva magi utanför skolan", sade morbror Vernon med ursinnet dansandes i ögonen. "Glömde du att nämna det… försvann det ur ditt minne, va?"

"Amelia, jag tror vi behöver kolla upp en del saker. Det är inte rätt att barnen inte kan nämna saker för rädsla av deras egna säkerhet." muttrade Kingsley i sin chefs öra och hon nickade.

Han liknade mest en väldig bulldog när han hotfullt närmade sig Harry med alla tänderna blottade.

"Ifall du skadar Harry…" tänkte Sirius ilsket medan han lät Harry luta sig emot honom.

"Men jag kan tala om en nyhet för dig, unge man, jag tänker låsa in dig… Du kommer aldrig att få fara tillbaka till den där skolan… aldrig… och om du försöker trolla dig ut kommer de att relegera dig!"

"Det är inte rätt, att behöva välja mellan sin säkerhet eller att få gå kvar på skolan. Jag ska se till att det blir det första jag ändrar när vi är klara här", muttrade madam Bones för sig själv och skrev ner det i sin kalender.

Och medan han skrattade som en vansinnig släpade han med sig Harry uppför trappan genom att ta tag i hans hår och ignorerade Harrys kvidande av smärta när han slog i varje steg i trappan och hur håret nästan rycktes ut med rötterna.

"Han har inte gjort det innan, det var första gången, hedersord." lovade Harry och alla kunde se sanningen i hans ögon, men det minskade inte ilskan, men Sirius kom ihåg att han först hade fått rummet sommaren innan och undrade vad han brukade få utstå.

"Tycker du fortfarande att det är det bästa stället för honom Albus?" Fräste McGonagall, helt vit i ansiktet.

Morbror Vernon höll vad han hade lovat. Morgonen därpå betalade han en man för att sätta galler för Harrys fönster.

Mrs Weasley stirrade förskräckt på sina tvillingsöner "Galler." mimade hon.

Han monterade själv in kattluckan i sovrumsdörren, så att små mängder mat kunde skjutas in genom den tre gånger om dagen.

"Förvånar mig att de ens gav dig mat." dök upp på pergamentet och många nickade instämmande.

"Mig med Siri." muttrade Harry

De släppte ut Harry till badrummet morgon och kväll.
För övrigt var han inlåst i sitt rum dygnet runt.

"Inte sant. De släppte ut mig när de ville öva sina boxningsfärdigheter." muttrade Harry och Remus flyttade sig närmare Harry för att vara säker på att han var okej.

Tre dagar senare visade Dursley fortfarande inga tecken på att bevekas och Harry kunde inte se någon utväg ur sin situation. Han låg på sängen och tittade på solen som sjönk ner bakom fönstergallren och undrade olyckligt vad som skulle hända med honom.

"Jag borde ha kollat upp honom." mumlade McGonagall sorgset medan hon betraktade den unga mannen som skrattade svagt när hans "hund" lekte med honom, de två var bra för varandra och hon skulle hjälpa Sirius få vårdnaden när han var fri bestämde hon.

"Vad sa grannarna om gallret." frågade Hermione försiktigt.

"Åh, de sade att jag var lite sinnessjuk men att de inte kunde stå ut med att sända iväg mig, jag var familj trots allt och de ar där för att jag inte skulle skada mig själv", svarade Harry ljust.

"Men gör det inte dem onormala?"

"Nej, de blev beundrade för att de var så omtänksamma och så vidare", suckade Harry och skakade på huvudet.

Vad var det för mening med att trolla sig ut ur rummet om Hogwarts relegerade honom för att han gjorde det? Ändå hade livet på Privet Drive nått sin absoluta bottennivå. Nu när Dursleys visste att de inte skulle vakna upp som bananflugor, hade han förlorat sitt enda vapen och livet var tillbaka till hur det var innan han fick veta sanningen. Dobby hade kanske räddat Harry från förfärliga saker på Hogwarts, men som det såg ut nu, skulle han säkert svälta ihjäl ändå,

Tonks hår och ögon hade blivit den svartaste nyansen man kunde tänka sig, vilket gav henne ett skrämmande uttryck medan hon mumlade argt. "Min mamma… betala… Dumbledore… Azkaban…"

"Tonks snälla gör inte förhastat, jag är och var okej."

"Fan heller du var Harry. Lyssna på resten av meningen." fräste Astoria.

Om inte hans skador dödade honom först vill säga.

"Dina skador! Vilka skador Harry?"

"Jag, jag föll ner för trappan," stammade Harry ut medan han sjönk ihop, han visste att ingen trodde honom men han kunde inte berätta hela sanningen. Han var tacksam när Astoria valde att fortsätta läsa men han visste att ifall boken fortsatte i den här stilen så skulle han inte kunna hålla sanningen borta från dem längre och de skulle överge honom när han berättade allt, han bara visste det.

Kattluckan skramlade och moster Petunias hand dök upp och sköt in en skål med burksoppa på rummet. Harry, som var så hungrig att det värkte i magen, klev försiktigt ner från sängen, noga med att inte stödja för mycket på sin högra fot och lyfte upp den. Soppan var iskall, men han drack hälften av den i en enda klunk.

"Vad var det för fel med din fot?"

"Jag stukade den i fallet." Lyckades Harry få ut sig, han förstod inte varför det blev svårare och svårare att ljuga om sina skador.

Sedan gick han tvärs över rummet till Hedwigs bur och stjälpte de våta grönsakerna i botten på skålen ner på hennes tomma matbricka.

"Harry, det är väldigt omtänksamt av dig att se till att hon hade mat, men jag skulle föredra om du höll dig vid liv", sade Remus försiktigt.

"Du måste behålla din styrka", instämde Moody. "Du vet aldrig när du kan behöva den, magisk eller inte."

"Hon var min första vän, någon som bryr sig om mig. Jag kunde inte låta henne svälta", mumlade Harry.

"Jag vet det Harry, och Hedwig är en underbar uggla men jag föredrar om du nästan inte dör."

"Oroa dig inte, jag har sett till att alltid ha tillräckligt mycket med mat för Hedwig efter den sommarn", sade Harry och log svagt.

Hon burrade upp fjädrarna och gav honom en blick av djup avsmak.

"Det är ingen idé att du sätter näbben i vädret, det här var allt vi fick", sade Harry bistert. Han ryckte till när hon började vifta med vingarna ilsket och blängde på honom innan hon nickade mot maten och blängde på honom igen.

"Hedwig, du behöver också mat, snälla ät för mig." bad Harry, rörd av att hon brydde sig så mycket om honom.

"Tack Hedwig, för att du tog hand om Harry när jag inte kunde." Hedwig hoade bara till svar.

"Du hade ett argument med en uggla. Otroligt." muttrade Neville.

Han satte tillbaka den tomma skålen på golvet intill kattluckan och lade sig ner på sängen, på något konstigt vis var han ännu hungrigare än han hade varit före soppan.

"Det brukar bli så när man inte får tillräckligt med mat", suckade Padma.

Antag att han fortfarande var i livet om fyra veckor, vad skulle då hända om han inte infann sig på Hogwarts? Skulle de skicka någon för att se varför han inte hade kommit tillbaka? Skulle de kunna förmå Dursleys att släppa honom fri?

"Det sårar mig Potter, att du tvivlar på min förmåga. Gav jag upp med breven?"

"Öh. Nej, ledsen Professor McGonagall", sade Harry hastigt.

Det höll på att mörkna i rummet. Utmattad, med knorrande mage och huvudet surrande av alla frågor som inte gick att besvara, föll Harry i en orolig sömn.
Han drömde att han förevisades på ett zoo, i en bur med en skylt utanför som det stod "Omyndig trollkarl" på.

Hermione, Lavender och Parvati brast ut i fnitter." Verkligen Harry, det är bara absurt." flämtade Hermione ut.

"Jag känner bara så ibland i den magiska världen. En sak för alla att glo på", svarade han och satte effektivt stopp för deras skratt.

Folk glodde på honom genom gallret, där han låg utsvulten och svag på en bädd av halm. Han såg Dobbys ansikte i mängden och skrek på hjälp, men Dobby ropade: "Harry Potter är i säkerhet där inne!" och försvann.

"Ditt huvud är verkligen tilltrasslat kompis." Ron skakade på sitt huvud.

"Det är bara en repetition av allt som har hänt." påpekade Luna en aning drömmande. "Jag är säker på att Dreauntines hjälper." massor av människor började skratta åt henne och pekade bakom hennes rygg.

"Du råkar inte veta var vi kan få tag på några av dessa Dreauntines?" frågade Alicia torrt. "Jag tror vi alla kommer behöva hjälp att reda ut våra tankar i slutet av de här böckerna."

"De hjälper bara de som de anser är värdiga. Harry har ett särskilt stort angrepp av dem", svarade hon och tittade stolt på Harry, som gav henne ett leende.

Sedan dök familjen Dursley upp och Dudley skakade burens galler så att det rasslade medan han skrattade åt Harry innan han plockade upp ock kastade en sten på honom.

"Sade du att drömmar går igenom vad som hänt för att försöka förstå bättre Luna?" frågade Ginny med en farlig röst och Luna nickade. "Han kastade sten på dig!"

"Nej Ginny, Dudley kastade inte sten på mig. Det var bara något som lades till, har du aldrig drömmar där saker inte stämmer?" Frågade Harry medan han höll blicken fäst på golvet.

"Sluta med det där", mumlade Harry, då rasslandet dunkade i hans ömma huvud. "Lämna mig ifred… lägg av… jag försöker sova…"

"Tack och lov att de inte lämnade mig ifred." tänkte Harry medan han log mot sina "räddare"

Han slog upp ögonen. Månljuset sken in genom fönstergallret. Och där var någon som stirrade på honom mellan gallerstängerna,

"Ursäkta, men kan du upprepa det där."

Och där var någon som stirrade på honom mellan gallerstängerna, läste Astoria snabbt igen.

"Vem sjutton står och spionerar på dig när du sover? Och hos dem!" Frågade Oliver mållös.

Någon med fräknigt ansikte, rött hår och lång näsa.
Det var Ron Weasley som var utanför Harrys fönster.

Nästan alla vände sig emot Ron som vinkade glatt innan Hermione slog ner hans hand med ett grin.

"Astoria, kasta hit boken är du snäll."

Jag är äntligen klar :) i alla fall, jag tror inte jag kommer hinna uppdatera på ett tag med tanke på att jag åker utomlands på lördag och är borta i en vecka utan tillgång till internet, så ni får vänta lite längre på nästa kapitel, vi ses