Linneagb: Jäpp, sanningen kom äntligen ut och Harry har nu ett fläckfritt förflutet (I alla fall om det som ministeriet visste om), men jag tror inte jag är helt klar med tårthändelsen, det kommer nog dras upp igen i femte boken med en förklaring

Thalia: Glad att du fick några skratt av kapitlet, tack för att du tyckte jag förtjänade en Review förresten, de gör mig så glada. Det är jobbigt när böcker man verkligen vill läsa är utlånade, om jag får fråga, vilken serie är det? (Jag är nyfiken då jag själv letar efter något nytt att läsa) glad att det här gjorde dig på bättre humör. Det gör inget att du säger det igen, jag tycker det kan vara underhållande att skriva om Hedwig, jag kan helt klart se henne så beskyddande om Harry, speciellt med tanke på att hon offra sitt liv för honom i filmen.

Guest: Tack :) det här blir dock det sista kapitlet på kanske två/tre veckor, så jag hoppas du kan överleva så länger.

Annie: Wow, jag antar det bara är att sätta igång att skriva jag vill verkligen inte döda dig, du är så och trevlig :) Jag längtar också till nästa kapitel, jag har alvarligt blivit beroende av att skriva det här, glad att jag kunde göra dig glad efter din hårda träning (önskar gjorde ngn slags träning bortsett från dans 20 veckor om året) Jag längtar också tills de blir tillsammans men det dröjer tyvärr ett litet tag till. Tack för alla dina komplimanger, du är världens sötaste. Kramar Lea.

Guest: Först ingen orsak :) ja, jag tycker också det är bra att Remus hörde Harry och (äntligen) insåg att han inte talade om hela sanningen om hur han behandlades hos Dursleys, jag håller definitivt med, Harry behöver prata ut med någon och han förtjänar verkligen någon som bryr sig om honom för vem han är och inte allt det där om att han är en hjälte.
Ja, jag gillar också att alla försvarar honom, i böckerna så vänder sig alla emot honom i varje bok utom trean och sexan så jag bestämde mig för att femte året i Gryffindor kommer vara ganska tajta, tillsammans med Quidditchlaget. En hemlighet, en generad Harry är en rolig Harry att skriva :)
Ja, så var det dramat mellan Ginny, Harry och Cho, jösses, jag kan inte komma på något, allt jag kommer på är en liten scen mellan Harry/Cho, ledsen att göra dig besviken men det kommer nog inte bli så mycket drama, jag ska ge det ett försök att slänga in något men ha inte för höga förväntningar.
Det är Hedwig det, hon är hans "bekanta" och försvar honom med sitt liv
Jag ska försöka uppdatera så fort jag kan, det beror på i fall mina föräldrar lämnar mig ifred :D oroa dig inte, jag kommer inte arbeta ihjäl mig

Okej, jag vet att jag sade att jag inte skulle uppdatera igen innan jag kom tillbaka, men så många bad om nästa kapitel att jag satte mig vid datan och började skriva på direkten och nu har jag äntligen blivit klar med kapitel tre. Men nästa kapitel får ni vänta på, jag har inte ens skrivit klart boktexten än, men nästa uppdatering dröjer två-tre veckor med tanke på att skolan börjar den 19

Jag har lagt till en del saker som de läser

Igen, när Sirius gör en kommentar som hela salen kan läsa är det understruket.

"Astoria, kasta hit boken är du snäll." bad Lisa Turpin så fort hon stängt boken.

"Um, visst. Det är sida 39."

Kråkboet

"Yeah, Weasleys till undsättning." vrålade Charlie ut med glädje i rösten och Tonks började fnittra åt honom.

"Ron!" flämtade Harry och kröp fram till fönstret som han sköt upp så att de kunde prata genom gallret. "Ron, hur har du… vad i all…?"

"Är inte ditt sovrum på andra våningen?" krävde Moody när han tänkte tillbaka på sitt egna besök i huset. "Hur i helvete är Weasley utanför ditt fönster?"

Harry, Ron och tvillingarna tittade på varandra med flin etsade över hela ansiktet. "Magi!" skrek de tillsammans innan de exploderade i skratt.

Harry gapade stort när den fulla innebörden av vad han såg gick upp för honom. Ron lutade sig ut genom bakfönstret på en gammal blågrön bil, som var parkerad mitt i luften.

Lisa läste den sista raden med skratt i rösten. Mr Weasley rodnade och såg nervöst på sin hustru medan Remus, Tonks och Narcissa brast ut i skratt.

"Och här trodde jag det var något dåligt", låtsasskällde Remus. "En flygande bil, jag älskar det!" Ytterligare igen hade han lyckats överraska sina gamla elever som alla var nyfikna på vem han egentligen var med tanke på hur han betedde sig just nu.

"Hmpf." professorerna hade inte brustit i skratt och de stirrade strängt på de två tonårspojkarna. "Den där flygande bilen fick nästan din brorson relegerad", förklarade McGonagall irriterat genom hoppressade, vita läppar

"Ah, bra." svarade Sirius och Harry kände hur han gjorde en rörelse som om han ryckte på axlarna, men Sirius undrade varför Harry ens hade bilen på Hogwarts. "Jag är säker på att det var ett jäkla äventyr. Jag är bara glad att han agerar som ett normalt barn istället för att riskera sitt liv för en gångs skull."

"Behåll den tanken raring", sade mrs Weasley med ett leende. "Så ska jag senare lära dig hur du skickar ett illvrål."

Remus ögonbryn sköts upp när han såg Harry och Ron utbyta förskräckta blickar.

"Jag tror att vi alla missar en ganska stor punkt", muttrade madam Bones. "Vart kom den flygande bilen ifrån?"

Kingsley flinade åt henne. "Ingen som känner Arthur Weasley behöver fråga det."

I framsätet satt Fred och George, Rons äldre tvillingbröder, och flinade glatt mot Harry.

"Självklart. Vi kunde inte låta Ron här åka själv. Det hade varit oansvarigt", sade George flinande och alla vände sig emot honom.

"Självklart så betydde det också att vi fick flyga tvärs över landet i en bil, vi vann lottdragningen om vem som skulle med i bilen", avslutade Fred flinade och alla nickade förstående, det lät mer som dem.

"Lottdragningen? Vem mer ville följa med?"

"Percy, han fick i uppdrag att distrahera mamma, han var inte speciellt bra på det," Ron rynkade på pannan frustrerat.

"Ursäkta mig, men har du försökt att distrahera henne? Var glad att jag övertalade henne att inte anmäla er kidnappade med den röran ni lämnat efter er", sköt Percy tillbaka och Harry log en aning, glad att de åtminstone kunde prata med varandra utan förolämpningar.

"Ursäkta mig. Men Percy Weasley, regelföljaren ville följa med i en olaglig flygande bil tvärs över landet!"

"På den tiden brydde han sig om sin familj." förklarade Ginny surt och mrs Weasley brast nästan ner i tårar medan Percy rykte till innan han stirrade ner på sina händer, fast besluten att inte kolla på sin familj.

"Allt väl, Harry?"

"Nej, han är bara inlåst på sitt rum med galler för fönster, inget att oroa sig för. Klart att han inte är okej din idiot." fräste Katie och Angelina till deras pojkvänner som höll upp sina händer i en gest som visade sig att de gav sig.

"Vad har hänt?" sade Ron. "Varför har du inte svarat på mina brev? Jag har bett dig komma och bo hos mig minst tolv gånger, och sen kom pappa hem och sa att du hade fått en officiell varning för att du utövat magi inför mugglare."

"Vad i. Har de berättat för hela ministeriet?" muttrade Narcissa. "Du arbetar inte i närheten av Byrån för otillåtet utövande av magi, Arthur."

"Jag var med Mafalda när hon fick veta det och jag nämnde det för Arthur." förklarade Kingsley ursäktande. "Jag var bekymrad och trodde att han kunde veta mer eftersom jag visste att hans söner var vänner med Harry."

"Det var inte jag… och hur fick han veta det?"

"Han tjänstgör på Ministeriet", sade Ron. "Du vet att vi inte får göra trollkonster utanför skolan…"

"Lite magstarkt för att komma från dig", sade Harry och tittade på den svävande bilen.

"Med tanke på alla regler och lagar vi brutit är det där småpotatis." suckade Hermione och hennes bästisar nickade en aning stolt.

"Å, det här räknas inte", sade Ron.

"Åh säg mig Mr Weasley hur kan att flyga en bil inte räknas som att göra magi?" bad madam Bones med ett stenhårt uttryck men inombords skrattade hon en aning.

"Öh, du förstår. Vi startade bara bilen, det var inte vi som gjorde själva magin."

"Vi har lånat den bara, det är pappas, vi har inte förtrollat den. Men att använda magi inför de där mugglarna du bor hos…"

"Lite snabb att hoppa till slutsatser, du borde ha bett om Harrys version." muttrade Luna, hon hatade när folk bara antog saker.

"Jag sa ju att jag inte har gjort det, men det tar för lång tid att gå in på det nu. Hör du, kan du förklara för dem på Hogwarts att familjen Dursley har låst in mig och inte tänker låta mig fara tillbaka, och jag kan ju inte trolla ut mig härifrån, för då kommer Ministeriet att tro att det är den andra trollkonsten jag gjort på tre dagar, så…"

"Som om de skulle lämna dig där med galler för fönster", hånade Charlie innan han vände sig emot sina bröder. "Ni lämnade väl honom inte där?" frågade han i en sträng röst.

"Naturligtvis inte", Ron rynkade på pannan. "Tror du ärligt att jag lämnar min bästa kompis och bror i en sådan situation?"

"Men vad gjorde ni mot gallret?" Frågade Tonks med höjt ögonbryn

"Sluta snacka," sade Ron. "Vi har kommit för att ta med dig hem till oss."

"Men ni kan inte heller trolla ut mig härifrån…"

"Det behöver vi inte", flinade Ron och knyckte med huvudet mot framsätet och flinade. "Du glömmer vilka jag har med mig."

Alla lärare stönade, de var helt säkra på att det inte skulle sluta bra när tvillingarna var inblandade, det var inte så att de inte var begåvade… de hade bara en tendens att nästan bara använda sin begåvning till att skapa kaos som en del andra bråkstakare.

"Knyt den här runt gallret", sade Fred och kastade en repände till Harry.

"Om Dursleys vaknar är jag dödens", sade Harry medan han knöt fast repet om en stång och Fred rusade motorn.

"Hade jag insett att du menat allvar så hade jag sett till att de inte hade kunnat vakna upp."

"George!" Utbrast mrs Weasley ilsket och blängde på sin son, hon märkte inte hur Harry skaka på sitt huvud och muttrade ett tack till Fred.

"Oroa dig inte", sade Fred, "och flytta på dig."

Harry klev tillbaka in i skuggorna bredvid Hedwig, som tycktes ha förstått hur viktigt det här var och höll sig stilla och tyst.

"Självklart gjorde hon det." sade Ginny mjukt. "Hon blir också fri."

Motorn gick upp i allt högre varv, och med högljutt krasande drogs plötsligt gallret loss då Fred körde rakt upp i luften. Harry sprang tillbaka till fönstret och såg hur gallerstängerna dinglade någon meter ovanför marken. Flåsande hivade Ron upp den i bilen.

"Hur kunde mugglarna inte vakna med allt oljud ni skapar?" Muttrade Malfoy. "Idiotiska Gryffindors."

"Vi var i alla fall villiga att göra något." snäste Fred tillbaka. "Du skulle aldrig se några av dina huskompisar göra något sådant för dig."

"Det är för vi har hjärnor", morrade Malfoy.

"Nej, det är för att ni inte har några riktiga vänner i första hand." Avbröt George och hans flickvän skakade på huvudet innan hon vände sig emot boken igen.

Harry lyssnade ängsligt, men det hördes inget ljud från makarna Dursleys sängkammare.

"Du skämtar." utbrast Hermione. "Inte för att jag inte är otroligt lättad, men kom igen."

Harry gjorde en grimas. "Jag blev förvånad med. Det brukar inte ta mycket för att väcka upp honom. Speciellt inte om det gäller mig."

"För en gångs skull är turen på Harrys sida." muttrade Oliver.

"Nä, turen hatar Harry. Han måste ha lånat lite av oss." svarade George flinande

"Om det är fallet så måste jag hänga med er mycket oftare." muttrade Harry och tänkte tillbaka på alla gånger hans lycka sög.

När stängerna låg i säkert förvar hos Ron i baksätet, backade Fred så nära Harrys fönster som möjligt.

"Jag undrar vad mugglarna skulle säga om de tittade ut genom fönstret nu", Undrade Alicia för sig själv och hon började le när olika förslag på hur de skulle reagera poppade upp i hennes tankar.

"Kliv in", sade Ron.

"Men alla mina Hogwartsgrejer… min trollstav… min kvastkäpp…"

"Bra, du får inte glömma din stav eller kvast."

"Vad sägs som läroböckerna?" Föreslog Padma till sin syster.

"Nä, han kan köpa nya. Det är svårare att hitta en ny stav." påpekade Neville och hon nickade instämmande efter att ha tänkt efter.

"Var är de?"

"Inlåsta i skrubben under trappan, och jag kan inte komma ut ur det här rummet…"

"Ledsen Gred, Forge. Jag hade inte ätit ordentligt på ett tag så jag glömde bort att ni var där", ursäktade sig Harry med ett leende som frös till en aning när hans gudfar morrade. Sirius hatade det faktum att Harry inte fick tillräckligt med mat och han skulle ha ett långt samtal med mugglarna senare.

"Inga problem", sade George från passagerarsätet framtill. "Ur vägen, Harry."

"Och hur tror du att ni kan hjälpa?" krävde Mrs Weasley.

"Weasley sönernas familjehemlighet." sade Fred och skickade en blinkning till Bill.

"Ursäkta mig!" Ginny höjde ett ögonbryn medan hon stirrade på sin bror.

"Ledsen Gin, glömde bort att vi lärde dig med. Det är Weasley barnens familjehemlighet." Ändrade George snabbt.

"Ni lärde både mig och Hermione det." Påminde Harry dem.

Charlie viftade bort det med ett leende. "Ni två är praktiskt taget Weasleys."

"Alla kommer veta det nu dock." påpekade Hermione en aning sorgset. "Vi kommer läsa om det."

"Oh jäklar." svarade alla Weasley barn tillsammans och rynkade på pannan.

"Låt det gå hörrni." rekommenderade Lee. "Det är inte så mycket av en hemlighet i alla fall."

"Det är till renblodiga," muttrade Bill.

"Och nu kommer folk sätta upp skydd emot det. Allt är förstört." jämrade sig Ron samtidigt.

Fred och George klättrade försiktigt in i Harrys rum genom fönstret. Man måste ge dem sitt erkännande, tänkte Harry, så George tog fram en vanlig hårnål ur fickan och började dyrka upp låset.

"Jag är ganska säker på att det bara funkar i filmer", sade Colin en aning osäkert när nio personer bara log bländande emot honom.

"Många trollkarlar tycker det är slöseri med tid att använde den här sortens mugglartrick, men vi tycker det är färdigheter som man gärna kan lära sig, även om det går lite långsamt", sade Fred.

"Trevligt trick, önskar att jag hade tänkt på det. Jag hade kunnat slippa så många rumsarrest då…"

"Nej det skulle du inte. Du skulle bara få fler i längden." mumlade Remus tyst och undvek Tonks frågande blick.

Det hördes ett svagt klick och dörren svängde upp.

"Det funkar verkligen. Jag måste prova det när jag kommer hem."

"En del lås funkar att låsa upp med pennor även om de har en tendens att gå sönder." Hermione skickade ett leende åt Colin som skrev ner det på en liten lapp.

"Nu hämtar vi din koffert – och du samlar ihop allt du behöver från ditt rum och räcker ut det till Ron", viskade George.
"Se upp för nederst trappsteget, det knarrar", viskade Harry tillbaka då tvillingarna försvann ut på den mörka trappavsatsen.

"Ifall ni klarar av det här utan att bli upptäckta…" Charlie flinade åt tanken, men han var besviken att ingen hade berättat om det här för honom tidigare.

Harry rusade omkring i rummet och samlade ihop sina saker och förpassade dem vidare ut genom fönstret till Ron. Sedan gick han och hjälpte Fred och George att lyfta kofferten upp för trappan.
Harry hörde hur morbror Vernon hostade till.

"Åh, skynda er pojkar." jämrade sig Mrs Weasley.

"Det var hemskt. Vi var så spända när vi nådde toppen av trappan igen att det kändes som om jag skulle spy." erkände George.

"Och vi visste inte ens hur illa det egentligen var." uppgav Fred med en

rysning.

Till sist var de uppe på avsatsen, flämtande och flåsande, och var kofferten genom Harrys rum fram till det öppna fönstret. Fred klev tillbaka in i bilen för att dra ut kofferten tillsammans med Ron, och Harry och George sköt på inifrån sovrummet. Bit för bit gled den genom fönstret.

"Kom igen. Jobba fortare innan de upptäcker er", mumlade Ginny.

Morbror Vernon hostade igen.

Ingen i salen sade ett ord, alldeles för nervösa för att de skulle bli upptäckta.

"En liten bit till", flämtade Fred, som drog inifrån bilen. "Ge den en ordentlig skjuts…"
Harry och George vräkte axlarna mot kofferten och den gled ut genom fönstret och in i baksätet på bilen.

"JA! Snabbt hoppa in i bilen nu." jublade Neville tyst och Harry log mot honom.

"Okej, då ger vi oss av", viskade George. Men då Harry klättrade upp p å fönsterbrädan hördes det plötsligt ett högt skrik bakom honom, omedelbart följt av morbror Vernons tordönsröst.

"Du skämtar. Du kunde väl allvarligt inte ha…" flämtade Parvati till.

"Den där förbannade ugglan!"

"Jag svär på att han är utbildad till att vakna av ljudet av min uggla." muttrade Harry och Hedwig hoade instämmande från Ginnys axel.

"Du glömde Hedwig?" frågade Remus förvånat, han visste hur mycket hon betydde för honom.

"Harry." Skällde de kvinnliga vännerna Harry hade.

"Jag var svag av hunger och hade haft brist på sömn, släng också in att jag var livrädd att jan skulle vakna upp. Hedwig förstår det och håller det inte emot mig", svarade Harry trött.

"Jag glömde Hedwig!"

Harry störtade tillbaka genom rummet just som ljuset ute på trappavsatsen tändes. Han slet till sig Hedwigs bur, rusade fram till fönstret och räckte ut den till Ron. Han var precis på väg att kravla sig tillbaka upp på byrån när morbror Vernon bultade på den upplåsta dörren – och den for upp med en skräll.

"Hoppa Harry!" skrek Dean och stirrade vilt på boken, Harry skrockade, ingen verkade komma ihåg att allt det här hänt tre år tidigare.

Under en bråkdels sekund stod morbror Vernon inramad i dörröppningen, sedan gav han ifrån sig ett bölande som en ilsken tjur, dök mot Harry och fick tag i hans vrist.

"Sparka honom i ansiktet Harry." morrade Oliver och knöt nävarna, Sirius morrade instämmande, han gillade verkligen Oliver för att han såg till att Harry var okej hela tiden.

Remus ögon började anta en amber-färg när han stirrade mordiskt på boken. "Han kommer aldrig få röra dig igen", lovade han med en låg morrning.

"Om han så mycket som försöker kommer jag slita honom i stycken." fräste Katie.

"Det är okej hörrni. Ni behöver inte lova saker ni inte kan hålla." svarade Harry tyst och hans familj piskade runt sina huvuden för att titta på pojken, som medvetet undvek deras ögon.

"Jag är frestad att slå dig över huvudet med din kvast just nu. Vi ska få ut dig där ifrån", sade Tonks till honom i en sträng röst.

"Ledsen", mumlade Harry men hans humör blev en aning bättre. Hermione passade på att peta Ron i sidan för att få hans uppmärksamhet och pekade på rektorn. Den rödhåriga pojkens leende gled av hans ansikte när han såg den äldre mannens ansikte som var fyllt med en smula ånger.

"Han ångrar sig bara pågrund av vad Harry fått gå igenom, eller hur?" frågade Ron i en rasande viskning. "Han kommer väl inte skicka tillbaka honom dit?" Hermione ryckte bara på axlarna medan de studerade sin bästa vän med oroliga ögon.

Ron, Fred och George grep Harry i armarna och drog så hårt de kunde.

"Ledsen om vi var lite grova Harry, men han såg lite galen ut." Grimaserade George.

"Jag skulle gå mer för psykotisk", fnös Fred. "Jösses, vad skrämmande han såg ut."

"Lita på mig, jag ville bort därifrån så mycket att jag inte brydde mig." sade Harry till dem och nämnde inte att smärtan hade varit värre på grund av hans morbrors stryk.

"Verkligen Potter? Boken verkar säga något annat." avbryter Lisa och Harry fryser till. "Lyssna här."

Smärtan sköt genast upp i hela Harrys kropp och tårar fyllde hans ögon när hans morbror lade handen rakt på ett av de djupaste skärsåren och ryckte till, naglarna borrades in i såret och han skrek nästan rakt ut men lyckades stoppa skriket i tid.

"Vad menar du med skärsår Harry", fräste mrs Weasley och Harry hukade sig under hennes blick.

"J-jag hade ett gl-glas i handen när jag, jag f-föll. Det s-splittrades och ska-skar upp mitt ben." lyckades han stamma fram och hon vände sig bort efter ett tag, hon trodde honom som många andra gjorde.

Harry tittade oroligt upp på sina vänner men de verkade inte ha märkt något till hans lycka. Ingen kunde få veta vad som hänt och vad för slags sommar han haft sen han klev av tåget som tog iväg honom från hans hem. Nej, vad som pågick i det här huset var tvungen att stanna som en hemlighet

"Harry, i nästa långa paus tar jag med dig till sjukhusvingeln, du har inget att säga i det beslutet." viskade Remus i hans öra och Harry nickade skakigt, han visste att det inte var någon mening att fly, det skulle bara bli värre men han var rädd.

"Tog iväg honom från hans hem! Nej, det kan inte vara så, jag skulle ha vetat." funderade Dumbledore tyst innan han lutade sig tillbaka, det spelade ingen roll, skydden fungerade och Harry var säker där.

"Petunia!" vrålade morbror Vernon. "Han smiter sin väg! Han smiter sin väg!"

"Jag trodde han skulle bli glad över det faktum. Han slipper se Harry." sade Susan förbittrat.

"Han vill inte förlora sin makt och kontroll över honom", svarade Kingsley bistert.

Pojkarna Weasley gjorde ett jättehårt ryck och Harrys ben gled ut morbror Vernons grepp och Harry suckade när smärtan började försvinna. Så snart Harry hade kommit in i bilen och smällt igen dörren tjöt Ron:

"Du borde ha berättat att du blev skadad Harry. Vi skulle inte ha tyckt att du var svag."

"Det var ingen stor sak Ron, jag är van."

"Det är det som är poängen. Du ska inte vara van vid att bli skadad!" Skrek Ron och fick effektivt alla att vända sig emot dem. "Du ska inte behöva dölja dina skador."

"Tror du att jag vill det?" frågade Harry tyst. "Tror du att jag vill bli skadad, att jag letar upp trubbel för att skada mig?"

"Nej, jag tror att ödet hatar dig, jag tror att du är rädd för att låta andra se när du har ont. Men jag tror inte att du vill att allt det här som hänt ska ha hänt, du vill bara leva ett lugnt liv."

"Läs snälla", bad Harry och vände sig emot Lisa efter gett Ron en nickning.

"Trampa på gasen, Fred!" och bilen sköt plötsligt iväg mot månen. Harry kunde inte tro att det var sant – han var fri. Han vevade ner fönstret och tittade tillbaka på de krympande takåsarna på Privet Drive medan nattvindarna slet i hans hår. Morbror Vernon, moster Petunia och Dudley hängde allesammans ut genom Harrys fönster, mållösa av häpnad.

"Jag tror alla skulle vara det ifall någon backade upp en bil till fönstret på andra våningen och körde iväg efter att ha hämtat upp personen." fnös Seamus och lyckades bryta spänningen som uppstått efter Ron och Harrys samtal.

"Vi ses nästa sommar!" skrek Harry, han visste att han skulle få betala dyrt för det här nästa sommar, men för tillfället kunde han inte bry sig.

Harrys vänner och familj morrade lågt, de gillade inte vad boken antydde och önskade att de hade fel i vad de antog.

Bröderna Weasley vrålade av skratt och Harry lutade sig tillbaka i sätet med ett flin som fick från öra till öra.

Tonks stönar. "Jag förstår mig inte på dig. Du vet att du kommer få betala för det där men ändå så skrattar du."

"Jag var fri. Klart jag är glad." Flinade Harry. "Men jag önskar jag hade lyckats dra ut honom genom fönstret så han landade i busken under fönstret, det hade varit mer underhållande." avslutade han med en gnällande ton och personerna runt om honom brast ut i skratt trots att de var oroliga.

"Släpp ut Hedwig", sade han till Ron, "hon kan flyga bakom oss. Hon har inte haft en chans att sträcka på vingarna på evigheter."

"Underdrift." spottade Charlie ut, han hatade när man skadade djur med flit.

George räckte över hårnålen till Ron och ett ögonblick senare svävade Hedwig glatt ut genom fönstret och flög längs sidan av dem som ett spöke.

"Det är en mycket passande bild av en månuggla." observerade Luna i en sjungande röst.

"Vad är en månuggla Luna?" frågade Harry snabbt, nyfiken som alltid.

"En fjälluggla som absorberar det magiska i månskenet. Det förbättrar deras intelligens och empati." svarade hon och tittade på Hedwig med stora ögon, Hedwig verkade se belåten ut och puffade ut sitt bröst.

"Det finns många djur som anses vara varelser av månen och enhörningar är den mest kända. Oavsett om Hedwig är det eller inte kan jag inte säga", sade Hermione när de flesta såg tvekande ut.

"Men hon är smart nog att vara en", påpekade Ginny och Hedwig hoade instämmande.

"Får vi höra nu, Harry", sade Ron otåligt. "Vad är det som har hänt?"

Harry berättade allt om Dobby, om varningen han gett Harry och om fiaskot med gräddtårtan. Det blev en lång, chockad tystnad när han hade slutat.

"Ärligt talat vet jag inte varför jag var förvånad med tanke på vad vi upplevt bara några veckor tidigare", sade Ron och duckade från kudden som Harry kastade på honom.

"Väldigt skumt", sade Fred till sist.

"Definitivt misstänksamt", instämde George. "Så han ville inte ens tala om för dig vem som kan tänkas planera den här komplotten?"

"Nej, det hade varit för enkelt. Då hade jag inte haft ett mysterium att lösa", sade Harry och himlade med sina ögon.

"Du vet, vi tre förtjänar semester från alla problem", funderade Hermione och de två pojkarna nickade instämmande.

"Jag tror inte han kunde det", sade Harry. "Jag berättade ju att varenda gång han var nära att avslöja nåt, så började han dunka huvudet i väggen." Han såg hur Fred och George tittade på varandra. "Vad är det, tror ni han ljög för mig?" sade Harry.

"Nej, vi vet att du aldrig skulle hitta på något sådant."

"Njaa", sade Fred, "vi kan väl säga så här: husalfer har sin egen starka trolldomskraft, men de brukar inte kunna använda den utan lov från sin husbonde. Jag skulle tro att nån skickade gamle Dobby för att hindra dig från att komma tillbaka till Hogwarts. Nån som ville spela sig ett spratt. Kan du komma på nån på skolan som har ett horn i sidan till dig?"
"Ja", svarade Harry och Ron med en mun och utan att tveka.

"Jag ger er tre gissningar och de två första räknas inte", sade Hermione sarkastiskt och nästan alla vände sig emot Slytherin bordet.

"Draco Malfoy", förklarade Harry. "Han hatar mig."

"Draco Malfoy?" sade George och vände sig om. "Inte Lucius Malfoys son, väl?"

"Tyvärr", muttrade Narcissa och blängde på golvet. Remus som hörde henne rynkade förvirrat på pannan och han undrade exakt vad som hänt mellan paret Malfoy. "Jag hoppas verkligen inte att Draco skickade husalfen…"

"Det måste det vara, det är inte nåt särskilt vanlige namn, eller hur?" sade Harry. "Varför frågar du det?"

"Jag har hört pappa tala om honom", sade George. "Han var en ivrig anhängare till Ni-vet-vem."

"Han är det", tänkte Harry, han kunde klart komma ihåg hans skratt från när Voldemort torterade honom.

"Och när Ni-vet-vem försvann", sade Fred och vände sig om och sträckte på halsen för att se på Harry, "kom Lucius Malfoy tillbaka och sa att han aldrig hade menat allvar med det. Rena rama struntpratet – pappa tror att han var med i Ni-vet-vems innersta cirkel."

"Naturligtvis var han det, den slemmiga förrädaren." muttrade Moody. "Om det inte vore för ett korrupt ministerium och hans berg av guld så skulle jag ha haft honom i den cell där han hör hemma."

"Lögner. Lucius är en respekterad ministeriearbetare och gör allt för att hjälpa våran värld bli bättre, han var utsatt för imperiusförbannelsen." protesterade Fudge och blängde på alla som såg ut att vilja säga emot.

"Ja, och vår största dröm är att sitta instängda i ett grått kontor varje dag på ministeriet." muttrade Fred till George som frustade till av skratt.

Harry hade hört de här ryktena om Malfoys familj förut, och de förvånade honom inte alls. Malfoy fick Dudley Dursley att framstå som en snäll, hänsynsfull och vek pojke.

"Är inte det att överdriva lite?"

"Nej, det värsta Dudley gjorde emot mig var att mobba mig, Malfoy förolämpar och mobbar mina vänner och mina föräldrar, det är något jag inte kan acceptera. Men vad spelar det för roll, båda två är idioter."

"Du gör vad! Hur vågar du tala illa om de döda Draco?" flämtade Narcissa chockat och blängde på sin son. "Du ska veta att James och Lily Potter var några av de mest respekterade människorna redan innan deras uppoffring, jag vill inte höra ett ord om att du talar illa om de döda igen."

"Skulle det inte vara kul att presentera dem för varandra? Malfoy skulle förolämpa honom och Dudley skulle slå upp honom", sade Ron drömmande, men alla ignorerade honom. För förvånade över Narcissas ord.

"Jag vet inte om Malfoy har någon husalf…", sade Harry.

"Ja, vilka han än är hos så måste de vara rika och av gammal trollkarlsfamilj", sade Fred.

"Ja, mamma önskar jämt att vi hade en husalf som kunde ta hand om strykningen", sade George. "Men allt vi har är en gammal eländig gengångare på vinden och en massa tomtenissar överallt i trädgården.

"Å andra sidan kan tomtenissar vara väldigt användbara."

"På vilket sätt?" frågade Seamus tvillingarna tveksamt.

"Vi fick dem städa vårt hus i utbytte mot jordnöttssmör och tio fyrverkeripjäser."

"Ja, enda problemet är att de satte av dem i köket en vecka senare." påminde Ron dem men de ryckte bara på axlarna, enligt dem hade det varit underhållande.

Husalfer hör ihop med stora gamla herrgårdar och slott och såna ställen, hemma hos oss skulle man då aldrig hitta nån…"
Harry satt tyst. Eftersom Draco Malfoy alltid tycktes ha det finaste och dyraste av allting måste hans familj vältra sig i trollguld. Han kunde precis föreställa sig Malfoy svassa omkring på en pampig herrgård. Att skicka en alf ur tjänarstabben för att hindra Harry från att fara tillbaka till Hogwarts var just en sån sak som Malfoy kunde tänkas göra. Kanske hade det varit dumt av Harry att ta Dobbys varning på allvar?

"NEJ! Ta alltid hot och varningar på allvar", skrek Moody högt. "Även om det är ett skämt så finns det alltid en kärna sanningen någonstans i det."

McGonagall rynkade på pannan åt hennes vän. "Skulle du kunna sluta träna honom." insisterade hon. "Han borde ha gått till Arthur och Molly så fort han kom till deras hus och berättat om husalfen."

"Hur vet du att jag inte gjorde det professor?" frågade Harry indignerat, och ryckte på axlarna av antalet spetsiga blickar han fick.

"Vad jag vill veta är varför inte mina egna söner berättade." frågade Mrs Weasley i en farlig röst.

"Ja, du var upptagen med att skrika på oss så de försvann bara ur våra tankar", påpekade Fred i en svag röst.

"Det skulle ändå inte ha ändrat någonting ifall jag berättade det för dem", påpekade Harry. "Dobby sade egentligen inget."

"Poängen Harry, är att du inte ska behöva bära bördan själv. Du måste lära dig att lita på de vuxna runt omkring dig", sade Remus trött. Harry betraktade sin farbror osäker på om han var galen eller inte;

"Ja, tekniskt sett så hade jag bara träffat henne två gånger innan och jag hade inte träffat Mr Weasley alls då, så du kan inte förvänta dig att jag ska lita på dem så mycket vid den tidpunkten. Eller anser du att jag ska lita blint på främlingar?"

"Han slog dig där Remus." Sirius fnös av skratt samtidigt som orden visades på pergamentet.

Varulvens läppar ryckte roat. "Okej, det är en rättvis punkt. Men kom ihåg det i framtiden är du snäll."

"Jag jobbar redan på det när det gäller dig och Sirius." viskade Harry och Remus log, nöjd över att Harry litade så mycket på honom.

"Jag är i alla fall glad att vi kom och hämtade dig", sade Ron.

"Jag blev riktigt orolig när du inte svarade på mina brev. Jag trodde först vet var Errols fel…"

"Vem är Errol?"

"Vår uggla. Han är urgammal. Det skulle inte vara första gången han fallit ihop vid en brevutbärning. Så då försökte jag låna Hermes…"

"Det hjälper inte heller att han fick sticka till Hogwarts en gång i veckan förut pågrund av dem två." fnös Bill och pekade med tummen åt tvillingarna som bugade djupt.

"Vem?"

"Ugglan som mamma och pappa köpte till Percy när han blev vald till prefekt", sade Fred från framsätet.

"Men Percy ville inte låta ut honom till mig", sade Ron. "Han sa att han behövde honom till något viktigt och att han ändå hade skickat iväg två brev själv så jag gav upp på att fråga om det."

Harry log men han var nyfiken på vad Percy hade skrivit åt honom, kanske så borde han fråga Dobby ifall han hade kvar breven.

"Percy har uppfört sig väldigt konstigt i sommar", sade George och rynkade pannan. "Och han har skickat massor med brev och suttit instängd på sitt rum mest hela tiden. Han kan ju inte hålla på och polera sitt prefektemblem hur många gånger som helst…

"Jag borde inte hållit mig borta den sommaren, varför gjorde jag det?" stönade Percy i sitt huvud.

Du kör alldeles för långt åt väster, Fred", tillade han och pekade på en kompass på instrumentbrädan. Fred snurrade på ratten.

"Vet er pappa om att ni har bilen?" frågade Harry som redan gissat svaret.

"Jag har en känsla av att de tog bilen i smyg." skrattade Tonks.

"Hmm, nej, han var tvungen att jobba i kväll", sade Ron. "Vi hoppas vi kan ställa tillbaka den i garaget utan att mamma märker att vi varit ute och flugit med den."

Bill och Charlie brast ut i skratt. "Stackars naiva småbröder." Hånade Bill.

"Hur kunde ni tro att ni skulle komma undan med det?" flämtade Charlie ut.

"Ni ska veta att vi har kommit undan med det massor av gånger." Skröt George.

"Självklart så insåg vi inte att Surrey var så långt borta." Fred grimaserade när han sade det.

"Och det tog lite längre tid att hämta Harry än vi räknat med."

"Vad menar ni med att ni har gjort det många gånger?" krävde Mrs Weasley med en låg röst. Båda tvillingarna bleknade och stirrade på sin mor i chock, i sin strävan att imponera på sina äldre bröder hade de glömt bort att hon lyssnade.

"Nu mamma." började Fred och försökte dölja darringen i sin röst. "Borde du inte vara glad att vi övningskörde."

"Och flög." Bröt George in och hukade bakom en kudde han fått av Harry.

"Bilen innan vi gjorde det med Ron och Harry?"

"Vi ville helt enkelt se till att de inte var farligt alls", lade George till allvarligt.

Remus brast ut i skratt. "Åh kom igen Molly, du måste ge dem lite beröm för att komma på en sådan historia." Hon svarade inte utan flyttade bara över sin blängande blick till honom.

"Raring, det är mitt fel egentligen", avbröt Mr Weasley tappert. "Jag borde inte ha frestat dem genom att ha en flygande bil i första hand." Tvillingarna skickade en tacksam blick mot sin far. "Fortsätt läs är du snäll." Lisa nickade och fortsatte snabbt och läsa.

"Vad gör er pappa på Trolldomsministeriet?"

"Han jobbar på den tråkigaste avdelningen", sade Ron. "Kansliet för missbruk av mugglarprodukter."

"Ledsen pappa." Ron ryckte till.

"Det gör inget Ron, det är mitt intresse inte ditt," sade mr Weasley men han log dock en aning sorgset.

"För vaddå?"

"Jo, det rör sig om mugglartillverkade saker som blivit förtrollade, om de hamnar i nån mugglaraffär eller nåt mugglarhus. Som till exempel när en häxa dog förra året och hennes teservis såldes till en antikaffär. En mugglarkvinna köpte den, tog med den hem och försökte servera te i den åt sina vänner. Det var en mardröm, pappa jobbade övertid i flera veckor."

"En hel del arbete för bara en incident och sådant händer varje dag." funderade madam Bones. "Din avdelning är verkligen underskattad."

"Tack Amelia." suckade Mr Weasley, han önskade att deras minister också såg det på det sättet.

"Vad hände?"

"Tekannan löpte amok och sprutade kokande te över hela huset och en man hamnade på sjukhus med sockertången fastklämd om näsan. Pappa höll på att bli tokig, det är bara han och en gammal häxmästare som heter Perkins på kansliet, och de blev tvungna att använda minnesförtrollningar och alla andra möjliga förtrollningar för att skyla över det…"

"Men er pappa… den här bilen…"

Fred skrattade. "Javisst, pappa är tokig i allt som har med mugglare att göra, vårt uthus är fullt med mugglargrejor. Han har isär dem, förtrollar dem och sätter ihop dem igen. Om han gjorde en razzia i vårt hus skulle han bli tvungen att anhålla sig själv på fläcken. Det gör mamma vansinnig."

"Det gör det." sade Mrs Weasley bestämt. "Men han skulle inte vara den man jag älskar om han inte var så." Ingen märkte att Umbridge skrev ner det, hon var överlycklig men hjälp av de här böckerna så kunde hon nu göra sig av med Arthur Weasley.

"Där är huvudvägen", sade George och kikade ner genom vindrutan. "Vi är framme om tio minuter… lika bra det, för det håller på att ljusna."

En svag rosafärgad glöd skymtade längs horisonten i öster.
Fred styrde bilen nedåt och Harry såg ett mörkt lapptäcke av fält och träddungar.

"Idioter, ni kunde lätt ha setts." Alicia skakade på huvudet.

"Ni hade mycket tur att ingen av de andra invånarna på Privet Drive så er." sade McGonagall strängt.

"De skulle bara ha trott att de drömde", berättade Harry. "De verkar alla tro vad de får höra." den sista biten sades bittert.

"Vi är en liten bit utanför byn", sade George. "Ottery Saint Catchpole…"

Längre och längre ner susade den flygande bilen. En lysande röd solkant glimmade nu mellan träden.

"Vi är nere!" sade Fred då de slog i marken med en lätt stöt. De hade landat alldeles intill ett fallfärdigt garage på en liten gård och Harry tittade för första gången på Rons hus.

En hel del lutade sig ivrigt fram för att få höra hur huset såg ut.

Det såg ut som om det en gång varit en stor svinstia av sten, men man hade byggt till extrarum lite varstans tills det blivit flera våningar högt och så snett och vint att det såg ut att hållas uppe genom trolleri (vilket förmodligen också var fallet, tänkte Harry).

"Det hjälper." flinade Mr Weasley.

Fyra eller fem skorstenar satt högt uppe på det röda taket.
På en lutande skylt som satt nerstucken i marken nära ingången stod det "Kråkboet". Utanför ytterdörren låg en massa gummistövlar i en enda röra tillsammans med en väldigt rostig kittel. Flera tjocka bruna kycklingar gick omkring och pickade på gården.

"Det är inte mycket att skryta med", sade Ron.

"Det är toppen", sade Harry belåtet och tänkte på Privet Drive

"Det såg ut som ett riktigt hus, det är ett av fyra hus som jag faktiskt gillar."

"Fyra? Vilka är de andra tre?" frågar Luna nyfiket.

Två hus är familjemedlemmars hus… och det tredje, eller egentligen gillar jag inte huset, jag gillar bara de som bor där, det kommer säkert dras upp i någon av böckerna."

De klev ur bilen.

"Nu smyger vi oss tyst en trappa upp", sade Fred, "och väntar tills mamma ropar ner oss till frukost. Sen, Ron, kommer du skuttade nerför trappan och säger: 'Mamma, titta vem som dök upp mitt i natten!' och hon kommer att bli jätteglad över att få se dig Harry och ingen kommer nånsin att få veta att vi flugit med bilen."

"Även om jag inte hade vetat att ni flög bilen var det en av de mest patetiska ursäkter jag någonsin hört." Mrs Weasley skakade på sitt huvud i förbittring.

Tvillingarna utbytte blickar. "Hon har rätt." George rynkade på pannan. "Harry måste ha gnuggat av sig på oss."

"OI!" Ropade den mörkhåriga tonåringen i en förolämpad ton.

"Hur förklarar du det annars geni? Hur kom vi upp med det larvet?" frågade Fred i en perfekt allvarlig röst.

"Det var min morbror", svarade Harry snabbt. "Han skrämde er så mycket att ni tillfälligt stängde av era hjärnor."

"Vilka hjärnor?" muttrade Snape lågmält.

"Nu det är en mycket bra anledning." Fred nickade.

"Helt rimligt." tillsade George med en rysning och eleverna i Hogwarts såg på tvillingarna roat, glada att Harry lyckats komma på en bättre förklaring.

De vuxna däremot hade svårt att inte låta sin ilska och chock över att Vernon hade skrämt tvillingarna så mycket att de inte kunde komma på ursäkter. De undrade alla att ifall han kunde göra det med dem hur kunde Harry överleva i huset?

"Just det", sade Ron. "Kom med mig, Harry, jag sover på…"
Ron blev med ens sjukligt grön i ansiktet då hans blick fastnade på huset. De andra tre snurrade hastigt runt.

"Och in med mamma," sade deras två äldsta bröder självbelåtet.

Mrs Weasley kom marscherande över gården med en sådan fart att kycklingarna spreds åt alla håll, och trots att hon var en kortväxt, knubbig kvinna med vänligt utseende var hon för ögonblicket märkligt lik en sabeltandad tiger.

DA fnös till åt det medan de två äldsta Weasley barnen brast ut i skratt.

"Det var trevligt att känna dig kompis." sade Ron och dunkade Harry i ryggen.

Mrs Weasley såg dock svagt road. "Du gillar verkligen att jämföra människor med djur, gör du inte?" Harry ryckte på axlarna medan han betraktade henne varsamt.

"Det är en mycket intressant egenskap." sade Luna glatt. "Du borde använda den mer."

Neville flinade. "Jag vill verkligen veta vad du tänkte om min farmor."

"Gam." sade Harry snabbt innan han ryckte till. "Ledsen men hon påminner mig verkligen om sin hatt."

Neville hade brustit ut i skratt. "Hon gör det." flämtade han.

"Jag antar att jag borde vara tacksam för min beskrivning då." Den rödhåriga mamman log. "Tigrar är väldigt beskyddande av sina ungar."

"Oj då", sade Fred.

"Kära nån då", sade George.

"Verkligen pojkar. Det är allt ni har att säga." krävde Tonks. "Jag trodde ni var skämtare."

"Och vad ska de innebära?" frågade Mrs Weasley och blänger på henne men hon rycker inte ens till

"Jag ber om ursäkt pojkar. Helt förståeligt att ni regerar så där, men ärligt, jämfört med mammas är det där inget."

"Du måste ge Molly lite kredit. Hon är trots allt inte en Black", erbjöd

Remus med ett leende.

Mrs Weasley stannade tvärt framför dem med händerna i sidorna och stirrade från det ena skuldmedvetna ansiktet till det andra. Hon var iförd ett blommigt förkläde och ur en av fickorna stack ett trollspö upp.

"Jasså", sade hon.

"God morgon mamma", sade George med en röst som han själv trodde lät obesvärad och vinnande.

"Min röst kom inte ut som jag hade hoppats", sade George med en grimas.

"Har ni en aning om hur orolig jag har varit?" viskade mrs Weasley ursinnigt.

"Förlåt, mamma, men du förstår, vi var tvungna att…"

"Ett tips, säg aldrig det till en arg mamma, konsekvenserna kan stå dig dyrt." råder Narcissa och tvillingarna nickade.

Alla mrs Weasleys tre söner var längre än hon, men de hukade sig då hennes vrede bröt loss över dem.

"Tomma sängar! Inget meddelande! Bilen borta… kunde ha kraschat… Alldeles ifrån mig av oro… det brydde ni er väl inte om?...Aldrig i hela mitt liv… vänta bara tills pappa kommer hem… Såna här bekymmer hade vi aldrig med Bill eller Charlie eller Percy…!"

"De orsakade inte lika mycket trubbel de äldsta, men de är inte oskyldiga." Fnös Sprout.

"Allvarligt, hon jämför dem med oss. Inte konstigt att de känner som om de inte är tillräckligt bra." Percy har lust att dunka sitt huvud i bänken men vet att det bara kommer dra uppmärksamheten mot honom.

"Den perfekte Percy", muttrade Fred.

"Det skulle inte skada dig att följa Percys exempel!" skrek mrs Weasley och stack ett finger i bröstet på Fred. "Ni kunde ha dött, ni kunde ha blivit sedda, er far kunde ha förlorat jobbet för er skull…"

"Tre mycket bra punkter, men jag är rädd att Arthur skulle förlora jobbet för att ha förtrollat bilen i första taget." Pekade madam Bones ut ursäktande.

Det kändes som om det pågick i timmar. Mrs Weasley hade hunnit skrika sig hes innan hon vände sig mot Harry som förskräckt backade ett par steg.

"Det är bäst för dig att du inte skäller ut honom."

"Självklart inte. Han gjorde inget fel." utbrast hon innan hon tyst lade till "den gången"

"Jag är väldigt glad att se dig, käre Harry", sade hon. "Kom in och ät lite frukost."

Hon vände sig om och gick tillbaka in i huset och efter en nervös blick på Ron, som nickade uppmuntrande, följde Harry efter henne. Köket var litet och ganska trångt. Det stod ett renskurat träbord med stolar i mitten. Harry slog sig ner på yttersta kanten av stolsitsen och såg sig omkring. Han hade aldrig varit i ett trollkarlshem förut, som han kunde komma ihåg, han antog att han hade bott i ett när han var en bebis men bortsett från det var det här första gången.

Remus log sorgset åt det.

Klockan på väggen mitt emot honom hade bara en visare och inga siffror alls. Runt kanten stod det skrivet "Dags för tekokning", "Dags för matning av kycklingarna", "Du är sen" och liknande.

"Ah, det är en mycket bra klocka. Dina föräldrar hade en liknande."

"Verkligen?" frågade Harry ivrigt. "Om vi hade det, vilka var med?"

"Ja, din mamma lade själv till alla visare. Få se, det var dina föräldrar, du, jag, Jasmine, Sirius, Peter, Frank, Alice och Neville var också med på den, Lily insisterade på det." Harry började le och skulle fråga om de tre sista Remus nämnt när Lisa fortsatte att läsa.

Böcker låg staplade i tre travar på spiselhyllan, böcker med titlar som Trolla fram din egen ost, Förtrollad bakning och Festmåltider på en minut – rena trolleriet! Och om Harrys öron inte bedrog honom hade den gamla radion bredvid diskhon just annonserat programmet "Häxtimmen med den populära sjungande trollkvinnan Celestina Warbeck".

Tonks gjorde en grimas, hon hatade, verkligen hatade den sångerskan.

Mrs Weasley slamrade omkring och lagade till frukost lite på en höft, medan hon kastade ilskna blickar på sina söner samtidigt som hon slängde ner korvar i stekpannan. Med jämna mellanrum mumlade hon sådan som "förstår inte vad ni tänkte på" och "det skulle jag aldrig ha trott om er".

"Verkligen. Jag kan faktiskt se dem göra det utan att ångra sig", sade Oliver med ett skratt.

"Jag lägger inte skulden på dig, lille vän", försäkrade hon Harry och stjälpte ner åtta eller nio korvar på hans tallrik.

"De var riktigt gott Mrs Weasley," Sade Harry

Ron skrattade. "Han åt så mycket att han kräktes i trädgården."

Harry rodnade. "Min mage var inte van vid så mycket mat."

"Åh din stackare." Plågades Mrs Weasley. "Varför sade du inget?"

"Jag ville inte oroa dig." svarade han med en axelryckning innan han vinkade åt Lisa för att läsa, han ville inte ha någon diskussion just nu.

"Arthur och jag har också varit oroliga för dig. Just igår kväll sa vi att vi skulle komma och hämta dig själva om du inte svarat på Rons brev senast på fredag. Men det var väl ändå makalöst", hon lassade nu ner tre ägg på hans tallrik, "att flyga en olaglig bil över halva landet – vem som helst hade kunnat se er…"

"Du vet, om hon reagera så över det. Vad kommer hon att säga om allt annat?" viskade Hermione plötsligt och de tre vännerna stönade efter en stund, de såg inte fram emot vissa bitar.

Hon viftade nonchalant med trollspöet mot den smutsige disken i hon, som började diska sig själv med ett mjukt klirr i bakgrunden.
"Det var molnigt, mamma!" sade Fred.

"Det är en positiv sak."

"Prata inte med mat i munnen!" fräste mrs Weasley.

"De höll på att svälta ihjäl honom, mamma!" sade George.

"Det gäller dig också!" sade mrs Weasley, men hon såg lite mildare ut då hon började skära upp bröd åt Harry och breda smör på det.

"Det är allt du hade att säga", utbrast Tonks och stirrade på kvinnan i chock.

Mrs Weasley slöt ögon mot de anklagande blickar från Harrys familj och vänner. "Jag trodde att de hittade på historier för att slippa hamna i trubbel."

"Vi skulle aldrig hitta på något sådant för att slippa trubbel. Vi vet vart gränserna går." fräste George ilsket, Fred nickade instämmande bredvid honom. Det såg ut som om flera stycken ville dela med sig av sina tankar men fick inte chansen innan Lisa fortsatte att läsa, hon ville bara bli klar med det.

I samma ögonblick avbröts de av att en liten rödhårig figur i nattlinne dök upp i köket, gav till ett litet pip och sprang ut igen.

"Var det Ginny?" frågade Charlie i chock. "Sen när är hon blyg?"

"Sen Harry Potter kom in i hennes liv." retades Fred och duckade från boken hon dragit upp från Hermiones väska och slängt iväg mot honom.

"ÅH, så gulligt." retades Tonks och skrattade när Ginny började blänga.

"Ginny", sade Ron med låg röst till Harry. "Min syster. Hon har pratat om dig hela sommaren."

"RON!" Skrek Ginny, hela hennes ansikte var flammande rött men hennes ögon tycktes spotta eld.

"Vad?" skrek han tillbaka. "Vad är det för fel med det?"

"Försök inte ens Ginny." rekommenderade Hermione. "Han kommer aldrig förstå.

"Javisst, hon vill säkert ha din autograf, Harry", flinade Fred, men så han såg sin mammas blick böjde han ner ansiktet över tallriken utan att säga ett ord till.

"Hon var inte den enda det året, var hon?" retades George och gjorde så att Harry började rodna ilsket.

Ingen sade något förrän maten var slut på alla fyra tallrikarna, vilket tog förvånansvärt kort tid.

"Det tar alltid kort tid för dem fyra." muttrade Hermione.

"Jösses, vad jag är trött", gäspade Fred och lade äntligen ifrån sig kniv och gaffel. "Jag tror jag går och lägger mig och…"

"Ha, som om det kommer hända." Hånade Ginny, hon var fortfarande arg över deras retning.

"Eh, vi hoppades att hon redan hade fått ut det från sitt system." Fred ryckte på axlarna.

"När har jag någonsin fått "det ur mitt system" utan ett ordentligt straff? Frågade hon svagt road.

"Det gör du visst inte", fräste mrs Weasley. "Det är ditt eget fel att du har varit uppe hela natten. Du ska rensa ut tomtenissarna ur trädgården, de håller på att bli alldeles omöjliga igen."

"Varför verkar mammor gilla att använda det som ett straff?" frågade Tonks.

"Enligt Mrs Potter så var det det enda sättet att hålla barn ifrån trubbel." Erbjöd Remus.

"Och hur vet du det professor?" frågade Lee.

"Jag hamnade i en del trubbel när jag var i er ålder och hon var inte sparsam med att ge ut bestraffningar." svarade Remus leende medan han tänkte tillbaka på hur många gånger de rensat ut tomtenissar i Potterfamiljens trädgård.

"Men mamma…"

"Och ni båda också", sade hon och blängde på George och Ron. "Du kan gå och lägga dig, lille vän", tillade hon vänd mot Harry. "Det var inte du som bad dem flyga den där förbaskade bilen."

Men Harry som hände sig klarvaken, sade hastigt: "Jag hjälper Ron, jag har aldrig sett hur man rensar ut tomtenissar."

"Du borde verkligen ha gått och lagt dig."

"Oroa dig inte Mrs Weasley, jag var vid det laget van vid att inte få många timmars sömn. Jag var utvilad."

"Det var väldigt snällt av dig, lille vän, men det är inget särskilt spännande arbete", sade mrs Weasley. "Jag ska se vad Lockman har att säga i ämnet."

Alla i salen som hade haft honom som professor stönade. "Nej inte honom. Jag ber dig. Jag gör vad som helst, men låt oss inte höra om honom." skrek Angelina och dunkade sig i huvudet med en bok.

"Det finns ingen anledning att vara så. Han är ganska briljant." påpekade Charity Burbage som hade varit sjuk under första terminen han jobbade på skolan och samlat in information under andra terminen, några av de yngre kvinnliga befolkningen nickade instämmande.

Remus skrattade till medan tonåringarna gapade åt henne. "Om det är den jag tror det är så är han så långt bort från briljant du kan komma."

"Du är korrekt mr Lupin", sade McGonagall ogillande

"Vänta. Vi kan inte klandra henne helt och hållet. Hon var borta hela det året han jobbade här. Allt hon vet om honom är det hon lärt sig ifrån hans böcker." Påminde Ginny alla plötsligt och de nickad godkännande, de kunde acceptera det.

Och hon drog fram en tung bok ur traven på spiselhyllan. George stönade.

"Mamma, vi vet hur man rensar ut tomtenissar ur trädgården."

"Vi gör det så många gånger att det är omöjligt att inte veta." klagade Ron.

Harry tittade på pärmen till mrs Weasleys bok. Tvärs över stod det med snirkliga guldbokstäver Gyllenroy Lockmans råd angående ohyra i hemmet. På framsidan fans ett stort fotografi av en mycket stilig trollkarl med vågigt blont hår och klarblå ögon.

"Nä, han såg mer blåst ut ärligt talat." rättade Harry boken.

"Åh toppen. Det är han." muttrade Remus irriterat.

Som alltid i trollkarlsvärlden var fotografiet rörligt. Trollkarlen, som Harry antog måste vara Gyllenroy Lockman, blinkade hela tiden okynnigt åt dem allihop. Mrs Weasley log strålande ner mot honom.

"Å, han är fantastisk", sade hon, "han vet verkligen hur man bekämpar skadegörare i hemmet. Det är en underbar bok."

"Ifall den är något som hans andra böcker så vill jag bränna den… stryk det, jag vill bränna den oavsett vad." muttrade Lee.

"Mamma för förtjust i honom", sade Fred i en högljudd viskning.
"Var inte löjlig, Fred", sade mrs Weasley och blev röd om kinderna. "Jaha, om ni tror att ni vet bättre än Lockman,

"Snälla Molly. Alla vet bättre än honom", fnös Tonks, hon hade aldrig förstått varför han var populär. Runt halva skolan nickade instämmande.

kan ni ju sätta igång så, och gud nåde er om det finns så mycket som en tomte kvar i trädgården när jag kommer och inspekterar den."

"Hon glömde göra det."

"Vem bryr sig." muttrade Ron tillbaka till Harry.

Gäspande och knotande lommade bröderna Weasley ut ur huset med Harry efter sig. Trädgården var stor och i Harrys ögon såg den ut precis som en trädgård borde. Familjen Dursley skulle inte ha gillat den– det fanns massor med ogräs och gräset behövde klippas – men det växte knotiga träd överallt runt murarna, plantor som Harry aldrig sett vällde fram ur rabatterna och där fanns en stor grön damm full med grodor.

"Jag älskar vår trädgård." suckade Ginny.

Neville lyssnade i avund. "Det måste finnas massor av intressanta växter där." sade han och tänka på hur roligt det skulle vara att utforska där.

"Mugglarna har faktiskt trädgårdstomtar, de också", sade Harry till Ron när de gick över gräsmattan.

"Ja, jag har sett de där konstiga grejerna som de tror är tomtar", sade Ron, som stod dubbelvikt med huvudet nere i en pionbuske. "De liknar tjocka små jultomtar med fiskespön…"

"Men du måste erkänna att de ser lite snyggare ut än riktiga trädgårdstomtar." påpekade Hermione med ett litet leende.

Det hördes ljud som av slagsmål inifrån busken som skakade häftigt, och sedan rätade Ron upp sig.

"Kan inte ens besegra en trädgårdstomte." hånade Malfoy.

"Och hur många gånger har du varit så nära en trädgårdstomte", sköt Ron tillbaka.

"Det här är en riktig tomtenisse", sade han bistert.
"Låblimej! Låblimej!" pep tomten.

"Hur… trädgårdstomtar brukar inte kunna prata så bra."

"Vi lärde dem när vi var mindre." svarade alla Weasley barn utom Percy på direkten.

Den var verkligen inte det minsta lik en jultomte. Den var liten och läderartad med ett stort, knöligt, kalt huvud som påminde om en potatis.

Alicia fnös till. "Du har verkligen ett sätt med ord, Harry."

Ron höll den på armlängds avstånd medan den sparkade mot honom med sina hårda små bruna fötter. Han tog ett fast grepp om tomtenissens vrister och vände den upp och ner.
"Det är så här man ska göra", sade han. Han hivade upp tomten ovanför huvudet ("Låblimej!") och började svinga den i stora cirklar som ett lasso.

Massor med mugglarfödda såg förskräckta ut över det.

När Ron såg Harrys chockade ansiktsuttryck tillade han: "Det skadar dem inte, man måste bara göra dem riktigt yra i huvudet så att de inte hittar tillbaka till sina tomtebon."

De som tidigare sett förskräckta ut andades lätta ut nu.

Han släppte taget om tomtens vrister, den flög sex meter upp i luften och landade med en hård duns på fältet på andra sidan häcken.

"Vilket ynkligt kast", sade Fred. "Jag slår vad om att jag kan få över min till andra sidan den där stubben."

Harry lärde sig snabbt att inte tycka synd om tomtenissarna. Han beslöt sig för att vara släppa ner den första han fångade utanför häcken, men tomtenissen, som anade sig till Harrys svaghet, högg sina rakbladsvassa tänder i fingret på honom och han hade ett styvt jobba att skaka loss den tills…

"Heja Harry, den där måste ha varit minst femton meter…"

"Imponerande för ditt första försök." sade Tonks glatt

Luften var tjock av flygande tomtenissar medan de tävlade om vem som kunde få sin att flyga längst.

"Varför tänkte aldrig vi två på det?" frågade Bill Charlie som ryckte på axlarna, besvikna att de inte hade kommit på att göra ett spel av deras syssla.

"De är inte särskilt klyftiga, som du ser", sade George och grep tag i en fem, sex nissar på en gång. "Så snart de förstår att det är tomterensning på gång kommer de uppkilande för att ta sig en titt. Man tycker de borde ha lärt sig vid det här laget att bara stanna där de är. "

"Jag tror att de bara tycker det är roligt att flyga genom luften, jag menar de har ju inte quidditch", sadeOliver glatt och professorerna skakade på sina huvuden, var det allt han tänkte på?

Snart började tomteskaran ute på fältet ställa upp sig i ett oregelbundet led och tomtarna vandrade iväg med de små axlarna uppdragna till öronen.

"De kommer tillbaka", sade Ron då de såg nissarna försvinna in i häcken på andra sidan fältet. "De älskar att vara hos oss… Pappa är snäll mot dem, han tycker de är skojiga…"

"De är", protesterade Hermione. "Krumben älskar dem."

Just då smällde det i ytterdörren.

"Han är tillbaka!" sade George. "Pappa är hemma." De skyndade genom trädgården och in i huset.

"Ni är glada över att er far är hemma efter ha flugit hans bil", sade Narcissa förvånat.

George ryckte på axlarna. "Det är pappa."

"Jag kan tänka mig att de hade hoppats att Mollys ilska skulle övergå till deras far", sade Remus torrt.

Mr Weasley hade sjunkit ner på en köksstol och satt och blundade med glasögonen i handen. Han var en mager man, på väg att bli skallig, men det lilla hår han hade var lika rött som barnens. Han hade på sig en lång grön klädnad som var dammig och sliten av alla resor.

Mr Weasley klappade sitt hår med ett fåraktigt flin medan hans barn skrockade.

"Verkligen Harry. Har du någonsin funderat på att bli författare? Dina beskrivningar är rakt på fläcken", frågade Tonks.

"Jag skrev inte det här."

"Hur vet du det?" frågade Dean. "De är från framtiden."

"Jag skulle inte göra det här mot mig själv." väste Harry med en rysning.

"Inte ens om det kan rädda liv?" frågade Hermione listigt och Harry blängde på sin vän.

"Vilken natt", mumlade han och trevade efter tekannan så se allesammans slog sig ner runt honom. "Nio husrannsakningar! Nio! Och gubben Mundungus försökte kasta en ond förbannelse över mig när jag vände ryggen åt honom…"

"Det låter som Dung", fnös Moody tyst.

Mr Weasley tog en djup klunk te och suckade. "Hittade du nånting, pappa?" frågade Fred ivrigt.

"Allt vi fick tag i var några krympnycklar och en bitsk tekanna", gäspade mr Weasley. "Det fanns en del ganska otrevliga saker, men de tillhörde inte min avdelning. Mortlake togs in för förhör om några väldigt konstiga jaktillrar, med det sorterar under Kommittén för experimenterande besvärjelser, gudskelov…"

"Varför skulle nån göra sig besvär med att få dörrnycklar att krympa?" sade George.

"Bara för att retas med mugglare", suckade mr Weasley. "Man säljer nycklar som krymper ihop till ingenting så att de aldrig kan hitta dem när de behövs… Det är förstås väldigt svårt att ställa nån till svars för det, för inga mugglare vill erkänna att de har nycklar som krymper – de påstår bara att de tappar dem hela tiden. De stackarna, de gör vad som helst för att slippa låtsas om den magiska kraftens existens, även om den är helt uppenbar… men ni kan aldrig tro vad en del trollkarlar kan hitta på att förtrolla…"

"Något säger mig att du inte borde ha sagt det." sade Tonks belåtet. "Du gav henne bara en öppning."

"Ah ja, en liten varning hade varit trevlig", mr Weasley stirrade på sina söner. "Jag hade ingen aning om vad som skulle komma."

"Som bilar till exempel?"

Mrs Weasley hade dykt upp. Hon höll en lång eldgaffel som ett svärd i handen.

"Be att hon inte använder den. Det skulle bli ganska smärtsamt."

Mr Weasley öppnade ögonen med ett ryck. Han stirrade skuldmedvetet på sin fru.

"B-bilar, käraste Molly?"

"Ja, Arthur, bilar", sade mrs Weasley med blixtrande ögon. "Föreställ dig att en trollkarl köper en rostig gammal bil och säger åt sin fru att han bara vill plocka isär den för att se hur den fungerar. Men i själva verket förtrollar han bilen så att den kan flyga."

Flera stycken försökte hålla sig för skratt för att misslyckas.

Mr Weasley blinkade.

"Ja, kära vän, du skulle nog finna att han håller sig helt inom lagens gränser om han gör det, även om han, öh, kanske hade gjort riktigare i att tala om sanningen för sin fru. Det finns nämligen ett kryphål i lagen, ser du. Så länge han förtrollar bilen utan att ha för avsikt att använda den, spelar det faktum att bilen kan flyga ingen…"

Kingsley brast ut i skratt. "Om jag minns rätt skrev du den lagen. Du anförtrodde dig till mig att du avsiktligt satte in det kryphållet tillsammans med flera andra så att du kan fortsätta att arbeta med dina små projekt."

"Gjorde han nu?" frågade Mrs Weasley med glimten i ögat.

"En av förmånerna i mitt jobb", sadeMr Weasley matt.

"Arthur Weasley, det var väl du som snickrade till det där kryphålet i lagen när du skrev den!" skrek mrs Weasley. "Bara så att du kunde fortsätta mixtra med allt det där mugglarskräpet ute i skjulet! Och som en liten upplysning kan jag tala om för dig att Harry kom hit i morse i bilen som du inte hade för avsikt att flyga med!"

"Harry?" sade mr Weasley oförstående. "Vilken Harry?"

"Det var lysande", skrattade Harry. "Jag önskar att resten av trollkarlsvärlden agerar så."

Mr Weasley började rodna. "Det är klart att jag visste vem du var. Jag var bara nervös när Molly… um, ja. Jag hade inte förväntat mig att du skulle vara där.

Han såg sig omkring, fick syn på Harry och hoppade upp.
"Du store tid, är det Harry Potter? Så roligt att träffas, Ron har berättat så mycket om…"

"Vänta, du menar att du satt och berättade om din arbetsnatt utan att upptäcka att Harry var där. Jösses, det måsta ha varit som en dröm för Harry", utbrast Katie chockat och Harry nickade med ett gigantiskt leende.

"Dina söner flög den där bilen till Harrys hus och tillbaka hit igår natt!" skrek mrs Weasley. "Vad säger du om det, va?"

"Gjorde ni verkligen det?" sade mr Weasley ivrigt. "Gick det bra?

Det var för mycket. Alla brast ut i skratt.

"Jag såg bara till att de hade en säker resa." försvarar Mr Weasley och tittar försiktigt på sin hustru. "Det var min första prioritet, att se till att de var säkra.

"Snyggt pappa." flinade Fred.

"Trolig historia och det var inte vad du sade då." påminde Mrs Weasley honom.

Jag… jag menar", sade han svävande då mrs Weasleys ögon sköt nya blixtar, "att det var väldigt illa gjort, pojkar, verkligen mycket illa gjort…"

Snape fnös. "Och vi undrar varför djävulsbarnen orsakar så mycket problem. Om det där är den enda typ av föreläsning de får…"

"Jag är säker på att han inser att Molly gör mer än nog för båda av dem", påpekade Sinistra.

"Om hon gör." svarade Weasley baren i synk.

Och det behövs inte?" frågade deras mor tillspetsat.

"Kom, så låter vi dem diskutera i fred", mumlade Ron till Harry, så mrs Weasley blåste upp sig som en oxgroda. "Kom, ska jag visa dig mitt sovrum."

De slank ut ur köket och genom en smal korridor fram till en ojämn trappa, som vindlade i sicksack upp genom huset. På avsatsen på tredje våningen stod en dörr på glänt. Harry hann bara uppfatta ett par klara bruna ögon som stirrade på honom innan den stängdes igen med en smäll.

"Inte ett ord." morrade Ginny med sitt spö i handen, de i DA backade snabbt undan, de hade alla sett vad hon kunde göra mot dem.

"Det var Ginny", sade Ron. "Det är ovanligt för henne att vara så här blyg, i vanliga fall går mun i ett kör på henne…"

De klev uppför ytterligare två trappor tills de kom fram till en dörr med flagnande färg och en liten skylt där det stod "Ronalds rum". Harry steg in. Hans huvud snuddade nästan vid det sluttande taket, så lågt var det. Han spärrade upp ögonen, för det var som att vandra in i en brinnande ugn. Nästan allting i Rons rum verkade gå i en intensiv orangeröd färg: sängöverkastet, väggarna, till och med taket. Sedan upptäckte Harry att Ron hade täckt varenda centimeter av den slitna tapeten med affischer av samma sju häxor och trollkarlar, som alla var iförda lysande orangefärgade klädnader, bar på kvastkäppar och vinkade ivrigt till dem.

"Är det ditt favorit-quidditchlag?" sade Harry.

"Chudley-kanonerna", sade Ron och pekade på det orangeröda överkastet, där ett jättestort svart CK var invävt med en susande kanonkula under. "Nummer nio i ligan."

"Det är bra att du är lojal, men jag tvivlar att de någonsin kommer bli något bättre."

"Jag valde det när jag var runt fyra år, jag vill inte byta bara för ett lag börjar vinna." Ron rycker på axlarna medan Harry och Hermione blev påminda om när han sagt något liknande till Cho.

Rons skolböcker i magi låg slarvigt travade i ett hörd, bredvid en hög med serietidningar som alla tycktes handla om Martin Miggs, den märklige mugglarens äventyr. Rons trollstav låg på fönsterbrädan ovanpå ett litet akvarium fyllt med grodyngel, bredvid hans tjocka grå råtta, Scabbers, som låg och snusade i solvärmen.

"Dumma råtta. Ska se till att du får betala." mumlade Ron ilsket.

Harry klev över en självblandande kortlek på golvet och tittade ut genom det pyttelilla fönstret. På marken långt nedanför kunde han se en grupp tomtenissar som var i färd med att en och en smyga sig tillbaka in genom familjen Weasleys häck.

"Se, det spelar ingen roll vad man gör. De kommer tillbaka ändå." utbrast Ginny men mrs Weasley ignorerade henne.

Sedan vände han sig om mot Ron, som stod och tittade lite nervöst på honom, som om han väntade på Harrys omdöme om rummet.

"Jag gjorde det", erkände Ron.

"Det är ju inte stort", sade Ron hastigt. "Inte som ditt rum hos mugglarna. Och jag bor alldeles under gengångaren på vinden, han hamrar alltid på rören och jämrar sig…"

Men Harry log brett och sade: "Det här är det bästa hus jag nånsin varit i."

Ron blev alldeles skär om öronen.

"Verkligen kompis. Du sade inte bara det?" frågade Ron ängsligt.

"Jag älskar kråkboet, det är mitt andra hem, bara Hogwarts kan slå ut det", svarade Harry sanningsenligt. "Och det kommer nog alltid vara mitt andra hem, i alla fall tills jag får flytta in med honom." Harry nickade mot pergamentet.

"Du måste presentera oss för honom någon gång."

"Jag ska, han borde vara här om två till tre dagar, han ville åka på mugglarsätt hem", svarade Harry med ett hemlighetsfullt leende.

Lämna gärna en Review, jag vill veta vad ni tycker och ifall ni har några frågor så var inte rädda att fråga